Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

Jag känner mej träffad. Mycket av mitt umgänge med Bibeln präglas tyvärr av "det här kan jag redan", "det här har jag läst". Rosenius behöver påminna oss, ja, redan väckelsens folk på 1800-talet, i sin dagbetraktelse för den 10 augusti:

"Låt Kristi ord rikligen bo i er" (Kol. 3:16)

Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt. Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.

Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.

O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!

Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."

Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.

Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.

Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —

Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!