Visar inlägg med etikett Nyårsafton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nyårsafton. Visa alla inlägg

tisdag 31 december 2019

Om tacksägelsen (eukaristin) och Rosenii villolära

Påsk- och julvänner!

Katekesutvecklingen - som enligt docent Rune Söderlund fortfarande är Svenska kyrkans officiella, därav de citat som domkapitlet i Luleå bestods med i Efs-prästens överklagan! - avslutas som sej bör med lov och tack. Katekesfråga 268 och dess svar (med bibelhänvisningar!) är väl värda att lära sej utantill.

Även Carl Olof Rosenii betraktelse för nyårsafton i "Jag hör hans röst" (EFS-förlaget 1979, s 58f) betonar tacksamheten. Den är skriven över Psaltaren 103: "Lova, Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova Herren, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort."

Tyvärr innehåller denna betraktelse - tillsammans med många goda exempel på Herrens välgärningar - ännu ett prov på det jag för snart 12 år sedan kallade "Rosenii villolära" (se även de intressanta kommentarerna till bloggposten!). Här skriver han (i lätt språklig bearbetning av Ivan Hellström): "Och vi ser ju, att allt har blivit till för människans skull. Det var nämligen människan Gud tänkte på, när han skapade djur och fiskar och fåglar, träd och blommor. Allt har blivit gjort till människans tjänst. Det var hon som skulle få nytta och glädje av det."

Det där tror jag inte på, även om det står att "allt lade du under hans fötter" (enligt NT ytterst syftande på Jesus). Människan har som skapelsens krona fått ett särskilt förvaltaruppdrag (att "bruka och bevara"), men att som förvaltare tror att allt man förvaltar är till för ens egen - eller ens mänsklighetens - skull är som sagt odrägligt antropocentriskt. Men den romerskt sinnade drottning Kristina skriver ungefär samma sak redan på 1600-talet. Så det låg väl i tiden att betrakta naturresurserna som enkom för människan givna. (Med de följder det har fått).



Idag gick jag ut i solen för att plocka rönnbär. Snopet kunde jag konstatera att den enorma sidensvansflocken som var på besök igår käkat upp alla röda rönnbär, men lämnat bruna och svarta kvar till mej. Sidensvansarna är nog inte skapade för människans skull. Inte rönnbären heller, om ni frågar min fru och mina barn - eller sidensvansarna :o).



Nå, Rosenius skriver goda saker också (som vanligt och som oftast). Han skriver bl a: "I den synliga skapelsen kan vi se Guds förunderliga makt, hans visdom och godhet och hans kärlek till människorna. Är han inte värd din lovsång, han som har skapat allt detta?"

Och vidare: "Men Gud har givit oss ännu större bevis på sin kärlek. Han älskade världen så högt, att han offrade sin ende Son. Guds Son blev ett människobarn, vår broder och vän, för att han skulle ta bort all den olycka och förbannelse, som genom syndafallet kommit över oss. Och så fullkomligt har han sonat vår synd och uppfyllt alla lagens krav, att ingen synd mer kan tillräknas dem som tror på honom. Och ingenting kan rubba det faktum, att de genom Guds älskade Son är välbehagliga inför Gud och är himmelrikets arvingar, lika väl som han är det. Har vi då inte skäl att glädjas över och tacka för en så stor barmhärtighet."

Och så (OBS den trinitariska framställningen): "Ännu en orsak till tacksamhet skall vi nämna. Har ditt hjärta funnit vila i Kristi kärlek och i hans fullbordade frälsningsverk, då är det varken du själv eller någon annan människa som fört dig till den vilan. Nej, då har ditt hjärta haft besök av en hög gäst: den helige Ande har utfört sitt verk därinne. Bed då Gud om nåd att rätt kunna sätta värde på att du personligen haft besök av Guds helige Ande och att han nu tagit sin boning i ditt hjärta. Och vi frågar igen: Finns då ett enda ögonblick i ditt liv, när du inte har anledning att tacka och prisa Gud?"

Så till sist: "Och när du nu i nyårstid ser tillbaka på den tid som gått, hur mycket har du då inte att tacka för? Herren har bevisat dig så många välgärningar. Han har så ofta låtit dig uppleva hans närhet och omsorg. Och hur många synder har han inte förlåtit och hur ofta har han inte vaktat och värnat din själ? Ja, hans välgärningar kan man inte räkna. Låt oss därför tacka Herren!"



Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.
Likt morgonens droppar de falla
och glimma likt dessa så skönt.
Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal,
men stråla likt dessa så klara
jämväl i den mörkaste dal.
Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal.

Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!
Guds kärleks bevis må jag kalla
de under av nåd han beter.
Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!






Katekesfråga 268: När tackar vi rätt för den välsignelse som vi fått i nattvarden?

Nytt och gammalt från nådens rike

Påsk- och julvänner!

Ja, jag vet att Rosenius´ nyårs- och förbönssång klingar ålderdomligt även i sin (av mej) bearbetade form. Men skriv en ny sådan själv då! Det finns ett stort behov - men jag kan i hela den kristliga "populärkulturen" inte komma på ett enda exempel på en sådan sång. Fast det kanske finns någon, skriven för en av de trots allt ganska många nyårsvakor och nyårsläger som äger rum i kristen regi? Så tipsa mej gärna!


Katekesfråga 266: Vad bör vi göra för att undvika en ovärdig nattvardsgång?

Rosenius´ lov- och bönesång på nyårsvakan

Påsk- och julvänner!

C O Rosenius har skrivit en fantastisk nyårssång, som dock tyvärr kommit ur bruk. Den är väl värd att nyttjas och bedjas i husandakten, även om man inte vill sjunga den som församlingssång. Här något bearbetad av mig, och med melodi av finske Kaarlo Waismaa:




1. Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.

2. Om du nu åter sänker hit ner till denna jord

ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.

3. Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,

din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.

4. Bevara dina trogna, o Herre, denna tid

i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dej vill bära.

5. För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej,

som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sej,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas.

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb. A.H.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)


Katekesfråga 265: Vilken skada medför en ovärdig nattvardsgång?