Vid årsmötet i Karlshamn i maj hade tydligen Eva-lotta Kjellberg synpunkter på tidningens innehåll. Enligt Budbäraren efterlyste hon mer av "husbondens röst", men jag vet inte om den formuleringen var hennes egen eller reporterns. Begreppet "husbondens röst" klingar närmast stalinistiskt i mina ögon - åtminstone i mediasammanhang - men om vi med "husbondens röst" menar "Guds röst" eller "Guds ord" så borde ju Eva-lottas önskemål inte vara kontroversiellt.
Och i EFS:s fall handlar det också, menar jag, om en trostolkning i någotsånär linje med de lutherska bekännelseskrifternas. Man kan naturligtvis i vissa delar komma till andra slutsatser än dessa, också utifrån en ärlig kristen tro och bibelläsning, men blir skillnaderna alltför stora kanske det är inom andra verksamhetsfält än EFS man bör engagera sej?
Ibland känns faktiskt Budbäraren - det måste jag hålla med om - mer som en allmän reportagetidning om tro och religion än som en Missionstidning med ett Ärende. Särskilt temanumret i fjol om helvetet reagerade jag på. Den grundläggande frågan: "finns det någon risk för mej att gå evigt förlorad?" gavs inget ordentligt svar. Hela temat behandlades mest akademiskt, föga existensiellt och personligt, trots en del korta vad-tycker-du-kommentarer. Men EFS som rörelse och Budbäraren som tidning måste kunna svara ett tydligt Ja på en sådan fråga - och visa på den enda utvägen: Jesus!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar