Grattis, EFS i Blåsmark!

Påskvänner!

Häromveckan dog tant Stina, 98 (min svärfars ingifta faster) och jag gick miste om chansen att - äntligen - få gå på ett 100-årskalas. Jag får spela på hennes begravning nu på fredag istället.

Men i Blåsmark firar man 100 år. Grattis, Blåsmarks EFS! (Är inte Brogården i Njutånger från Blåsmark, förresten - hur var det, Sigrid L?).

Jag är så fräck att jag kopierar bilden från Blåsmarks bönhus 1912 ur Elin Risberg Wondimus blogg:



Ser ni bibelordet högst upp: "Syndens lön är döden - Guds gåva är evigt liv." En både allvarlig och tröstande novemberpredikan. Lag och evangelium i koncentrat. Skulle vi i EFS och/eller Svenska kyrkan våga ha ett sådant bibelord längs bönhus- och kyrkväggar idag - eller tala över det vid en minnesgudstjänst under allhelgonahelgen? [Läs vad missionsföreståndaren skriver om samhällsengagemang och evighetshopp, barmhärtighet och evighetsallvar i sin bloggtext om Carl-Erik Sahlbergs avskedspredikan i S:ta Clara igår, den predikan där Sahlberg sa: "Jag vill inte sakna någon av er hemma hos Herren. Öppna ditt hjärta för Jesus innan det är för sent."].

Även nummertavlan på fotot predikar. Om numren är ur Sionstoner (1906 års upplaga) är det "O huvud, blodigt, sårat" och "Jag kastar det allt på Jesus". Är de från psalmboken (1819 års) handlar det om "Jag lyfter mina händer" och "Ack, min själ, hav gladligt mod". Den sistnämnda psalmen, av Abraham Falck, finns inte längre i psalmboken (utgick 1986) och kan kanske förtjäna att citeras i sin helhet som hälsning till 100-årsfirande EFS-are. Melodin är som till SvPs 1986 nr 6:

Ack, min själ, hav gladligt mod!
Tvivla ej att Gud är god!
Att dig världen hata må
ligger föga makt uppå.

Ty ej nånsin såg jag den
utav Gud förgätas än,
som till honom haver satt
sin förtröstan dag och natt.

Vi skall du så bitterlig,
o min själ, då gräma dig,
medan du en sådan vän
haver uti himmelen?

Vad i världen gör dig kval:
otack, avund och förtal,
agg och hätskhet utan grund,
varar en så liten stund.

När du håller dig till Gud,
aktar på hans ord och bud,
skall han hjälpa dig förvisst
av all oro, sorg och brist.

Dröjer hjälpen ock en tid
är dock Herren lika blid:
ja, den som han älska må
lägger han en börda på.

Lev i Gudi glad och god,
bed och lid med tålamod,
om du ock förgäten är
utav släkt och vänner här.

Likväl haver Gud dig ej,
o min själ, förgätit, nej;
sina änglar har han satt
dig att vakta dag och natt.

Kunde än en moder här
barnet sitt förgäta här,
skall dock Gud evinnerlig
ej, min själ, förgäta dig.