S:t Rosenius som jägare

Påskvänner!

Igår firade vi ju Larsdagen, och diakonen S:t Laurentius betraktas ju i vida kretsar som förebedjare för studerande och arkivarier. Vet inte hur man kommit fram till det - han är ju faktiskt lite svår att fråga jämfört med de helgon och förebedjare vi har mitt ibland oss. 

En lite rolig tanke (tycker jag som protestant åtminstone) är att tänka sej vår egen S:t Rosenius som jägarnas förebedjare (s k skyddshelgon), ty i motsats till S:t Franciskus (men i likhet med S:t Hubertus) ägnade han sej i ungdomen åt jakt. Följande berättelse ur Amy Mobergs Rosenius-biografi (här språkligt lätt bearbetad) tycker jag tyvärr har kommit bort i de flesta "hagiografier" över Rosenius och hans fader läsarprästen, trots att det kunnat ge dagens generationer norrlänningar en mer positiv bild av "pietisterna":

Efter föräldrarnas flyttning till Sävar [från Kalix, skr anm] sommaren 1829, inskrevs de båda bröderna i Umeå skola [...]. Ofta gick de under denna tid om lördagsaftnsrna den nära två mil långa vägen från Umeå till Sävar för att få tillbringa söndagen I det kära föräldrahemmet, men måste sedan använda natten mellan söndagen och måndagen för att i rätt tid vara tillbaka i skolan.

Skolloven tillbringades alltid i föräldrahemmet. Fadern tog då inte sällan sina båda äldsta söner ut på sjön för att fiska eller jaga sjöfåglar, den dunrika fjällgåsen, skraken, anden och andra av det befjädrade släktet, eller i skog och mark för att med bössan eller snaran komma åt skogens lättare villebråd, haren, tjädern eller orren. 

Ännu i sina senare år mindes Carl och berättade gärna om sina första försök att på egen hand lägga snaran och om sin barnsliga glädje då han fångade den första tjädern.

Nåväl, i Augsburgska bekännelsen apologi görs rent hus med åkallande av helgon. Ber för den stridande kyrkan gör de väl ändå och vörda dem kan vi gärna göra, det är därför jag gärna skriver "S:t Rosenius" utan att invänta påvens tillstånd.