Nu har det nya kyrkoåret börjat (tredje årgången). Och det börjar som det slutar: med Kristus konungen! Men den här gången en konung utan yttre makt och härlighet, fattig och ridande på en åsna. Erik Nyström har nog givit oss den bästa sammanfattningen av advent - ja, av hela kyrkoåret:
Några domedagsvänner vet jag inte om ni är, men här ska ni i varje fall få ett 50-tal domedagspsalmer att öva på inför det nya kyrkoåret och inför Herrens andra ankomst (vi vet ju inte om vi får ett nytt nådens år). De torde även kunna användas vid "andra advent". Och, väl att märka, som uppmuntran till att leva "värdigt", också på miljöområdet. Låt oss göra som Luther och "plantera träd" medan vi väntar vår Herre. Katekesfråga 231: Hur lovsjunger aposteln Paulus det heliga dopet som ett bad till ny födelse?
Två meditativa psalmer från 1919. Året då katekesen avskaffades som lärobok i folkskolan - men bevarades som lärobok i kyrkan. De är alltså 100 år gamla i år, den förra av lektor Liedgren i Västerås, den andra av Elsa Beskows man Natanael.
Ingen av psalmerna har nog sjungits så mycket inom Efs. De kanske har betraktats som lite "dunkla"? Men de finns dock i både 1937 års och 1986 års psalmböcker, den förra psalmen även i norska psalmböckerna 1985 och 2013.
Påskvänner! Domssöndagen har nu återigen passerat utan att lämna några större spår i den svenska folksjälen. Eller i den Svenska kyrkan. Eller, om jag ska vara ärlig, i mig själv (så låg jag också hemma hela dagen pga förkylning). Hörde en radiogudstjänst från Växjö på temat Herrens bön, en på alla sätt fin och uppbygglig radiogudstjänst som så långt det var möjligt, om än inte helt, undvek dagens namn, dagens tema och dagens texter. När ska svenska folket få höra talas om Kristi återkomst, om inte ens på Domssöndagen? Allhelgonahelgens allmänna saligförklarande övergår alltmer i vaggvisor om barnet i krubban, eventuellt och i bästa fall med ett mellanspel av den snart korsfäste åsneryttaren. En Kristus som vår högste domare i makt och härlighet vill vi inte veta av. Och tror kanske inte så mycket på heller? Mig själv och androm till varnagel och eftertanke publicerar jag därför åter Ingemar Hedenius´ profetia, med en inledning och avslutning som jag skrev här på Efs idag 2007. Det ligger kanske blott alltför mycket i denna travesti: "Det finns ingen Gud - och Hedenius är hans profet."
Så här skrev jag 2007: Apropå bibelsyn och alltför "poetiska" tolkningar även av kristendomens kärndogmer, så tror jag att Ingemar Hedenius har ett ärende till oss alla. (Jag hoppas att det ganska långa citatet dock håller sej inom citaträttens regler). Avsnittet förtjänar att bli klassiskt.
HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f) Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig. Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på. Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.
Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i. Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual? Sjung och läs nu Bacchi böner, se det våta titelblad, där han tröstar sina söner och gör en bedrövad glad. Läs då min granne; hör klockorna gå; sjungom då alla, båd stora och små. Kör: Gutår! Gutår! I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt. Fader Bacchus om så händer, att ditt barn ej mer förmår, men på gator, torg och gränder som en skugga går och står; värdes du barnet då själv till dig ta och till friskt vatten det leda och dra. Kör: Gutår! Gutår! Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet. Sen som jag fått allt fullkomna, frisk som blomman i sin fröjd, så lät mig då sakta somna väl otorstig och förnöjd. Låter oss bedja som Bacchus oss lärt, leve då allt vad hjärtat har kärt! Kör: Gutår! Gutår! Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.
Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”? 12 år senare (2019): Vi har väl nu, hoppas jag, allesammans läst den märkvärdiga men kanske tidstypiska debattartikeln "Kan man vara kristen bortom Gud?". Vad jag vet är Åke Nordström fortfarande kyrkoherde i Svenska kyrkan. Varken Eva Brunne eller Andreas Holmberg har ingripit. Jag har själv hört ärkebiskop em KG Hammar (i samtal med Efs:s f missionsföreståndare Birger Olsson) säga att Kristi återkomst sker i våra hjärtan, och en präst med bakgrund i den rosenianska väckelsen sa på en gökotta ungefär samma sak, om än mer hypotetiskt talat. Trots Frälsarens egna besked om en återkomst "på himmelens skyar" i "stor makt och härlighet". Katekesfråga 229: Hur gör tron dopet verkningsfullt?
Så här en månad före julafton sitter jag och tänker. Idag på Domssöndagen har vi haft julmarknad med lussetåg i Iggesund. Anslagstavlorna har i en veckas tid varit fulla med affischer om JULMARKNAD och affischer om DOMSSÖNDAG på temat "Kristi återkomst". Helt klart föredrar vi Jesus när han kommer som ett litet barn framför när han kommer i makt och härlighet. Ändå är det ju samme person. Jag har ofta tvivlat på min egen tro. Jag har t o m tvivlat på kristendomen och på Jesus. Men jag har aldrig tvivlat ett ögonblick på att kristendomen - och Jesus! - ger oss en bild av två vägar och två livsslut, att det kort sagt finns en risk att gå evigt förlorad. Vill vi ge en rättvis bild av det Jesus säger, måste vi också varna för det Jesus varnar för. Utan att fabulera åt ena eller andra hållet. Vare sig sadism eller snällism hör hemma i en kristen domsförkunnelse. Klipper in några tankar och länkar från kyrkoårsbloggen Kyrkans solvarv - än varar nådens tid:
Av någon anledning brukar det i moderna handböcker betonas att vi inte längre, som våra mindre upplysta förfäder, firar Domssöndagen med fruktan och bävan, utan som en festdag för Kristus konungen (ungefär som första söndagen i Advent alltså). Det är väl bara Kristus själv som pajar partyt med sina fruktansvärda och i evangelieboken kvarstående ord om "den eviga elden, som är tillredd åt djävulen [ops!] och hans änglar" och "Gå bort ifrån mej, ni förbannade!" - vilket gör att folk, som ju inser vad det trots allt är fråga om, visligen stannar hemma och spar sitt eventuella årliga kyrkbesök till nästkommande söndag eller kanske någon julnattsmässa.
Nå, visst finns det plats för glädje också - för dem som känner Kristus konungen och som "lyfter sina huvuden" när de hör att han närmar sej. "Kom, ni min Faders välsignade!" Men nog är det även för dem en "fröjd med bävan", för, som profeten frågar sej, "vem uthärdar hans tillkommelses dag?" Vi får sjunga som Lasse Lucidor: "Domen fruktar jag väl stort, / eftersom jag illa gjort. / Men den trösten jag ej glömmer, / att min broder Jesus dömer."
Dock bör vi samtidigt helt konkret ta Domarens ord till en biktspegel och rannsaka oss inför hur vi handlar gentemot "Jesu minsta bröder." Inte för att pricka av punkter på en meritlista utan för vår nästas skull - och för att mer och mer se vårt beroende av vår store bror, både i rättfärdiggörelsen och helgelsen.
Man kan sjunga Litanian denna dag ("för den eviga döden / fräls oss, milde Herre Gud!") och, liksom föregående söndag, använda fastetidens botslila färg. (Långfredagssvart är kanske att ta i - vi ska ju ändå enligt Frälsaren lyfta våra huvuden). Och knyta samman kyrkoårets slut med dess början, adventsfastan.
TEXTER
PSALTARPSALM
Psaltaren 102:26-29 - om att jord och himmel ska slitas ut men Gud bestå
GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING
Daniel 7:9-10 - om hur den Uråldrige sätter sej på sin tron för att döma
EPISTEL
Uppenbarelseboken 20:11-21:5 - om hur de döda döms efter sina gärningar
EVANGELIUM
Johannesevangeliet 5:22-30 - om att den som hör och tror har: evigt liv
TANKAR OCH IDÈER INFÖR HELGFIRANDET
* Betona Domssöndagens centrala betydelse i kristen teologi (egentligen en kristen högtid av samma dignitet som juldagen-påskdagen-pingstdagen). Framhäv både doms- och befrielsemotivet, inte det ena på bekostnad av det andra. Jfr Olof Edsingers krönika!
