Påskvänner!
Inte bara mitt kusinbarn med fru utan även Rebecka och Anton är goda föredömen i coronatider. Vad Folkhälsomyndighet och etikettsexperter än må säga är det inte tid att uppskjuta dop och vigslar mer än begravningar!
Kyrkan har ett uppdrag också i livets tjänst, och även om varken begravningar, dop eller vigslar längre bör ske i form av stora släktfester är de fullt möjliga att genomföra också i coronatider. Själva sakramentet och själva vigseln är ju lika giltiga med bara ett par vittnen som med många.
Detta borde kyrkoledningen och Efs:s ledning betona väsentligt mycket tydligare än vad som nu sker - särskilt om de allmänna begränsningarna och den sociala distansen befaras råda året ut.
Visar inlägg med etikett Vigsel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vigsel. Visa alla inlägg
torsdag 30 april 2020
fredag 24 april 2020
Livsberedelse
Påskvänner!
Döden i all ära - men nu får det vara slut på ofoget att som kyrka medverka till uppskjutna dop och vigslar. Döpta och konfirmerade föräldrar får väl i all sin dar döpa barnen själva - om nu inte prästen ställer upp? Och ett kristligt äktenskap kan och bör väl ingås även om bröllopsvittnena inte är fler än två? Själva släktfesterna får man ta en annan gång, men de är inte konstituerande för vare sej dopet eller vigseln i kristen mening. Att epidemiologer eller etikettsexperter manar folk att skjuta på vigslar och dop ska inte få kyrkan att göra detsamma!
Folk får väl skjuta upp det ena som det andra om de vill. Men kyrkan får inte på villkors vis uppmuntra till detta! Staten och de låtsaslutherska kyrkostyrelsepartierna Centern och Socialdemorkaterna verkar bara bry sej om att folk kommer i jorden i tid. Men begravningar är trots allt inte det enda eller ens det viktigaste i kyrkans uppdrag. Det måste kyrkan - den riktiga - oftare påminna om.
F ö har vi ju dessa tider ombetts att ofta tvätta våra händer (på alla sidor!) i ca 30 sekunder. Någon har upptäckt att det är ungefär samma tid som det tar att be Herrens bön högt. Fin påminnelse om vad vi kan använda tvättiden till! Själv har jag föreslagit att tiden som vattnet rinner över våra händer också kan användas som en "doperinran" - om vi under tiden sjunger eller läser första versen av SvPs 69: "Glad jag städse (ständigt) vill bekänna".
Döden i all ära - men nu får det vara slut på ofoget att som kyrka medverka till uppskjutna dop och vigslar. Döpta och konfirmerade föräldrar får väl i all sin dar döpa barnen själva - om nu inte prästen ställer upp? Och ett kristligt äktenskap kan och bör väl ingås även om bröllopsvittnena inte är fler än två? Själva släktfesterna får man ta en annan gång, men de är inte konstituerande för vare sej dopet eller vigseln i kristen mening. Att epidemiologer eller etikettsexperter manar folk att skjuta på vigslar och dop ska inte få kyrkan att göra detsamma!
Folk får väl skjuta upp det ena som det andra om de vill. Men kyrkan får inte på villkors vis uppmuntra till detta! Staten och de låtsaslutherska kyrkostyrelsepartierna Centern och Socialdemorkaterna verkar bara bry sej om att folk kommer i jorden i tid. Men begravningar är trots allt inte det enda eller ens det viktigaste i kyrkans uppdrag. Det måste kyrkan - den riktiga - oftare påminna om.
F ö har vi ju dessa tider ombetts att ofta tvätta våra händer (på alla sidor!) i ca 30 sekunder. Någon har upptäckt att det är ungefär samma tid som det tar att be Herrens bön högt. Fin påminnelse om vad vi kan använda tvättiden till! Själv har jag föreslagit att tiden som vattnet rinner över våra händer också kan användas som en "doperinran" - om vi under tiden sjunger eller läser första versen av SvPs 69: "Glad jag städse (ständigt) vill bekänna".
onsdag 18 mars 2009
Jag ska fråga Moskva
Påskvänner!
På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?
Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?
Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?
Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?
Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."
Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.
På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?
Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?
Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?
Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?
Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."
Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.
fredag 6 februari 2009
Nio stiftschefer vill att Svenska kyrkan avsäger sej vigselrätten
Påskvänner!
Det får betraktas som sensationellt att en så tydlig majoritet av Svenska kyrkans stiftschefer idag går ut på DN debatt och önskar bli av med vigselrätten. Visserligen har stiftscheferna långt ifrån majoritet i kyrkomötet, ja, de har inte ens rösträtt där (!!!), men försåvitt stiftschefsyrket fortfarande innebär någon som helst andlig ledarskapsroll är dock artikeln på DN debatt en rätt kraftfull åsiktsyttring, som det inte blir helt lätt för riksdagen eller höstens kyrkomöte att nonchalera. (De undertecknande stiftscheferna är de i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Växjö, Strängnäs, Visby, Karlstad och Luleå).
Men stiftscheferna var inte först ut. Redan tidigare i veckan meddelade Evangeliska Frikyrkans styrelse att den vill avsäga sej vigselrätten. Övriga samfund ville avvakta riksdagens beslut, men onekligen sätter de nio stiftschefernas artiklar ytterligare press även på dem (och EFS-ledningen!) att verka för samma sak. Bra, tycker jag personligen. Riksdagen har inte mycket att sätta emot, om trossamfunden i praktiken ställer sej bakom kristdemokraternas förslag till civilrättslig registrering.
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
Det får betraktas som sensationellt att en så tydlig majoritet av Svenska kyrkans stiftschefer idag går ut på DN debatt och önskar bli av med vigselrätten. Visserligen har stiftscheferna långt ifrån majoritet i kyrkomötet, ja, de har inte ens rösträtt där (!!!), men försåvitt stiftschefsyrket fortfarande innebär någon som helst andlig ledarskapsroll är dock artikeln på DN debatt en rätt kraftfull åsiktsyttring, som det inte blir helt lätt för riksdagen eller höstens kyrkomöte att nonchalera. (De undertecknande stiftscheferna är de i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Växjö, Strängnäs, Visby, Karlstad och Luleå).
Men stiftscheferna var inte först ut. Redan tidigare i veckan meddelade Evangeliska Frikyrkans styrelse att den vill avsäga sej vigselrätten. Övriga samfund ville avvakta riksdagens beslut, men onekligen sätter de nio stiftschefernas artiklar ytterligare press även på dem (och EFS-ledningen!) att verka för samma sak. Bra, tycker jag personligen. Riksdagen har inte mycket att sätta emot, om trossamfunden i praktiken ställer sej bakom kristdemokraternas förslag till civilrättslig registrering.
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
söndag 11 januari 2009
...eller också var det inte så långt i förväg
Påskvänner!
Tyvärr var kanske Dagen-rubriken inte så missvisande trots allt. Ärkebiskop Anders Wejryd tycks i Ekots lördagsintervju idag (andra halvan av intervjun) förespråka eller åtminstone godkänna just det "neutraliserade" förslaget - som utgår från nuvarande partnerskapsvälsignelse, är utan begreppet "äktenskap" och likaså utan de mäktiga jesusorden i Johannesevangeliet 19:4-6 (inkl. orden om att de två ska bli ett kött!)
Vad är det som händer? Dubbla tungor? Tappar vi både Guds ord och själva språket på en gång (jfr Lewis´ Vredens tid)? Behåller kyrkan äktenskapsbegreppet eller gör den liksom staten om det? Eller vad händer? Är det verkligen äktenskap som ingås i Svenska kyrkans kyrkor framöver - man kan ju undra när man nu inte längre tycks vilja använda begreppet ens i ritualen - eller är det något slags partnerskap för fred?
Hänvisningen till staten luktade illa - om nu staten definierar "äktenskap" si, kan väl inte kyrkan definiera så. Jodå, ärkebiskopen, det är just det en självständigt kyrka kan och måste kunna.
En sak är säker: det som sker nu komprometterar både 1) kampen för större förståelse inom kyrkan för entydigt homosexuellas speciella predikament, 2) ämbetsreformen 1958 - nu ser vi vad som händer när tillämpningen av Gal. 3:28 tillåts löpa amok i alla möjliga sammanhang, 3) den lutherska reformationen - jaså, den leder till dylik godtycklighet och 4) själva den kristna tron - jaså dess främste företrädare i Sverige den ser inte längre någon signifikant skillnad på man och kvinna och tycker inte att det är någon som helst fördel för en pojke med två föräldrar att ha en pappa jämfört med att ingen ha? Eller ens att en ungdom som har ett val (bs) i första hand bör bilda familj med någon av motsatt kön?
