Påskvänner!
Vill bara så här på "andra advent" påminna om att det enligt senaste forskning och modernaste teologi är rena barnsligheter att tro på Jesu återkomst i makt och härlighet. (Han trodde ju att världen snart skulle gå under, stackarn). Undvik därför helst, liksom gårdagens helgsmålsbönshållare i radio, att läsa dagens heliga evangelium - det kan ju så lätt missförstås - och sjung några julsånger istället. Om denne, förmodligen normalt ruttnade eller av hundar uppätne, profet alls återkommer så är det i våra hjärtan eller i våra medmänniskor. Det var väl där han (möjligen) uppstod också.
Om någon fortfarande tvivlar på att Jesu återkomst (det vi och av allt att döma även han själv brukade mena med den alltså) verkligen definitivt är inställd, vill jag påminna om att läran i åratal opåtalt spridits av en i Svenska kyrkan mycket aktad person och ärkebiskop em. Skulle detta inte räknas som "mainstream" hade han förstås avkragats för länge sedan, tillsammans med såna där missionsprovinssnubbar eller som
Olle Fogelqvist och dylika subversiva personer. Inte heller
Ulla Karlssons teologi, som i sak inte ligger emeritusärkebiskopens fjärran, har ju förorsakat någon avkragning (om än
viss kritik och en "prövotid" då hennes roll som präst ska begrundas tillsammans med biskopen).
Observera allmänna grundläggande emeritusärkebiskopliga konstateranden som att "det inte spelar någon roll för honom vad som hände för 2000 år sedan". Ja, att "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän". Eftersom vi nu har en helt annan världsbild än på bibelns tid, och tack vare naturvetenskapens allomfattande kunskap inser att något syndafall aldrig ägt rum, så kan vi inte heller tro på en försoning genom en andre Adams offerdöd och andra förlegade läror, som t.ex. en fysisk återuppståndelse eller en verklig återkomst för att döma levande och döda. I den mån något syndafall alls anses ha ägt rum tycks det nuförtiden rent av kunna bli föremål för öppen eller mer försiktig uppskattning, jfr
morgonandakten i radio från 1992 av prästen Marianne Blom, och
Christer Enanders undran efter nya ärkebiskopens sommarprat.
Vad som återstår av kristen tro kan vi samla i den rekordtunna boken "Hammars dogmatik" där vi kan ta del av det enda säkra Jesus-ordet "Gud är ande" och några reflektioner kring "Vetekornets lag". Mest liknar det en sorts "Pippi-Långstrump-tro" där trosobjektets betydelse är rent "narrativ" och där det inte spelar någon som helst roll vad som verkligen hände med Tommy och Annika för 70 år sedan. Huvudsaken att vi blir upplyfta och inspirerade av själva berättelsen. (Inte undra på att redan morgonandakten jag var på 1990 på Rättviks stiftsgård utgick från en berättelse ur Madicken).
Heder åt Eskil Franck som sa ifrån och lämnade det bedrägliga förfarandet med den kristna tron. Men vad göra med alla högt uppsatta teologer som fortsätter låtsas vara kristna och t.o.m. evangelisk-lutherska inför reformationsjubileet 2017? Verkar inte påven ganska renlärig vid en jämförelse?
Inlägg
