Vi läste ur Ester som helgsmålsbön ikväll. En ganska läbbig berättelse, superpatriarkal och så, men också uppmuntrande. Endast i 16 år har hon lästs regelbundet i våra kyrkor (vart tredje år i a f, vid Fastlagssöndagens andra årgångsserie). Kan inte låta bli att tänka att det kunde ha gjort skillnad i antisemitiska tidevarv - jfr denna artikel om det antijudiska arvet - om Ester lästs flitigare i den offentliga gudstjänsten också i den kristna kyrkan.
Bara Vänge kyrka i Uppland har en kyrkmålning som föreställer Ester - se ovan - och med tanke på hur många medeltida helgon som finns uppmålade landet runt i t ex Enångers gamla kyrka kan man - inte bara som protestant - undra varför bibelns kvinnor (utom Maria då, förstås) behandlats så relativt styvmoderligt i den kyrkliga konsten. (Tacka vet jag konstnären Eva Söderström i Rosvik!).
Varför har boken liksom tappats bort? För att den inte citeras i NT? För att den aldrig nämner Guds namn? Vilket förvisso är ett märkligt drag i en kanonisk skrift, men även en annan av de judiska "festrullarna", nämligen Höga Visan (påskens festrulle), har faktiskt detta underliga kännemärke!
Judarna läser ju boken varje år - särskilt vid purimfesten i mars. Vi ska prova fira purim, eller åtminstone fira Ester och purimfirandet, på min födelsedag om ett par veckor. Med vederbörligt oväsen när Hamans namn läses. I vår kristna kontext blir det som en sorts passionsandakt: Ester är ju en av bibelns många gammaltestamentliga Jesus-förebilder när hon förbereder sig som en överstepräst, med fasta och vaka, inför att gå in i "det allraheligaste" och vinna förlossning åt sitt folk. (Med sitt eget liv som insats, jfr "Visa på Fastlagssöndagen").
Katekesfråga 161: Hur ska den helige Ande fullända sitt verk med dig och hela Kristi kyrka?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar