söndag 9 juni 2019

Om påskalammet på pingstdagen

Påsk- och pingstvänner!

Petrus´ predikan på pingstdagen var ju till stor del en påskpredikan. Pingstens budskap är detsamma som påskens, kan man säga, men förkunnat i Ande och kraft. Då passar det ju bra att dagens betraktelse av Rosenius (9 juni) handlar om Kristus som vårt påskalamm - pingsten ju visserligen en av kyrkans tre storhelger, men den räknas samtidigt i många traditioner som den sista av påskhelgerna. (Eller sista och sista - varje söndag är ju Kristi uppståndelses dag).

"Vi har också ett påskalamm, som är Kristus, offrad för oss." (1 Kor. 5:7)

Israels barn suckade under en hård, odräglig träldom; ifrån Egypten uppsteg ett beständigt rop till Herren av deras nöd och jämmer, och ingen enda kunde befria dem därifrån; Farao och hans härar var dem alltför mäktiga.

Denna träldoms nöd var dock ännu inte kommen till sin rätta höjd, så länge inte Moses hade uppträtt; men när Moses började bjuda att de skulle gå ut ifrån träldomens land och sade till deras beherrskare: "Så säger Herren: släpp mitt folk!" — då först blev träldomen och förtrycket rätt gruvligt. Nu ropade och jämrade sig folket allraömkligast och klagade på Moses, som med dessa ord hade retat upp konungen till förökad grymhet. Så alldeles misströstade de nu om sin befrielse från träldomen. Och just då var Herrens stund kommen.

Och hur skedde nu deras förlossning? Den skedde endast genom ett Guds allmaktsunder. En mörk, förskräcklig natt utförde Herren sin hämnd över sitt folks förtryckare, då han slog allt det som var förstfött i Egypten — och nu var det påskalammets blod, som frälste de förtryckta från den rättfärdige hämnarens svärd.

Är inte här en skön målning av den stora, all världens förlossning, som är skedd i Kristus Jesus? Eller har inte även vi en stor förlossning att fira? O, den nu framställda är blott en svag skuggbild till den stora förlossning, som skedde i Kristi död.

Låt oss se! Hela världen var genom syndafallet kommen under djävulens våld; Guds beläte var förlorat, och därmed den fria viljan! Människan var en slav under avgrundens Farao, regerad och driiven efter hans vilja av de lustar och villfarelser, vilka var de "fogdar och ämbetsmän", han satte över oss. Under denna träldom suckade hela mänskligheten.

Den kände dock inte rätt sin nöd förrän lagen kom och talade tydligare än samvetet om Guds fordringar. Då först började samvetsnöden på jorden bli rätt stor. Av Guds heliga lag kunde inte en bokstav, inte heller en prick efterskänkas, och lagens oryggliga dom var, att den, som syndade, skulle dö — och den var inte till, som var rättfärdig, inte en. Här var en outsäglig och allmän nöd.

Men då förbarmade sej den store, barmhärtige Guden! Han kunde inte lida, att hans avbild och barn, människan, skulle förtappas evinnerligen. "Då tiden blev fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen" — varom redan profetians Ande så fröjdefullt sjöng: "För dej varder man sej glädjande, såsom man glädes i skördanden; ty du har sönderbrutit deras bördors ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid. Oss är fött ett barn, och en Son är oss given."

Märk här, hur Herrens Ande blickar tillbaka på Israels träldomsnöd i Egypten, då Han talar om "bördans ok, skuldrornas ris och plågarens stav"! Och dock talar han här om Kristi förlossningsverk för hela världen.

Och hur ljuder det i Nya testamentet? I Hebr. 2 säger aposteln: "Eftersom barnen har kött och blod, är ock han vorden delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom dödens räddhåga måste vara trälar." I Gal. 3 säger aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." Och åter: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse."

Så har Herrens Ande uttryckligen nämnt den träldom och de plågare, från vilka Kristus förlossat oss. Han nämner synden, lagens förbannelse och djävulen. Slutligen talar också Herren till den sista fienden, döden, och säger: "Jag vill förlossa dem ut ur helvetet och hjälpa dem ifrån döden; död, jag ska vara dej ett gift; helvete, jag ska vara dej en plåga."

O, ett herrligt, majestätiskt hot emot vår fiende! O, eviga, prisvärda kärlek! O, eviga, mäktiga tröst för våra arma syndarehjärtan! Här är nu vårt påskalamm, vår stora, eviga förlossning!

All världens synd, alla människors ogudaktighet och syndaträldom, ifrån Adams intill den sista människans i världen, lades på Guds rena Lamm, och den odrägliga bördan tryckte honom så att han svettades blod. Han kvider och beder, han suckar, såsom lammet på slaktbänken, men han går det trofast igenom. All lagens förbannelse, alla dess hotelser och straff för synden samlas på honom, så att han också blev en förbannelse för oss; men förlossade också därmed oss ifrån lagens förbannelse, så att vi skulle ärva välsignelsen. För dej varder man sej glädjande; ty du sönderbröt våra bördors ok, våra skuldrors ris och våra plågares stav.

Slutligen kom också döden, som är syndens lön, och angrep och dödade det eviga livet, men blev så själv uppsvulgen i segern — och så nedlade han "honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och gjorde oss  fria, som i allt vårt leverne måste vara trälar genom dödens räddhåga".

Detta är nu vår påskfröjd, och detta är vår segersång: "Döden är uppsvulgen i segern; du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu må vi väl jubla, fira påsk med fröjd,

stiga ska vår lovsång upp i himlens höjd.
Ty vårt påskalamm är Herren Jesus Krist -
ära vare honom både först och sist!


Katekesfråga 196: Vad ber vi alltså om i fjärde bönen?

Inga kommentarer: