Varför ska jag tro på Gud?

Påskvänner!

Så heter en mycket bra bok av Tim(othy) Keller som dog i somras. Köp den och läs den! Den bygger på de sju vanligaste "mothugg" han fått av kritiker och tvivlare. De påstående eller frågor som han tar upp i bokens sju första kapitel är dessa:

1) Det kan inte bara finnas en sann religion

2) Hur kan en god Gud tillåta lidande?

3) Kristen tro är en tvångströja

4) Kyrkan bär ansvar för så mycket orättfärdighet

5) Hur kan en kärleksfull Gud skicka någon till helvetet?

6) Vetenskapen har motbevisat Gud

7) Man kan inte tolka Bibeln bokstavligt

Fundera ett tag på hur du skulle besvara dessa invändningar (visst har du mött dem och kanske gjort dem själv?). Det är bara nyttigt. Kellers bok är inget "facit", men den är skriven med både intelligens och medkänsla och är nog det matnyttigaste jag läst från "over there", tillsammans med några böcker av Peter Kreeft. Köp och läs!

Ett litet föredrag som smakprov på Tim Keller:

Tor Andrae och hans mästare, den store reformatorn Nathan Söderblom - biskop resp ärkebiskop i Svenska kyrkan och båda på stol 16 i Svenska Akademien

Påskvänner!

Vad f-n är nu detta?

Han är den svenska teologiens och därigenom den svenska kristenhetens verkliga reformator och nydanare. Andra ha stått vid hans sida, tänkt samma tankar och tagit sin del i striden. Men han är den främste, den mångsidigaste, den om verkat mest både på djupet och bredden. Och framför allt blir det i hans verk mycket klart, att här icke är fråga blott om en teoretisk förenkling, en lättnad för den betryckta tanken utan om religiös frigörelse. Denna reformation betyder två ting. Först en konsekvent genomförd, rent historisk uppfattning av kristendomens tillblivelse, av dess stiftare och dess heliga urkunder, med uteslutande av allt övernaturligt, för så vitt därmed förstås tilldragelser eller ingripande av principiellt annat slag än de, som annars bilda människolivets eller historiens vävnad. För det andra: Från religionens eller från den religiösa auktoritetens sida får icke ställas något hinder i den fria tankens och forskningens väg. (Tor Andrae, Nathan Söderblom J A Lindblads förlag 1931 s 104f, kurs av AH)

Tvivlet i själen stärktes av de ofullkomliga formuleringarna, som när de ohjälpligt ramlade, hotade att dra med sig den smula tro och trygghet, som fanns i sinnet. För den, som upplevat detta, kan frågan om teologi aldrig bli ringa eller likgiltig, frågan om en rätt lära, ortodoxi, i motsats mot de falska traditionella läror, som hotade att beröva oss sanningen och livets fäste. Den som icke genomkämpat i sitt eget inre liv en smärtsam och vådlig kamp med nedärvda kyrkliga och religiösa föreställningar, har icke samma rätt och myndighet att döma om vare sig gammal eller nyare teologi. (Nathan Söderblom, Andrae s 107f, kurs av AH)

Han är medveten om att hans tro behöver andra uttryck än dem, som läseriets och väckelsens fromma jargon slitit ut och profanerat. Han är ömtåligt rädd att falla in i det Kanaans tungomål, som hans pietistiska samtida omedelbart skulle ha förstått och godtagit. Men hans fromhet, hans innersta bekännelse är evangelisk Kristustro, icke teism eller formlös oändlighetsmystik. (Tor Andrae, s 109)

Då söker jag tala det språk vi använda sins emellan. Jag vill föra människorna till att personligt påverkas av Kristus. Därför söker jag skildra honom så, att han angår människorna i vår tid. (Nathan Söderblom, Andrae s 110)

