Kristoffer Hoas´ prästvigdes i Uppsala domkyrka för idag 100 år sedan

Påskvänner!

 

Bilder på Kristoffer Thomasson Hoas och Alvina Wilhelmsdotter Hinas (f Utas) med fyra barn.

För just idag 100 år sedan, den 15 september 1922, prästvigdes Kristoffer Hoas av ärkebiskop Söderblom i Uppsala domkyrka för tjänst i Gammalsvenskby i Ukraina (Sovjetunionen). Han hade med ärkebiskopens goda minne redan tidigare både predikat och förvaltat sakramenten, men nu, efter påskens hjälpsändning, följde Hoas med Röda korset-expeditionen till Sverige för att avlägga examina och genom också den särskilda prästvigningen "uppfylla all rättfärdighet".

Men att bli kyrkoherde i Gammalsvenskby innebar inte - som kommunisterna gärna framställde det - några sötebrödsdagar. Genom att framhärda som "kulttjänare" miste Kristoffer (Kristusbäraren) sina medborgerliga rättigheter och möjligheten att vara "byäldste" och som tidigare även vara skollärare med den lön han kunde få därigenom. 

Dessutom infördes snart direkt kristusfientliga begränsningar av själva arbetet - han skulle t ex få ha max tre konfirmander åt gången. Så sonen Sigfrid (f 1908) fick vad jag förstår konfirmeras i hemlighet och utan klockringning i en betydligt större grupp än så, innan han och brodern Emil emigrerade till en morbror som arbetade som militär i min barndomsstad Luleå. 

År 1929 kom som bekant (?) i stort sett hela församlingen, omkring 900 personer, efter till Sverige, men ca 250 personer återvände snart till Gammalsvenskby, ofta till ruskiga öden under den värsta stalinterrorn. Efter ca 10 år var nästan alla som varit vuxna män vid återkomsten bortförda och avrättade (utom några av de verkligt övertygade kommunisterna). För när Stalin vid en folkräkning till sin förfäran upptäckte att ca 2/3 av befolkningen på landet fortfarande bekände sej som kristen drog han 1938 till med en femårsplan för att få bort denna "vidskepelse". (Då skulle man inte ens längre få undervisa sina egna barn i kristen tro - när Hitler anföll Sovjetunionen 1941 lättades dock trycket på kyrkorna). 

Margareta Norberg som döpte barn hamnade i fängelse som "kulttjänare", och den än mer aktiva "byprästen" Alvina Wilhelmsdotter Hinas (med sina barn på bilden ovan), som både döpte och begravde och ledde psalmsången sänktes troligen antingen i en pråm i Svarta havet utanför Odessa eller i en massgrav utanför Kiev. Hennes namn står överst på minnesstenen i Gammalsvenskby (se nedan) och hennes man som bortfördes ett år senare står längst ner på samma sten - barnen på bilden ovan blev alltså inom kort föräldralösa. Och så löstes kvinnoprästfrågan i Gammalsvenskby. Ingen klandrade de män som ställde sej först i kön till deportation och arkebusering. Ej heller klandrades de kvinnor som ryckte in som Guds ords tjänare när männen försvann - eller helt enkelt inte vågade. Tvärtom. Heder åt dem alla, mitt i mänsklig svaghet och brist. 

(Jag påminns osökt om Graham Greenes roman Makten och härligheten, som mer uttrycker en romersk-katolsk syn på ämbetets och vigningens nödvändighet för ett rätt mässfirande, men som gestaltar något av samma sak: hur en stat kan förfölja "kulttjänare" in absurdum medan folkets breda lager tacksamt tar emot dem som fortfarande, hur svaga de än själva kan vara, förvaltar nådens medel).