De avslutande minuterna ägnades åt Svenska kyrkan och ekonomin. Här ska Anders Wejryd ha en eloge för att han nämnde Jesus och sa att framtiden hänger på om människor vill ha en kyrka som berättar om Jesus; jag tror att han även nämnde "möten" och "bön". Den inledande kvarten var väl inte så pjåkig heller, han nämnde t.ex. att Gud gett oss livet och att den som är stark (Israel) måste vara snäll. Men man kan förstås undra varför han inte nämnde evangelisation som ett av de områden Svenska kyrkan ville prioritera framöver (det var mest barns och ungdomars och fattiga människors situation i största allmänhet han sa sej vilja sätta på agendan).
Jaja. Det är sannerligen inte lätt att vara ärkebiskop eller ge offentliga kristusvittnesbörd (det senare vet jag själv). Men den lite o fråga som smyger sej på är faktiskt om Anders Wejryd verkligen vill vara en andlig ledare i vårt folk, alltså en verklig Biskop, i både medhåll och mothåll, eller mest en folklig chef för Kungliga Salighetsverket som bara uttalar sej i frågor där man kan räkna med stöd från stora sekulära opinioner? Och som anpassar sej rätt väl till den stora medlemsmajoriteten...
Nu vill förnuftet mästra dig
och inte låta rätta sig,
det vill ej dina vägar gå
men nya budord hittar på.
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Tyvärr var kanske Dagen-rubriken inte så missvisande trots allt. Ärkebiskop Anders Wejryd tycks i Ekots lördagsintervju idag (andra halvan av intervjun) förespråka eller åtminstone godkänna just det "neutraliserade" förslaget - som utgår från nuvarande partnerskapsvälsignelse, är utan begreppet "äktenskap" och likaså utan de mäktiga jesusorden i Johannesevangeliet 19:4-6 (inkl. orden om att de två ska bli ett kött!)
Vad är det som händer? Dubbla tungor? Tappar vi både Guds ord och själva språket på en gång (jfr Lewis´ Vredens tid)? Behåller kyrkan äktenskapsbegreppet eller gör den liksom staten om det? Eller vad händer? Är det verkligen äktenskap som ingås i Svenska kyrkans kyrkor framöver - man kan ju undra när man nu inte längre tycks vilja använda begreppet ens i ritualen - eller är det något slags partnerskap för fred?
Hänvisningen till staten luktade illa - om nu staten definierar "äktenskap" si, kan väl inte kyrkan definiera så. Jodå, ärkebiskopen, det är just det en självständigt kyrka kan och måste kunna.
En sak är säker: det som sker nu komprometterar både 1) kampen för större förståelse inom kyrkan för entydigt homosexuellas speciella predikament, 2) ämbetsreformen 1958 - nu ser vi vad som händer när tillämpningen av Gal. 3:28 tillåts löpa amok i alla möjliga sammanhang, 3) den lutherska reformationen - jaså, den leder till dylik godtycklighet och 4) själva den kristna tron - jaså dess främste företrädare i Sverige den ser inte längre någon signifikant skillnad på man och kvinna och tycker inte att det är någon som helst fördel för en pojke med två föräldrar att ha en pappa jämfört med att ingen ha? Eller ens att en ungdom som har ett val (bs) i första hand bör bilda familj med någon av motsatt kön?
De avslutande minuterna ägnades åt Svenska kyrkan och ekonomin. Här ska Anders Wejryd ha en eloge för att han nämnde Jesus och sa att framtiden hänger på om människor vill ha en kyrka som berättar om Jesus; jag tror att han även nämnde "möten" och "bön". Den inledande kvarten var väl inte så pjåkig heller, han nämnde t.ex. att Gud gett oss livet och att den som är stark (Israel) måste vara snäll. Men man kan förstås undra varför han inte nämnde evangelisation som ett av de områden Svenska kyrkan ville prioritera framöver (det var mest barns och ungdomars och fattiga människors situation i största allmänhet han sa sej vilja sätta på agendan).
Jaja. Det är sannerligen inte lätt att vara ärkebiskop eller ge offentliga kristusvittnesbörd (det senare vet jag själv). Men den lite o fråga som smyger sej på är faktiskt om Anders Wejryd verkligen vill vara en andlig ledare i vårt folk, alltså en verklig Biskop, i både medhåll och mothåll, eller mest en folklig chef för Kungliga Salighetsverket som bara uttalar sej i frågor där man kan räkna med stöd från stora sekulära opinioner? Och som anpassar sej rätt väl till den stora medlemsmajoriteten...
Nu vill förnuftet mästra dig
och inte låta rätta sig,
det vill ej dina vägar gå
men nya budord hittar på.
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Dagen går händelserna i förväg
Påskvänner!
Under rubriken Äktenskap tas bort i kyrkans vigselordning skriver Dagen om ett förslag som ska behandlas av kyrkostyrelsen nu på måndag. Men eftersom det är ett av flera förslag är rubriken missvisande. Beslut är inte taget och tas inte heller på måndag, utan det följer en remissrunda först.
Men jag kan väl aldrig tro att Svenska kyrkan verkligen plockar bort äktenskapsbegreppet ur vigselordningen! (För att kunna hålla liv i chimären att man värnar äktenskapsbegreppet, förstås...). Det förslaget innebär ju en "neutral" vigselordning som plockat bort de för äktenskapet grundläggande jesus- (och moses-) orden: "Därför ska en man överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru, och de ska bli ett kött. Vad Gud har sammanfogat, får människan alltså inte skilja åt." (Matt. 19:5, 1 Mos. 2:24).
Men utesluter man Guds ord om detta är väl frågan vad som sker i kyrkan? Välsignelse av kärleksfullt samliv i största allmänhet, öppen även för människor som ömsint delar hushållsgemenskap? (Varför skulle inte även de kunna kallas äkta makar? Något om att "bli ett kött" lär ju varken hetero- eller homosexuella par få höra längre om det omskrivna förslaget skulle bli verklighet).
Det är ju så att man liksom Jesus får lust att fråga: "Har ni aldrig läst att Skaparen redan i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna?"
Som sagt, detta kan jag väl aldrig tro blir verklighet. Dagen får lugna ner sin rubriksättning, om man vill behålla läsarnas förtroende. Men hur får man tag i kyrkostyrelsen för att ta den i hampan?
Se, himmelrikets dag är här!
Till bröllop är du bjuden.
Och borden dukats, kom, var med!
Sin brudgum väntar bruden.
Under rubriken Äktenskap tas bort i kyrkans vigselordning skriver Dagen om ett förslag som ska behandlas av kyrkostyrelsen nu på måndag. Men eftersom det är ett av flera förslag är rubriken missvisande. Beslut är inte taget och tas inte heller på måndag, utan det följer en remissrunda först.
Men jag kan väl aldrig tro att Svenska kyrkan verkligen plockar bort äktenskapsbegreppet ur vigselordningen! (För att kunna hålla liv i chimären att man värnar äktenskapsbegreppet, förstås...). Det förslaget innebär ju en "neutral" vigselordning som plockat bort de för äktenskapet grundläggande jesus- (och moses-) orden: "Därför ska en man överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru, och de ska bli ett kött. Vad Gud har sammanfogat, får människan alltså inte skilja åt." (Matt. 19:5, 1 Mos. 2:24).
Men utesluter man Guds ord om detta är väl frågan vad som sker i kyrkan? Välsignelse av kärleksfullt samliv i största allmänhet, öppen även för människor som ömsint delar hushållsgemenskap? (Varför skulle inte även de kunna kallas äkta makar? Något om att "bli ett kött" lär ju varken hetero- eller homosexuella par få höra längre om det omskrivna förslaget skulle bli verklighet).
Det är ju så att man liksom Jesus får lust att fråga: "Har ni aldrig läst att Skaparen redan i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna?"
Som sagt, detta kan jag väl aldrig tro blir verklighet. Dagen får lugna ner sin rubriksättning, om man vill behålla läsarnas förtroende. Men hur får man tag i kyrkostyrelsen för att ta den i hampan?
Se, himmelrikets dag är här!
Till bröllop är du bjuden.
Och borden dukats, kom, var med!
Sin brudgum väntar bruden.
onsdag 13 augusti 2008
Bra att folk gifter sej - även om det inte är kyrklig vigsel
Påskvänner!
Det är med det sjunkande antalet kyrkvigslar som med korsförbudet i Nyköping - det är på ett sätt tråkigt, men på ett annat sätt en positiv markering av kyrkans och korsets betydelse. Människor tror trots allt inte - som vissa kyrkopolitiker verkar tro - att kyrkan är en neutral arena som kan användas och formas till ungefär vad som helst. Eller att korset är en religiös symbol vilken som helst (trots att det förvisso förekommer i fler kulturer och religioner än den västerländska och kristna).
Det är för mej viktigt att markera att jag hellre ser en ökning av antalet som gifter sej, även om de flesta gifter sej borgerligt, än jag ser en minskning av antalet som gifter sej, om än med aldrig så stor bibehållen kyrklig dominans. Man kan ju nämligen inte ta för givet att s.k. "kyrkbröllop" är uttryck för tro på Herren och hans välsignelse, även om det kanske blir mera så i framtiden.
