Biskop Erik och biskop Stefan bemöter heretikerna

Påskvänner!

Nog är det för väl att vi ändå har några de facto-biskopar kvar i vår kyrka sedan de som kallats biskopar gått över till att bli stiftschefer. Tack, Erik och Stefan för goda ord i rättan tid!

Läs DN-debatten:
Ulfvebrand m.fl.: Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner.
Andersson i ELM-BV: Vår kyrka måste vara kyrka.
Gustavsson i EFS: Helt olika berättelser kan inte alla vara sanna.

Jag satt i eftermiddags utomhus tillsammans med fem hittillsvarande muslimer i "dopskola" och hörde dem och prästen (på persiska och svenska) under djup andakt läsa Johannesprologen och Lilla Bibeln. Det är väl typ sådant Svenska kyrkan och alla kristna kyrkor värda namnet ska syssla med? Och EFS? Eller hur?

Vi sjunger med Magnus Landstad:

Gud, låt ditt ord i nåd få lyckas
och växa både dag och natt, 
men låt med rot och allt uppryckas 
den planta du ej själv har satt! 
Byt satans irrbloss mot ditt ljus, 
med nåd och sanning fyll ditt hus! 

Låt ingen falsk profet förvilla 
oss bort i nattens yra nöd! 
Låt ingen lära få förspilla 
vår tröst av Jesu dyra död! 
Säg var en varg i fårdräkt står, 
bevara alla dina får! 

Ja, skingra töcknen som har hopats 
av oförstånd i denna tid, 
allt gudsfrånvänt som åberopats 
av otron som mot dej tar strid. 
Till helvetet driv hycklet bort, 
men stärk allt sant och rent och gott. 

Ditt ord så dyrt åt oss är vunnet 
med dina starka vittnens blod. 
Det var som borta, men är funnet, 
vi har den skatt och pärla god 
som är av överjordisk halt, 
för vilken de har offrat allt. 

Gud, låt oss detta arv bevara 
åt våra barn och barnbarn med, 
till nåd och tröst i nöd och fara, 
till ljus och hjälp, till frid och fred, 
till evigt liv för oss och dem, 
till glädje hela vägen hem!

Apostroferad av Hans Ulfvebrand och Marianne Blom

Påskvänner!

Jag är i Mellansel på kantorshelg och ska strax gå och lägga mej inför en intensiv orgeldag. Jag hinner därför inte nu särskilt grundligt kommentera den debattartikel i gårdagens Kyrkans tidning (rubr. "Står lära mot liv?") där jag apostroferas av kyrkoherden i Sofia Hans Ulfvebrand och dennes meningsfrände Marianne Blom. Rubrikens fråga är i varje fall bra, och den skickar jag gärna i retur att börja med.

Mina och KT:s värda läsare får själva reflektera kring texten - flera reflektioner är redan publicerade i kommentarsfältet (tack!). Jag kanske får tid att skriva ett ordentligt genmäle någon gång. Tack vare Ulfvebrands och Bloms trots allt vänliga (tack!) apostrofering ökar ju chansen att jag får en eventuella svarstext publicerad i KT.

Jag säger i alla fall redan nu som Ulfvebrand i ett personligt brev svarade på min kritik mot de tidigare inbjudningarna av "biskop" Spong till Sofia (om det ändå vore den himmelska vishetens) församling: "Vi ska inte förkasta personen för att vi förkastar hans åsikter." Aposteln ber oss ju tvärtom att be och tacka Gud för alla människor. Det hindrar inte att vissa åsikter faktiskt borde diskvalificera en person för uppgifter som just präst eller biskop.

Det tycker ju, handen på hjärtat, även t.ex. Helle Klein - och förmodligen Hans Ulfvebrand själv. Vilket å andra sidan inte betyder att vi, åtminstone inte jag, åter vill ta den världsliga makten till hjälp för att värna kyrkans bekännelse eller vår egen position. Och just nu är det sannerligen inte jag som representerar något slags maktposition. Men en kyrklig maktkamp är vi allesammans involverade i just nu, det stämmer.

Så, om ni ursäktar den inkvisitoriska tonen: Är det nygnosticism och förnekelse av evangeliets kärnord (om det blod som "utgjuts för många till syndernas förlåtelse") som ska diskvalificera för uppgiften som andlig ledare i Svenska kyrkan? Eller är det evangelisk-luthersk lära, liv och bekännelse?

Det handlar om ingenting mindre än vårt hopp för både tiden och evigheten. Är det detta blodlösa "evangelium" eller anti-evangelium våra barn och barnbarn ska få höra i kyrkor och bönhus? Eller ska Jesus fortfarande bli "målad för deras ögon" - härligt uttryck! - som korsfäst:

När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.


Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.