* Läs till allmän begrundan Olle Holmbergs tänkvärda aforism Världsförsoningen: " 'Försoning, försonlighet, inte vrede, inte vedergällning. Och inte döma, framför allt inte döma.' Sa tjuven till domaren."
* Begrunda eller rent av högläs (om du vågar och orkar!) Bengt Lidners ståtliga dikt Yttersta domen!
* Björn Lindgrens dikt "Hygglighet" (tonsatt av Olle Widestrand) har också sin plats idag:
Ifall det blir en domedag som helst vi inte vill, så har vi många vackra drag som Gud för ta hänsyn till. Vi stöder hyfs och lag, förstås, vi avskyr bråk och kiv, vi jobbar och gör rätt för oss, vi lever ett hyggligt liv. Ja, allt det där är gott och väl, men kravet är så stort, att ingen nånsin frälst sin själ med gott som han själv har gjort. Nej, i domens ljus blir hygglighet ett skydd av spindeltråd, och den som riktigt fattat det kan bara be Gud om nåd.
* Man kan också prova "Dies irae" som växelsång kör/församling (SvPs 634) - om det finns någon kyrkokör som inte redan är helt uppslukad av första advent-sångerna...
SAMTALSFRÅGOR FÖRE OCH EFTER GUDSTJÄNSTEN
* Hur tänker vi kring Domens dag - och kring Domssöndagsfirandet? Vad tänker de evangeliskt-lutherskt konfessionella (?) kyrkomötespartierna Moderaterna, Centern och Socialdemokraterna om Jesus som världens Frälsare - och Domare? Vad lär islam för jämförelses skull?
* Hur lär vi oss känna igen och hjälpa "dessa mina minsta bröder"? Kan vi själva vara/hamna i deras situation (är det bra eller dumt att ställa sej just den frågan?)?
* Diskutera "rättfärdiggörelsen genom gärningar" utifrån dagens evangelium och Jakobs brev. I vilket samband står denna med "rättfärdiggörelsen genom tron"? Två nyckelord ur Nya testamentet är "allt som inte sker av tro är synd" och "tron utan gärningar är död".
* Hur hålla Domssöndagens budskap aktuellt och levande under övriga kyrkoåret och vid de tillfällen då något fler människor faktiskt kommer till kyrkan? (Jesus som barnet i krubban och som ryttaren på åsnan är ju rent av populär - det är bara Kristus Konungen i makt och härlighet som vi inte tål).
* Hur hanterar vi det faktum att ledande teologer i Svenska kyrkan idag, t.ex. Sven Hillert på pastoralinstitutet i Uppsala, domprost Johan Dahlman i Strängnäs och blivande ärkebiskopen mer eller mindre utfäster att alla blir evigt saliga och kommer till himlen bara de dör? (Inklusive Hitler då, förutsätter jag). Förutom att den förkunnelsen i mina öron låter närmast suicidal och gör kyrkan onödig, så är situationen för kyrkans lekmän väl närmast att jämföra med medlemmarnas i mykologiska föreningen, när styrelsen går ut med budskapet att alla svampar är ätliga och goda efter förvällning. Vem dementerar offentligt först?
Då kommer man å andra sidan i samma otacksamma situation som hovet när nystartade Expressen vid Per Albins död körde löpet KUNGEN I TÅRAR. Grät kungen verkligen vid dödsbudet? frågade någon den ansvarige journalisten? Det vet jag inte, svarade han, men tror du att hovet skulle dementera? (Källa Strömstedt: Löpsedeln och insidan).
Ännu mer pinsamt är det förstås att dementera det glada budskapet att alla som dör blir evigt saliga. Men varje seriös präst - och varje kyrklig medarbetare ö.h.t. - är nog så illa tvungen nu. BÖNER
* O Herre Gud, regera så våra hjärtan och tankar med din helige Ande, att vi alltid tänker på alltings slut och på din rättvisa dom, så att vi uppväcks till att leva med dej här i tiden för att sedan få vara hos dej i evigheten. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
* O Herre Jesus Kristus, du domare över alla, både levande och döda, du som ska komma på himmelens skyar med makt och härlighet för att var och en ska få igen sitt jordelivs gärningar, allt eftersom han handlat, vare sej han har gjort gott eller ont. Vi ber dej av allt hjärta: uppväck oss genom din helige Ande till att inte vara sorglösa utan alltid ha din tillkommelse i åtanke, så att vi vakar och beder, antingen vi äter eller dricker, stiger upp eller går till vila; och så att vi blir avskräckta ifrån synden, omvänder oss och lever i din efterföljd - och omsider ärver saligheten och det eviga livet. Du som lever och regerar med Fadern och den helige Ande, välsignad i evighet. Amen.