Och när präster i Svenska kyrkan - även EFS-pastorer - hävdar att sambopar redan är gifta teologiskt sett eller "inför Gud", så är det väl inte att undra på om även kristna ungdomar numera tror att Gud inte är särskilt intresserad av deras offentliga löften eller av att de förklarar varandra för man och hustru (och inte för avelstjur eller sommarhångel eller "nån man bor ihop med", s.k. sam-bo). Det vore ju verkligen ironiskt om äktenskapet i framtiden skulle värnas mer av homosexuella eller ateister och agnostiker än av heterosexuella kristna. (Ungefär som präster ibland framstått som yrkesgruppen med högst andel skilsmässor).
Sen finns det en lite lustig dubbeltydighet i Dagens artikel "Kyrkan ratas när fler gifter sej." Där står att "allt färre av de som gifter sig gör det i kyrkan." Men det tycks vara så att även allt färre av dem som gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen samfundet) gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen kyrkorummet). Många tar med sej prästen till trädgården eller bryggan, och det är ju en sak för sej. Fast den konkreta uppgift som ligger till grund för artikeln och rubriken verkar vara följande: "Bara 46,2 procent av alla vigslar skedde i Svenska kyrkans regi förra året, jämfört med 79,3 procent 1970." Och om alla som ratar Svenska kyrkan verkligen ratar "kyrkan" kan man ju diskutera - det är ju många som gifter sej frikyrkligt också, vilket väl en tidning som Dagen borde vara medveten om?
Du som är vår frälsning,
tack för ständig rening,
tack att vi får leva
ledda av din lag.
Ge vår livsgemenskap
ljus och tröst och mening,
mod att bära bördor,
kraft för varje dag.
Det är med det sjunkande antalet kyrkvigslar som med korsförbudet i Nyköping - det är på ett sätt tråkigt, men på ett annat sätt en positiv markering av kyrkans och korsets betydelse. Människor tror trots allt inte - som vissa kyrkopolitiker verkar tro - att kyrkan är en neutral arena som kan användas och formas till ungefär vad som helst. Eller att korset är en religiös symbol vilken som helst (trots att det förvisso förekommer i fler kulturer och religioner än den västerländska och kristna).
Det är för mej viktigt att markera att jag hellre ser en ökning av antalet som gifter sej, även om de flesta gifter sej borgerligt, än jag ser en minskning av antalet som gifter sej, om än med aldrig så stor bibehållen kyrklig dominans. Man kan ju nämligen inte ta för givet att s.k. "kyrkbröllop" är uttryck för tro på Herren och hans välsignelse, även om det kanske blir mera så i framtiden.
Och när präster i Svenska kyrkan - även EFS-pastorer - hävdar att sambopar redan är gifta teologiskt sett eller "inför Gud", så är det väl inte att undra på om även kristna ungdomar numera tror att Gud inte är särskilt intresserad av deras offentliga löften eller av att de förklarar varandra för man och hustru (och inte för avelstjur eller sommarhångel eller "nån man bor ihop med", s.k. sam-bo). Det vore ju verkligen ironiskt om äktenskapet i framtiden skulle värnas mer av homosexuella eller ateister och agnostiker än av heterosexuella kristna. (Ungefär som präster ibland framstått som yrkesgruppen med högst andel skilsmässor).
Sen finns det en lite lustig dubbeltydighet i Dagens artikel "Kyrkan ratas när fler gifter sej." Där står att "allt färre av de som gifter sig gör det i kyrkan." Men det tycks vara så att även allt färre av dem som gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen samfundet) gifter sej i kyrkan (i bemärkelsen kyrkorummet). Många tar med sej prästen till trädgården eller bryggan, och det är ju en sak för sej. Fast den konkreta uppgift som ligger till grund för artikeln och rubriken verkar vara följande: "Bara 46,2 procent av alla vigslar skedde i Svenska kyrkans regi förra året, jämfört med 79,3 procent 1970." Och om alla som ratar Svenska kyrkan verkligen ratar "kyrkan" kan man ju diskutera - det är ju många som gifter sej frikyrkligt också, vilket väl en tidning som Dagen borde vara medveten om?
Du som är vår frälsning,
tack för ständig rening,
tack att vi får leva
ledda av din lag.
Ge vår livsgemenskap
ljus och tröst och mening,
mod att bära bördor,
kraft för varje dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