(SvPs1986 nr 144:5-6 som jag fick öva på "liturgisk orgel" igår. Dessa strofer bads i min barndom ofta från predikstolen efter tacksägelseringningen. En sed väl värd att återuppta. Memento mori. Memento XP).

Varning för sexism och homofobi - och för lättrogenhet

Påskvänner!

Apropå valet av Eva Brunne till stiftschef i Stockholm finner jag det befogat att utfärda en varning för sexism och homofobi. Som läsare av denna blogg vet, har jag under månader kampanjat mot Brunnes medtävlare Hans Ulfvebrand, men inte sagt många ord om Eva Brunne. Jag har berömt henne för hennes hållning i den aktuella vigselfråga som rör brudens "överlämnande" (av far till make) och kritiserat henne för hennes roll i den famösa Maria-utställning som bl.a. Ebba Witt-Brattström utdömde.

Som sagt, det är Ulfvebrand jag siktat in mej på. Men, som jag skrivit i en kommentar på annan blogg:

Vad Eva Brunne anser i Spong-frågan och om den grundläggande heteronormativiteten i Matteus 19 vet jag faktiskt inte. Men har hon samma åsikter som Ulfvebrand resp. Bonnier är jag givetvis lika kritisk mot henne som mot dem (något annat vore ju att förminska henne!). Det är dock svårare att skarpt kritisera henne än Bonnier och Ulfvebrand - på DET sättet var det synd att inte någon av dessa vann! - just för att det associerar en med den sexism och homofobi som utan tvivel grasserar i många kommentarer och som gör att många högkyrkliga verkar ha föredragit Ulfvebrand som biskop (bara för att han är man och hetero?).

Står Eva Brunne på samma linje som Ulfvebrand teologiskt, blir det också mycket bekymmersamt att min df Tin Mörk yttrar sej så positivt som hon gör i sin kommentar till valet. (Men jag inser som sagt att man knappast kan yttra sej kritiskt alls i det här läget utan att misstänkas för samma homofobi som många andra ger prov på i sina kommentarer).

Efter att ha studerat Spong & hans sympatisörer en tid inser jag att läget inom Svenska kyrkans ledning är så djupt allvarligt att man inte säkert kan säga om alla biskopar i Svenska kyrkan eller biskopskandidater i Stockholms stift alls är kristna i någon rimlig mening (Spong tror ju faktiskt inte ens på Gud Skaparen i någon igenkännlig mening och förnekar, liksom Jonas Gardell m.fl., öppet Jesus pre-existens och betydelse som "det offer som sonar världens synder"). Det handlar, menar jag, inte om andligt högmod att konstatera detta - fast visst lurar frestelsen på oss alla! - utan om sakliga bedömningar av vad människor står för, alldeles oavsett vad de behagar påstå sej vara. Skulle ni t.ex. säga att Dalai Lama är kristen bara för att han själv kallat sej kristen, "god kristen" t.o.m.? Eller att John Shelby Spong, www.johnshelbyspong.com, är kristen bara för att han kallar sej så, "biskop" t.o.m.?

Jag säger som Jonas Gardell: Vi får inte vara andligen lata!

Lär oss troget taga vara

på det ord, oss givet är.

Led oss i ditt ljus, det klara

på den väg som till dej bär.

Jodå, man talar med dem och man ber för dem - först

Påskvänner!

Apropå förra blogginlägget: ja, jag förutsätter att man talat med stiftscheferna och bett för dem först - innan man i handling bryter med dem. Men det GÅR helt enkelt inte att acceptera Spong-lärjungar och Gardell-samtyckare som biskopar i en evangelisk-luthersk (eller ö.h.t. kristen) kyrka. Det GÅR bara inte! Är det inte rätt klart? Måste man inte tro på Gud som himmelens och jordens Skapare för att vara präst och biskop - eller tro att Jesus är Guds Son med makt att väcka och döma både levande och döda? (D.v.s. tro åtminstone aningen mer på Gud och Jesus än våra muslimska vänner gör?).

Det var troligen fel av både högkyrkliga och lågkyrkliga att under 90-talet erkänna K-G Hammar som vår ärkebiskop (de högkyrkliga var nöjda med att han är man och de lågkyrkliga var nöjda med att han är trevlig), eftersom jag för mitt liv inte har kunnat få klart för mej i vilket avseende hans teologi i realiteten skiljer sej från Spongs eller Gardells (att han uttrycker sej mer fromt är ju klart). Någon får gärna hjälpa mej. Jag blir bara glad om Hammar fronderat mot Spong eller Gardell i något avseende. Men den teologiska ut- (eller av-) vecklingen har troligen gått steg för steg, varför ingen biskop har verkat så hemskt mycket sämre än sin företrädare. Därför har det kunnat gå så här långt, även om tendensen skönjdes redan på Söderbloms tid.

Både inomkyrkliga organisationer som EFS och nomineringsgrupper inför kyrkovalet som Frimodig kyrka måste sätta ner foten nån gång. Vi talar inte om smärre avfall från den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vi talar om fasansfulla och uppenbara avfall från kristen tro. Eller nästan lika fasansfull likgiltighet inför förnekelsen. Hur KAN ledande teologer inom Svenska kyrkan bjuda in John Shelby Spong (som biskop!) år efter år - och hur kan Spongs vän och inbjudare Hans Ulfvebrand ens bli påtänkt som biskopskandidat? Om någon inte visste det: det är inte specifikt kristet att beundra Jesus eller tro på kärleken i största allmänhet - och det är definitivt bortom all igenkännbar kristen tro att som Spong och Gardell förneka att Jesus dog för våra synders skull och "uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull", att förneka att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens", att hävda att det inte spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Långt bortom all monoteistisk common sense är dessutom att som Spong i praktiken förneka Guds existens som verkligt, självständigt och över-naturligt väsen - det är ju faktisk a-teism eller pan-teism han pysslar med.

Och - jag upprepar det - hur kan det komma sej att det anses hedervärt (vilket jag oxå tycker) att i ord och handling ta avstånd från SSPX-"biskopen" Richardson för att han förnekar Förintelsen (han har alltså inte genomfört den och vill inte kännas vid den), medan våra i tjänst varande "biskopar" inte ens tycks ha snuddat vid tanken att de borde ta avstånd i ord och handling från en "biskop" som öppet förnekar Försoningen genom Jesus och hans blod, ja, förnekar existensen av en personlig Gud?

Nu får det faktiskt räcka. Mina barn håller på att växa upp och riskerar, liksom många andra barn, att få höra ett nytt evangelium (Gal. 1) istället för ett evigt evangelium (Upp.) i Svenska kyrkan om vi inte säger stopp. När en prästkandidat skriver i senaste Tro och liv om hur farligt våldsförhärligande det är att förkunna frälsning genom Jesus lidande och död, så har det gått alldeles för långt. Det är inte samexistens och mångfald som gäller i det här läget. Det är - faktiskt - vinna eller försvinna.

Och kan inte EFS:s ledning och fotfolk ta den här nödvändiga konfrontationen - vad ska EFS då finnas till för? Är det verkligen EFS uppgift att kämpa för att Svenska kyrkan fortsätter vara ett andligt smörgåsbord, där Spong-giftet kan stå sida vid sida med Rosenius-limpan (och kanske av någon ung person råkar bredas på smörgåsen)?

Vid skrivbord och på lärorum
ett evigt evangelium
ger mödan glädjens vingar.

Härligt sången där ska brusa,
stark som dånet av en vattuflod:
Äran tillhör Gud och Lammet
som oss vunnit med sitt blod.

Dags att fara till Mellansel igen!

Påskvänner!

Dags att fara till Mellansel igen - för att delta i Svenska kyrkans grundkurs OCH kantorskursen. Distanskurser, ja - men ändå med obligatorisk närvaro i Mellansel då och då. Både roligt att få fara till Mellansel - och jobbigt att vara ifrån familjen så länge.

Som sagt känns det ytterst försmädligt att inte kunna vara med på distriktskonferensen i Edsbyn nästa helg och få träffa Sigrid, Bengt B, Tin och Ragnar P och en massa andra.

Om jag nu inte rymmer förstås ;o).

Idag börjar f.ö. den evangelisk-lutherska kyrkohelgen i Sofia församling, där bl.a. John Shelby Spong, K-G Hammar och Caroline Krook medverkar. Liksom "ateistprästen" Thorkild Grosböll från Danmark m.fl. Inbjudare är biskopprovvalsvinnaren och (M)-favoriten Hans Ulfvebrand, som därmed på ett flagrant sätt nonchalerar kärlekens apostel Johannes´ instruktioner i 2 Joh. 9-11, gör sej till Spongs medbrottsling och därmed diskvalificerar sej för biskopsämbetet i varje verkligt evangelisk-luthersk kyrka.

Det vore kanske bra om nån kunde fara dit som observatör? Och säga ifrån vänligt men bestämt - för gör ingen det finns det snart inga gränser för vad som framförs på sina håll i vår Svenska kyrka. (Jo, förlåt, det kommer naturligtvis att finnas gränser - åt andra hållet s.a.s. Redan nu finns det en prästkandidat - se senaste numret av Tro och Liv - som anser det vara "våldsförhärligande" att förkunna Jesu död som i någon mening frälsande). Och, jag upprepar det: det är de relativt "fritänkande" teologerna inom EFS, Torsten Nilssons vänner och lärjungar, som jag anser har störst ansvar för att säga ifrån nu! Och på skarpen! Annars drar ni skam över Torstens sätt att tolka bibeln och ger den mer konservative David Hedegård rätt 40 år efteråt. (För visst avvisade Torsten en del av Davids och en del andra lutherskt-ortodoxas bibeltolkningar och gränssättningar - men han avvisade väl inte teologiska gränssättningar över huvud taget????!!!!).

God helg med påskens vittnen! Det är en lisa för själen att få läsa evangelierna innantill, när de som skulle bära fram evangeliet hittar på egna, nya budskap.

Tro inte att Jesus är borta!
Tro inte att Jesus är död!
Han lever och ger oss att äta
av livets bröd.

Så lätt går det inte

Påskvänner!

När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:

– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.

Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:

1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger

2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter

3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen

Till detta är att anmärka:

1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.

2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.

3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.

PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.

Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.

En ny kristendom och ett nytt evangelium

3 januari 2006
ATT SE KRISTENDOMEN UTVECKLAS I SKANDINAVIEN

Under början av den här vintern reste min fru och jag till Skandinavien för 16 föreläsningar, 5 presskonferenser och talrika samtal. Jag återvände med en djupare känsla för var kristendomen finns, åtminstone i Norge och Sverige. Det var både avslöjande och hoppfullt.

Resan började i slutet av november med ett seminarium på 4 sessioner i Oslo, Norge, där den största kyrkan är en reformerad kyrka i luthersk tradition. När mitt besök först annonserades i den kyrkliga pressen vrålade denna kyrkas konservativa evangelikala delar i protest. Innehållet i deras rädsla bestod bl.a. i den åtminstone i mina ögon märkliga anklagelsen, att denne man som i 24 år tjänat som biskop och i 21 år som präst i sin egen kyrka i realiteten inte trodde på Gud och inte var kristen, åtminstone som de definierade ordet kristen. Jag undrade vad de trodde att skälen var till att jag strävade efter eller tjänade i en prästkarriär.

I en av sina mer begåvade beskrivningar av mej sa de att jag var "en varg i ulvakläder!" Den kyrkliga pressen fylldes med protestbrev. När Oslo universitet inbjöd mej att tala där, började denna grupp en kampanj för att övertyga universitetet om att jag inte var "akademiskt kvalificerad". Universitetets inbjudan uppsköts tillfälligt medan saken undersöktes. Jag måste erkänna att jag inte har någon önskan att tala där jag inte är välkommen, men jag bidade min tid och besvarade tålmodigt universitetets frågor.

Jag har mottagit sex hedersdoktorat från väletablerade universitet. Jag har varit vid fakulteten på "The Graduate School of Theology" i Berkeley, Kalifornien, vid sju olika tillfällen, med som regel den största åhörarskaran av alla. Jag har utsett sitt "Quatercentenary Scholar" vid Emmanuel College i Cambridges universitet, och arbetat där en termin som hedersföreläsare, en möjlighet som inte erbjuds många. Jag har varit "Scholar in residens" vid Christ Church College i Oxfords universitet och har hållit offentliga föreläsningar där. År 2000 utnämndes jag till "William Belden Noble lecturer" vid Harvarduniversitetet, ett lektorskap som kräver publicering av de föreläsningar som ges, ett krav som jag levde upp till. Jag har också undervisat vid "Harvard Divinity School" samt vid "University of the Pacific" i Stockton, Kalifornien, lika väl som jag varit gästföreläsare vid universitet runt om i Amerika, Kanada, England, Australien, Nya Zeeland och Thailand. Jag är författare eller med-författare till 21 böcker som har sålt i över en miljon exemplar och som har blivit översatta till nästan varje språk i Europa plus koreanska och arabiska.

När universitetet försågs med dessa svar, förnyades inbjudan - med ursäkter. En middag gavs till vår ära kvällen före föreläsningen hemma hos en av Oslo universitets främsta teologer. Middagsgäster var bl.a. medlemmarna i två andra teologiska fakulteter, en medlem i musikaliska fakulteten som är en av Norges mest kända kompositörer, och två livliga studenter. Det var en otroligt rik och minnesvärd kväll.

Den här kontroversen lyckades ge mitt besök massiv publicitet över hela landet, med resultat att detta seminarium i Pauluskirken i Oslo attraherade fyra gånger det förväntade åhörarantalet. Människor som sedan länge givit upp beträffande kyrkan, visade sej i förvånande stort antal. De hörde saker som lyfte ut bibeln från "antingen Guds bokstavliga ord eller helt värdelös"-valet som så ofta erbjudits människor som det enda alternativet. Norges djupt dolda liberala prästerskap vågade komma fram från sina gömställen och göra anspråk på sitt arv och sin identitet mitt i dagsljuset. En av dem, som tidigare i sin karriär blivit anklagad för villolära och förflyttad från den församling han betjänade, assisterade vid gudstjänsten som avslutade seminariet. Han strålade med ett nytt självförtroende vid insikten om att han inte längre var ensam. Han har nyligen publicerat en bok som jag hoppas blir läst, eftersom han försöker bli en gajd för "de troende i exil" bland den norska publiken, de som söker vara kristna med integritet i det tjugoförsta seklet.