* O Herre Jesus Kristus, inför vars tron jordens folk skall stå församlade, i väntan på ditt domsord. Vi ber dej av allt hjärta: Hjälp oss att alla vårt jordelivs dagar ärligt böja oss för samvetets dom och i tro ta emot din oförskyllda nåd, och låt denna nåd omskapa oss till hjärta och levnadssätt, så att en gång på räkenskapens dag barmhärtigheten må berömma sej emot domen. Låt oss bida domens dag i ödmjuk och fast förtröstan, att den oförskyllda nåden även då skall vara ny, och att den som tror på dej inte ska förgås utan ha evigt liv. Du som lever och regerar med Fadern och den helige Ande, välsignad vare du i evighet. Amen.
* I samband med ev. tacksägelseringning: Herre, lär oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.
När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig. När våndan trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesus, för din död. Träd i min sista timma själv för mitt öga fram, ack, låt mig då förnimma din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ och dödens smärta glömma. Den så dör, den dör väl.
LOVPRISNINGAR OCH SLUTÖNSKNINGAR Så till sist från denna plats (predikstolen): * O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen. (Rom. 11:33-36, SFB)
* Må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så att han styrker era hjärtan och gör er oförvitliga och heliga inför vår Gud och Fader, när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. Amen. (1 Tess. 3:12 SFB)
* Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst. Trofast är han som har kallat er, han skall också utföra sitt verk. Amen. (1 Tess. 5:23-24 SFB)
* Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning. Amen. (2 Tess. 2:16-17 SFB)
* Jag uppmanar er inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen: håll ert uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst, som den salige och ende härskaren skall låta oss uppleva när tiden är inne, han som är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten. Amen. (1 Tim. 6:13-16 B2000).
* All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit. Hans är makten i evighet, amen. (1 Petr. 5:10, SFB)
* Må Gud hålla oss vakande, så att vi inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar vårt fäste, utan i stället växer till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen. (Efter 2 Petr. 3:17-18, SFB).
* Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande - den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus, vår Herre - honom tillhör ära och majestät, välde och makt före all tid, nu och i all evighet. Amen. (Jud. v. 24-25, SFB)
* Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden - och så blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Den här sången sjöngs nog inte i några kyrkor och bönhus idag. Men den är värd att leva vidare. Särskilt en söndag som denna. Får vi tro Jesus är det ju så här det är, och vi som gillar Greta Thunberg vet ju att det inte är myten om det automatiskt lyckliga slutet vi behöver - utan sanningen.
1. Innanför eller utanför bröllopssalen en gång, innanför eller utanför evigheten så lång? Innanför eller utanför, lyss till min frågande sång. Innanför eller utanför, var skall du stå en gång?
2. Snart hörs ett rop som kring världen går: "Brudgummen är i skyn!" Änglaskaran kring honom står. O vilken härlig syn! Innanför eller utanför...
3. Dörren öppnas till himlens sal. Änglar på harpor slår. Utanför är det natt och kval. Mörkrets härar där står. Innanför eller utanför...
4. Salig skara till dörren går, tågar med jubel in. Härlig brudgum där inne står, hälsande bruden sin. Innanför eller utanför...
5. Fåvitsk hop står i mörkret kvar. Lamporna slocknat ut. Hemska öde: bli lämnad kvar, oljan har tagit slut. Innanför eller utanför...
6. "Herre, öppna din dörr igen!" ropar man nu och ber. Svaret kommer från brudgummen: "Jag känner inte er." Innanför eller utanför...
7. Utanför eller innanför, ack, besinna det väl! När Guds kallande röst du hör, stäng inte hjärta och själ! Innanför eller utanför...
Text: v. 1-5, 7 Oscar Halloff, v. 6 och bearb. A.H.
Riktigt så här fint är kanske inte bönhuset i Njutånger just nu. Men för ett par år sen så. Och nu på söndagen före Domssöndagen (17/11) är det gudstjänst där klockan 11. "Vaksamhet och väntan".
Sonen är hemma och skriver uppsats om en krönika om ärkebiskopen. Han har nu lärt sig att Svenska kyrkan leds av ett gäng politiska partier, och att ärkebiskopen, trots upprepade påstötningar, inte velat svara på frågan om huruvida Jesus ("Guds härlighets återsken och hans väsens avbild") ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. En visa av Ny-David - eller som Ny-David i varje fall sjunger - kom i mitt minne. Den passar extra bra nu när kyrkoåret går mot sitt slut:
Ja, Tore Nilssons 100-årsdag skulle förvisso ha infallit igår. Men det är ju inte för sent att uppmärksamma den ändå. Så här skrev jag i en "minnesruna" inför sångkvällen i Byske kyrka förra lördagen:
Som historieintresserad med visst sinne för siffror och årtal är det roligt att anknyta till predikanten. författaren och riksdagsmannen Tore Nilssons födelseår 1919: Året för den sedan så hårt kritiserade Versailles-freden. Året då katekesen avskaffades som lärobok i folkskolorna. Året då den med 1819 års psalmbok jämnårige kyrkoherden Petrus Brandell i Nordingrå avled på sin 100-årsdag. Året då även domprosten och roseniusforskaren Per-Olof Sjögren föddes, liksom den frispråkige lektorn Erik Petrén i Gävle.
Tore Nilssons författarskap var mångsidigt. Förutom de tre diktsamlingarna Reseskildring, På genomresa och Kungsled - och många, många fler dikter, även tonsatta - skrev han en hel mängd romaner, där särskilt "Såsom-sviten" (där alla titlar började med ordet "Såsom") väckte uppmärksamhet. "Fåvitsk jungfru" är en gisslande vass satir över den moderna kristendomen, medan särskilt "Båtlänningen" och "Jag har din boning kär" är ömsinta skildringar av historiska kvinnoöden. "Spåret mot polstjärnan" och "Bastun - om mannen som gick bort" visar också på en sällsynt inlevelse i tider som gått och i livets och människans gåtfullhet.
I Sionstoner 1972 återfinns hans sånger "Jag ser din rikedom", "Blodröd synd hos mig du ser", "Jesus har offrat allting för mig", "Här har du mig, Herre", "Så länge jag är till" och "Vi tacka, Herre, för det skimmer". Men eftersom ELS (på 70- och 80-talen LBS) använde en äldre upplaga av Sionstoner fick jag paradoxalt nog aldrig sjunga hans sånger under min uppväxt, om inte möjligen på någon EFS-samling i mammas eller pappas hembygder. "Kring vår Frälsares panna" minns jag dock som "gubbkörsång" på Yttersfors ibland. Och det hände att någon av Tores dikter deklamerades, dock vad jag minns aldrig av honom själv.
Framför allt var det predikanten Tore jag mötte, och även om jag inte, som en av mina bröder, trodde att det var han som var Martin Luther, påverkades jag starkt av hans förkunnelse. Han talade likt sin ojämförlige Mästare med makt och myndighet, men den var inte Tores egen utan "i kraft av Kristi ord". Tron kommer ju bara av den predikan som hämtar sin makt och myndighet i detta ord, och det var därför det var så viktigt för Tore att hålla sig till Skriften. Men inte bara Skriftens sakinnehåll utan även dess språkdräkt och bilder återspeglades i hög grad i Tores förkunnelse. Hans rena innantilläsning var en upplevelse i sig. Någon gång kunde den bibeltrogne Tore rent av citera ett bibelord fel, med följdfrågan: "Står det så"? Man märkte att varje bibelord var viktigt, någon gång återgivet enligt Karl XII:s bibel eller på engelska för pregnansens skull.
Mycket mer vore att säga, men jag stannar här. Vill gärna få avsluta med orden i Hebreerbrevet 13:7-8: "Tänk på era lärare som har talat Guds ord till er. Se hur de slutade sin levnad och efterfölj deras tro. Jesus Kristus är densamme, i går, idag och i evighet.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
