Har några Efs-are firat aposteln Mattias idag? (Klätt ut sej till matsgubbar eller så?).
Vem är det? säger nån. Varje van bibelläsare vet.
Och i över 700 år var det helgdag denna dag, så då fick även de som inte läste bibeln chansen att höra om Mattias' lotterivinst. En gång per år. Högmässotexterna var nämligen Apg 1:15-26 och Matt 11:25-30.
SvPs 619 i all ära (sjung gärna dess tre verser, 1937 års psalmbok hade bara två) - men den fullständiga versionen av Brorsons psalm "Jag går i fara var jag går" med sina sex verser uttrycker trons paradox ännu starkare! De tre första verserna är fyllda av oro och varningar, de tre sista av tro och tillförsikt.
Hur detta kan gå ihop i en kristens liv och i kristen förkunnelse är förstås en gåta - en gåta som återspeglar både kontrasten och samhörigheten mellan lag och evangelium. Men båda sidorna måste med, inte minst en tid som denna. Skriv innerligt gärna en ny psalm på samma tema inför 2030 års psalmbok, men försök inte släta ut paradoxen:
1. Jag går i fara var jag går, jag måste alltid tänka att Satan invid vägen står med färdigsmidda länkar. Hans dolda helvetsbrand mej lätt förvilla kan när inte på min vakt jag står. Jag går i fara var jag går. 2. Jag går i trångmål var jag går, mot synden ska jag strida. Om Herren lägger korset på, då ska jag tåligt lida. Rätt ofta jag ej ser en väg att vandra mer, när motgångsdimman blir för svår. Jag går i trångmål var jag går. 3. Jag går mot döden var jag går vart än jag här mej vänder. Förrän jag vet det, klockan slår och döden bud mej sänder. Ett litet andetag, så slutar livets dag och jag i evigheten står. Jag går mot döden var jag går. 4. Jag går bland änglar var jag går och de ska mej bevara. Alls inget Satans makt förmår mot denna himlaskara. Bort, världens suck och sorg, jag går i änglaborg och Herren räknat mina hår. Jag går bland änglar var jag går. 5. Jag går med Jesus var jag går, han har mej vid sin sida. Han läker mej med sina sår och hjälper mej att strida. Där han står ondskan mot, jag sätter ner min fot. Om allting än min ofärd spår, jag går med Jesus var jag går. 6. Jag går till himlen var jag går, så fatta mod, mitt hjärta! I himlen du en ände får på all din nöd och smärta. Bort, världens lust och prakt, ni hör vad jag har sagt: all världens ära jag försmår, jag går till himlen var jag går.
Ett är säkert: hur förfärliga avslöjanden som nu än kommer om apologeten Ravi Zacharias´ dubbelliv och övergrepp, gör de inte det som var sant och gott i hans verbala undervisning mindre sant och gott. Hans "logos" består även om hans "ethos" försvunnit. Och detta senare gör förstås att det kastas skuggor också över hans undervisning, eftersom undervisning aldrig är enbart verbal, och att den blir svårare eller omöjlig att ta till sig för många, inte bara för kvinnor. Och det är naturligtvis tragiskt, liksom (i första hand) allt som på ett mer direkt och förfärligt sätt har drabbat hans offer.
Det som hänt visar ju hur otillräcklig den rent intellektuella sidan av tron är - hela personligheten behöver nås av Guds Ande och ord och integreras på ett sunt sätt. Men det är inte fel i sej att som Ravi Zacharias och RZIM - eller Apologia här i Sverige - se sin särskilda kallelse just på det argumenterande planet, (liksom andra har i att ge direkt nödhjälp o s v). Ingen kristen kan frånsäga sig ansvaret att försöka ge skäl för sin tro (eller, ännu mindre, att försöka hjälpa de materiellt nödlidande). Och den hjälp vi kan få med tänkandet från RZIM (som vill hjälpa tänkaren att tro och den troende att tänka) eller, även efter hans död, från Ravi själv ser jag ingen anledning att avvisa, hur obehagligt vi nu än kommer att tycka det är att ens se och lyssna på honom. För som Waldenström sa: "Om så själve djävulen säger att ett plus ett är två, så inte tänker jag säga emot."
Och den här artikeln av Andy Bannister (i "Zacharias Trust") om varför ateismen är ett trossystem - med rolig anknytning till Sverige - ser jag som precis lika värdefull nu som tidigare. Det hade jag tyckt även om det varit Ravi Zacharias själv som skrivit den. Just för att den rör sej på ett rent intellektuellt plan, med de begränsningar men också med den speciella tydlighet och uppfordran som detta innebär.
Men det som hänt är allvarligt. Inte minst för att det tydligen inte hittats några seriösa spår av bot och bättring, ens under de sista åren, bara av hot och lättsinne. Det är ett memento för oss alla (jfr Matt 7:21 och 1 Kor 10:12).
Glad fastlagstid önskas er alla och glad fastlagssöndag! Guds kärleks väg är ett stort allvarsämne och ett stort glädjeämne. Se, vi går nu upp till Jerusalem! Hoppusslade gudstjänster, som komplement till övrig gudstjänstverksamhet, finns för både Fastlagssöndagen och Askonsdagen.
I år anbefalls Markusevangeliet vid passionsandakternas läsningar fr o m Askonsdag och sex veckor framåt. Som "högmässopredikan" idag lyssnade jag till Anders Sjöbergs predikan om vad Evangelium är, utifrån "Markusprologen":
Tore Nilssons (1919-1998) fastlagsdikt är också fin att läsa idag:
VIA DOLOROSA
Jesus vandrar i vår bygd
Här i fastlagens sol och snö går du, Herre, bort för att dö. Vintrigt väller från isig fors brus kring dig och ditt kors.
Ännu tiger vårens trast, ännu blommar ej videts kvast, men snart slår dock törnet ut, ej i blom men som vassa spjut.
Buller från smedjor hör väl du. Spikar smider vårt folk ännu. Tecknas ett gissel nu i kvällens sken av en vriden dvärgbjörksgren?
Öppen laddörr som ett gap ropar om grav och främlingskap. Ensam går du och oförstådd, utestängd och fegt förrådd!
Över älven går du isens bro. Skaren klirrar under din sko. Jorden är frusen, tom och död- Brinner din hjärteglöd?
Ja, den tvingar rosor slå ut under törnekvistarnas spjut. Genom fastlagens snö och is banar den väg till paradis.
Visserligen inföll den "riktiga" Kyndelsmässodagen i tisdags (på "40:e dagen" räknat från Kristi födelse), då vi firade mässa för åtta personer i Iggesunds kyrka. Men sedan 1772 firas dagen i Sverige på nästkommande söndag (ifall inte 2 februari är just en söndag eller om Fastlagssöndagen infaller under tiden 2-8 februari, i vilket fall Kyndelsmässodagen firas söndagen dessförinnan). I år alltså den 7 februari.
Pga pandemi och annat faller det sej kanske svårt för en och annan att besöka en kyrka på söndag. Och att lyssna på radio- och teve-gudstjänsterna är lite av ett lotteri - de kan innehålla god evangelisk-luthersk förkunnelse, men en kan inte så noga veta. En predikan i teve i början av året blev tyvärr mer av en parodi i sin monumentalt postmodernistiska obegriplighet, och har som sådan nått en vidsträckt spridning - som jag inte vill medverka till här. Exempel på motsatsen finns Gud ske lov också!
För säkerhets och för egen uppbyggelses skull har jag dock börjat "klippa ihop" söndagsgudstjänster utifrån det faktum att åtskilliga psalmer och predikningar nu finns tillgängliga på nätet, även olika liturgiska moment. För Jungfru Marie Kyrkogångsdag (då en givetvis helst ska gå i kyrkan, om det går) har jag fått ihop följande "hopklippta" gudstjänst, som kanske kan vara till någons glädje?
[Tillagt 9/2: Nu finns även en hopklippt gudstjänst för Fastlagssöndagen! Den är alltså inte avsedd att ersätta mer "riktiga" gudstjänster, även sådana som sänds över radion, teven och/eller nätet, utan som komplement eller nödlösning, eller också som förslag till dem som planerar gudstjänsterna, utifrån den mer omfattande "verktygslådan" på Kyrkans solvarv].
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
