Hans Lindholm avtackas i Järvsö

Påskvänner!

Idag avtackas Hans Lindholm, 74, vid högmässan i Järvsö EFS-kyrka för sin gärning som "distriktspräst" eller "resepredikant" här i Hälsingland. 

Igår firade kristenheten Simon- och Judasmässodagen till minne av två apostlar som sändes ut tillsammans, Simon Ivraren och Judas Taddaios. Och av vilka åtminstone aposteln Judas enligt traditionen redan på 50-talet (inte 1950-talet!) kom ända till Armenien, en av världens äldsta kristna länder dit vår missionssekreterare Erik Johansson snart far för att arbeta som pastor. Armeniens apostel, inte dåligt. 

Ett ord av honom finns bevarat i vår bibel. Under vår Frälsares avskedstal ställer Tomas en fråga om vart Jesus går, och då börjar fler lärjungar också flika in saker. Filippos vill att Jesus ska visa dem Fadern och Judas - inte han som kallas Iskariot, skriver Johannes - frågar varför Jesus ska visa sej för dem men inte för världen. Det är ju en bra fråga, och Jesus säger att den som älskar honom bevarar hans ord, och då ska hans Fader älska honom och både Fadern och Sonen ska komma till honom och stanna hos honom. Men "den som inte älskar mig bevarar inte mina ord". Det är alltså genom att bevara Jesus´ ord som vi får se honom som han verkligen är. Och både Judas och Johannes, som skrev ner detta, bevarade verkligen Jesus´ ord - för att hela världen skulle få se honom och tro.

Judas är ett fint namn som tyvärr kommit i vanrykte i kristna (inte judiska) kretsar. Vi borde mycket oftare citera Judas´ brev om "den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga". Vi borde oftare berätta om Judas Mackabaios och hans bröder, det judiska folkets frihetshjältar. Vi borde oftare tala om att vår Frälsare är av Judas stam. Och vi borde oftare berätta om Armeniens apostel Judas och hans fina samtal med Frälsaren och Mästaren den där kvällen då nattvarden instiftades. Förrädaren (som jag spelar varje påskspel) har fått alldeles för stort utrymme, tycker jag.

Men Hans är ett populärt namn, och i Danmark och Norge är det mycket tydligare att det är samma namn som Johannes, när midsommaraftonen heter "Sankt Hans aften". I Frankrike säger man Jean, och vår kungs farfars farfars farfar, Karl Johan med svampen, hette ju egentligen Jean Baptiste, alltså Johannes Döparen, som firas vid midsommar. Medan hans bror hette Jean Evangeliste, alltså Johannes Evangelisten, som firas Tredjedag Jul när vi brukar ha julfest på Efs i Njutånger.

Nu vet jag inte om det är Döparen eller Evangelisten du Hans fått namn efter, men du har ju drag av båda. Döparen, botspredikanten, brukar ju ofta få representera Lagen och Profeterna, både som gamla förbundets siste profet och för sitt kärva budskaps skull, och evangelisten får då representera just Evangeliet och nya förbundet. Men så uppdelat är det förstås inte, och Luthers definition av lag och evangelium är ju också medvetet schematisk: varje rätt förkunnare har både dom och nåd, liksom både Gamla och Nya testamentet vimlar av både varning och tröst. Johannes Evangelisten skriver ju "men den som vägrar att tro på Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." Och Johannes Döparen ropar: "Se Guds Lamm, som bär bort världens synd", ett rop som i böneform sjungs vid varje högmässa. Agnus Dei. O Guds Lamm.

Men den bönen tar en del moderna präster avstånd ifrån. Från offerteologin som uttrycks med Johannes Döparens ord. Men med Hans har vi kunnat vara trygga. Det skönaste herdaminnet man kan få är väl det Johannes Döparen fick: "Visserligen gjorde Hans inget tecken (fast det vet väl inte du var det en som sa) men allt han sa om Jesus var sant." Och Jesus sa till aposteln Judas - inte den som förrådde honom: "Om någon älskar mig, bevarar han mina ord, och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och stanna kvar hos honom."