Klockan var halv sju, då jag vaknade, fullsövd men med ett ångestfullt värkande hjärta. Det fanns så mycken sorg inom mig - sorg över allt svårt som väntade. Jag har aldrig trott så säkert, att kriget skulle komma som i den stunden. Och så tänkte jag på dig, som snart skulle börja böja din själ till Gud, och jag ville sända mina tankar åt samma håll. Jag bad till Gud att han skulle förlåta mina synder, mot honom och mot alla människor... Jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig, syndig människa.
Och jag tyckte, att det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag att jag kunde be Gud förlåta just mig? Jag ville att jag hade kunnat bedja om fred, och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde bara bedja: Förlåt mig mina synder! om och om igen. Och under detta hade jag visst ingen tanke på att detta kunde hjälpa mitt sjuka hjärta.
Jag hade velat bedja mycket vackrare, mera rörande, med större ödmjukhet, men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann. Det var inte detta jag hade bett om, jag hade bara bett om förlåtelse för mina synder. Men under denna bön försvann den kroppsliga smärtan. Jag blev så förvånad och så glad och tacksam. Det var bönen som hjälpte mig, och det är du... som har lärt mig bedja.
(Selma Lagerlöf ur brev till Ida Bäckmann 1939)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar