Värnlösa barns dag

Påskvänner!

Så här på femtedag jul tänker jag både på sistlidna söndags GT-text om barnmorskorna Pua och Sifra (saliga i åminnelse), som vägrade utföra infanticid på barn med XY-kromosomer - och på gårdagens namn "Värnlösa barns dag" (helgdag till 1772). Vi tänker så här i juletid på alla världens barn (spelade på en julotta i Freluga missionshus där kollekten gick just till Världens barn), både födda och ofödda. Gatubarn i Brasilien, mattvävare i Pakistan, barn i flyktingläger, barn som utsätts för trafficking o.s.v. Det är rätt och riktigt, och inte minst miljöfrågan aktualiserar vårt ansvar för ofödda, ännu inte ens koncipierade barn. Men särskilt Söndagen efter jul med dess "barn-tema" borde, precis som den "Livets söndag" många församlingar firar Tredje Advent, också bli en särskild påminnelse om vår ohållbara och avskyvärda abortpraxis, där vi nu - rent ut sagt - är på moralisk nivå med den vikingatida utsättningen av lytta barn i skogen.

Att vår teknik gör det möjligt att avliva fostret före födelsen kan inte dölja att t.ex. utrensningen av foster med Downs syndrom är välfärdsstatens verkliga lågvattenmärke, hur många övriga brister den än kan ha. Vill vi motivera den straffrihet vi har för fosterfördrivningar under graviditetens första hälft (som regel inte under den andra), och den har sina skäl, måste vi kunna visa att friheten hanteras under ansvar. Och det gör den inte nu, varken från samhällets eller enskilda föräldrars sida, när.

De motioner till kyrkomötet som handlat om att Svenska kyrkan måste avvisa denna moraliskt ohållbara abortpraxis har vad jag förstår avvisats. De politiska partier som styr i kyrkan klarar inte av att erkänna och påtala den etiska urspårningen i en fråga som rör liv och död; de väljer att istället tillämpa principen om alla människors lika värde på äktenskapsfrågan, med känt resultat.

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart
gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord.