Påskvänner!
Måste faktiskt göra Sigrid Sundin-Lundkvist i Njutånger glad och skriva lite till om den samariska kvinnan, som vår präst från i söndags läste mera om vid morgonbönen i Iggesunds vita kyrka i morse. Hon var varken särskilt korkad eller särskilt syndig, påpekade jag häromdagen - och ändå är Jesus ofin nog att påpeka att hon försöker föra honom bakom ljuset. Fast han gör det på ett fint sätt: den man du har är egentligen inte din man, så därför talade du faktiskt sanning när du påstod att du inte hade någon man. Klart hon blir generad och känner sej ställd (fast mot sin vilja ändå imponerad), och därför flyr hon undan till det klassiska diskussionsämnet mellan judar och samarier: Borde man egentligen, som de fromma i Galiléen, resa till Jerusalems tempel för att tillbe Gud på riktigt? (Något som "Nordrikets" kungar alltifrån Jerobeam, med huvudstad i Samaria, försökt få folket där att sluta med, eftersom Jerusalem låg i "Sydriket" som man ofta låg i krig med och inte ville gynna på något sätt).
Nå, den diskussionen för Jesus i mål genom att - efter att ha påpekat att frälsningen, d v s han själv, faktiskt kommer just från judarna! - tala om hur alla sanna gudstillbedjare ska förenas i "Ande och sanning" och tillbe Fadern precis var som helst på hela jorden. Och nu släpper kvinnan precis allt gyckel och all distansering och säger ödmjukt: "Jag vet att när Messias, den Smorde, kommer, så ska han säga oss allt". Då löser sig alla tvisteämnen, då får vi veta hur det verkligen är. Och då säger Jesus de underbara orden: "Jag är". Jag, den som talar med dig, jag är. Jag är. Du talar med honom.
Och då låter hon sin kruka stå. Det brukar ju påstås att hon gick dit mitt på dagen för att hon var folkskygg och ville vara ensam - och alltså i så fall blev lite störd av karlen som sitter där och hänger. (Hon undrade väl vilka avsikter han hade, han måste ju också verkat lite skum som satt här ensam mitt på dagen, sedan de tolv gått in i stan för att handla!). Men det står ju inte uttryckligen att hon - eller Jesus - var särskilt folkskygg, hon kanske bara hade råkat få slut på vatten och ville ha mer i middagshettan, hon precis som Jesus. (Det är väl inte förbjudet att göra lite annorlunda någon gång?). Nu efter samtalet med Jesus blir hon i varje fall hur frimodig som helst och allt utom folkskygg! Strömmar av levande vatten bara flödar fram från henne och många börjar faktiskt tro att Jesus är något speciellt "för hennes ords skull", för hennes märkliga vittnesbörd om att det sitter en man vid brunnen "som har sagt mej allt som jag har gjort". Var inte det en lätt överdrift, kan man tycka? Men hon upplevde i varje fall att han visste och förstod allt, och att hon som sagt var "genomskådad men ändå älskad" (det är vi alla men vågar inte alltid ta in det). Detsamma förstod många fler i staden efter två dagars möte med Jesus. Samarierna blir det folk i bibeln som först av alla kallar Jesus för Salvator Mundi: Världens Frälsare! (Jfr vår äldsta hymn i psalmboken, nr 112).
Måste också få berätta en rolig poäng jag hörde en pingstpastor göra! Johannes berättar ju även att själva området runt "Jakobs brunn" var det område som Jakob en gång skänkte sin älsklingsson Josef, som ju dock av skäl vi känner till kom att hamna i Egypten och alltså inte kunde göra så mycket av gåvan. Och Jakob träffade sin käresta Rakel, Josefs och Benjamins mamma, vid en brunn, där han impade på henne genom att själv vältra undan brunnslocket så att hon kunde vattna pappa Labans får! Pingstpastorn påpekade att det inte var enda gången som en känd person i bibeln finner sin tillkommande just vid en brunn. Det var ju likadant för Moses, som träffade sin Sippora vid en brunn i Midjans land, dit hon kom med alla sina sex systrar och pappa Jetros får, och Mose impade på henne genom att tvåla till de herdar som först hade kört bort henne och hennes systrar från brunnen och hoarna! Och hade inte 40-årige morsgrisen Isak varit för blyg och oföretagsam hade han väl också fått möta sin fru vid en brunn. Nu var det istället Abrahams tjänare Eleasar som fick möta den kvicka Rebecka vid brunnen (kanske samma brunn där hennes son Jakob senare mötte sin Rakel!). Hon var företagsamt ivrig att inte bara ge Eleasar utan även hans kameler vatten (något han inte bett henne - däremot Herren! - om). Och hon var villig att följa honom till främmande land. Det hade inte Eleasar varit säker på att hon skulle vilja, så han hade frågat Abraham vad han skulle göra om hon inte ville. (Kanske kunde Isak själv fara och fria i så fall?) Och Rebeckas släktingar sa mycket riktigt: "Vi vill kalla hit flickan och fråga henne själv". Och de kallade Rebecka till sig och sa till henne: "Vill du resa med denne man?" Hon svarade: "Ja", se 1 Mos 24. "Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor", får vi veta. (Och efter traumat på Moria berg, brukar jag tänka, se 1 Mos 18, inte konstigt om man blir lite grubblande och inåtvänd av sådant!).
Nu var inte Jesus ute efter en hustru, så giftasvuxen han var. (Det hade givetvis varit fullt hedervärt, ingen skugga över t ex Maria Magdalena ifall hon var kär i honom och han i henne, men han visste att hans livsuppgift var en annan än att bilda familj och få barn). Och kvinnan vid Sykars brunn var nog inte heller ute efter en sjunde man, det kunde gott räcka med de karlslokar hon redan råkat ut för (eller som hon själv förfört, jag är inte ute efter att utmåla henne som felfri). Ändå är det här mötet vid Sykars brunn inte helt utan sina erotiska poänger. För det första finns det nog ofta, rent automatiskt, en aning erotisk spänning mellan en man och en kvinna, särskilt i fertil ålder. Inget konstigt eller syndigt i sej självt med det, men det är väl därför det ofta utvecklats regler som ansetts förebygga olämpliga eller de facto syndiga relationer. Notera dock att Jesus här varken följer de överfromma instruktionerna till judiska män eller Billy Grahams liknande tumregel (att aldrig vara på tu man hand med någon annan kvinna än sin egen hustru)!
Och för det andra: Som docent Rune Söderlund påpekat finns det många tydliga kopplingar mellan Johannesevangeliet, Johannesbreven och Höga Visan! Orden om "brudgummen" och "brudgummens vän" som Johannes Döparen yttrar och Johannes Evangelisten återger är bara ett exempel Söderlund ger på detta. Själv menar jag att även Johannes 4 är ett underbart exempel på dessa kopplingar, och att kvinnan vid Sykars brunn faktiskt är ett gott exempel på hur Jesus "friar till sin brud", det som är eller blir Kyrkan (notera hur väckelsen i Samarien bekräftas också efter pingstdagen, i Apostlagärningarna).
Tänk på hur bruden i Höga Visan säger (HV 1:7): Säg mig, min käraste,var du vallar din hjord och var du rastar vid middagstid!
Johannes påpekar hur Jesus var trött efter vandringen och satte sig ner vid källan. "Det var mitt på dagen". Men tänk också på de märkliga orden som brudgummen säger till bruden i Höga Visan (HV 4:15): Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten, bäckar från Libanon.
Ja, vad säger Jesus till kvinnan vid Jakobs brunn, som han dessförinnan bett om vatten (Joh 4:14)?: Den människa som dricker av det vatten jag ger henne blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i henne, med ett flöde som ger evigt liv.
Vilket Jesus bekräftar i Joh 7:38: Den som tror på mig, ur hennes innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger.
Är det då inte Jesus som är Livets Källa (som förra söndagens tema löd?). Jo, liksom det är han som i egentlig och bestämd mening är Världens Ljus. Men liksom de som tror på honom också blir ljus i världen (enligt hans egna ord), så blir de som tror på honom också källor med levande vatten. (Detta sa han om Anden som de skulle få, förklarar ju Johannes i följande vers, Joh 7:39). Eller som Margareta Melin så fint uttrycker det i sitt genombibliska Kärnord:Nåd i överflöd du ger,
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar