Sammanfattning av min reaktion på EFS-styrelsens motionssvar

Påskvänner!

För över en månad sedan skrev en kommentator: 


"Jag är nyfiken på att läsa några tankar om EFS årsmötet. Hur tycker du det gick för dina motioner?"


Svar: Det gick inte så bra för mina motioner, tycker jag, även om styrelsen bejakade en del tankar kring exempelvis årsmötesmotionerande och reformationsjubilerande.

Det är t.ex. inte nog med att själv på sitt lilla hörn få definiera äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Det måste naturligtvis åter bli hela EFS:s och hela Svenska kyrkans definition, som det ju fortfarande är i dess bekännelseskrifter som EFS ännu mer betonat bekänner sej till! (Får en EFS-pastor viga män med män och kvinnor med kvinnor till kristliga äktenskap - det enda som är sagt är att hen ska tala med missionsföreståndaren först, men tillsynen av EFS-pastorerna är väl överlämnad till resp. stiftschef?) 


Och jag tycker fortfarande att det vore långt naturligare att inomkyrkliga rörelser som EFS också framträdde som nomineringsgrupp i kyrkovalen än att Socialdemokratiska Arbetarpartiet eller Centerpartiet gör det! Men det är tydligen omöjligt för styrelsen och de flesta EFS-ombud att tänka sej, även om de flesta verkar dela min kritik av de politiska partiernas inblandning i kyrkans inre angelägenheter.

Framför allt blev det pinsamt tydligt att EFS inte vill röra ett finger för att personer sådana som Bo Brander (eller för den delen Bo Giertz) eller någon gammalkyrklig, laestadian eller bibeltrogen vän  ska kunna bli prästvigda - eller vigda till någon tjänst ö.h.t. - i dagens Svenska kyrka. Det är ett avsteg - såvitt jag förstår - från biskopskandidaterna Agne Nordlander och Anders Sjöbergs linje, och från intentionerna bakom samvetsklausulen 1958 - som då inte precis ansågs gälla enbart dåvarande prästgeneration. Nu har ämbetsreformen gällt i 54 år, och exakt en tredjedel av den tiden har det nu rått prästvigningsstopp för hög-, gammal- och konservativa lågkyrkliga. Read my lips: ämbetsreformen hade INTE gått igenom, åtminstone inte förrän på 1980-talet, om den (ur de politiska partiernas synvinkel logiska) konsekvensen hade förutsetts av de tveksamma men fromt förhoppningsfulla. 


(EFS-aren Ulf Grenstedt ansågs ju nyligen som oerhört konservativ för att han som ende Skara-kandidat öppet förklarade sej villig att prästviga människor som inte kunde tänka sej att viga två tjejer resp. två killar till ett kristligt äktenskap - men någon kv-pr-mo-st-re tror jag inte han vågade utfästa sej att prästviga).


Styrelsen går alltså på Stefan Svenssons linje att det inte "går att backa bandet" så att även de som inte tror på ämbetsreformen ska få bli prästvigda. Han tycker det blir så sårande att prästvigda kollegor inte erkänner varandras ämbete. Så klart det är. Men är det inte allvarligare och långt mer sårande för en evangeliskt-lutherskt troende oavsett kön att rena förnekare - oavsett kön - verkar präst- och biskopsvigas i vår tid? Och frågan är ju vad han och EFS vill göra med de lekmän som inte erkänner kvinnor som just församlingsföreståndare och nattvardscelebranter. De bör åtminstone gå fram, verkar han tycka - och därmed ännu mer övertydligt demonstrera, öga mot öga, att de inte vill ta emot bröd och vin av en kvinna (nog är det i mina ögon BETYDLIGT mer finkänsligt att sitta kvar i bänken). Kan de ha förtroendeuppdrag av något enda slag i vår kyrka, eller stämmer EFS in i de politiska partiernas och kyrkoledningens uppfattning att de förnekar allas lika värde och inte har någon kristen människosyn? (Även om de t.ex. avvisar de politiska partiernas erbjudanden om utsortering av handikappade foster...).

Detta sagt: Frimodig kyrkas opinionsansvariga Anna Sophia Bonde har - helt naturligt i hennes situation - uttryckt samma förhoppningar som Stefan om att vi "ska kunna lägga ämbetsfrågan bakom oss" för att koncentrera oss på evangelisation m.m. Och jag skulle vilja uttrycka det så här:


Frimodig kyrka är ett uttryck för en vilja att TILLFÄLLIGT lägga ämbetsfrågan bakom oss, medan vi tillsammans motar undan statens och de politiska partiernas otillständiga inflytande i och över kyrkan. Det som borde ha gjorts 1958 och 2009 sker nu, att troende människor från många läger förenas i en övergripande prioritering: att kyrkan först av allt åter måste bli kyrka, missionerande och evangeliserande och verkligt fri från statsmakten - SEDAN kan vi diskutera såväl ämbets- som äktenskapsfrågor och andra frågor utan otillbörliga hänsynstaganden och påtryckningar.


Jag har sagt det förut och jag säger det igen att jag ser Frimodig kyrka som en nödfallsåtgärd av typen samlingsregeringen under andra världskriget. (Så länge kyrkan är ockuperad av politiska partier, som nu t.o.m. lägger sej i och tar beslut om själva LÄRAN!). I längden kan inte hög- och lågkyrkliga driva opinion i samma grupp. Men de kan, det tror jag fortfarande, leva och verka i samma kyrka!

Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.
Men med oss står den rätte man,
vi står, av honom stödda.