Dopet av små barn komprometteras också - men kan försvaras väl

Påskvänner!

Simon och Kenneth i Kustkyrkan, Jävre är igång med sin pastorsblogg igen. De diskuterar nu, som de flesta andra, äktenskapsfrågan. Annars är ju dopfrågan ständigt aktuell i en hybridförsamling som deras, och har den offentliga diskussionen stillnat för fridens skull, så sprids nog ändå antingen en evangelisk-katolsk eller en baptistisk dopsyn i det tysta.

Svenska kyrkans lättsinniga behandling av bibel och bekännelse komprometterar nu nästan allt som Svenska kyrkan står för, även det goda. Inte minst dopet av små barn - som ju även Metodistkyrkan och delar av Missionskyrkan praktiserar - framstår i den (ännu) politikerstyrda kyrkans sammanhang ofta mer som sunkig medlemsvärvning än som en implementering av Kristi död och uppståndelse och vår begravning och uppståndelse med honom.

Därför vill jag hänvisa till den nu fullbordade internät-upplagan av en spännande dialog om dopet. I den här frågan är jag definitivt waldenströmare ;o). Rättare sagt: i den här frågan är Waldenström evangelisk-luthersk. Men oavsett om man håller med honom eller inte, så är det bibliska och kyrkohistoriska material han aktualiserar ett fantastiskt gediget samtalsunderlag, som både EFS-are och EFK-are kan ha stor nytta av i samtal både med varandra och med nykristna!

Dopets nåd mig ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
När min blick, mitt hjärta brista
vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn,
Fader, tag mig i din famn.

Blir K-G Larsson pingstvän nu?

Påskvänner!

Nog måste man hålla med om att det är rätt besynnerligt - och inte enbart glädjande - att en EFS-pastor fått det stora förtroendet att leda pingstförsamlingen i Övik. Han vill inte svara på frågan om han är "troendedöpt" (en besynnerlig term), men tänker jobba åt pingstarna i Övik på heltid fr.o.m. årsskiftet. Fram till dess delar han sin tid mellan pingst i Övik och EFS i Alingsås.

Nog måste man väl ändå se det som att K-G är på väg till pingströrelsen? Eller kan man verkligen fortsätta vara evangelisk-luthersk i förkunnelse och handling om man är föreståndare för en pingstförsamling? Simon Jonsson i Kustkyrkan är inget bra parallellfall, eftersom det där handlade om två församlingar som gick ihop och skrev in vissa framförhandlade kompromisslösningar i själva konstitutionen. Dessutom har åtminstone jag en del frågetecken inför den församlingens gemensamma dopteologi.

Vad säger missionsföreståndaren och styrelsen om K-G Larssons beslut? Och vad säger EFS i Alingsås? Är höstens upplägg OK p.g.a. att det är en övergångslösning? Eller sätter man ner foten redan nu och ber K-G gå till pingst med hull och hår?

Led oss alltmer, o Jesus, i ordet in
och öppna våra ögon för nåden din.

Känd EFS-pastor går till pingst

Påskvänner!

Det har länge legat i luften, men nu är det fullt klart: Örnsköldsviks pingstförsamling kallar förre EFS-prästen K-G Larsson till pastor och föreståndare. Beslutet har föregåtts av intensiva samtal och av "bön för föreståndarfrågan" kl. 19 varje kväll de senaste veckorna, så det verkar vara rejält förankrat både i himmel och på jord.

Ja, Filadelfia Stockholm kallade ju en missionare till föreståndare, så varför skulle inte en EFS-are duga för en pingstförsamling i Örnsköldsvik? EFS i Jävre gick ihop med EFK på orten och bildade Kustkyrkan, och för en vecka sen åkte jag buss med en nyvigd metodistpräst som skulle jobba i en EFK-församling i Borlänge! Det går knappt att orientera sej på samfundskartan längre, och vissa vet knappt till sej av ekumenisk förtjusning. Andra undrar med visst fog vart vi är på väg. Är t.ex. dopfrågan verkligen löst?

Ekumeniska Kustkyrkan hävdar nu i stadgar och församligsordning par. 4.2 att "Gud är verksam i dopet, men dophandlingen i sig har ingen frälsande innebörd". Deta är knappast ett gott uttryck för en luthersk eller för den delen katolsk ståndpunkt, eftersom dophandlingen i luthersk/katolsk teologi har en frälsande innebörd just eftersom Gud är verksam i dopet, ja, eftersom dopet framför allt ses som just Guds handlande. "Gud själv är den som döper", som Luther sjunger i full samklang med fornkyrkans teologer. (Lika lite skulle en evangelisk-lutherskt troende förneka att förkunnelsen av evangeliet har en frälsande innebörd, bara för att alla, som bekant, inte tar till sej dess gåva). Jfr orden i 1 Petrusbrevet: "Efter denna förebild blir ni nu frälsta genom vatten."

Men jag tror, som jag skrivit tidigare, att kyrkliga ledare som K-G Hammar och t.ex. Claes-Bertil Ytterberg har betytt mycket för att få skillnaderna mellan t.ex. EFS och EFK eller EFS och Pingst att framstå som löjligt små. Det är inte att undra på om t.o.m. pingstvänner och romerska katoliker tycker att de har det mesta gemensamt när man jämför med t.ex. Hammar och ännu mer John Shelby Spong som Västerås stift och biskop Ytterberg tycktes erkänna som en kristen biskop (genom att bjuda in honom ett par gånger och skriva förordet till hans bok "En ny kristendom för en ny värld", jfr recensionen i http://www.kyrkaochfolk.se/artikel.php?id=75).

Jag håller egentligen inte med om att skillnaderna mellan SvK och pingst eller SvK och katolska kyrkan är försumbara. Men samtidigt: kan EFS ha föreningar ihop med Missionskyrkan, vars kände ideolog Waldenström i mogen ålder i sina memoarer skrev "något tokigare än den s. k. lutherska rättfärdiggörelseläran kan man knappast tänka sig", och har EFS utan större offentliga protester under 90-talet kunnat fördjupa kyrkogemenskapen med biskopar av Hammars, Ytterbergs och Lindhs typ, så ter det sej onekligen lite märkligt att bli så väldigt luthersk och bekännelsetrogen just när det gäller dopfrågan.

(Märkligt f.ö. att de enda doppsalmer som kom in i den ekumeniska psalmboksdelen är skrivna av profilerade lutheraner - se själva!)

När jag frestas vill jag svara: jag är döpt i Jesu namn!
Honom vill jag trogen vara, vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit och mej till sin egen tagit.
Honom jag som han mej bjöd följa vill i liv och död.

EFS:are föreståndare i pingstförsamling?

Påskvänner!

Det märkliga förhållandet att tidigare prästen i Svenska kyrkan, EFS:aren K-G Larsson, föreslås till föreståndare i Örnsköldsviks pingstförsamling kommenterades för över en månad sedan i Dagen. Situationen beskrivs nu närmare på hemsidan hos den aktuella Pingstförsamlingen i Övik, som hela veckan har "bön för föreståndarfrågan" varje dag klockan 19.00.

En EFS:are kallad till föreståndare i en pingstförsamling? Märkligt. Men Sveriges första pingstförsamling kan ju sägas ha visat vägen genom att kalla missionaren Niklas Piensoho till föreståndare. Och i Jävre har EFS-föreningen och EFK-församlingen bildat en gemensam kyrka, "Kustkyrkan." Sveriges andliga geografi blir mer och mer svårorienterad - och spännande.

Det är svårt att glädjas över att en EFS-are (kanske) går till pingst. Men jag tror att vi samtidigt måste konstatera att K-G Hammar och en del andra av Svenska kyrkans biskopar - och av dem inbjudna celebriteter som Spong och Gardell - fått skillnaderna mellan EFS och pingströrelsen, eller t.o.m. romersk-katolska kyrkan, att framstå som löjligt små, ja rent av försumbara. Vid en jämförelse. (Och det vill inte säga lite).

Det är väl inte bara dumt att Hammars, Spongs och Gardells nya evangelium fått kristna i olika läger att på nytt upptäcka den klassiska tro de faktiskt har gemensamt. Men känns ändå svårt att prisa just den typen av ekumeniska insatser...

Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod,
blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
[---]
Må kyrkan bli som fordom, ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.