Den pastor som först utfärdade den norska inbjudningen var Grete Hauge, en livlig kvinna med ett modigt hjärta och ett smittande skratt. Hon hade tillsammans med två ovanliga lekmän, Jane Robertson och Else Margarethe Stromay, varit närvarande vid en konferens jag ledde i Sverige ett år tidigare och återvänt som "de subversiva tre". Under ett år organiserade och befrämjade de mitt kommande besök, skaffade finansiellt stöd och attraherade människor som sällan går i kyrkan. Innan jag lämnade Norge, bad mej två norska förläggare om rätten att översätta och publicera mina böcker på norska. Jag förde dem samman med Harper/Collins som har hand om sådana saker, men det var betecknande för den respons jag fick.

Sedan for vi till Rättvik i Sverige till en magnifik konferensanläggning som drivs av den Svenska lutherska kyrkan. Detta var en konferens med helpension där jag höll sex föreläsningar, var och en följd av en frågestund på minst en timme. Varje måltid och fikapaus blev ett nytt seminarium, vilket gjorde alltsammans till intensivt koncentrerade fyra dagar. Detta var mitt tredje besök vid detta center, och jag var tillfredsställd av det faktum att en ansenlig mängd av deltagarna var präster eller prästkandidater.

Den Svenska kyrkan har alltid imponerat på mej. Dess högsta ledarskap är djärvt, välinformerat och villigt att leda. Dessa kvaliteter säger mycket om den kyrka som väljer ledarskapet. Två av kyrkans biskopar, K G Hammar, den nyligen avgångne ärkebiskopen, och Claes-Bertil Ytterberg, biskopen av Västerås, är bland de finaste kyrkoledare jag någonsin har mött. Prästerskapet i nästa generation, som Sven Hillert, ledare för pastoralinstitutet, Tina Johansson, professor i homiletik, John Linman som nu är på missionsuppdrag i Mocambique, Annette Alfredsson, en ungdomsledare med överlägsen skicklighet och Nils Åberg, den nuvarande direktorn för programmen vid Rättviks Stiftsgård, visade att deras kyrka har en strålande framtid.

Sedan for vi till Stockholm där jag hade privilegiet att vara gäst hos biskopen av Stockholm, Caroline Krook, och hennes stab med omkring 20 personer, med domprosten, biskopens kaplan, komministrarna och kanslichefen. Vi var tillsammans omkring 90 minuter och diskuterade de frågor som möter kyrkan i vår tid. Jag lämnade sammankomsten djupt imponerad av både biskopen och hela gruppen av ledare. När jag tog avsked, försäkrade biskop Krook mej att jag var välkommen till hennes stift när som helst. Det var en underbar och mycket uppskattad stund.

Den kvällen höll jag en välbesökt offentlig föreläsning i Sofia kyrka nere på stan. Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige. Han avslutade kvällen genom att läsa ett poem som skrivits av en annan svensk luthersk präst, Tore Littmarck, efter att han besökt en konferens med mej tre år tidigare. På något sätt gav mina ord honom inspiration att skriva ner dessa rader som rörde mej djupt:

Våga fråga, våga testa,
våga söka, söka fritt,
Gud är redan i din fråga,
Gud har dej i sinnet sitt.

Våga fråga, våga tvivla,
våga ta den stig du vill.
Gud är redan djupt inom dej,
mera än du känner till.

Våga fråga, våga neka
till de alltför enkla svar.
Våga vänta, våga vackla,
Gud står vid din sida kvar.

Våga fråga, utan rädsla,
Gud ska ändå tro på dej.
Livet i dej är Guds avsikt,
i hans blick allt hämtar sej.

Våga fråga, tvivla, undra,
du är älskad, Gud är god.
Du är efterlängtad, upptäckt,
fri att leva, fri att tro.

(även denna psalm är skriven på engelska och alltså översatt av mej. Övers. anm)

Jag lever för att upptäcka präster som Tore Littmarck.

Mitt nästa åtagande var vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Jag var en hel förmiddag från 9 - 12.30 tillsammans med 30 prästkandidater i slutfasen av sina förberedelser inför prästvigningen följande juni. De utgjorde en attraktiv, lysande grupp av unga vuxna, som var ivriga att lära och gav mycket stark respons. Jag höll två föreläsningar och svarade på deras frågor. Jag tog dem så djupt jag kunde in i evangelierna i allmänhet och underberättelserna i synnerhet. Jag hade en känsla av att om denna grupp representerade framtidens svenska prästerskap, så faller ingenting utanför möjligheternas ram.

Jag avslutade min resa med en offentlig föreläsning i en reformert kyrka nere på stan i Uppsala (Uppsala Missionskyrka, övers. anm.). Det ämne som satts ut - "Vad finns kvar av kristendomen?" - återspeglade oron hos två pensionerade pastorer. Hindrad av en rubrik som gjorde en på dåligt humör, bestämde jag mej för att slå fast dimensionerna av det problem som traditionellt troende har i vår postmoderna värld, genom att följa den intellektuella revolutionen från Kopernikus till Einstein som har skapat den värld som kyrkan måste engagera. Jag ville visa varför kristenhetens energi inte ska slösas på att stå emot ny kunskap av fruktan för att den kan hota människors gudsförståelse. Intelligent design är en av de mer uppenbara aspekterna av denna defaitistiska attityd. Jag är djupt övertygad om att om Gud måste försvaras mot ny kunskap från vilken källa det vara månde, så har Gud redan dött.

Jag har ingen uppfattning om responsen på denna föreläsning, trots att lyssnarna var uppmärksamma och de följande frågorna bra. Men en av de pensionerade pastorerna gick till mikrofonen och sa att han hade fem frågor. Kvällens regler tillät bara en fråga, så han rullade in åtskilliga frågor i en enda. Han var fortfarande instängd i Karl Barths neo-ortodoxi (KB var en stor kristen ledare under mellankrigstiden). Emellertid, medan världen har rört sej långt utöver Barth, hade denne pastor inte gjort det och verkade tro att hans värld höll på att kollapsa. Jag önskar att jag hade haft förmågan att förflytta honom från desperationen i frågan "Vad är kvar?" till ett festligt firande av den vision av kristen framtid som jag tror är ljus och spännande - men det kräver av honom att han är villig att ställa de moderna frågorna.

Kvällens ljuspunkt var för mej värdkyrkans pastor, Per Duregård, vars framtidsvision var klar. Han kommer att bli en del av utvecklandet av en ny kristendom i Sverige. Jag gladde mej åt att möta denna besläktade själ, ordinerad för bara fem år sedan efter en lärarkarriär. Jag hoppas att våra vägar möts igen.

Det finns nytt liv i den skandinaviska kristenheten, väletablerat i Sverige, alldeles nyss påbörjat i Norge. Båda nationerna uppmuntrade mej enormt.

John Shelby Spong

Jag är medveten om att jag bryter mot allt vad upphovsrätt heter när jag utan tillstånd publicerar denna översättning på nätet. Men eftersom landets biskopar och journalister inte har gjort sitt jobb, anser jag det nödvändigt att alla, även de som inte behärskar engelska, får en bild av vad som händer nu i vår kyrka. Den enda rättvisande reaktionen på Spongs teologi är, anser jag, denna. Anders Sjöbergs reaktion är i princip riktig, men uttrycken för svaga. För att inte tala om Martin Lönnebos försiktiga kritik att Spong inte gör full rättvisa åt Gud som Person, eller hur den gamle gode mannen nu sa. "Vidrig smörja", "Satans djupheter" och Paulus´ ordval i Galaterbrevet 1 är de adekvata begreppen här, om vi alla ska förstå att det nu inte bara rör sej om en teologisk kontrovers bland andra, utan om en strid på liv och död. En sak är om nykristna som Ingela Agardh - Gud välsigne henne! - är oklara och grumliga, ja rent av slår fast att de inte kan tro att Jesus offrades för deras synders skull (det skulle ju göra tacksamhetsskulden olidligt stor, som Ingela skrev i sin bok Den största nyheten). Det är oroande i sej men kan hänföras till "de okunnighetens tider, med vilka Gud har födrag." Men när ledande teologer förnekar inkarnationen, försoningen, uppståndelsen - då blir frågan från Uppsala domkyrka relevant: "Vad finns kvar av kristendomen"? Och svaret blir förstås: Knappast något. Övers. anm.

Ny anm. av övers: Ur kommentarsdelen klipper jag (26/2) in följande viktiga kompletteringar även här (men läs gärna de andras inlägg med respons på min text):

Spongs beröm till bl.a. Duregård, Hammar, Hillert, Krook, Littmarck, Ytterberg m.fl. utgör [...] i mina ögon något av en ideologisk "dödskyss". Fast man bör givetvis vara lite källkritisk. Det är förstås möjligt att Spong övertolkat responsen, och att några till intet förpliktigande artigheter av Spong felaktigt upplevts som medhåll. Jag hoppas ju att det är så.

Men i det här fallet är frånvaron av tydligt avståndstagande nästan lika komprometterande som öppet instämmande. De återkommande inbjudningarna till John Shelby Spong, hans möjligheter att "missionera" i vårt land och vår kyrka, är ju varken mer eller mindre än katastrofala (se 2 Joh.v. 9-11). Han bjuds ju inte in för att debattera med Caroline Krook eller Stefan Gustavsson - vilket ju kunnat bli intressant - han bjuds ju in och hälsas som biskop, som broder i tron.

Hur KAN präster och pastorer, och kristna journalister, och framför allt ÖVRIGA BISKOPAR, ha undgått att se och offentligt proklamera att Spongs teologi är något helt annat än kristen tro? Just den text jag översatte definierar visserligen inte "den nya kristendomen" närmare och kan därför te sej relativt oförarglig (Tore Littmarcks dikt vore ju t.ex. i andra sammanhang fullt acceptabel - det är bara i Spong-kontexten den blir rent av förfärande). Men länkar som t.ex. www.johnshelbyspong.com och boken "En ny kristendom för en ny värld" visar alldeles tillräckligt tydligt hur fasansfullt motkristen Spongs linje är.

Trädtoppsekumenik och gräsrotsekumenik.

Påskvänner!

Frilansjournalisten och den ortodoxt kristna (oklart om lutherskt eller typ grekiskt ortodox) Gunnel Wahlström skriver intressant i Svenska Dagbladet om biskopsvalet i Stockholm. Den enda anständiga kandidaten i det valet är - som jag ser det - domprost em Hakon Långström. Att han alls kunde bli domprost (efter Koskinen) är ett Herrens under i vår tid - eller en lapsus av kyrkorådet i Stockholms domkyrkoförsamling ;o).

Det är dock ohyggligt att en sådan Spong-lärjunge som Hans Ulfvebrand kunde vinna ett biskopsprovval i den evangeliskt-lutherska Svenska kyrkan. Men det är väl i och för sej inte konstigare än att K-G Hammar och Claes-Bertil Ytterberg kunde bli biskopar. Eller att trädtoppsekumenikens fader Nathan Söderblom (från Hälsingland) kunde bli det.

För säga vad man vill om den genomsympatiske Nathan Söderblom, så beredde han absolut vägen för den liberala teologi som under 1900-talet alltmer kommit att genomsyra Svenska kyrkan, uppifrån och neråt. Han var inte mindre farlig som teolog för att han - liksom sin sentida efterträdare K-G Hammar - var så sympatisk som person. Huruvida Jesus ruttnat eller inte förblev oklart.

Trädtoppsekumeniken måste kanske dö nu, som Gunnel Wahlström är inne på. Om inte våra trossyskon i andra samfund vågar markera mot Svenska kyrkans urspårade ledning, så blir den sortens ekumenik bara farlig och förledande.

Men gräsrotsekumeniken, gemenskapen kring vår korsfäste och uppståndne Frälsare, den fortlever. Om vi för våra samvetens skull inte alltid kan dela samfunds- och gudstjänstgemenskap, så kan vi i varje fall dela "nådastolsgemenskapen", alltså gemenskapen i bön, syndabekännelse och lovsång. Och vi kan gemensamt göra Jesus känd i vårt samhälle och vår värld. Ett uttryck för detta blir Jesusmanifestationen den 2 maj! Låt oss, liksom folk härifrån Bollnäs, ordna många bussar och tåg och möta upp tillsammans med jesusmanifestationens "general" EFS-aren Lennart Möller, stockholmska "urinvånare" och tiotusentals andra troende från alla håll!

Skönaste namn som är givet på jord:
Jesus, Jesus!
Han är vår frälsning, det säger Guds ord,
Jesus, Jesus!

Svenska kyrkan kan inte rymma vad som helst

Påskvänner!

Tyvärr har avgående missionsföreståndaren Anders Sjöberg sällat sej till den skara som idag skriver på debattplats i Dagen om att Svenska kyrkans präster måste få behålla samvetsfriheten, i det konkreta fallet friheten att inte viga två personer av samma kön till äktenskap. "Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden," skriver de helt riktigt, men konkluderar: "Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre."

Varför är jag kritisk till Anders Sjöbergs medverkan i denna artikel, som f.ö. (och intressant nog) personer från både Pingströrelsen, Frälsningsarmén och Evangeliska Frikyrkan skrivit under? Jo, därför att den begär att präster och andra liksom på nåder ska få vara kvar i Svenska kyrkan, trots att de har en äktenskapssyn som är grundad i Jesusorden i Matteus 19 (och därmed i 1 Moseboken 2, som Jesus citerar).

Detta är oförsvarligt blygsamt! På tok för försiktigt! Det är queer-ideologerna och de hejdlösa anpasslingarna som (liksom homofoberna, förstås) måste stoppas eller avskedas från anställning i våra församlingar eller EFS-föreningar, om de så än är biskopar. Människor som i konfirmandarbete o.s.v. endast har vuxenhet, frivillighet och kärlek som kriterier för att en sexuell relation ska vara möjlig att välsigna (1 Kor. 5 då?) och som tänker säga åt våra barn och ungdomar att även de som kan tända på folk av motsatta könet - alltså med jesusorden i KB1917 inte är "oskickliga till äktenskap - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Liksom förstås å andra sidan de måste stoppas - lika mycket och ännu mer - som inte tål homosexuella och säger åt våra barn och ungdomar att homosexuell samlevnad är jämförbar med tidelag och pedofili och egentligen borde vara straffbar - som Lewi Pethrus tyckte så sent som på 40-talet - eller behandlas med tvångsvård).

En evangelisk-luthersk kyrka, nej, en kristen kyrka eller missionsorganisation ska förstås inte ha verkliga homofober som präster och andliga ledare. Men den ska förstås inte heller på dessa poster ha queerideologer som anser att det inte spelar någon som helst roll för ett barn med två föräldrar om det har har en pappa eller inte (allt annat lika), eller om en bisexuell lever med en av samma kön eller med en av motsatt. Den kan inte hysa queerideologer som vill få bort alla i kyrkan som i minsta avseende är heteronormativa, hur måttfulla och öppna för pastorala undantag dessa än månde vara. Och den kan inte heller ge pastorala uppdrag till anpasslingarna, de som böjer sej för queerdiktaten. Queerstolleproven måste avvisas som de stolleprov de är. De komprometterar ju faktiskt den berättigade strävan mot större förståelse för entydigt homosexuellas predikament, precis som utfall av Åke Green-typ komprometterar all heteronormativitet.

Det handlar om vinna eller försvinna. Samarbete kan inte komma på fråga - där är queerteologerna mycket klarsyntare än vi andra när de på oss tillämpar den kyrkotukt vi själva försummat utöva. Redan samexistens (i samma kyrka) torde på sikt vara omöjligt. Och det ska vi inte mörka bara för att vi själva nu riskerar att drabbas av den i grunden sunda renhållningsfunktionen. Anders Sjöbergs efterträdare Stefan Holmström må presentera sej som diplomat hur mycket han vill - och den egenskapen har förstås sitt värde när det gäller att reda ut smärre missförstånd och dito schismer - men han är inte i första hand utsedd till diplomat, han är utsedd till missionsföreståndare och i realiteten, till funktionen, biskop. Låt det märkas, Stefan! Var inte försiktigare än Anders Sjöberg, som många säkert krävt, utan var ännu klarare!

I grunden handlar det naturligtvis inte om äktenskapet och synen på homosexualitet. Låt oss aldrig tro det och förfalla till antipatier mot HBT-personer för den här sakens skull. Felet är inte rfsl:s eller den s.k. homolobbyns. Felet är att Svenska kyrkan - och kanske också EFS? - under lång tid saknat njurfunktion och samlat upp andliga gifter i kroppen. Det handlar nu alltså inte om Elisabet Ohlson Wallin eller EKHO. Det handlar om Hammars, Spongs, Ulfvebrands m.fl:s nya "kristendom". Se http://www.johnshelbyspong.com/ och Galaterbrevet 1. Och det handlar om att Svenska kyrkan hamnat i statens klor - sedan Gustav Vasas tid men inte minst under socialdemokraternas 1900-tal. Var det verkligen detta Luther och Olaus Petri lämnade påvekyrkan för? Gissa gärna.

Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.

Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. v. 9-11 (forts.)

Påskvänner!

Ur Johannes´ andra brev:

Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, ska ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling. (Bibel 2000)

Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. (KB 1917)

Vi behöver inte tillämpa det här så att vi inte får säga "hej" till ett Jehovas vittne eller till John Shelby Spong. Eller visa vanlig mänsklig hjälpsamhet om de behöver hjälp. Det handlar om att välkomna någon till (hus-)församlingen eller EFS-gruppen eller årskonferensen, som biskop och förkunnare. Och det kan vi inte göra med någon som så tydligt lämnat "Kristi lära" som John Shelby Spong och hans lärjungar.

Hur tänkte Claes-Bertil Ytterberg (f.d. stiftschef i Västerås) och Hans Ulfvebrand (kontraktsprost i Stockholm och vinnare av biskopsprovvalet nyligen) när de bjöd in "biskop" Spong till Sverige och - i Ytterbergs fall - skrev förordet till den bok Rune Imberg kallar "vidrig smörja" ? Har inte bl.a. Ytterberg och Ulfvenbrand faktiskt i högsta grad gjort sej delaktiga i Spongs onda gärningar? Och måste inte sådant påtalas, också under pågående biskopsvalkampanj?

Och vad innebär det för EFS och vår relation till Svenska kyrkan och dess nuvarande och blivande biskopar? Läs också Ole Hallesbys 1 maj-tal från 1957 om vårt förhållande till villoläran.

Led, milda ljus,
i dunkel, dimfylld värld,
led du oss fram.

Skaparljus, du livets ord,
halleluja,
sök vårt hjärta, led vår fot,
halleluja.