Chesterton gästbloggar om eugenik/rashygien

Påskvänner!

Hinner inte skriva så mycket mer själv - kanske till mångas lättnad ;o). Men Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) kan gott få gästblogga i ett fortfarande blott alltför aktuellt ämne, idag när staten håller på att göra varje förälder till sin egen rashygieniker - de "ariskas" våta dröm - och erbjuder avancerade utsorterings- (läs avlivnings-) program utan att de svenska stiftscheferna, eller särskilt många präster och pastorer för den delen, säger så mycket som ett knyst.

Jag vill passa på att tacka vår missionsföreståndare för att han i förra Budis tog till orda mot utsorteringen av foster med Downs syndrom. Tack Stefan - och du behöver inte be om ursäkt för att du uttalar dej om annat än rättfärdiggörelsen genom tro och andra snäva definitioner av evangeliet och EFS:s uppdrag i Sverige och Svenska kyrkan.

Håll nu till godo med första kapitlet ur "Eugenik och annat ont" (1922), en bok som enligt Maciej Zaremba (De rena och de andra, 1999) verksamt bidrog till att under 20-talet påverka den engelska parlamentsdebatten i en för rashygienikerna negativ riktning. (Den borde verkligen ges ut på nytt).


Det visaste i världen är att skrika innan du blivit skadad. Det är ingen idé att skrika efter att du blivit skadad, särskilt inte sedan du blivit dödligt skadad. Folk talar om folkets otålighet, men kloka historiker vet att de flesta tyrannier möjliggjorts av att folken agerade för sent. Det är ofta helt nödvändigt att stå emot ett tyranni innan det existerar. Det är ingen lösning att med distanserad optimism hävda att planerna bara ligger i luften. Ett slag från en yrkesmördare kan bara pareras medan det fortfarande är i luften.

Det existerar idag ett aktionsschema, en tankeskola, lika kollektiv och omisskännlig som någon av dem vi kan skissera historien med genom att gruppera. Det är ett lika bestämt faktum som Oxfordrörelsen eller Långa parlamentets puritaner; eller jansenisterna; eller jesuiterna. Det är någonting som kan pekas ut, det är någonting som kan diskuteras, och det är någonting som fortfarande kan tillintetgöras. Av bekvämlighet kallas det "eugenik", och att det borde tillintetgöras ska jag försöka bevisa på följande sidor.

Jag vet att det innebär mycket olika saker för olika människor, men det är bara för att det onda alltid drar fördel av tvetydighet. Jag vet att det prisas med höga uttryck för idealism och godhet, med silvertungad retorik om renare moderskap och lyckligare eftervärld. Men det är bara för att det onda alltid smickras, precis som furierna kallades De Älskvärda. Jag vet att det kan inräkna många lärjungar vars avsikter är helt och hållet oskyldiga och humana, och som skulle bli uppriktigt förbluffade av att jag beskriver det som jag gör. Men det är bara för att det onda alltid vinner genom styrkan av sina lysande bedrägerier, och det har i alla tider ingåtts förödande allianser mellan abnorm oskuld och abnorm synd.

Om de bedragna ska jag naturligtvis tala som vi alla gör om sådana verktyg, och döma dem efter det goda de tror de gör och inte efter det onda de verkligen gör. Men eugeniken i sej själv existerar för dem som har nog förnuft att se att idéer existerar, och eugeniken i sej själv, i stora eller små kvantiteter, införd snabbt eller långsamt, av goda eller dåliga motiv, tillämpad på tusen personer eller på tre, eugeniken i sej själv är ingenting att förhandla om mer än vad förgiftning är.


Det är inte särskilt svårt att sammanfatta eugenikens essens, om än somliga eugeniker verkar ha en ganska vag uppfattning om den. Rörelsen består av två delar: en moralisk bas, som är gemensam för alla, och en plan för social tillämpning som varierar ganska mycket.

Vad beträffar den moraliska grunden är det uppenbart att en människas etiska ansvarighet varierar med hennes kunskap om olika konsekvenser. Om jag hade ansvar för en baby, och om den babyn bleve sjuk av att ha ätit upp tvålen, skulle jag troligen skicka efter doktorn. Jag skulle kanske kalla honom bort från mycket allvarligare fall, från sängkanterna hos spädbarn vars diet hade varit mycket mer dödlig, men jag skulle inte anklagas för det. Jag kunde inte förväntas veta tillräckligt om hans andra patienter för att anses förpliktigad att för deras skull offra det barn jag var primärt och direkt ansvarig för.

Nu är eugenikens moraliska bas denna, att det barn vi är primärt och direkt ansvariga för är det ofödda barnet. D.v.s. att vi vet (eller kan komma att veta) tillräckligt om vissa oundvikliga biologiska tendenser för att överväga frukten av någon tänkt förbindelse i det direkta och klara samvetsljus som vi nu bara kan rikta mot den andra parten i denna förbindelse. Den ena plikten kan vara lika definitiv som eller mer definitiv än den andra. Man kan tänka på barnet som inte existerar t.o.m. före hustrun som existerar. Men väl att märka: detta är ett jämförelsevis nytt beaktande på moralens område.

Naturligtvis har vettigt folk alltid ansett att äktenskapets syfte var att avla barn till Guds ära eller enligt naturens plan; men vare sej de räknade sådana barn som Guds belöning för en tjänst eller som naturens premium för förnuft, lämnade de belöningen eller premiet åt Gud eller naturen att sköta - som något mindre definierbart. Den enda person (och detta är poängen) mot vilken de kunde ha precisa plikter var partnern i processen. Att direkt överväga partnerns krav var det närmaste man kunde komma att indirekt överväga eftervärldens krav.

Om haremets kvinnor sjöng hjältens lov när muslimen besteg sin häst, var det för att detta var en passande erkänsla mot en man; om den kristne riddaren hjälpte sin hustru ned från hästen, var det för att detta var en passande erkänsla mot en kvinna. Bestämda och detaljerade bekräftelser av denna typ baserades inte på det ofödda barnet, och betraktade det inte i det agnostiska och opportunistiska ljus i vilket herr Browdie betraktade fröken Squeers´ hypotetiska barn. Genom att se dessa könsrelationer som hälsosamma hoppades de naturligtvis på att de skulle producera friska barn, men detta var allt.

Den muslimska kvinnan förväntade sej utan tvivel att Allah skulle sända vackra söner till en lydig kvinna, men hon skulle inte ha tillåtit någon direkt vision av sådan söner att förändra lydnaden själv. Hon skulle inte ha sagt: "Jag ska nu vara en olydig kvinna, eftersom de lärda informerat mej om att stora profeter ofta är barn till olydiga kvinnor." Riddaren hoppades utan tvivel att helgonen skulle hjälpa honom att få starka barn, om han fullgjorde alla sina plikter, av vilka en kan ha varit att hjälpa sin fru ner från hästen, men han skulle inte ha tvekat att göra det för att han läst i en bok att en serie fall från hästar ofta resulterade i födelsen av ett geni. Både muslimer och kristna skulle ha ansett sådana spekulationer vara inte endast ogudaktiga utan även ytterst opraktiska. Jag håller helt och hållet med dem, men detta är inte poängen här.


Poängen är att en ny skola tror på eugenik framför etik. Och detta bevisas av ett välkänt faktum: att historiens hjältedåd faktiskt är eugenikens brott. Eugenikens böcker och artiklar är fulla av ideer om att icke-eugeniska förbindelser borde betraktas och kan komma att betraktas som vi betraktar synder, att vi verkligen borde känna att giftermål med en invalid är ett slags grymhet mot barn. Men historien lovsjunger människor som har hållit sådana band till invalider heliga; den är full av fall lika överste Hutchinsons och Sir William Temple, som förblev trogna mot sina makar även när skönhet och hälsa tycktes ha gått upp i rök. Och trots att Dorothy Osbornes och fru Hutchinsons sjukdomar kanske inte faller under de eugeniska spekulationerna (jag vet inte), är det uppenbart att de kunde ha gjort det; och förvisso skulle det inte ha gjort någon skillnad beträffande människors åsikter om moralen i handlingen.

Jag diskuterar inte just här vilken moral jag föredrar, men jag insisterar på att attityderna är motsatta. Eugenikern helgonförklarar verkligen just de män som hundratals familjer har kallat smitare. För att vara konsekventa borde de resa statyer över män som övergivit sina älskade på grund av kroppslig olycka, med inskriptioner som firar den gode eugenikern som, efter att hans fästmö fallit av en cykel, nobelt vägrade att gifta sej med henne - eller den unge hjälten som efter att ha hört om en morbror med rosfeber storsint bröt sitt ord.

Vad som är fullkomligt klart är detta: att människorna hittills ansett bandet mellan man och kvinna så heligt, och effekten på barnen så oberäknelig, att de alltid beundrat upprätthållen heder mer än bevarad säkerhet. Utan tvivel tänkte de att t.o.m. barnen knappast blev sämre av att inte vara barn till fegisar och svikare, men detta var inte den första tanken, det första budet.

Kort kan vi säga att medan många moralsystem har dragit nästan lika allvarliga gränser kring sex som någonsin någon eugeniker, har de nästan alltid haft karaktären att säkra troheten mellan de båda könen och att lämna resten åt Gud. Att introducera en etik som gör att denna trohet eller otrohet varierar med något slags kalkyl kring ärftlighet är det besynnerligaste av allt, en revolution som inte har inträffat tidigare.


Det är bara rättvist att här (utan att mer än snudda vid saken) tillfoga att många eugeniker skulle säga emot detta, genom att hävda att det fanns ett medvetet eugeniskt skäl för den skräck inför vissa förbindelser som innebar att en man förnekades privilegiet att gifta sej med sin mormor. Dr. S.R. Steinmetz anmärker, med denna rysliga sinnets enkelhet med vilken eugenikerna får vårt blod att frysa, att vi ännu inte vet alldeles säkert vilka motiven var för skräcken inför den förskräckliga sak som är Oidipus´ vånda. Med helt och hållet vänskapliga avsikter ber jag Dr S R Steinmetz att tala för sej själv. Jag vet motiven för att se en mor eller syster som skilda från andra kvinnor, men inte har jag funnit dem genom någon mystisk forskning. Jag fann dem där jag fann en analog aversion mot att äta en baby till frukost. Jag fann dem i en djupt rotad motvilja i den mänskliga själen mot att tycka om något på ett sätt när man redan tycker om det på ett annat helt oförenligt sätt.

Nu är det alldeles sant att denna aversion kan ha agerat eugeniskt och på så sätt haft en viss bekräftelse och bas i fortplantningens lagar. Men det kan verkligen inte finnas någon eugenik som är fullt så dum att han inte ser att detta inte är ett försvar för eugeniken - utan ett direkt förnekande av eugeniken. Om någonting som till sist har upptäckts i ljuset av forskningen är något som man har handlat efter alltifrån begynnelsen i ljuset av naturen, är detta helt enkelt inget skäl för att ständigt lägga sej i folks förehavanden - utan ett skäl för att lämna dem i fred!

Om män inte gifte sej med sina mormödrar när det för allt vad de visste var en mycket hygienisk vana, om vi nu vet att de instinktivt undvek naturvetenskapliga risker, så är detta så långt vi kan förstå en poäng som talar för att låta folk gifta sej med vem de vill. Det är helt enkelt ett konstaterande av att det sexuella urvalet, eller det som kristna kallar att bli förälskad, är en del av människans utrustning som vi på det hela taget och i det långa loppet kan ha förtroende för. Och det innebär förstörelsen av hela denna vetenskap i en enda smäll.

Den andra delen av definitionen, de övertalande eller tvingande metoder man vill ta i anspråk, ska jag syssla med mer fullständigt i den andra delen av denna bok. Men en sammanfattning i stil med följande kan vara användbar här:

Långt in i vår mänsklighets ofattbara förflutna finner vi antagandet att grundandet av en familj är en fri människas personliga äventyr. Innan slaveriet långsamt sjönk ur sikte i kristendomens nya klimat, kan det vara sant eller inte sant att slavar i någon mening avlades fram som boskap och värderades som ett lovande stycke arbetskraft. Om det var så var det i en mycket lösare och vagare mening än beträffande eugenikernas avlingsprojekt, och sådana moderna filosofier läser i den gamla hedendomen in en fantastisk stolthet och grymhet som är helt och hållet modern.

Det kan emellertid hända att hednatidens slavar hade en skugga av välsignelserna hos eugenikerns omsorg. Det är alldeles säkert att fria hedningar skulle ha dödat den förste som föreslog något liknande. Jag menar den som föreslog det på allvar, för Platon var bara en Bernard Shaw som olyckligtvis skrev sina skämt på grekiska.

Bland fria män har lagen, eller ännu oftare tron och oftast av allt sedvänjan lagt alla slags restriktioner på sexlivet av det ena eller andra skälet. Men lag och tro och sed har aldrig koncentrerat sej på något annat än att fixera och bevara familjen när den en gång blivit skapad. Akten att grunda en familj, säger jag ännu en gång, var ett individuellt äventyr utanför Statens gränser. Våra första glömda förfäder lämnade traditionen efter sej, och våra egna senaste fäder och mödrar skulle för bara några år sedan ha tyckt att vi var galningar som ens diskuterade den.

Den kortaste generella definitionen av eugenik utifrån dess praktiska sida är att den i större eller mindre utsträckning strävar efter att kontrollera somliga familjer som om de vore hedniska slavfamiljer. Jag ska senare diskutera frågan om de människor som kan utsättas för denna press, och den ännu mer kluriga frågan om vilka människor som ska utsätta dem för den. Men den måste åtminstone tillämpas av några på några, och detta på grund av vissa kalkyler om fortplantning som påstås kunna demonstreras.

Detta om ämnet i sej själv. Jag säger att denna sak existerar. Jag definierar den så tydligt som saker med moraliska inslag kan definieras och jag kallar den eugenik. Om någon efter detta väljer att påstå att eugenik inte är det grekiska ordet för detta, nöjer jag mej med att svara att "chevaleresk" inte är franska för "hästaktig", och att sådana kontroverslekar är mer hästaktiga än chevalereska.