Påskvänner!
Tolle lege - tag och läs! Och försök gärna att tillsammans med de romerska att svara på frågan: Vad i denna bok är inte lutherskt? Och vad i denna bok är inte katolskt?
(Samma frågor kan - som tidigare sagts - ställas kring Martin Luthers psalmer).
Jfr 1878 års katekesutveckling! Och Bertel Pedersons fina lilla katekespsalm!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag är övertygad om att Luther insåg, att det inte var så lätt för alla och envar att tolka Bibeln. Det kunde bli fel. Därför ansåg han sig tvungen att skriva den lilla och stora katekesen.
Sen är det i och för sig rätt, att Svenska kyrkan skulle se något annorlunda ut om den i praktiken inte avskaffat bruket av bägge katekeserna. (Fortfarande 1958, när jag konfirmerade mig, var katekesen i aktivt bruk. För att inte tala om i kristendomsundevisningen i skolan.
Javisst kan det bli fel! Som påstående betraktat är ju ditt första stycke inte kontroversiellt. Snarare så självklart att det låter som att bulta på en vidöppen dörr (nå, så kan man ju göra för att annonsera sin ankomst!). Men saken är ju dels att få, trots boktryckarkonsten, hade råd att skaffa en egen bibel (det gällde ju även i Sverige fram till 1800-talet att folk sällan hade biblar; billigare psalmböcker däremot). Och ingen har någonsin seriöst tolkat Sola Scriptura-principen så att vi p.g.a. att vi har Skriften inte behöver dopet, inte bikten, inte nattvarden, inte prästämbetet, inte förkunnelsen, (inte äktenskapet, inte förbönen, inte mat och dryck et c et c). Luther påstod självklart aldrig, och förväntades heller aldrig utifrån sina principer påstå, att det heliga predikoämbetet nu var överflödigt för att vi nu kunde trycka den heliga Skrift och själva läsa och sprida den. Men precis som Jesus med Emmauslärjungarna och Filippus med den etiopiske hovmannen skulle förklaringarna och förkunnelsen utgå från Skriften och harmoniera med Skriften (jfr 1 Kor. 4:6). DET är poängen med Sola Scriptura, den som också gör det möjligt för åhörarna att "se till vad de hör", vilket vi uppmanas till (jfr judarna i Beroia/Aleppo). För det är ju inte bara åhörarna som kan hamna fel - tyvärr gäller det även predikanterna. (Jag tror inte ett ögonblick att det bara är Svenska kyrkan som hotas av villoläror). Därför är det även åhörarnas skyldighet att, nb i all ödmjukhet, pröva förkunnelsen mot apostlarnas undervisning, sådan vi har den bevarad. Vare sej påven eller prosten predikar (han kan ju om inte annat råka SÄGA fel).
Poängen med lilla katekesen är ju som Carl Axel Aurelius framhåller att den utgår från gudstjänsten och dess liturgi (bortsett från tio Guds bud, som ansågs höra till självprövningen FÖRE mässan, och från missionsbefallningen, som ingår i liturgin bara vid dop). Den är snarare en sammanfattning och strukturering av det centrala i Guds ord och gudstjänsten än en omfattande kommentar. Däremot har ju, som han också framhåller, vissa s.k. "korta utvecklingar" tenderat att göra katekesen till en fullskalig dogmatik i stil med KKK. Men det mest värdefulla med t.ex. 1878 års katekesutveckling (men även t.ex. ärkebiskop Lindbloms) är de talrika bibelreferenserna, till både olika illustrerande händelser och olika citat. De utgör alltså en vägledning in i Skriften och inte på något sätt ett substitut (vilket onekligen hade varit paradoxalt). Och de områden där uppenbarelsen genom Skriften tiger lämnas öppna (vi utesluter inte men bekänner heller inte Marie himmelsfärd t.ex.) - DET är att följa Sola Scriptura-principen, inte det fiktiva påhittet att förbjuda all förkunnelse som inte utgörs av direkta bibelcitat!
Kul att höra ditt vittnesbörd från 50-talet! Fortfarande 1984, när JAG konfirmerade mej, var katekesen i aktivt bruk - vi förhördes på den t.o.m.! - och den står ju fortfarande tryckt i alla våra psalmböcker! Jag och Zack tar upp den med konfirmanderna, även om vi inte förhör dem på den. Jag skulle INTE säga att Svenska kyrkan i praktiken avskaffat katekeserna (även om många ledare inte vågar stå upp för deras läroinnehåll), och Stora katekesen var ju redan från början tänkt mest för prästerna. Martin Krauklis har nyöversatt den och nytryckt den, och Lilla katekesen finns ju både i Aurelius´/Brandby-Cösters översättning OCH Erik J Anderssons (nytryckt på BV-förlag nu i år).
Tack för kommentaren, Leo! Den berikar bloggen, även om jag lätt blir lite för entusiastisk och mångordig när jag svarar! Förmodligen slog även jag in en eller annan öppen dörr, men du ursäktar säkert (att du orkade läsa ända hit förutsätter jag inte).
Jag ska inte skriva långt, utan bara göra en reflektion över det jag anser märkligt. Visserligen är det så, att Svenska kyrkan formellt inte avskaffat vare sig lilla eller stora katekesen, inte heller bekännelseskrifterna. Men om skrifterna aldrig används i kyrkan i stort, då anser jag att skrifterna i praktiken är avskaffade. Att sen ni och kanske också andra församlingar använder skrifterna i sin undervisning, kullkastar inte mitt påstående.
Till sist. Under alla de år jag var med i Svenska kyrkan hörde jag aldrig i någon predikan eller gemensamma samtal bekännelseskrifterna ens nämnas. Vid ett tillfälle föreslog jag en studiecirkel i bekännelseskrifterna och de två präster som var närvarande slog i från sig med händer och fötter. Tycker nog det är lite märkligt vilken status Bekännelseskrifterna har i Svenska kyrkan och ändå anser de sig ha den moraliska rätten att kritisera andra som åtminstone försöker leva upp till sina egna bekännelser.
Vi behöver varandra för att förstå Bibeln.Kristet liv är ett liv i gemenskap. Men jag tror du Leopold missförstår: katekesen är en lärobok och används den som sådan är den alltså i bruk. Har mitt eget tummade exemplar och den lever som lärobok ännu. Månget konfirmandmaterial citerar den eller bygger på samma disposition och innehåll med modernare språk och exempel. Vi hade den som lärobok. Min kompis och jag började lära oss den utantill när vi var tio för att klara konfans utfrågning.
"Vad är en avgud? Den jag väntar mig allt gott ifrån." är så väl uttryckt! Konfirmand på 80-talet och sedan konfirmandledare så är jag väl insatt i dessa frågor. Lilla katekesen håller verkligen ännu. Bekännelseskrifterna är däremot tunga saker, kanske prästerna bara läst utdrag förut. Det ska vi vara glada för, en del har tiden gjort obsolet. Bättre då att gå tillbaka till Bibeln och studera den tillsammans.
Det är lustigt att nykatoliker ofta är så lutheranskt bokstavstrogna att de tror att gammelkatoliker följer varje prick i katolska kyrkans katekes. De flesta nykatoliker är därvidlag ultra-lutheraner. Kanske också ett sätt för Anden att ena sin Enda kyrka genom att sätt in små-Luthrar i RKK blir bannlysningen omintetgjord.
Och jag är däremot inpyrd av både katekesen och bekännelseskrifterna, bl.a. genom min farbror som är (en mycket luthersk men också fascinerande påveuppskattande) präst. Jag förstår dock att det är mycket annorlunda på andra håll i Svenska kyrkan. Men inte bara bekännelseskrifterna utan själva bibeln är på många håll "i praktiken avskaffad" - när man lämnat det verkliga, gemensamma bibelstudiet och nöjer sej med de små urklipp som finns i evangelieboken och läses i kyrkans gudstjänster.
Här i Enånger-Njutångers församling ska vi under reformationsåret studera Augsburgska bekännelsen ;o). Men vi är ju som vi är...
Du har förstås rätt i mycket av det du skriver, Leo (precis som när folk konstaterar att Socialdemokraterna lämnat socialismen).
Jag konstaterar dock också att de som aktivt använder lilla (som trycks i psalmboken) och stora katekesen - eller startar studiecirklar i bekännelseskrifterna - kan göra det frimodigt i Svenska kyrkan, särskilt under reformationsåret, medan det viss rätt skulle kunna betraktas som proselytmakeri i en pingstkyrka eller romersk-katolsk församling. Så på DET sättet är det en skillnad motför om Svenska kyrkan också formellt hade lämnat sin bekännelse. Man kan fortfarande säga: bli vad du är!
Skicka en kommentar