Rosenius gästbloggar om söndagens evangelium

"Saliga är de tjänare, vilka Herren finner vakande, då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag eder: Han skall uppskörta sig och låta dem sitta till bords, och Han skall då gå och tjäna dem."

Hur mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga härlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren skall i den eviga härligheten uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans hus´ rika håvor", det är nog säkert. Men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi ser, att Kristus här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har ock ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta:

Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem, som förblir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden.

Vi skall av Kristus i den himmelska härligheten vänta icke något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".

Likasom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar förmår däri följa Honom, så skall Han också bevisa sig lika utomordentligt stor i den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner, när Han företar sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt härlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en evig ära; då de har här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de har här bekänt Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skall vi tro Honom? Kan så härliga löften vara sanna?

Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!