Det blir inte så mycket nya, egna, texter så här under sommaren (nu ska vi dessutom snart flytta till Iggesund), men en länk till Dagen-artikeln om EFS-styrelseledamoten och rektorn Stefan Svensson på Glimåkra folkhögskola vill jag gärna lämna. Grattis Stefan till de 60 åren, varav de flesta med fru Agneta som kompanjon!
Jag har fått ett mycket gott intryck av Stefan, om än jag bara träffat honom någon enstaka gång IRL (t.ex. i en tillfällig "mansbönegrupp" på Pite havsbad vid konferensen 2011) och några ytterligare gånger i bloggosfären.
Som nybliven Frimodig kyrka-supporter och deltagare i förra veckans Oas-möten i Hudiksvall vill dock här passa på att ta upp en tråd där jag delvis förstår Stefans inställning och kritik, delvis är ganska frågande inför den. Stefan har distanserat sej från Oas-rörelsen och Frimodig kyrka p.g.a. deras oklarhet - alternativt alltför högkyrkliga/ekumeniska linje? - i ämbetsfrågan. Och i samband med ett blogginlägg av Erik Johansson (numera mest twittrare) om Frimodig kyrkas Stockholmsmöte i november 2008 kritiserade Stefan (liksom jag gift med en kvinnlig präst/pastor) den då rätt nybildade nomineringsgruppen Frimodig kyrka för en passus i dess program som jag själv funderat mycket över, nämligen denna: “
FRIMODIG KYRKA vill att kyrkan aktivt och intensivt skall arbeta för försoning i ämbetsfrågan och att personer med olika hållning i sakfrågan skall behandlas lika vid t.ex. tjänstetillsättningar. ”
Stefan undrade om inte "försoningen" i praktiken skulle innebära att manliga präster skulle slippa tjänstgöra med kvinnliga präster och skrev därför i kommentarsfältet:
Det låter bra, men i verkligheten är det så att personer som inte accepterar kvinnliga präster anser det vara en rättighet att få fira gudstjänst utan inblandning av kvinnliga dito vid nattvardsbordet. Jag har sett det så många gånger i verkligheten, för att inse att vi inte kan backa bandet och t.ex. acceptera prästvigning av motståndare till kvinnliga präster.
Jag tror att Frimodig kyrka måste vara tydligare och säga att man accepterar både män och kvinnor till prästämbetet, och man utifrån detta faktum verkar för att hitta lösningar som känns fruktbara för framtiden.
Jag svarade så här samma dag:
Bra Stefan att du sätter fingret på Frimodig kyrkas ömma punkt. Det går inte att både äta kakan och behålla den (eller både sk-ta och hålla igen, som min fromma mormor sa). Det har jag skrivit i Kyrka och folk, i debatt med Dag Sandahl på forumet Kyrkans framtid, i samtal med Jan-Anders Ekelund på min egen blogg (se kommentarerna till tp://efsidag.blogspot.com/2008/11/kyrkovalet-2009-frimodig-kyrka-och.html). Det är nånting som – trots Erik Johanssons smittande entusiasm – inte är helt övertygande med frimodet. Det är något som sopas under mattan, jag kommer lika lite som dej Stefan ifrån det.
Detta sagt måste jag vända mej till dej Stefan oxå. Visst var det du som slutade i oas-rörelsen av det här skälet? Och då måste jag (som är gift med en kvinnlig pastor) ändå undra om du är lika noga med andra slags villoläror? Det är helt enkelt inte KLOKT vilka stolleprov (snällt sagt) somliga kan acceptera från kyrkoledningen – och från nyprästvigda!, jag hörde ju nyligen en som betecknade syndafallet som ett fall framåt för mänskligheten och pratade mycket om det gudomliga inom oss (alla) – utan att bryta kontakten och engagemanget i “rörelsen”, medan man nitiskt ställer upp på sagda kyrkolednings klappjakt på oliktänkande i ämbets- (och snart kanske även äktenskaps-) frågan.
Se nu detta i vitögat: den s.k. äktenskapsreform som staten först beslutar och det politiskt valda kyrkomötet sedan bekräftar drar skam över 1) kampen för ökad förståelse för entydigt homosexuellas speciella predikament (jojo, så går det när man ger dom lillfingret) men även 2) ämbetsreformen 1958 (jojo så går det när man tillämpar Gal. 3:28 överallt). Är det NÅGOT som verkligen fått mej att tvivla på kvinnor i prästämbetet så är det de senaste årens utveckling, där inte minst många kvinnor hävdar att har vi sagt ja till prästvigda kvinnor så måste vi också säga ja till likställande av partnerskap/äktenskap.
Men än mera: utvecklingen komprometterar svårt, inte bara i många romerska katolikers ögon, 3) Martin Luthers reformation (jojo så går det när man kritiserar Påven) samt, i många muslimers med fleras ögon, 4) hela kristendomen och kristenheten. Har du tagit lika konkret, tydlig ställning mot kyrkomötets/kyrkoledningens stolleprov under 2000-talet (dit man väl ännu mer måste räkna K-G Hammars och Claes-Bertil Ytterbergs teologi, accentuerad av John Shelby Spong) som du gjort mot dem som har den gamla ämbetssynen? Det är ju nämligen något djupt sjukt begravet i detta också, som ibland syns så tydligt i EFS, att man silar högkyrklighetens mygg men sväljer liberalteologins kameler.
Stefan svarade 17 november (tar mej friheten att citera här, eftersom kommentaren ju var/är offentlig också på Erik Johanssons blogg):
Svar till Andreas: Jo, jag tror att jag så gott som alltid försökt hålla en tydlig linje när jag mött sådant jag anser vara villoläror. Jag var inte speciellt bekväm av mig som EFS distriktsföreståndare i Växjö och Linköpings stift alltid, men de tuffaste stötarna har jag tagit bland mina dåvarande df-kollegor. Det är bara att fråga dem…
Jag önskar och ber att kyrkan skall ha modet att lägga ämbetsfrågan bakom sig och predika om Jesu försoning och nåd.
Jag önskar och ber att kyrkan skall ha modet att lägga ämbetsfrågan bakom sig och predika om Jesu försoning och nåd.
Jag svarade den 18 november:
Tack för ditt goda svar Stefan – jag uppskattar det, liksom ditt förra inlägg! Det enda jag sett “utåt” var dock din stora kritiska debattartikel mot OAS – där min svåger är aktiv – medan jag inte sett ett ord om att du lika skarpt brutit med t.ex. någon biskop eller annan svenskkyrklig organisation på hög nivå. Därav min lite skeptiska fråga. Men du har säkert sagt en del internt, kanske skrivit med, och det är ju vackert så.
Ja, tänk om vi kunde lägga ämbetsfrågan bakom oss. Och äktenskapsfrågan. Och andra såna där frågor som verkar – och kanske också är – så små jämfört med klimathotet. Eller “försoningen”.
Men om “modet att lägga ämbetsfrågan bakom sej” handlar om modet att stänga ute personer med från SvK avvikande ämbetssyn från ämbetet (vilket i sej kunde vara konsekvent och invändningsfritt), medan andra idag får prästvigas och verkligen prästvigs med den ena teologin stolligare än den andra (att Jesus skulle ha lidit en försoningsofferdöd för våra synder förnekas allt oftare, åsikter nära Shelby Spongs – t.ex. den om om “syndafallet uppåt” – kan föras fram utan ramaskrin och avsättningsvarningar från biskoparna o.s.v.), ja, då tycker jag inte att det handlar om mod ö.h.t., utan bara om populism och politisk korrekthet.
Men tack som sagt för svaret. Jag förstår och delar din frustration över ämbetsfrågan, men anar att reträtterna kan bli oändligt många även sedan den “släppts”. Vi måste nu prioritera att verkligen skilja kyrkan från staten.
Tre och ett halvt år senare skrev jag om ungefär amma sak här på min egen blogg under rubriken Nej, jag kommer inte på årskonferensen och årsmötet (jag var den helgen ledare på det sista konfirmandlägret som hölls medan Graninge var stiftsgård). Blogginlägget handlade om en av mina motioner till årsmötet: att EFS sviker i huvudsak bekännelsetrogna, fast högkyrkliga män och kvinnor - hur lätt är det idag att bli diakon eller ens kyrkomusiker med en uttalat högkyrklig ämbetssyn, tror ni? - genom att tyst acceptera och därmed ställa sej bakom kyrkoledningens vigningsstopp. Om det, som styrelsen påstår, finns högkyrkliga som accepterar ordningen med kvinnliga präster (en definitionsfråga), ja, prästvigda kvinnor som själva betecknar sej som högkyrkliga, så finns det ju å andra sidan markerat lågkyrkliga rörelser, som EFS systerrörelse ELM-BV och de laestadianska fridsföreningarna i norr, som i praktiken drabbas lika hårt som de högkyrkliga av vigningsstoppet, även om de har en delvis annorlunda ämbetssyn i övrigt. (Så klart min motionsformulering var förenklad för att inte svälla över alla bräddar, men det passade tydligen inte styrelsen att komplettera min bild av situationen åt båda hållen).
Jag fick dagen efter, den 13 maj, en kommentar av signaturen "SS" som jag kanske lite förhastat antog var Stefan, men som i varje fall verkar vara någon med ungefär samma hållning som han. Jag citerar även detta här eftersom det redan offentliggjorts i kommentarsfältet och utgör en välformulerad sammanfattning av mångas position (men om sign. SS så önskar kan jag ta bort det härifrån):
Andreas,
Jag tycker att du gör det för lätt för dig. Du ser den här frågan bara i ljuset av att det är synd om kvinnoprästmotståndarna. Tänk dig in i att en kvinnlig präst celebrerar nattvarden innan en personalsamling. Samtliga hennes manliga kollegor "råkar" komma lite sent till personalsamlingen, dvs man hoppade över mässan.
Det där händer gång efter annan. Vad tror du sprider sig för tankar i hjärtat på dessa människor?
I kvinnans: Varför kan dessa män inte se min kallelse lika mycket värd som deras egen?
I männens: Jag tänker åtminstone inte vika ner mig eftersom löftena som gavs 1959 om att få väja undan skall gälla för evärderlig tid. = Jag anser att min kallelse är den enda riktiga.
Jag menar; vi kan inte fortsätta att ha en uppfattning där vi misstror varandras kallelse med hänvisning till löften som gavs långt innan man själv blev prästvigd. Det som behövs nu är kärleksfull respekt för varann, att åtminstone möta upp vid nattvardsbordet (även om man inte vill ta emot bröd och vin). Att inte ens kunna göra detta, tyder på total brist på kärlek. Jag tror att båda sidor måste bjuda på respekt för varandra, acceptera att båda uppfattningarna finns i vår kyrka och älska varandra. Inte förrän då kan kyrkan hantera denna infekterade fråga på ett vettigt sätt.
Och jag svarade den 14 maj:
Nänä. Så lätt gör jag det inte för mej. (Men tack för mothugget!) För jag tycker inte alls att det "bara är synd om kvinnoprästmotståndarna." Men det råkar dock vara så att dessa sedan 1994 inte får vigas till präster, och kvinnliga kvinnoprästmotståndare får knappast bli diakoner mer. Och den högkyrkliga lekmannakvinnan - den enda högkyrkliga så långt ögat når - i min hemförsamling är ju damned if she do (alltså uteblir från mässan när det är kvinnlig celebrant) and if she don´t (inte uteblir men nobbar nattvardselementen). Högkyrkliga är kanske inte så roliga, men hur kan man kräva att de ska acceptera vigning och nattvardscelebrering om de de facto inte gör det? Särskilt nu när läran om könets irrelevans i ämbetet (1958) följts av könets irrelevans i äktenskapet (2009) och (2012) för själva könsbegreppet!!! (Ämbetsförändringen 1958 hade INTE kunnat genomdrivas om man inte uppfattat samexistensen med samvetsklausul som gällande för all framtid - Helle Kleins kritik mot samvetsklausulen visar att hon inte förstått ett dugg av förutsättningarna 1958).
Och vad ska de manliga prästerna i den församling där jag nu arbetar säga när en tredjedel av de anställda konsekvent nobbar nattvarden före personalmötet, förmodligen av något slags teologiska skäl det också. Ska det också tas personligt?
Jag gör det inte lätt för mej, tvärtom har jag i åratal kritiserat många s.k. högkyrkliga kv-pr-mo-re för att de verkat kunna räkna nästan vilken villolärare som helst som präst och t.o.m. biskop, bara det är fråga om en karl! Men då kan jag ju inte heller acceptera det motsatta men liknande synsättet som så uppenbart dominerar i Svenska kyrkan (och EFS?) idag: Avvik nästan hur mycket som helst från Nya testamentets lära sådan den framställs i Bibeln och vår evangelisk-lutherska bekännelse, och du får hållas, så länge du bara inte är kv-pr-mo-re (numera även: inte är h-t-r-n-rm-t-v).
Däremot har EFS-styrelsen i sitt svar till mej alldeles rätt i att jag förenklar - för att hålla mej någorlunda kort. Det är ju nämligen långt ifrån bara traditionellt högkyrkliga som stängs ute från kyrkans vigningstjänster. ELM/BV och laestadianska rörelsen - både män och kvinnor - är i stort sett portade. Men just för att EFS kallas lågkyrkligt visar särskilt behandlingen av just högkyrkliga hur pass solidariska vi egentligen är med andra grupper som vill hålla fram vår kyrkas tro och bekännelse.
Och nu efter Oasmötena i Hudiksvall måste jag tillfoga:
Stefan och sign. SS (om det nu inte är samma person): IFALL DET NU ÄR SÅ SÅRANDE ATT PRÄSTVIGDA KVINNOR INTE FÅR VARA CELEBRANTER PÅ T.EX. OASMÖTEN, HUR SÅRANDE ÄR DET DÅ INTE FÖR FRIKYRKOPASTORER ATT DE INTE FÅR VARA DET (ENS OM DE ÄR MÄN)? Eller varför får inte en lekman som jag celebrera (om man har en ultra-lågkyrklig ämbetssyn) - ska jag gå omkring och bli kränkt över att få skulle komma till min station om jag stod där med medhavt vin och bröd; hur flitigt och innerligt jag än läste instiftelseorden? Ska "tycka-synd-om-argumenten" (jo, de florerar även på högkyrkligt håll) få styra alla ställningstaganden, så hamnar vi ju någerst. Jag tycker att frikyrkopastorerna - de manliga - i Hudiksvall gjorde rätt, som prestigelöst kunde släppa altardukningen och "nattvardsserveringen", ja t.o.m. högmässopredikan, till de högkyrkliga Frimodig kyrka-prästerna (i detta ärkestiftets avlägsnaste del) som knappt tror att nattvarden är giltig om den inte celebreras/distribueras av en manlig präst i s.k. apostolisk succession. Allt medan konferenscentrat låg uppe på pingstkyrkliga Högliden, där ärkediakonen (höll jag på att skriva) Inga Pagréus, frälsisevangelisten Roger Larsson och sångarfenomenet Simon Ådahl m.fl. m.fl. m.fl. fick breda ut sej desto friare.
Visst kan man göra ämbetsfrågan till en människorättsfråga, så att det är samma synd att inte prästviga en kvinna (eller viga två av samma kön till äktenskap?) som att inte prästviga en mörkhyad (eller viga två av olika hudfärg till äktenskap?). Då får man väl stå för det, och då får EFS-styrelsen driva det hårdare än idag. (Samtidigt: när blev lågkyrkliga EFS så fixerad vid nödvändigheten av just prästvigning för tjänst i Guds rike?). Men så länge vi - likt samvetsklausulens skapare 1958 - ser katolska, ortodoxa och högkyrkliga trossyskons ämbetssyn (och äktenskapssyn) som en någorlunda acceptabel (om än inte alltid direkt "luthersk") tolkningsvariant, kan man inte som EFS-are delta i någon inomkyrklig kättarjakt på dessa! I varje fall inte så länge man tiger stilla när liberalteologer av det mest förfärliga snitt årligen verkar slinka igenom pastoralinstituten. (Inte att undra på, när så många stiftschefer själva tycks ha svårt att distansera sej från John Shelby Spong eller Ulla Karlsson).
Och har jag rätt eller inte när jag tycker mej minnas att såväl Agne Nordlander (provvalsvinnare i Växjö) och Anders Sjöberg (provvalsvinnare i Göteborg) lovade att prästviga även s.k. "högkyrkliga", d.v.s. i praktiken även män från Bibeltrogna vänner och laestadianväckelsen? Varför skulle ledande EFS-are inta en annan hållning idag - av påstådd eller verklig omsorg om prästvigda kvinnor och "allas lika värde" (den fosterdiagnostik i doktor Mengeles fotspår som Hanne Kjöller skrev om då?) - för att liksom få vara kvar i den folkkyrkliga värmen(?) ett tag till. Tills vi ändå ryker p.g.a. att vi sist och slutligen inte kan ansluta oss till den totala queerologin och dess påstådda sammanhang med allas lika värde? Och då är de högkyrkliga resp. konservativa lågkyrkliga inte längre kvar på några positioner i Svenska kyrkan där de kan försvara oss mer låga och mindre konservativa. Tji lär vi få.
Men som sagt: ett stort och hjärtligt grattis till de 60 åren, Stefan, och tack för din villighet att då och då ge respons på "gräsrotstankar", även kritiska. Gud välsigne dej för både tid och evighet.
Det skall ej ske med mänsklig makt,
men med din Ande, har du sagt,
så ber vi: töm oss på allt vårt,
som är för skrymmande och hårt,
och fyll oss med din Ande god,
ge med din högra hand oss mod,
och skapa av oss, Herre kär,
ett Andens hus, en Andens här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar