Johannelund AB

Påskvänner!

Johannelund AB? Är inte tillräckligt insatt för att förstå vad det innebär. En intressant nyhet i alla fall.

Sörbölekyrkan går i graven - leve Söderkyrkan på Sunnanå!

Påskvänner!

Hann få flera fina minnen från Sörbölekyrkan under min korta tid i Skellefteå vårterminen 2000, då jag under våren, när jag jobbade på Anderstorpsgymnasiet, bodde i en 1:a alldeles nästgårds. Nu säljs kyrkan. Men Johan Holmgren från S:t Örjans församling blir ny präst i "Söderkyrkan" (som Sunnanåkyrkan tydligen ska heta framöver), och det hoppas vi blir bra. God bless ´em all!

Här en gudstjänst i Sörbölekyrkan från påsk- och pandemitider i fjol (på Herdesöndagen).

FLASH 15/4: Frälsis tar över Sörbölekyrkan!

Om judisk påskmåltid på min dopdag

Påskvänner!

Har firat min dopdag med att äta fisk och rädisor och höra om den judiska seder-måltiden. Inbjudarna Sylvia och Laila på EFS-kyrkan var mycket noga med att det inte VAR en judisk påskmåltid vi firade, men att vi fick en bild av hur det kunde gå till genom Lailas fina representation och ett urval av rätter, drycker och kryddor. Samt psaltarpsalmer - vi sjöng några tonsatta verser ur Psalm 87, 118 och 136.

SvPs 448 "Lyssna, hör, du höga himmel" borde vi väl också ha sjungit - den originella men här sällan sjungna danska psalm som bygger på bibelordet om att Jesus och hans lärjungar sjöng "lovsången" innan de gick ut till Oliv-/Oljeberget. (I de församlingar som införde 1937 års psalmbok till påsk var den dock, passande nog, ibland den första psalm som församlingen gemensamt sjöng ur sin nya psalmbok!).

Eftersom det är min dopdag kan ni också få en länk till Johann Jakob Rambachs (1693-1735) fina men i Sverige nästan okända doppsalm, som jag översatte 2018. Fin melodi från norska psalmboken.

Två psalmer av Harry Blomberg

Påskvänner!

Två psalmer av Harry Blomberg talar särskilt till mig vid inledningen av denna passionstid. Dels psalmen "O Kristus som led korsets nöd och skam" som är tagen ur dikten "Passionstid". Dels kvällspsalmen "Allt, Gud, jag lägger i din hand". Båda mycket aktuella böner att be i stillhet denna passionstid. 

(På onsdag har vi i Iggesund musikcafé till förmån för Ukraina i församlingsgården kl 19-21. Servering, lotteri och försäljning - samt sång av prästen Mats Sandström och "husbandet" 5 över 12. Gud välsigne kvällen och Ukrainas folk. På lördag har vi i Njutångers EFS loppis till förmån för Ukraina i bönhuset kl 12-15. Välkomna då också).

1. O Kristus, som led korsets nöd och skam,

hjälp mej den enda, svåra vägen fram!
Gör mej till ett med alla som just nu
av råa knektar pinas såsom du -

2. med barn och mödrar, som just nu förgås,
med män, som just i natt av kulor nås,
men, Herre, Herre, även med var knekt
som står och flinar ondskefullt och fräckt.

3. De är ju alla människor som jag,
och för oss alla led du Långfredag,
och för oss alla stod du också opp -
och därför är ditt kors mitt enda hopp. 

1. Allt, Gud, jag lägger i din hand,
mej själv, de mina och mitt land.
Beskärma allt, men särskilt dem
som mistat barn och land och hem.

2. Du vet ju allt jag gjort och tänkt,
förbrutit eller efterskänkt,
och allt som blev till nederlag
i dag, min kanske sista dag.

3. Förlåt min oro, ge mej ro,
förlåt min klentro, ge mej tro.
Ge mej när tvivlet mej förtär
ditt evigt stora svar: JAG ÄR.

H Blomberg (1893-1950):

En underlig påsk i Gammalsvenskby den 16 april 1922 - för i år jämnt 100 år sedan

Påskvänner!

Jag tar mej friheten att så här precis 100 år efteråt citera några kapitel om påsken 1922 ur mångårige rektorn på Hagabergs folkhögskola Sigfrid Hoas´ bok "Banditer i byn". Boken om hans uppväxt i Ukraina i det svensktalande samhället Gammalsvenskby vid floden Dnjepr (Efs-förlaget 1959). Den är av ett mycket stort dokumentärt intresse (se även Hoas´ biografi över sin far Kristoffer Thomasson Hoas i Svenskt biografiskt lexikon och artikeln om Gammalsvenskby i Populär Historia). 

Tyvärr har det pågående kriget i Ukraina - och Rysslands erövring och ockupation av den sydöstra landsänden, inklusive staden Berislav och samhället Gammalsvenskby - gjort skildringen kusligt aktuell. Svårigheten att under brinnande krig få fram hjälp till behövande är också ständigt aktuell i vår oroliga värld, vare sej vi talar om Ukraina eller Tigray, Kongo eller Jemen. Men skildringen visar också betydelsen av nödhjälp - och att den hinner fram i tid. Kvällens "musikgala" till förmån för hela Ukraina är ett bra initiativ, men vi får nog vänta oss att uthålligt dela med oss genom både 1% av BNP och en fri procent av vår disponibla inkomst. 

Så här skriver Sofia Hoas på Gotland som talesperson för föreningen Svenskbyborna:

Vill du bli medlem eller hjälpa till med humanitärt arbete i Gammalsvenskby, sätt in pengar på föreningens plusgiro: 187879-2 eller Swish: 123 225 22 86.

www.svenskbyborna.se

Och här beskrevs alltså påsken 1922 av Sigfrid Hoas 1959, 30 år efter att ca 900 svenskbybor hämtades till Sverige med båt och tåg och kom hit som flyktingar från Stalins sovjetrepublik Ukraina. Nödåren 1866-68 var alltså inte sista gången en svensk by upplevde riktig, livshotande hungersnöd. Nog tycker man att den döende tiggarpojken vid grinden åtminstone kunde ha fått en riktig dödsbädd till låns - men jag är förstås inte den som ska döma; i det läget var ju byns egen befolkning i en desperat situation, och såväl pojken som byborna räddades ju till livet den där förunderliga påskdagen 1922:

Ingen bonde blev glad, när soldater eller andra befallde honom att spänna för och köra ut till fronten. Häst och vagn blev förr eller senare sönderskjutna där. Lyckades han komma tillbaka till byn med livet och piskan i behåll, fick han tacka Gud av hela sitt hjärta. Allt var kaos och upplösning. Ingen kunde planera något för framtiden. Ingen vågade över huvud taget hoppas på någon framtid. Mer än någonsin hade man anledning att sjunga: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder!"

Alla förråd var snart tömda. Jordbruket kunde inte skötas som förr. Det fanns ju inga hästar. Det lilla, som växte, trampades ner av soldaterna eller brändes bort av solen. Krig och missväxt följs ju ofta åt. Hungersnöden stod för dörren.

Sverige sände hjälp till ett visst område i Ryssland och lät oss få del av den hjälpen. Det var hösten 1921. Men snart var vi åter utan mat och fruktade det värsta. Våren 1922 blev katastrofal för oss och hela Ukraina. Hungersnöden skördade miljoner människor. En svensk i Ukraina, missionär Wilhelm Sarwe, såg med egna ögon hur stackars ryska mödrar lindade sina hungerdöda barn i säcktrasor och lade de utmärglade kropparna på trottoaren. Likvagnarna körde natt och dag och lade unga och gamla i massgravar. Folk låg och stönade på gatan: "Får jag se lite bröd, innan jag dör! Jag ska inte alls äta det. Jag vill bara se hur bröd ser ut innan jag d-ö-r."

Värst var det att komma in i barnhemmen och se de utsvultna barnen, som räckte sina armar mot den besökande och bönföll om hjälp: "Chleb, chleb, chleb!" (Bröd, bröd, bröd!) Men ingen hade något bröd att ge. Det hade gått så långt på vissa platser att man börjat sälja människokött på torget i sin yttersta förtvivlan. Hungrande människor kan drivas till vansinniga gärningar.

Aldrig ska jag glömma den lille judepojke som tagit sig ut till vår by för att tigga mat av oss, som själva var i största nöd. Kanske han ändå hade fått någon soppa, kokad på mjölsmulor eller syror, som växte på holmarna. Men hans redan fördärvade mage tålde inte längre någon föda. Nu låg han vid muren till kyrkparken, strax utanför vår grind. Hans kläder var bara trasor. Kroppen var uppsvälld och full med rinnande bölder. Han låg i sin avföring och luktade hemskt illa. Han hade slutat att hoppas på hjälp. På samma sätt var det med oss andra i byn.

Nog hade vi talat om vår nöd för både Gud och Sverige. O, vad vi bad till Gud om räddning och hjälp! I Sverige gjordes väldiga insamlingar för vår räkning. Men ingen visste om någon hjälp kunde komma fram och komma i rätt tid. Ryssland var då mera stängt än någonsin. Människorna där befann sig liksom i ett brinnande hus, där alla dörrar och fönster var igenbommade. 

Länge hade vi strängt ransonerat vårt bröd. Pappa var "hård" när det gällde "extratilldelning" åt barnen, men mamma smugglade till oss en brödbit ibland. Vi bakade kakor av gräsrötter. Många åt hundar och kattor eller klippte ogarvad hud i tunna strimlor, som kokades något så när mjuka. Nöden och förtvivlan blev större och större. Många låg redan hungersjuka och såg underliga syner. Någon tyckte sig se ett flygplan som kom med hjälp från Sverige.

Kyrkklockorna klämtade oftare än förr. Vi visste genast vad det betydde. Nu hade hungersnöden krävt ett nytt offer. När en kråka satt på kyrktornet och kraxade skulle någon dö, sade man. Så snart jag såg en kråka sätta sig på korset, tog jag en sten och körde bort den. Jag ville inte att någon skulle dö...

Men döden brydde sig inte om vad en 13 års pojke tänkte eller gjorde. Den var så upptagen med att "meja ned" allt "människogräs" och visa sin väldiga makt. Just när det började våras 1922, blev den som ivrigast att gräva den ena graven efter den andra. Snart hade vi alla bara en sak att tänka på: fira påsk och sedan dö.

Jag minns ännu så tydligt, hur vi på påskafton snyggade upp överallt, fastän vi alla redan var i dödens väntrum. Till och med gatan gjordes fin. I kvällningen vandrade en främling genom byn. Han talade om för oss, att han sett en större, utländsk båt i Berislav och att den kanske var på väg till oss. "Ni svenskar har ju förbindelse med utlandet", tillade han, innan han gick vidare.

Hans ord var som en elektrisk stöt. Vi vaknade upp ur vår dvala och började faktiskt hoppas igen. Några av byborna tog häst och vagn och for in till Berislav för att undersöka saken. De kom rätt sent dit och fick då veta, att den utländska båten redan lämnat staden och fortsatt uppför floden. Myndigheterna var själva intresserade av saken och behöll männens häst och vagn för att dagen därpå ta reda på båtens ärende och slutmål. Männen var så ivriga att få berätta vad de visste om båten, att de mitt i natten vandrade tillbaka till byn. De knackade på rutan hemma hos oss och gav sig inte tid att gå in genom dörren utan hoppade in genom fönstret. "Båten är på väg uppför floden! Det verkade som om den var på väg till Gammal-Svenskby", berättade männen med stor iver och fortsatte: "Ni ska se att det är den svenska hjälpen, som kommer till vår räddning!"

Min bror och jag lyssnade intensivt till rapporten och samtalet mellan männen och far. Vilket glädjebudskap mitt i natten! Men alldeles säker kunde man ju inte vara. "Tänk om det är räddningen som kommer!" sade vi till varandra. "Tänk om vi slipper dö!" Så småningom somnade vi igen men vaknade tidigt och skyndade ut i den vackra påskmorgonen. I kyrktornet spejade redan många bybor efter båten. De upptäckte den långt borta bland pilträden. Vårfloden hade redan börjat, och därför måste båten köra mycket långsamt, medan sjömännen lodade djupet undan för undan. Man visste ju inte var själva strömfåran gick, och förrädiska sandbankar var det gott om.

Enligt gammal sed samlades vi också denna påskmorgon, den 16 april 1922, till en tidig påskotta ute på kyrkogården. Många trodde nog att det var den sista påskottan vi firade i byn. Länge skulle det inte dröja förrän vi alla hungrat ihjäl. Därför hade de flesta tänkt gräva sina egna gravar efter ottans slut. Det var bäst att göra det, medan man ännu hade några krafter kvar.

Vi var kraftlösa, men solen hade visat sin kraft och lockat fram tusende påskliljor på gravkullarna. Hela naturen var en jublande lovsång till Skaparen, som börjat kläda jorden i högtidsskrud och lovat ha omsorg om oss. Liljorna på marken och den jublande fågelskaran under himmelen sökte på allt sätt vittna om vår himmelske Fader, som visste vad vi behövde.

Det blev en underlig gudstjänst för oss denna minnesrika påskmorgon. Vi sjöng våra psalmer och sånger, lyssnade till predikan om Jesu uppståndelse men var kanske mest av allt intresserade av den främmande båten, som vi delvis kunde följa från kyrkogården och som tänt vårt hopp i nödens natt. Var den på väg till oss eller skulle den vidare? Stannade den vid vår by, betydde det liv för oss. Gick den vidare, ja, då hade vi inget annat att göra än ta fram våra spadar, gräva våra gravar och vänta på den oundvikliga döden. Nog var det spänning i våra bröst! En kamp mellan liv och död, såsom lärjungarna måste ha känt den första påskmorgonen.

Gudstjänsten var slut. Prästen sade sitt sista Amen. Då hände det! En lång, ljuvligt lång signal från båten gjorde våra djärvaste drömmar till den underbaraste verklighet! Båten hade stannat vid vår by! Den kallade på oss! Den hade kommit för att rädda oss, när nöden var som störst! Bort med alla spadar! Nu ska vi inte dö! Nu ska vi leva! Nu blir det påsk också i våra liv!

På svaga ben skyndade vi oss ned till Dnjepr-sänkan. Båten hade lagt till vid själva flodstranden. För att komma dit måste vi ro över ett område av dalen, som redan stod under vårfloden. Just som vi hoppade i båten för att ro iväg, kom den kvarhållna svenskbyvagnen med några av myndigheterna i Berislav. De ville ha vår båt och ropade att vi skulle stanna. Men vem hade tid med sådant, när vi var kallade till livet? Räddningsbåten hade ju kommit till oss och inte till besvärliga ryska myndigheter. De hade tid att vänta till nästa båttur.

Ingen kan ana eller beskriva de känslor av jubel och tacksamhet som fyllde våra hjärtan, när vi bortom pilträden upptäckte den stora svartahavsbåten "Odessa", som dagen till ära var smyckad med ett flaggspel, Röda korsets fana och - bäst av allt! - den svenska flaggan.

Där vajar en fana, o broder, se där, / den blågula, svenska fanan det är. / Från fanan en susning i rymden man hör: / "Din hjälp är från GUD, som barmhärtighet gör."

Vid relingen på "Odessa" stod den gamle, beprövade rysslandsmissionären Wilhelm Sarwe, ledare för hjälpexpeditionen från Sverige. Han hade kämpat energiskt för att om möjligt hinna fram till påsken och hjälpa oss i den svåra nöden. När han nu stod ansikte mot ansikte med de hårt prövade byborna, upplevde han väl sitt livs största och mest gripande händelse. Min far tolkade våra känslor med dessa ord ur Bibeln: "Detta är den dag Herren har gjort; och är ett under för våra ögon."

Nu kunde vi gå upp till byn och hålla verklig påskgudstjänst. Båten var fullastad med livsmedel av alla slag, utsäde, redskap, kläder och skor - allt för att hjälpa oss att kunna fortsätta livet. Nu blev påskpsalmens ord mer levande än någonsin förr: "Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!" Kristus levde, och vi skulle få leva!

Båten måste avlastas så fort som möjligt för vårflodens skull. Dessutom måste ju människorna få ögonblicklig hjälp. Men det skedde under stränga förhållningsregler: "Ät inte för mycket första gången! Magarna är så svaga, att maten lätt kan skada istället för att rädda!" Det går inte att beskriva alla glädjescener, när de uthungrade människorna i Gammal-Svenskby och i grannbyarna samt utsvultna barn i flera ryska barnhem för första gången på länge fick se mat och smaka bröd, som var riktigt bröd och inte bakat av gräsrötter!

Jag ska aldrig glömma när jag på påskdagen satt och åt knäckebröd! Världens bästa bakelser kan aldrig smaka lika gott som det underbara brödet smakade! Vilken tacksamhet och glädje hos alla som fått del av den svenska hjälpen! Man var stolt att vara svensk då och erfara hur Sverige beundrades för sin hjälpsamhet. Oändligt många människoliv räddades genom de många gåvorna från Sverige. Till och med den lille judepojken med de många hungerbölderna, han som låg utanför vår grind, blev räddad från hungersdöden och glömde väl aldrig det barmhärtiga landet i norr.

Wilhelm Sarwe, Gösta Cedergren, Kvinnliga Missions Arbetare i Stockholm, Nathan Söderblom och tusende andra i Sverige och Finland har varit svenskbybornas välgörare genom tiderna. Gud löne dem alla för allt vad de gjort för oss!

Missionär Sarwe återvände så småningom till Sverige i sällskap med min far, som i september 1922 blev prästvigd för Gammal-Svenskby. En ny hjälpsändning utrustades i Sverige och kom till vår by strax före jul samma år. Det var roligt att få hem far och se honom i den fina prästdräkten i vår vackra kyrka. Vi hade förut begagnat finlandssvenskarnas psalmbok, men fick nu den rikssvenska psalmboken att sjunga ur. De gamla kyrkklockorna var spruckna och  byttes ut mot nya, som gjutits i Sverige. Två av dem hänger i svenskbystapeln på Roma kyrkogård och kallar samman svenskbyborna till tacksägelsegudstjänst varje år den 1 augusti till minne av deras ankomst till Sverige den 1 augusti 1929. Den tredje klockan har så småningom hamnat på en av Svenska kyrkans missionsstationer i Sydafrika.

(Sigfrid Hoas 1908-1984: Banditer i byn, Efs-förlaget 1959)

Rätt svar

Påskvänner! 

Det var detta som var aprilskämtet (tyvärr var allt annat helt sant):

"En av de fem ärkebiskopskandidater som utkristalliserat sej vårvintern 2022 har uttryckt att ärkeängeln Mikael nog inte borde ha vänt sej mot den gamle ormen från urtiden (Upp 12:9), med tanke på hur goda och välsignelsebringande råd denne gav Adam och Eva. En annan ärkebiskopskandidat har konstaterat att Frälsaren för både vår och sin egen skull borde ha givit efter för åtminstone någon av Satans frestelser i öknen. Förslagsvis den sista."

Fast en kan ju tycka att den slutsatsen vore konsekvent, med tanke på de syndafallshyllningar som tycks florera eller i varje fall accepteras av ärkebiskoparna och socialdemokraterna i kyrkomötet. Alla tycks ju ha fått för sej att det inte är den gamle ormen och hans fan club utan de högkyrkliga - och numera de heteronormativa - som är kyrkans värsta fiender.

1 april

Påskvänner!

Ett av följande stycken är ett aprilskämt. Men vilket?

Kyrkoherden i Gustav Vasa har i Kyrkans Tidning, med hänvisning till Martin Luther, förkunnat att det är vi som gör Jesus gudomlig genom att vänta oss allt gott av honom. Han promotade även nätverket "Kristen bortom Gud" och tog i sin insändare avstånd från föreställningen om Gud som ett "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen".

En blivande stiftsadjunkt i Stockholms stift har utan biskopliga reprimander skrivit följande i en bok utgiven på Verbum: "Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån."Vår första kvinnliga statsminister (om vi utgår från de gamla, klassiska könsbegreppen alltså) leder ett parti som tillika sitter i styrelsen för Sveriges största trossamfund utan att få besvärande frågor om saken ens ett valår som detta.

En präst i Svenska kyrkan kunde utan att mista kragen avsluta en radioandakt i P1 på följande vis: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade." Stockholms domkapitel som inkallat en emeritusbiskop och professor i teologi som expertvittne friade prästen. Men Kyrkliga Förbundet som anmält prästen till domkapitlet fick alla sina prästkandidater portade från prästvigning fr o m året därpå.

Under självaste reformationsåret 2017 innehöll Svenska Kyrkans Kyrkoalmanacka följande betraktelse på 1 söndagen i fastan: "Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet."

En av de fem ärkebiskopskandidater som utkristalliserat sej vårvintern 2022 har uttryckt att ärkeängeln Mikael nog inte borde ha vänt sej mot den gamle ormen från urtiden (Upp 12:9), med tanke på hur goda och välsignelsebringande råd denne gav Adam och Eva. En annan ärkebiskopskandidat har konstaterat  att Frälsaren för både vår och sin egen skull borde ha givit efter för åtminstone någon av Satans frestelser i öknen. Förslagsvis den sista.

Dikter av Helena Hedqvist (1904-88)

Påskvänner!

Redaktören för Efs distriktstidning i Västsverige, småbrukaren Hans Hallebo i Öra (1914-2006), skrev enkla, evangeliska dikter i många år. Hans böcker hade ett generöst besked redan på titelbladet: Eftertryck tillåtes. Jag tillåter mej själv samma privilegium när det gäller Helena Hedqvist i Söre (1904-88). Hon var s k hemvårdarinna och kanske mer kyrklig än lågkyrklig, men jag tycker att hon i sina dikter (här ur sedan länge slutsålda boken "Från hem och helgedom" 1978) ger uttryck för samma slags lågmälda fromhet som "Hans i Öra". 

ÅSNAN PÅ JERIKOVÄGEN

Vi gick där på vägen båda,

min husbonde och jag.

Han var den barmhärtige samariern

och åsnan det var jag.

Han sa att vi måste stanna - 

jag kunde ju bara se på

när min husbonde hjälpte den slagne

som ej kunde stå eller gå.

Så tog han den stackars mannen

och la honom på min rygg.

Sen gick kan bredvid oss på vägen,

så att kraken fick känna sig trygg.

Och så fick jag åter bevisat

min husbondes tålamod.

Jag vandrat med honom länge 

och vet att han alltid är god.

Men hur kan han offra sin kärlek

på ett så hopplöst ting?

Men jag är ju bara en åsna

och begriper väl ingenting.

TANKAR KRING PETRI FÖRNEKELSE

Petrus står där vid elden

på översteprästens gård,

natten är mörk och kulen,

världen är grym och hård.

Skall detta bli slutet, han tänker,

kan Mästaren visa sin makt?

I lärjungens pinade hjärta

är mörkret stort och kompakt.

När någon av Herrens vänner

i mörkret sviktar i tron

är det alltid någon hanefågel

som höjer en jubelton.

Men Mästarens blick beseglar

att kärleken ännu finns kvar.

Det som Petrus trodde var slutet

en underbar början var.

(10 april 1981)

SIMON FRÅN CYRENE

Du går där vid Jesu sida

och delar den börda Han bär,

av romerska vakter och krigsmän

du utvald och tvingad är.

Vad sade Han till dig på vägen?

Vad tänkte du där du gick?

Förstod du något litet

av kärleken i Hans blick?

Det var väl något som hände,

en särskild kontakt mellan er,

ty nära Mästarens sida

är det alltid något som sker.

På lidandesvägen med Herren

kan något i hjärtat bli tänt,

ty det som du där får erfara

är mer än du dittills har känt.

Och när de kom fram till platsen,

nog visste du då vem han var -

ty något har hänt under vägen

med Alexanders och Rufus far.

(Söre den 9 april 1983)

LÅNGFREDAG

Hans vänner stodo på avstånd

och sågo sin Mästares död,

hur grymhet och våld triumferar

och skapar den djupaste nöd,

men rövaren vid Hans sida

har kommit nära till slut,

han beder: tänk på mig, Herre.

Och all hans synd plånas ut.

Hur är det? Ser jag på avstånd

långfredagens tragik?

O, låt mig få komma nära

och skåda Din kärlek rik!

Och låt mig bedja om misskund,

ödmjukt på rövarens vis,

och låt mig till sist få vara

med Dig uti Paradis.

ELDSLÅGOR

Du gör eldslågor till dina tjänare (Psalt. 104:4)

Han gör sina tjänare till eldslågor (Hebr. 1:7)

I gamla förbundets tider

fick eldslågor tjäna Gud.

Nu tänder Han sina vittnen

och korade sändebud.

En låga som lyser och värmer

och visar den vilsne rätt -

i tider av skymmande töcken

är uppgiften inte lätt.

Men Han, som på Sinai talat

och eldsprofeten stod bi

än människohjärtan välsignar

och gjuter sin Ande däri.

FÖRKLARINGSBERG

Efter mönsterbilden på berget

byggde Moses ett Herrens hus,

där uppe han skådat en ritning

i skenet av himmelskt ljus.

På Tabor vill Petrus bygga

tre hyddor, men fattar sen

att Herren har större planer:

ett hus av levande sten.

För alltid du får ej stanna

på livets förklaringsberg,

du måste ner för att bygga,

ge synen gestalt och färg.

Men mönsterbilden du skådat

ett svindlande ögonblick

skall bäras i ödmjukt hjärta

och formas i jordiskt skick.

TILL EN MOR

Om ditt barn går vilse, så tröttna ej

att be för hans salighet.

Ty vet att Jesus, som led och dog

för oss alla, hans känslor vet.

Han vet din kärlek och känner den

och älskar ditt barn än mer.

Och när du gråter i ensamhet

han hela din längtan ser.

Så lämna då allt i hans starka hand,

ditt barn är i gott förvar,

och mattas din hand och din arm är för kort

är Herren den svages försvar.

I köpet på Golgata tog han med

oss alla, även ditt barn,

och Blodets kraft långt starkare är

än alla snärjande garn.

Så låt ditt hjärta få vila där

i tro och i tillförsikt.

En dag skall komma ett bönesvar

så härligt och underbart rikt.

(Söre 25 april 1972)

PRYDNADSLJUSET

Det stod där så fint på en hylla

och fyllde sin plats alltjämt,

det hade ej annan uppgift,

till prydnad det var bestämt.

Men stackars prydnadsljuset

som ingen låga har känt,

som aldrig fått lysa och värma,

som aldrig blev offrat och bränt.

FRÅN BABEL TILL PINGST

Din Helige Ande, o Herre,

sänd över vårt vårljusa land

och låt oss få vandra i kärlek

och ödmjukhet hand i hand.

Låt striderna stillas i världen

i vänskap och fredsfördrag

och giv oss framför allt annat

ett förlåtande sinnelag.

När majdagens färgrika blomster

så stilla och tyst spirar opp

o, giv oss Din Helige Ande

som fyller vårt hjärta med hopp!
Som lyfter det jordvända sinnet

mot höga och härliga mål,

som bryter Babels förbistring

i Pingstdagens tungomål.

BRÖLLOPET I KANA

Sex krukor fyllda med vatten

som väntar på Mästarens ord.

Låt övertjänaren bjuda

vid festligt dukade bord.

Sex krukor med vanligt vatten,

som brukas i vardagslag

vid reningsceremonier

av flera olika slag.

De fylldes med bara vatten,

men nu är det fröjd och fest.

En överjordisk förvandling

kan ske då Jesus är gäst.

Mitt inre är fyllt till brädden

av vardagens torftighet.

Kom, Herre, och allt förvandla

till festfröjd och salighet!

(januari 1974)

ÖVERLÅTELSE

Lille Jonas får vara hos pappa

och åka i pappas bil.

Men Jonas ät trött och ledsen,

och hem är det flera mil.

"Du får styre, du pappa", sa Jonas

och rösten var tjock av gråt.

"Så åker vi då", sa pappa.

"Vi två ska väl följas åt."

Det är långt till körkortsåldern,

ty Jonas är liten än,

och ratten på volvobilen

är bara för vuxna män.

Men det är bra att inte ha körkort,

när vägen är mörk och lång,

att få lita på Fadershanden

och så komma hem en gång.

(Söre, Väse den 30 januari 1977)

HERREN BEHÖVER DEN

Det var bara en åsnefåle

som ingen har suttit på.

Han var alltså dåligt inkörd

och knappast villig att gå.

Men Herren behövde honom,

det sa Han ju själv till dem,

som kom för att lösa fålen

på väg till Jerusalem.

Varför valde Jesus en åsna,

varför valde Han dig och mig?

Han kunde ha kallat änglar

i mängd för att tjäna sig.

Men det som i världen var ringa

har Herren utvalt åt sig.

O under av alla under:

Han behöver dig och mig!

SKOGSAVVERKNING

Här ute står granarna

stora och gröna.

De skyddar för nordanvind,

varma och sköna.

Men snart kommer sågarna,

kapar och röjer,

stoltaste kronorna

sakta sig böjer.

Harar och rådjur

flyr ifrån tegen,

långt bort i skogen

bär hastiga stegen.

Det blir tomt efter björkarna

här omkring huset,

men livet finns kvar

under mossan och riset.

Och träden skall åter

ur jorden sig höja

och björkar med grönskande

löv oss förnöja.

Och fåglar skall kvittra

i kommande tider

och jorden förnyas

igen vad det lider.

(Söre den 6 februari 1983)

KONSTIGA BÖNER

Du vet vad jag menar, o Jesus,

då jag ber någon underlig bön,

som varken är vis och förståndig

eller formfulländad och skön.

Ibland när jag beder till vardags

jag vänder min bön upp och ner,

då lägger Du rätt vad som felar

och meningen däri Du ser.

Och skulle jag be såsom Petrus:

"O Herre, går bort ifrån mig",

Din lärjunge lämnar du icke,

men drar honom närmare Dig.

Så svara mig, Herre, på bönen

på det sätt som Du finner för gott.

Du hör också konstiga böner

och hjälper i stort och i smått.

DEN SAMARITISKA KVINNAN

Förstode du Guds gåva 

och vilken den mannen är,

som slagit sig ner vid källan

och vatten av dig begär!

Han talar om levande vatten

och törsten som kan bli släckt,

om inre, eviga källsprång -

och då blir din längtan väckt.

Du börjar ana Guds gåva

och vem Han är, som du sett.

Du går att förkunna för andra,

fast solen än bränner hett.

Du lämnar krukan vid brunnen

och glömmer vardagens slit

för Honom, som frälsning förkunnar -

för jude och samarit.

Förstode vi bara Guds gåva

och visste vi så vem Han är,

vi lämnade allt och ginge

dit Han sänder oss - vart det än bär.

BÄRARLAGET

Kom med i bärarlaget,

kom hit och ta i ett tag,

vi är ju bara fyra

och ska upp på taket ett slag.

Det är så många som står i vägen,

som inte ser att vi måste fram,

till Honom som hjälper den svage

och frälsar från synd och skam.

Och Mästaren tar emot oss,

från vilket håll vi än kom,

när vanliga vägar är stängda

Han ber oss ej vända om.

Men konstigt! Det första han säger

är ord om förlåtelse,

det var ju den sjuka kroppen

vi ville Han skulle se.

Men Mästaren vet vad Han säger,

Han hela människan ser,

Han botar den sargade själen

och härlig läkedom ger.

Och vem kan fatta undret,

och vem kan kraften förstå,

i det mäktiga Mästareordet:

"Stå upp, tag din säng och gå!"

(15 februari 1976)

HÖST 1973

Vattnet tryter i källan

och marken är torr och hård.

Det regnar alltmera sällan

över tegarna kring vår gård.

Världen är hård och trotsig

och skakas av synd och nöd,

men Herrens församling beder

om Ande i överflöd.

Låt skurar av höjden falla,

Du store Allmaktens Gud,

att källor i tåredalen

må fyllas som förr på Ditt bud.

Jag böjer mitt gråa huvud

och ber om förbarmande,

om himmelens rika håvor,

ett höstregns välsignelse.

LEDNING

En ängel i stövlar och storväst

kröp in genom stenfoten då,

när vattnet i ledningen frusit

och ingenting fanns att få.

Att trotsa mörker och kyla

och strunta i damm och lort

för att hjälpa sin arma nästa,

är verkligen storslaget gjort.

Så länge vi lever på jorden

behöver vi änglarnas vakt,

två starka och skickliga nävar

ibland har en underbar makt.

Och sändebuden med vingar

behöver få hjälp ibland

av vanliga människohänder

här nere i jordlivets land.

(16 februari 1978)

DEN LILLA LÖNNEN

Hon stod där i skogens bryn

och såg ingenting ut för världen,

hon hade samma gröna färg

som gräset på ängar och gärden.

Men så kom hösten en vacker dag

med pensel och stora paletten,

och plötsligt blev rönnen röd som blod

och syntes långt utåt slätten.

Så kan också åldrandets tid för oss

ge färger och glans åt livet,

och om vi stilla och tyst tar emot

kan mycket än bli oss givet.

(oktober 1976)

HERRENS SKOLA

Jag sitter i första klass

och stavar os ös is,

jag borde ha kommit längre

och blivit förståndig och vis.

I ämnet gudsförtröstan

är jag alltjämt lika skral

trots alla goda lektioner

och alla högstämda tal.

Jag är dock ej relegerad.

Han undervisar mig än.

Och bara det är ett under:

Han försöker om igen...

(6 september 1975)

MISSIS KISSINGER

Jag har en liten vän, som är svart och vit,

å som sover på min blommiga filt.

Hennes päls ä så mjuk, å ho spinner så fint,

å hi titter så vänligt å milt.

Vi är vänner vi bägge, ja tror ni förstår,

bå i helg och i vardagslag.

För se vänskap ger styrka när dagen är svår,

och den värmer den gråkalla dag.

Det är bra te dra jämnt vid hemmets härd,

å va vänner på livets stig.

För om alle va sams som katta å ja,

då ble dä ju aldri no krig.

(15 februari 1976)

STORMEN

De väldiga jättarna föllo

en kväll med dunder och dån

och rotsystemen kan plötsligt

studeras underifrån.

Vår vackra skogstrakt har hastigt

liksom vänt avigan ut,

här är nu en väldig röra

och många träd står på lut.

Men vid min fot står ett granbarn,

en liten, ljusgrön och vek,

den brytes ej utan böjes,

tar storm och kastvind på lek.

Det är nog bra vara liten

när stormarna viner och far,

när de stora, väldiga falla

man kan få ha livet kvar.

Men gör dig nu inte för säker,

det finns ingen garanti.

Kanhända i nästa sekel 

drar nya stormar förbi.

(Höststormen allhelgonadagen 1969)

VÅR I VÄRMLAND

Man sänder ut snabba raketer

allt längre från jordens klot,

och forskar på fjärran planeter

där människor ej satt sin fot.

Men titan i äppelträdet

är också rolig att se,

och rådjursflocken på gärdet

oss mycken glädje kan ge.

När älgen lyfter sitt huvud

och spanar i skogens bryn,

när sippan spirar i mullen

och lärkan drillar i skyn,

i lönntoppen spelar staren

en vårmorgon ljus och klar,

jag tror att jag stannar i Värmland,

då andra till månen far.

EN GAMMAL TEKANNAS FUNDERINGAR

Jag stått i ett skåp så länge

på översta hyllan gömd,

den dag då jag hamnat däruppe

av mej och andra är glömd.

Och så har dagarna rullat,

av dagar har blivit år,

när mer än halvseklet svunnit

jag ännu på hyllan står.

Men plötsligt man lyfter ner mej

och allting är nu förbytt,

att liksom stå upp från de döda

och börja ett liv på nytt.

Men hur har mänskorna blivit?

Små töser i byxor går,

och gummor i korta kjolar!

De flesta har kortklippt hår.

Och ingen tänder i spisen

och ingen bär vatten och ved,

fotogenlampan står som en prydnad.

Har tiden här gått ur led?

Men ungarna skriker och väsnas,

de är sej lika ändå,

föräldrarnas lycka även

och kärleken till de sm.

Så finner jag då när jag tnäker

på det som är och som var,

att mycket har vuxit och vissnat,

men KÄRLEKEN den finns kvar.

HEMMASONEN

Den förlorade brodern har kommit

och glädjen står högt i tak,

men utanför väggen den andre

står misslynt, men stolt och rak.

Jag tjänat dig fader så länge,

men aldrig du gett mig en chans,

att glädjas med mina vänner

och fröjdas med spel och dans.

Han känner sig fattig och ensam,

men framför allt är han trött

av slitet och släpet på gården

och motgångar som han mött.

Men fadersfamnen står öppen

jämväl för en tröttkörd son,

som aldrig överträtt lagen

och plikterna smitit ifrån.

Och festglädjen väntar på honom,

ty måltiden också är hans,

med faderskärlekens värme

och allt som i hemmet fanns.

Kom in, du längtande broder,

se Fadern dig hälsar fritt:

Min son, du är alltid hos mig

och allt som är mitt är ditt!

E KONSTI TI

E konsti ti vi lever i

nu binner di grisen och koa går fri.

Nu ska di te måen en vacker da

å boen den ber di åt skogen dra.

Di ändrer på lagar om sabbat å präst

å nog kan en unnre va blir dä härnäst.

Å kongen, vår käre, den vell di ha bort,

han som intnö anne än gott ha gjort.

Å nu skull ja velle så kälit be:

lätt kongen å måen få vare i fre.

Lätt bli å riv löst allt som stadigt står

å binn inte fast allt som ledigt går!

Lätt boen få leve å slite å bju te,

han dör å sej själv, dä ska ni få se.

TANKAR KRING ETT BIBELORD

"...såsom det höves heliga kvinnor." (Tit. 2:3)

Paulus talar om heliga kvinnor,

det var dessa som fruktade Gud,

som bekände sig tro på Jesus

och ville följa Hans kärleks bud.

Men detta om heliga kvinnor,

det låter så skrämmande stort,

det måste vara om dessa

som stora gärningar gjort.

Som den heliga jungfru Maria,

en strålande, ljuvlig gestalt,

eller hon som bröt nardusflaskan

och åt Herren offrade allt.

Till exempel hon i Sarepta,

vars kruka aldrig blev tom,

eller Hanna som tjänade Herren

i Jerusalems helgedom.

Det fanns stora kvinnogestalter

i gamla förbundets tid,

och kring Jesus samlades många

som fått smaka Hans kraft och frid.

En Maria satt vid Hans fötter

och lyssnade där till Hans ord,

och Marta tjänade troget 

vid Hans och Hans lärjungars bord.

Den ena är olik den andra

i skiftande gärning och värv.

Den ena har offrat mycket, 

en annan gav änkans skärv.

Men Herren är en och densamme,

fast gåvornas mångfald vi se.

Det är Han som vill åt oss alla

sin kraft och välsignelse ge.

Det är Han som allena är helig

och skall prisas i evighet.

Det är Han som är med oss i striden,

Han är vår rättfärdighet.

Tänk även på Kongo, Tigray och Jemen

Påskvänner!

Att i fastan ge en gåva dit "där det bäst behövs" är fortfarande mer än aktuellt. Det är ju inte bara Ukraina som lider under krig och hotande hungersnöd. Vi måste ha någon slags "split vision" nu. Ett bra sätt att hjälpa är att ge till Efs mission "där det bäst behövs" och låta Ukraina-hjälpen bli en extrahjälp vid sidan. Så att inte krigsdrabbade människor i Afrika och Asien i praktiken måste betala vår hjälp till Ukraina.

Både Efs Swish och Efs Bg har numret 900 99 03. Skriv gärna "Där det bäst behövs" alt "KATASTROF" om det är just katastrofhjälpen du vill bidra med (en dryg krona per tvål kan t ex bli till stor hjälp mot epidemier av olika slag).

När Rosenius skrattade - och två allvarliga psalmer av två starka kvinnor

Påskvänner!

Det har varit något förr också. Efs idag hänger samman med Efs igår. 

På Carl Olof Rosenius´ och Betty Ehrenborg-Posses tid var det det förra Krim-kriget som var på allas läppar (Åland tillhörde ju på den tiden Ryssland så kriget kom verkligen nära Sverige). Det sägs att en av de få gånger den blide Rosenius inte kunde låta bli att skratta, var när han under kriget hade en ivrig, politiskt mycket engagerad farbror på besök. Rosenius försökte leda samtalet in på de eviga tingen och sa därvid: "Ja, det är dock gott att vi hava 'det rike som ej bäva kan'!" "Jo men", invände farbrorn, "jag tror visst att även Ryssland kan skakas!" Där någonstans kunde Rosenius enligt Bernhard Wadström (i "Ur minnet och dagboken") inte längre behärska sina dittills allvarliga anletsdrag :o).

Nu till Britt G Hallqvists fina flyktingpsalm, som fanns med i psalmbokens EFS-tillägg från 1986 till 2003 men som tyvärr försvann i det senaste "Verbum-tillägget" just när flyktingströmmarna till Sverige började ta fart! Den är dock kvar i frikyrkliga Psalmer och Sånger. Tack till Elsa Bådagård (liksom våra barn uppvuxen i Bollnäs'  Missionsförsamling) för det fina framförandet:

Även Betty Ehrenborg-Posses psalm från det stora Krimkrigets tider - här lätt bearbetad av mej - känns märkligt aktuell idag (sjungs lämpligen till Primus Leppänens melodi, som i klippet här nedan framförs till en annan text):

1. I en stormig tid,
under kamp och strid,
oro, svaghet, nöd och plågor,
då av tusen ting
hjärtat kastas kring,
irrande som havets vågor,
då i klentro vi, likt Petrus långt från strand,
sjunker men försöker fatta Mästarns hand, 
Herre, träd då fram,
lyssna uppmärksam
till vår bön och våra frågor!

2. Storhet du förstör,
makt tillintetgör,
självklokhet till dårskap bringar,
men ditt rikes brodd,
ringa och försmådd,
skyddas av din starkhets vingar.
Ständigt syns din kungatron väl arm och glömd,
i en krubba låg du ju för världen gömd,
men du går dock fram,
lugn och lyckosam,
och med kärlek oss betvingar.

3. Ja, din krona är
väl av törnen här
och ett kors din tron får vara;
staven som dej slog
du till spira tog,
du fick sår till smycken klara.
Men du är den lilla sten som sönderslår
guldbelätet som all världens offer får,
och du växa skall,
tills för världen all
du din makt skall uppenbara.

4. Herre, lär oss då
att ej kalla gå,
men i dag vår lovsång höja!
Ty du kommer snart, 
allt blir uppenbart,
länge kan det mer ej dröja.
Låt oss här bekänna oss till dej förut,
så du kan bekänna dej till oss till slut,
när inför din makt
och din äras prakt
alla knän sej måste böja.

5. Vi bekänner väl:
du har många skäl
att för evigt oss förkasta.
Vi i överdåd
djärvts försmå ditt råd,
oss med skuld på skuld belasta.
Dock består din nåds och trofasthets förbund,
också denna stund är nådens tid och stund.
Denna dag och tid
till din nåd och frid
låt oss genast saligt hasta!

Text: Betty Ehrenborg-Posse, bearb. A.H.
Musik: Primus Leppänen

B Ehrenborg-Posse: