Oktavens oktav

Påskvänner!

Gillar tanken att de stora högtidsdagarna ska firas med oktav. Pingstdagens oktav är Heliga Trefaldighets dag eller Missionsdagen, men Heliga Trefaldighets dag är ju själv en så stor högtid att den borde firas med oktav, som då alltså infaller nu på söndag, Andra söndagen efter pingst eller Första söndagen efter trefaldighet, som är det heliga dopets söndag och då rimligen också borde vara en stor festdag.

(Romerska katoliker firar Kristi lekamens fest på söndag - ursprungligen på torsdag - men det är ju inget som hindrar att vi lutheraner högtidlighåller bägge sakramenten på dopets söndag, särskilt om vi även firar mässa då; hos oss har vi friluftsgudstjänst utan nattvard på Kännavallen i samband med Enångers hembygdsdag).

Ett lite annorlunda förslag till vad jag kallar en "hopklippt gudstjänst" för söndagen, med något utökade bibelläsningar och böner, kan man hitta på den här länken. Jag började klippa ihop sådana under pandemin, sedan de flesta av psalmbokens psalmer lagts ut på Youtube, och tänker att de kan fungera som "tips" även nu. Klockringningen från Storkyrkan (S:t Nils) i Stockholm är dessutom riktigt vacker! Och lågkyrklig blir ju gudstjänsten automatiskt, eftersom nattvard (tyvärr) inte kan ingå i konceptet.

Gud välsigne sitt ord oavsett inramning. Evangelium För Skapelsen (Mark. 16:15). 

Missionsdagen

Påskvänner!

Heliga Trefaldighets dag är Missionsdagen, och jag hoppas att den blev en bra dag för dig som läser! Själv fick jag spela till psalmerna från läktaren i Njutångers kyrka ihop med en dotter på klarinett och en son på trombon. 

Vi spelade psalm 10 (Lov ära och pris), 199 (Den blomstertid, alla verser), 337 (Vår Gud till dig du skapat oss), 393 (Du öppnar o evige Fader), 21 (Måne och sol) samt 705 (Halleluja, ditt lov vi sjunger).

Så här kan du enkelt ge ett bidrag till Efs mission (där det bäst behövs): 

Swish 900 99 03  bankgiro 900 - 00 03

Fjärdedag Pingst

Påsk- och pingstvänner!

För er som vill fira även Fjärdedag Pingst, enskilt eller tillsammans, kommer här dagens texter från de 700 år dagen firades i Sveriges kyrkor: Apg. 5:12-16 och Joh. 6:44-51.

Psalmförslagen i 1697 års koralbok är lutherpsalmerna Var man mån nu väl glädja sig, Kom Helge Ande Herre Gud och Dig, helge Ande, beder vi, samt (av annan författare) Jesus allt mitt goda är.

I sin kyrkopostilla avslutar Martin Luther sin predikan över Fjärdedagens evangelium så här:

Ni ser alltså hur man bör njuta detta bröd, som kommit ner från himmelen, Herren Kristus, nämligen genom tron, när vi tror på honom, och litar på att han är vår Frälsare och saliggörare.

Jag har därför sagt att man ej bör förstå dessa ord som om de handlade om Altarets sakrament [nattvarden], för den som vill tyda dem på detta gör våld på detta evangelium. I detta evangelium finns inte en bokstav om Altarets sakrament. Varför skulle Kristus här tala om ett sakrament som ej ännu var instiftat? Ja, hela kapitlet som detta evangelium är taget ifrån talar inte om annat än om andlig spis, nämligen om tron. För då folket löpte efter Herren och återigen ville få mat och dryck, såsom han själv säger, så tar han sig anledning av den kroppsliga födan som de sökte att tala om den andliga, vilket han sedan gör i hela kapitlet, såsom han också säger själv: "De ord jag säger er är ande och liv" (Joh. 6:63), och vill alltså därmed visa hur han spisat dem för att de skulle tro på honom, och såsom de hade njutit den lekamliga spisen också skulle njuta den andliga. Om detta mera en annan gång. 

För denna gång låt oss här betrakta hur nådig och mild Herren kommer, och själv erbjuder sig åt oss, ja, sitt eget kött och blod, och det med så vänliga ord, att hjärtat därigenom måtte kunna bevekas till att tro på honom, nämligen att detta bröd, hans kött och blod, som han tagit av Jungfru Maria, det är oss givet för att han skulle smaka döden i vårt ställe och utstå helvetets kval, samt bära synden såsom sin egen, den synd han dock aldrig hade gjort. Detta gjorde han frivilligt, och har upptagit oss såsom bröder och systrar. Om vi nu tror detta, så gör vi den himmelske Faderns vilja, som inte är annat än att vi tror på Sonen, såsom Kristus själv säger just före detta evangelium: Detta är hans vilja som har sänt mig, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv (Joh. 6:40).

Alltså är det nu klart: den som har tron till detta himlabrödet, till Kristus, till detta kött och blod som han här talar om, att det är honom givet och är hans eget, och tar emot det såsom sin egendom, han har redan gjort Guds vilja och ätit av detta himlabrödet, såsom Augustinus säger: "Tro, och du har ätit." Om denna andliga nattvard talar hela Nya testamentet, och i synnerhet Johannes på detta ställe. Altarets sakrament är ett Testamente och en förvissning om denna rätta nattvarden, varmed vi skall stärka vår tro och vara försäkrade, att denna lekamen och detta blod som vi undfår i sakramentet, har frälsat oss ifrån synd och död, djävul, helvete och allt ont, varom vi på annat ställe mera talat och skrivit.

Men varav ska en människa pröva och märka, att hon också hör till detta himlabröd, och är bjuden till en sådan andlig nattvard? Hon behöver bara ge akt på sitt eget hjärta: finner hon det så beskaffat att det gläder sig över Guds löften, och stadigt tror att hon också är en som detta ätandet tillhör, så är hon det förvisso också, för som vi tror, så sker det oss. En sådan låter sig också genast vårda om sin nästa, hjälper honom såsom sin broder, räddar honom, giver, lånar, tröstar och gör honom ej annat än vad hon ville att man skulle göra henne. 

Allt detta kommer därav, att Kristi välgärning så uppfyllt hennes hjärta med mildhet och kärlek, att hon har sin lust och fägnad av att hon kan och får tjäna sin nästa. Ja, det gör henne ont, när hon ej har någon som hon kan bevisa gott. Dessutom blir hon mild och ödmjuk emot var man; hon frågar ej efter världsligt prål, hon låter var man vara vad han är och förtalar ingen, utan uttyder allting till det bästa, och när hon ser sin nästa fara vilse, att det fattas honom tron, kärleken och ett rättskaffens leverne, så beder hon för honom, och det gör henne hjärtligen ont när hon ser någon förgripa sig emot Gud och sin nästa. Med ett ord: roten och saften är god, ty hon har sitt fäste i ett frodigt och fruktsamt vinträd, i Kristus, och därför framalstras även sådana frukter hos henne.

Men om någon inte har tron, och inte är lärd av Gud, inte heller äter av detta himlabrödet, så bär han sannerligen inga sådana frukter. Ty där dessa frukter inte finns, där är säkert ingen rätt tro. Därför lär oss S:t Petrus i 2 Petr. 1:10 att vi med goda gärningar skall göra vår kallelse till saligheten fast och viss. Han talar där egentligen om kärlekens verk, som är att tjäna sin nästa och låta sig vårda om honom, såsom om sitt eget kött och blod.

Detta vare nu nog sagt över detta evangelium; vi vill nu bedja Gud om hans nåd.

Föreslagen bön på Fjärdedag Pingst är i 1695 års psalmbok (språkligt något reviderad): Vi tackar dig, Herre Gud, himmelske Fader, för att du har sänt det sanna livets bröd, vår Herre Jesus Kristus, hit till oss, så att vi ska tro på honom och genom tron leva evinnerligen. Men eftersom vår svaghet är så stor att vi inte kan komma till honom utan dig, ber vi dig ödmjukt att du ville upplysa oss med din helige Ande och genom honom och Ordet dra oss till dig och genom de heliga sakramenten styrka oss i tron, så att vi må bli lärda och fasta däri och på den yttersta dagen uppväckta till evinnerligt liv. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Tredjedag Pingst

Påsk- och pingstvänner! En favorit i repris:

Kyrkoherden i Hedvig Eleonora Anders Carl Rutström från Lule, som dog på Stockholms slottshäkte för i år (2022) precis 250 år sedan, behövde, likt generationskamraten och hovpredikanten Anders Nohrborg med sin berömda postilla (med predikningar för alla tredje- och fjärdedagar jul, påsk och pingst), aldrig uppleva den s k Stora helgdöden som berövade oss ca 20 helgdagar på ett bräde. Bl a alla de särskilda apostladagarna, t ex S:t Andreas dag den 30 november, då Rutström föddes och (likt Nohrborg f ö) fick apostelns namn - tillsammans med den tre år dessförinnan stupade konungens.

Men vi som lever efter Stora helgdödens tid kan faktiskt våga vägra sluta fira pingst i förtid! Särskilt just under pingsttiden passar det ju bra att församlingen möts till enkla gudstjänster några dagar i följd, kanske i hemmen på urförsamlingens vis? Idag är det alltså Tredjedag pingst, och enligt 1697 års koralbok med evangeliebok är det följande texter och psalmer som gäller idag: 

Epistel Apg. 8:14-17. 

Evangelium Joh. 10:1-10 ("grindvaktaren" har av gammalt uppfattats som den helige Ande)

Särskilt föreslagna psalmer är (förutom allmänna pingstpsalmer av typen Svedbergs När Kristus, Guds den Högstes Son):

Gud har av sin barmhärtighet, 

Kom Helge Ande, Herre Gud och 

Jesus är min vän den bäste. 

Även i min gamla kyrkopostilla (Luthers alltså) finns det en predikan för Tredjedag Pingst (ja, två t o m!). Den avslutas med nedanstående strålande appell till trosfrihetens försvar. Visst misslyckades det "lutherska" Sverige länge att följa honom här - tänk bara på 1686 års kyrkolag och konventikelplakatet från 1728! - ja, somliga superlutheraner har ju nästan verkat beredda att av "en harkling från Luther själv" göra en trosartikel. Men ord som dessa av Luther har varit ett starkt stöd för både Efs och frikyrkorörelsen när det gäller att själva läsa Skriften och pröva förkunnelsen (också Luthers):       

Jesus sade: Och sina egna får kallar han vid namn, och leder dem ut. Och när han har släppt ut sina egna får, går han före dem, och fåren följer efter honom, ty de känner hans röst. Men den främmande följer de inte, utan flyr ifrån honom, ty de känner inte deras röst som är främmande. (Joh. 10:4-5)

Ur Luthers predikan för Tredjedag Pingst: 
"I dessa ord är två ting som väl bör märkas: 1) Friheten till att tro och 2) Makten till att undersöka. 

Ni vet ju att våra själamördare har avspisat oss med det som möten, lärda män och stora doktorer fastställer och beslutar: det måste man hålla för gott och inte undersöka om det är rätt eller inte. Däri har de blivit så säkra på sig, att de nu påstår (som man uppenbarligen ser) att folket, vid risk för bannlysning, bör ta för gott allt vad de säger. Men här måste du ta ett spjut i handen och göra ett hål på deras sköld med, ja, deras beslut ska bli dvärgnät, och man ska ta tillbaka det svärd från dem, som de har rövat från oss, och rikta dess udd mot dem själva.

Märk därför väl, att fåren äger makt att undersöka det som man föreställer dem, och att de bör säga: Vi har Kristus till Herre, och framför alla djävulens och människors ord vördar vi hans ord; det vill vi förstå och undersöka huruvida Påven, Biskoparna och flera sådana kaxar gör rätt, eller inte. Ty Kristus säger här att fåren dömer och känner vilken röst som är den rätta eller inte. Nåväl, har de beslutat och fastställt något, så vill vi se efter om det är rätt, och döma därom efter den makt att döma som är lämnad åt varje kristen särskilt, ja, som ej är oss given av människor, utan av Gud själv. Ty så gör också de naturliga fåren, så att de flyr en främmandes och håller sig till sin herdes röst.

Härmed ogillar alltså Evangelium alla möten och alla påvliga stadgar, och lär att vi inte ska ta emot något utan undersökning, eftersom vi har makt att undersöka, och den makten tillhör oss ännu i denna dag. Men de har tagit svärdet ut ur våra händer, så att vi ej kunnat göra utslag i någon lära, utan har måst låta allehanda läror tränga sig in. Därför lär det väl göra dem ont i magen, att vi vill ta tillbaka svärdet från dem. Men man måste sannerligen ta det tillbaka, inte med våld, utan med ordet, och därför våga allt vad vi har, och säga: Jag är ett Guds får, hans ord vill jag ha och anamma; om ni ger mig det så vill jag hålla er för herdar. Men om ni sätter för mig någon bilära, och inte ger mig rena Evangelium, så vill jag inte hålla er för herdar, ej heller höra er röst. Ty det ämbetet, som ni berömmer er av, sträcker sig ej vidare än så långt ordet går. Finner vi nu att någon på detta sätt är herde, så ska vi ta emot honom; varom icke, så ska vi avsätta honom från ämbetet, ty fåren bör känna och urskilja herdens röst. Ger han inte rätt bete, så bör man ta staven av en sådan herde, och hatten av en sådan biskop, ty en med pärlor besatt hatt och en med silver beslagen stav gör ingen till herde, utan omsorgen om fåren och deras bete.

För att inga göromål måtte komma under omprövande, har de trängt sig till den myndigheten, att de kunnat ta svärdet ifrån oss, eller beröva oss rättigheten att undersöka, så alldeles att vi utan undersökning har måst anta allt som de föreställt oss, och det har nu snart kommit så långt med detta, att man av enbart en harkling från Påven är färdig att göra en trosartikel. De har jämväl föregivit, att överheten äger rättighet att förelägga sina undersåtar vad de behagar, utan att andra ska undersöka och döma därom, och det har haft en så faslig skada till påföljd, att om vi inte vore kristna skulle vi väl önska hundra tusen svärd över en enda Påve. Detta vet de också själva, och därför försvarar de med all makt sina lagar och stadgar. Ty om de skulle låta gemene man döma om dem, så torde deras stadgar måst stå tillbaka, och de måst predika Guds rena ord; men då bleve också deras buk smalare och dessa hingstarna inte så många.

Därför: beväpna er med detta ord, så att ni hugger sönder och genomränner allt det som inte är överensstämmande med Guds ord. Ty makten att döma tillkommer fåren, och inte endast predikanterna. Därför har ni frihet att undersöka och döma om allt som predikas. Ty hade vi inte den makten, så hade Kristus förgäves sagt i Matt. 7:15: 'Vakta er för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder, men invärtes är glupande ulvar.' Vi kunde ju inte vakta oss, om vi inte hade makt att döma om deras lära, utan hade måst acceptera allt som de säger och predikar.

Det andra stycket visar hur man inte bör tvinga någon till tron; ty fåren följer den de känner men flyr de främmande. Nu vill Kristus att man inte ska tvinga någon, utan låter var och en följa av frivilligt hjärta och lust, och inte av fruktan för skam eller straff. Man bör låta ordet gå ut och uträtta alltsammans. Vinner man därmed deras hjärtan, så kommer de väl självmant. Tron går inte av hjärtat, såframt det inte har Guds ord. Därför är vår tids herrar galna och rasande, i det de tar sej före att med makt och med svärd driva folk till tron, ty Kristus vill här att fåren ska komma självmant, därigenom att de känner hans röst. Men med utvärtes tvång kan man inte tvinga eller vinna hjärtat, såsom Påven med sina lagar har nödgat folk till skrift och nattvard. Kristus vill ha det fritt: han hade också kunnat bruka tvång, men han ville uträtta det med sin ljuvliga och kärleksfulla predikan. Den som följde med, han blev därvid, och lät ej rycka sig därifrån. Men dessa vill med svärd och eld, det är med ursinnighet, uträtta allt. Därför märk väl: man bör bara låta Guds rena ord ha sin gång, och sedan låta dem som man därigenom vinner följa med fritt; ja, då lär de väl frivilligt och av sig själva följa med.

Men därmed vill jag dock inte ha det världsliga svärdet avskaffat; ty det kan så hålla styr på folk, att de förblir i fred, och ej gör andra skada. Därför måste det blänka och brukas för de arga skalkar, som ej aktar på något Guds ord; men ingalunda kan det tvinga hjärtat och bringa det till tron. Därför måste svärdet bli stilla i trossaker. Där måste man gå in genom dörren, predika ordet och göra hjärtat fritt. Och på det sättet för man folk till tron, och annars inte. Det finns ju två slags regementen, nämligen över de fromma och över de onda; de fromma leds och kommer till rätta genom ordet, men de onda måste man hålla i ordning med svärdet.

Kristus förklarar själv sina ord när han säger: 'Jag är dörren in till fåren, och alla de som kommit före mig är tjuvar och rövare.' Därmed menas inte de som var sända av Gud, såsom profeterna, utan de som har kommit okallade, av sig själva, som berövar Gud äran och med sin falska lära dräper eller rövar bort människosjälar. 'Den som går in genom mig ska bli salig och ska gå in och ut och finna bete.' Här talar Kristus om den kristliga friheten, som består däri att de kristna nu är fria ifrån förbannelsen och lagens tvång, och kan hålla lagen allt eftersom de ser att kärleken till nästan och dess nödtorft kräver det.

Det gjorde också S:t Paulus: när han var hos judarna höll han lagen med judarna; hos hedningarna höll han den så som de höll den, såsom han själv säger i 1 Kor. 9:19-23: 'Fast jag är fri för var man, har jag likväl gjort mig till var mans tjänare; för att jag må vinna dess flera. För judarna har jag blivit såsom en jude, fr att jag ska vinna judarna; för dem som är under lagen har jag blivit som en under lagen, för att jag ska vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som om jag vore utan lag (fast jag inte är utan Guds lag, utan är i Kristi lag), för att jag ska vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag, för att jag ska vinna de svaga; jag har för var man blivit allehanda, för att jag ska få göra några saliga. Men sådant gör jag för evangeliets skull, för att jag ska bli delaktig.'

Detta kan tjuvar och mördare, de falska predikanterna och profeterna, inte göra; de uträttar inte annat än att de stjäl, mördar och fördärvar. Men Kristus, den sanne och rätte herden, kommer allenast till det ändamålet att fåren ska ha liv och övernog. Detta vare nu nog sagt över detta Evangelium. Vi vill härvid låta det bero och bedja Gud om nåd att rätt förstå och fatta det."

Frälsarens kyrka som konfapsalm?

Påsk- och pingstvänner!

Nej, vi sjöng den inte igår. Men jag har bearbetat Eklunds gamla psalm för att den ska bli möjlig att sjunga utan att rodna:

 

1. Frälsarens kyrka i Sveriges land,
del av hans kyrka på jorden,
vida den famnar från strand till strand,
fast är den grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden!

2. Allt fick sin vigning i kyrkans famn,
i den Treenige Gudens,
i Faderns och Sonens och Andens namn:
dopnådens vatten och gravens hamn,
brudgummens löfte och brudens. 

3. Fäder och mödrar sej kämpat fram,
Kristus var med dem på banan.
Trofast är han trots vår synd och skam, 
seger han vunnit på korsets stam,
därför finns korset på fanan.

4. Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

5. Villigt en skara som väckts av Gud
kommer sin Konung till möte,
klädd i hans helighets vita skrud,
samlad som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.
 
6. Kristnade ungdom, Gud vill oss väl!
Ta Herren Kristus på orden!
Kämpa för frihet åt bunden träl,
be om Guds frid över varje själ,
- himmelens frid över jorden!

Text: Johan Alfred Eklund 1909, bearb. A.H. 2015
Musik: Gustaf Aulén 1909

Kyrklig samlings ordförande väckelsepredikar på Annandag Pingst

Påsk- och pingstvänner!

Vi i Enånger-Njutångers församling tänkte ha en gudstjänst på EFS Brogården kl 11 nu på Annandag Pingst (som ju i år är helgdag igen!). Hittade en predikan av mångårige ordföranden för Yngve Kalin från 2004 (sista året som Annandag Pingst alltid var röd måndag). Jag vågar säga att den är helt i linje med hur det brukat predikas i bönhus och missionshus inom både Efs och andra väckelserörelser - men samvetsfrågan är väl: har självcensuren slagit till, nu när vi knappt firar Annandag Pingst ens? Kommer någon predikant att frivilligt citera dessa verser ur Johannes 3 i sin pingstpredikan imorgon när det faktiskt kanske är ganska mycket folk i kyrkan (i motsats till på Annandagen)? Konfirmander, föräldrar et c.

En intressant fråga till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson (som är partiledare för det parti som mer än något annat försökt styra det "fria" trossamfunder Svenska kyrkan i ca 100 år) vore ju - om någon journalist vågade bryta "det religiösa tabut" - ifall statsministern och hennes parti tolererar en förkunnelse som Johannes´ och Yngve Kalins. Och huruvida de präster de uteslutande vill ha i framtiden, de som utan samvetsbetänkligheter viger även två karlar till ett kyrkligt och kristligt äktenskap, är sådana som kan lyfta fram Johannes´ budskap - eller är det inte rent av Herrens ord? - på det sätt den gamle missionären Yngve Kalin faktiskt gör.

Vance Havner igen (och jag är lika träffad som någon annan):