Herren lever och verkar. Som Luther sa på sitt närmast fågelsångsliknande latin: "Vivit!"
En sida av detta berör Anders Brogren i sin recension av journalisten Carolina Johanssons nya bok "Bråkdelen av en sekund." En berörande berättelse. Det är ju inte så att journalister är viktigare än andra syndare inför Gud, men journalister (som Elisabeth Sandlund, Göran Skytte och Ingela Agardh) har ju vanan inne att skriva om vad de är med om. Och gör det bra. Ofta mycket rakt på sak, föga salvelsefullt men ändå med djup inlevelse i kyrkans och trons mysterier.
Visserligen skriver Ingela Agardh lite illavarslande i slutet av sin bok "Den största nyheten" att hon trots allt inte riktigt kan tro att Jesus offrades för hennes synders skull - tacksamhetsskulden skulle ju då bli outhärdligt stor, påpekar hon frankt! - men det finns samtidigt så mycket i hennes berättelse som jag inte kan tro vara av "den vite djävulen" (som till varje pris vill skymma Kristi kors). För vem måste inte med den förtvivlade pappan i Nya testamentet ropa: "Jag tror! Hjälp min otro!" Och vem har inte varit med om att känna att evangeliet är lite för bra för att man ska kunna våga lita på det direkt - t.o.m. om vissa Jesu lärjungar skriver ju evangelisten: "Då de ännu inte kunde tro för glädjes skull!"
Värre är det när präster och biskopar, de som skulle vägleda sökare och nyfinnare, inte längre står för kyrkans bekännelse, vare sej det gäller äktenskapet eller den artikel varmed kyrkan står eller faller: rättfärdiggörelsen genom tro. I Ulla-Carin Lindqvists bok "Ro utan åror" känns det som att den präst som hon - ännu en livsnära journalist - i sin svåra sjukdom samtalar med inte står för eller förmedlar just något alls av kyrkans tro kring frälsning, liv och död. (Vilket hon själv också upplever).
Det är det verkligt illavarslande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar