Eftersom
Svenska bibelsällskapet i år firar 200-årsjubileum, kan det väl passa att återge inledningen till det tal som Johan Olof Wallin höll vid sällskapets första offentliga sammankomst? Wallin har ordet (är han mindre aktuell idag efter ett sekel av folkväckelse och ett av sekularisering?):
Församlade kristne!
Att under denna benämning på denna tid och på detta rum kunna tilltala en samling av vad hov och huvudstad, börd och rikedom, kunskaper och bildning hava mest lysande och upphöjt utan att därigenom bliva anstötlig eller åtminstone synas enfaldig, det är i sanning en märkvärdig hyllning åt den bättre anda, som äntligen ej förskjutes, när den ur helgedomen vågar utflytta i allmänna levernet, lik arkens duva, som efter fruktlösa försök först då finner ett fotfäste, när syndafloden börjar avrinna och jorden förnyas.
Ty så långt voro vi komna i vad samtiden kallade ljus och en annan tid skall kalla mörker, att själva det gudomliga ordet, vars nyttjande man kunde förlåta vårt släktes barndom men ej dess fullmyndiga ålder, ansågs på sin höjd som ett slags bidrag till fornhistorien, vilket redan gjort sin tjänst och numera ej behövdes, då man till sin bildning eller sitt tidsfördriv ägde romaner, reglementen, encyklopedier och hushållskatekeser. Den himmelska sanningen, som ej kunde förlikas med jordiska begrepp och begärelser, blev till straff ett mål för det småkvicka skämtet, som, när det förlorade sin nyhet och sitt salt, övergick till föraktets tystnad i dessa ämnen och då kallade sig anständigt.
Guds hus ville man väl ej nedriva, emedan så mycket annat kunnat omedelbart därpå bliva nedrivet, men att helga sabbaten, att deltaga i den offentliga gudstjänsten, att gå till Jesu nattvardsbord - så långt trodde man sig ej behöva driva sin fruktan för Gud eller människor. Om man ock någon gång, oupptagen av beredelserna till världsliga förlustelser eller förlägen om en sysslolös timmas fördrivande, för ro skull besökte helgedomen, var det helst där, varest man fick beundra talarens konst att på det andeliga farvattnet som en skicklig pilot lovera sig fram mellan dogmatikens klippor och, sedan han behagligt gungat sina passagerare en stund på fantasiens känslosvall, återföra dem helbrägda i den kända hamnen av en maklig sedelära, som dock ej behövde följa utom kyrkdörrarna.
Här vidtogo andra levnadsregler. Här igenfann man sina vanliga klokhetsmaximer om världen och människan och återtog sitt förståndigare sätt att uttrycka dem. Att nu från en religiös synpunkt betrakta livets åligganden och tidens händelser skulle hava fallit sig löjligt och ännu löjligare att i sådan form utlåta sig. Det var nog, att man visste njuta sitt liv, låta allt gälla, vad det kunde, vara själv sin lyckas smed och, där man misslyckades, skylla på sin otur. Ville man någon gång vid stora tillfällen höja sig på stora ord över det alldagliga, så lät man det "allsvåldiga ödet" styra sakernas lopp eller ibland för omväxlings skull det "Högsta väsendet", vilket man dock sorgfälligt vaktade för alla attributer, som kunnat väcka en åtanke på den i Ordet uppenbarade himmelske Fadern. I övrigt skyndade man, så fort ske kunde, från sådana fraser att ej löpa fara att misstänkas för någon hemlig kristendom.
Fanns här och där någon eljest bildad och kunnig man, vilken noggrant iakttog gudaktighetens allmänna övningar, strax stämplades han som en skrymtare, vilken väl visste, vartill gudaktigheten var nyttig här i världen. Samlade ännu någon husfader på gamla världens sätt sina barn, sitt tjänstefolk, sina vänner omkring sig för att efter dagens eller veckans mödor tacka Gud och uppbyggas av Herrens ord, föga fattades, att han fick namn av sekterisk. Gudsfruktan kunde man såsom en, lindrigast sagt, oskadlig barnslighet förlåta den oerfarna ungdomen, den vidskepliga hopen och det kön, som man till armstyrkans pris behagat kalla det svagare; men hos den mogne, sluge och genomdrivne världsmannen skulle den hava varit en på samma gång oförlåtlig och oförklarlig fördom.
Då man härigenom kom efter hand så långt i detta slags ljus, att fromhet blev detsamma som fåkunnighet och andakt blott en paroxysm av periodisk sinnessjukdom, så gjordes ock snart den nyttiga upptäckten, att man kunde äga seder och ändå vara sedeslös, kunde inviga och undervisa andra till kristendom och själv blygas vid Kristi evangelium, kunde vara medborgare, ämbetsman, vad man ville, och på samma gång uppenbart förakta grundvillkoren, själva de av yttre lag föreskrivna villkoren för sedlighet och samhällsordning.
Att de personer, som valt det ansvariga kall att vara det gudomliga ordets tolkar bland de dödliga, skulle såsom sådana för en sådan tid bliva av ringa värde, bliva onyttiga läromästare på en jord, där man växt ifrån läxorna, och onödiga vägvisare till en himmel, dit man ej ämnade sig, det följer av sig självt. Då de likväl, såsom ett nödvändigt ont i staten, måste tills vidare tålas, ville man åtminstone göra dem så brukbara som möjligt för de reella, timliga behoven. Såsom mantalsskrivare, taxeringsmän, fiskaler, expeditionsfogdar o.s.v. kommo de snart i ett nytt och märkvärdigt förhållande till sina åhörare.
Jag tager handen från den mörka tavlan, ehuru några drag ännu kunnat tilläggas. Den vore överdriven, jag medger det, om dess urbilder endast hämtades ur vårt fäderneslands historia. Den vore orättvis, om ej erkännandet av många och lysande undantag mildrade det skarpa i teckningen. Men dess enskilda undantag, ehuru tröstande, betaga ej det hela sin dystra sannfärdighet. Det vissa blir, att en betraktare av nyss förflutna tidevarv står villrådig, om han mer skall beundra skickligheten eller beklaga fördärvligheten av det väl genomförda system, som, ehuru anstruket med vackra färger, i själva verket gick därpå ut, att intet annat heligt gives för människan än hennes egen vinning eller fåfänga, intet annat sant än vad hennes mullvadsblick uppmäter, intet annat saligt än vad hennes djurlighet njuter, och att evad hon rasar såsom vilddjur eller vrider sig som en mask, är hon i bägge fallen ingenting mer och ingenting mindre än ett stoftkräk som när sig av jorden, så gott det kan, tills det åter blir jord.
Denna lära, född av en kall egoism som ville heta vishet, och utbildad av ett jollrande lättsinne som ville heta snille, steg till en början välkommen in i de lyckligas boningar att lossa de besvärliga banden från passionerna och spridde sig därifrån, genom det mäktiga efterdömet och det ännu mäktigare modet, förstörande till allmänna tänkesättet. Så fladdrar lustelden upp och leker i luften, ännu blott till nyfikenhetens fröjd och fåfängans pris; men stormen fattar det brännbara ämnet, på dess vingar sprider det sig med blixtens fart, och inom kort, om ej himmelen avvänder faran, ligga hyddor och palatser i aska.
(Johan Olof Wallin 1816, återgivet efter "Svenska mästare, Sengustavianerna, urval med inledningar och förklarande noter av Bernhard Risberg, Stockholm 1935, sid. 251ff.)
Inlägg