Varför blev han så länge missförstådd? Kätteriet i bibelfrågan var den första och djupaste anledningen. Kunde den vara kristlig, som slog undan den kristna trons stöd och fäste! Det var ingen illvilja, det var en naturlig omöjlighet att förstå. Den finnes på sina håll ännu i dag, och i vissa kretsar, där man numera av fullaste hjärta hyllar ärkebiskop Söderbloms minne och böjer sig i vördnad inför hans livsgärnings oförtydbara vittnesmål, gör man det under tysta försök att glömma att han en gång varit bibelkritiker och "rationalist", eller möjligen i välmenande tro, att han småningom kom på bättre tankar. Bådadera är blodig oförrätt mot hans minne och mot den sanning, åt vilken han vigde sitt liv. Det får aldrig glömmas, att han en gång var kättaren Nathan Söderblom. Var och förblev. Det är en äretitel, lika visst som det är en äretitel för mäster Olof, att han var en kättare för Peder Galle och Povl Helgesen och påven och hans anhang. Ingenting i denna värld är bittrare och underligare än ärlig fiendskap för trons skull. (Tor Andrae, s 111f, kurs av AH)

Man blir rädd för att taga de stora, härliga orden i Nya testamentet i sin mun. Sätta vi på oss de religiösa stormännens dräkt, så framträder vår egen religions spinkighet och tarvlighet så mycket större. (Nathan Söderblom, Andrae s 112)

Men många gammaltroende saknade djupt den religiösa vokabulärens vanliga fraser och anmälde missnöje. Ingen religion kan bestå utan dessa trofasta fromma själar, som vårda det heliga arvet utan att nännas rubba en bokstav. Men blir deras makt för stor i församlingen, kan andelivets växt bli lidande. (Tor Andrae, s 113)

Gud uppenbarar sig i historien, icke i övernaturliga ingripanden och orakel utanför historien. Den forskning, som ärligt bemödar sig att fastställa sammanhang och mening i historien och fastslå den verkliga historiska karaktären hos dess handlande personligheter, kan därför icke komma i strid med trons intressen. Den blir fastmera ett stöd för tron. (Tor Andrae, s 121)

Det måste ju erkännas, att ställningen var svår för den konservativa majoriteten. Teologien hade kommit på glid. Konformitet med bekännelsen i någon slags juridisk mening kunde icke längre krävas. Man nöjde sig med att fordra en viss särskild personlig inställning, någon grad av kristlighet eller kyrklighet i tänkesättet, men det föll sig naturligtvis ytterst svårt att ge detta krav något klart och hållfast principiellt uttryck, som kunde brukas i en vetenskaplig diskussion. Åskådningssättet har väl ännu enstaka anhängare inom svensk teologi. Men annars har Söderbloms mening att teologien icke får erkänna någon annan metod eller andra förutsättningar än dem, som gälla för annan humanistisk vetenskap, segrat inom fakulteterna. Om icke desto mindre förhållandet mellan teologi och kyrka i vårt land för ögonblicket i allmänhet präglas av förståelse och förtroende, så beror det framför allt på att Söderbloms personliga insats vunnit en kredit åt den vetenskapliga teologien, som kanske räcker an generation. Hur förhållandena sedan komma att utvecklas, blir en annan fråga. (Tor Andrae, kurs av AH)

Det kan emellertid icke bestridas, att Sabatiers religionsfilosofi satt mycket märkbara spår i hans tänkande. Genom att visa religionen helt till trons värld, såsom dess eget område, menade sig Sabatier kunna ge båda, religionen och vetenskapen, sitt. Båda kunna och måste vara fullt självständiga och ostörda inom sin egen domän. Tron får alltså icke på något sätt ifrågasätta vetenskapens fulla självständighet inom dess område. Detta gäller även teologien som vetenskap. Den har att utan alla förutfattade meningar hänsynslöst använda den historiska och psykologiska kritikens metod på religionens föremål. Men på samma gång skall - inkonsekvent nog - denna kritik äga betydelse för religionen själv. Den når ända in i den egentliga trosvetenskapen, dogmatiken, och skall där med den egna äkta religiösa erfarenheten som norm söka skilja det religiöst värdefulla och bestående i tron från det mindervärdiga. Att detta betyder ett ingrepp från vetenskapens sida i det område, som blott hör tron till är ju uppenbart. Samma uppfattning av teologiens väsen: den skall vara vetenskap i vanlig mening utan alla förbehåll och inskränkningar, möter man i Söderbloms 'Studiet av religionen' 1907. Och samma inkonsekvens finna vi här i uppfattningen av dogmatiken, som även den skall vara rent vetenskaplig och dock ett äkta och normativt uttryck för den kristna tron. (Tor Andrae, s. 201-02. kurs av AH)

För Sabatier ha alla trons utsagor en blott symbolisk karaktär. Det gudomliga kan aldrig klart uttryckas i våra ord och begrepp. Blott i bilder kan det antydas och uppfattas. Alla trossatser och dogmer äro till sist sådana symboler, kläder, som växla efter olika tider och tankevanor, skuggan av det verkliga. Samma sanning och samma gudomliga liv kan döljas under olika kläder. Med en sådan åskådning är det icke svårt att finna sig tillrätta med ålderdomliga och egentligen utlevade former i bekännelse och liturgi. Allt tal om trons värld är ju blott en liknelse. Jag behöver icke påpeka vad Parisskolans symbolism betytt för Söderbloms tänkande. Den har stärkt hans böjelse för kyrklig traditionalism - enligt mångas mening i högre grad än önskvärt varit - liksom hans ekumeniska vidhjärtenhet. (Tor Andrae, s. 202 kurs av AH)

Viktiga mementon inför hösten

Påskvänner!

Inför hösten finns det en del att tänka på, både inom Efs och inom Svenska kyrkan i stort. 

* Stefan Gustavsson påminner om hur viktigt det är att hela Guds rådslut kommer med i förkunnelsen.

* Forskaren Caroline Klintborg påminner om att inte minst konfirmanderna har rätt att få svar på sina frågor.

* Och professor Anne Kalvig säger upp sig från universitetet i Stavanger av en anledning.

S:t Rosenius som jägare

Påskvänner!

Igår firade vi ju Larsdagen, och diakonen S:t Laurentius betraktas ju i vida kretsar som förebedjare för studerande och arkivarier. Vet inte hur man kommit fram till det - han är ju faktiskt lite svår att fråga jämfört med de helgon och förebedjare vi har mitt ibland oss. 

En lite rolig tanke (tycker jag som protestant åtminstone) är att tänka sej vår egen S:t Rosenius som jägarnas förebedjare (s k skyddshelgon), ty i motsats till S:t Franciskus (men i likhet med S:t Hubertus) ägnade han sej i ungdomen åt jakt. Följande berättelse ur Amy Mobergs Rosenius-biografi (här språkligt lätt bearbetad) tycker jag tyvärr har kommit bort i de flesta "hagiografier" över Rosenius och hans fader läsarprästen, trots att det kunnat ge dagens generationer norrlänningar en mer positiv bild av "pietisterna":

Efter föräldrarnas flyttning till Sävar [från Kalix, skr anm] sommaren 1829, inskrevs de båda bröderna i Umeå skola [...]. Ofta gick de under denna tid om lördagsaftnsrna den nära två mil långa vägen från Umeå till Sävar för att få tillbringa söndagen I det kära föräldrahemmet, men måste sedan använda natten mellan söndagen och måndagen för att i rätt tid vara tillbaka i skolan.

Skolloven tillbringades alltid i föräldrahemmet. Fadern tog då inte sällan sina båda äldsta söner ut på sjön för att fiska eller jaga sjöfåglar, den dunrika fjällgåsen, skraken, anden och andra av det befjädrade släktet, eller i skog och mark för att med bössan eller snaran komma åt skogens lättare villebråd, haren, tjädern eller orren. 

Ännu i sina senare år mindes Carl och berättade gärna om sina första försök att på egen hand lägga snaran och om sin barnsliga glädje då han fångade den första tjädern.

Nåväl, i Augsburgska bekännelsen apologi görs rent hus med åkallande av helgon. Ber för den stridande kyrkan gör de väl ändå och vörda dem kan vi gärna göra, det är därför jag gärna skriver "S:t Rosenius" utan att invänta påvens tillstånd.

96 teser

 

96 teser

och fromma önskningar

- till minne av Martin Luther och Philipp Spener men naturligtvis utan varje jämförelse med dessa kyrkans sanna reformatorer -  

Ecclesia semper reformanda

 

1. Kyrkans grundare och Herre är Jesus Kristus - och ingen jordisk kung, president, partiledare eller statsminister.

2. Jesus, Guds härlighets återsken och hans väsens avbild, ger  en sannare bild av Gud än Muhammed ger.

3. Den som tvivlar på ovanstående, eller som inte ens står upp för att detta är Kyrkans tro, bör aldrig bli ärkebiskop eller ens präst i någon kristen kyrka.

4. Svenska kyrkan är eller skulle vara en kristen kyrka - och varken något statligt verk eller någon sorts hembygdsförening.

5. Grundarens generalorder är och förblir att vi ska gå ut och göra alla till hans lärjungar.

6. Enligt Sankte Per gav han oss i uppdrag att berätta för folk att han är den som Gud bestämt att döma både levande och döda – och inte minst att var och en som tror på honom ska få syndernas förlåtelse genom hans namn.

7. Det betyder att både ateister och namnkristna, buddhister och hinduer, judar och muslimer och alla andra ska nås av hans kallelse till omvändelse och evigt liv genom tron på Jesus.

8. Vi får hoppas och be om nästan vad som helst, exempelvis vår egen eller alla människors slutliga frälsning.

9. Vi har däremot bara mandat att lova att den som tror på Jesus blir räddad och saknar alltså mandat att lova att alla blir evigt saliga även utan omvändelse och tro på Jesus.

10. Att det inte finns någon död som ej bytes i glädje är en känd svensk poets utfästelse på ett kyrkligt begravningsmagasins framsida, inte vår Frälsares.

11. Vi har varken som kyrka eller som andliga vägledare mandat att avgöra enskilda människors eviga öde, vare sej åt ena eller andra hållet.

12. Här om någonsin gäller regeln att Domaren dömer.

13. Däremot bör själavårdaren genom undervisning och samtal hjälpa människor att rannsaka sig själva i ljuset av Guds ord. ”Om vi gick till doms med oss själva, blev vi inte dömda.” ”Döm mitt hjärta här i tiden”.

14. Vi har fortfarande all anledning att be den bön som förr alltid bads vid begravningar: "I dödens stund, på den yttersta dagen hjälp oss, milde Herre Gud!"

15. Vi har också all anledning att vid tacksägelseringningen åter börja be: "Herre, lär oss att så betänka vår egen förestående bortgång att vi, när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, må vara beredda till en salig hädanfärd."

16. Om kyrkoledningen och vissa präster försäkrar att det inte finns något att frukta efter döden, hamnar vi andra snabbt i samma pinsamma läge som medlemmar i en mykologisk förening, vars ledning går ut och försäkrar att alla svampar är ätliga efter förvällning. Den som tiger uppfattas ju samtycka.

17. Den fullkomliga kärleken driver förvisso ut rädslan, men det gör också okunnigheten, dumheten eller förhärdelsen. Jesus säger ju trots allt åt oss att inte frukta dem som bara kan dräpa kroppen utan den som kan mer än så.

18. Det säger en del att vår Frälsare otvetydigt saligförklarade en som dömts till döden som rövare men inte gav oss minsta hopp om en person som han själv valt till apostel.

19. Alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda.

20. Alla helgon och Alla själar är alltså inte ”egentligen” samma sak, som det under en allhelgonahelg häromåret utan dementier påstods på Svenska kyrkans hemsida.

21. Helgon är å andra sidan inte bara de som helgonförklarats av påven - och det tror inte påven heller.

22. Vi ska enligt Bibeln särskilt minnas dem som lärt oss Guds ord, se hur deras liv slutade och ta efter deras tro (inte deras felsteg).

23. Jesus Kristus är nämligen densamme igår, idag och i all evighet!

24. Nattvardens sakrament är nu som förut Kristi sanna kropp och blod, oss kristna till att äta och dricka.

25. Evangelisk-luthersk tro om detta är allmänkyrklig och katolsk, även om vi fortfarande även ser nattvardselementen som verkligt bröd och verkligt vin.

26. Saklig information om Kyrkans lära om dopet och nattvarden måste förmedlas tydligt, så att folk vet vad deras barn är med om och så att de kan pröva sig själva innan de äter av brödet och dricker av bägaren.

27. Konfirmationen är ingen specifik nattvardskurs, men måste rimligen motsvara undervisningen för dopkandidater, eftersom den som ännu inte är döpt måste döpas före konfirmationen och vi inte kan begära mer av just den.

28. Om konfaundervisningen motsvarar dopundervisningen måste den givetvis tas på minst lika stort allvar, även när det gäller redan döpta.

29. Migrationsverket har hjälpt oss med att ställa frågan vem som är kristen, om det alls har en konkret innebörd och därmed kan anges som skäl till asyl. 

30. Att bli kristen, döpt och konfirmerad, kan i varje fall inte bara handla om att "förklara sig informerad", som en präst uttryckte det.

31. När konfirmander och t o m konfirmandfaddrar öppet kan säga att de aldrig trott på Gud är det något med själva konfirmationskonceptet som gått snett eller mörkats, men "bekräfta ungdomarna" kan vi förstås göra ändå.

32. Den stora och allt avgörande konfirmationen av dopet är att fortsätta eller börja leva med församlingen i Kristi gemenskap och inte börja tänka "been there, done that".

33. Ordet och sakramenten är nådens medel som Kyrkan och de kristna inte kan överleva andligt förutan.

34. Det är Kyrkans uppgift att både klargöra detta faktum och att generöst erbjuda nådens medel.

35. De politiska partierna måste som sådana uteslutas – om de inte snart utesluter sig själva - ur kyrkans beslutande församlingar. Och partipolitiskt icke obundna nomineringsgrupper bör inte få ersätta dem.

36. Partianslutna kristna bör däremot i regel uppmuntras i både sitt politiska respektive kyrkliga engagemang, eftersom fler behövs i politiken, inte minst kristna.

37. Ämbets- och äktenskapsfrågorna är viktiga men inte allena saliggörande.

38. Prästvigningsförbud och avkragningsregler bör främst gälla verkliga irrlärare, vilket sekulära politiska partier med egna favoritdogmer helt naturligt saknar insikt om.

39. Att sekulära politiska partier, ibland med ateister eller kulturella muslimer som ledare, alls lägger sej i vilka som ska få bli präster och biskopar är lika absurt som om kyrkan la sej i vilka som skulle få företräda partierna.

40. Att det är vi som gör Jesus gudomlig genom att vänta oss allt gott av honom är en fruktansvärd irrlära, trots eller särskilt med tanke på att den framförts av en präst i Kyrkans Tidning med hänvisning till Luthers definition av vem vi har till vår ”Gud”.

41. Att Gud inte skulle existera som ett från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen borde inte vara möjligt för en präst, kyrkoherde eller ej, att hävda, men har dock hävdats av åtminstone en sådan.

42. Att ta avstånd från klassiska Agnus Dei och offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synd, borde inte heller vara möjligt för en kyrklig företrädare, stiftsadjunkt eller ej, men är det tydligen.

43. Att hylla syndafallet och ormen från urtiden, han som eljest kallas djävul och satan, borde i synnerhet vara omöjligt för varje präst, inte bara domkyrkolektorer - och inte bara kring Mikaeli med dess läsningar från Uppenbarelseboken.

44. Biskopar som inte ingriper mot sådana grova villolärare är själva medansvariga för de grova villolärornas spridning och borde därför mista kappa och krage om de inte bättrar sig.

45. När de samtidigt stoppar gammalkyrkliga, klassiskt högkyrkliga och konservativt lågkyrkliga kandidater från tjänst i vår kyrka, silar de mygg och sväljer kameler.

46. Att ändå utan märkbara protester betrakta sådana biskopar som andliga ledare - inte bara administratörer och stiftschefer - och fortsätta bjuda in dem som just biskopar och andliga ledare till ungdomsläger och kyrkhelger ger fel signaler i en ödestid.

47. Vill de visitera eller hälsa på, så visst, men de bör i dagens situation då själva examineras, utfrågas och ställas till svars.

48. En vaken och initierad kyrklig journalistik, i både kyrkans egna publikationer och andra, t ex public service, vore en nåd att stilla bedja om.

49. Prästvigningsuppgiften är den största exekutiva makt våra biskopar har. De som dessa inte prästviger blir normalt sett heller inte präster – inte i vår kyrka åtminstone.

50. De klassiskt högkyrkliga har (även av mig) anklagats för myggsilande och kamelsväljande och att hellre prästviga en manlig villolärare än en kvinna. Men få tror väl ändå att en klassiskt högkyrklig biskop skulle prästviga icke-teister, satans- och syndafallshyllare eller Agnus Dei-dissare för att de är män?

51. Det vore nog tjänligt åt många av oss om våra bästa prästkandidater nu nekades prästvigning pga äktenskapsfrågan, med tanke på hur föga vi protesterat mot behandlingen av klassiskt högkyrkliga (eller gammalkyrkliga eller lågkyrkliga av typen bv-are och laestadianer) i ämbetsfrågan.

52. Men vägrar biskoparna viga får väl kyrkans gräsrötter som vanligt börja kalla, avskilja/ordinera och anställa predikanter igen - enligt Luther har vi då t o m nödvärnsrätt att prästviga dem själva, även om vi då, med större eller mindre rätt, skulle uppfattas som en egen kyrkobildning.

53. I ett verkligt liberalt samhälle kan både traditionella och nyare kristna kyrkor verka och frodas, utan att behöva stå för något slags liberalteologi.

54. I en verkligt evangelisk-luthersk kyrka, verkligt fri från staten och med fokus på mission och evangelisation, skulle fria missionsorganisationer känna sig verkligt hemma - men kanske inte lika mycket behövas?

55. Idag är behovet av en fokuserad missionsorganisation i Svenska kyrkan enormt - och behovet behöver dryftas och lyftas i både tid och otid.

56. Riktiga (riks-)evangelister borde utbildas och anställas av både Svenska kyrkan och fria missionsorganisationer.

57. Kallelsen till missionär är en kallelse även för svenska män och kvinnor.

58. Mission och särskilt pionjärmission måste alltid bedrivas med livet som insats, vare sej man kommer till Sverige eller Etiopien, Indien eller Kina.

59. Elva av tolv apostlar och många av pionjärmissionärerna i vårt land och andra länder fick betala med sina liv.

60. Det kan inte vara meningen att bara koreaner och etiopier, indier och kineser idag ska våga sina liv för missionens sak.

61. Svenska kyrkans mission måste återupprättas och proklameras som just mission, inte internationellt arbete i allmänhet.

62. Svenska kyrkan får vid sina jul- och fasteinsamlingar inte skämmas för att lyfta evangeliet om Jesus som världens Frälsare, av rädsla för att stöta sekulariserade bidragsgivare.

63. Människan lever inte bara av bröd, utan av allt som går ut ur Guds mun.

64. Diakoner borde få sköta en begravning även utan närvarande präst - begravningar hör ju inte till sakramentsförvaltningen utan är framför allt en kärlekstjänst!

65. En kristen begravningsförrättare bör tala mer om Jesus än den döde och försöka anknyta till kyrkoåret, i varje fall till Jesu död och uppståndelse! Den gamla begravningsbönen, sjungen eller läst, är en god hjälp till detta.

66. Aldrig mindre än hopp för den störste bland syndare och aldrig mera än hopp för den frommaste bland kyrkogångare (fritt efter G Wingren), för som sagt: domaren dömer.

67. Det talas ofta och med all rätt om faran av att tala för mycket om helvetet, men sällan om faran av att aldrig varna för det (fritt efter C S Lewis).

68. Även Bibelns sista tio, sammanfattande verser måste regelbundet kunna framföras högt och offentligt, utan blygsel eller självcensur, utan att lägga till eller dra ifrån. 

69. Det är inte rimligt att präster och biskopar idag verkar mer övertygade om vissa mäns barnafödande än om jungfrufödelsen.

70. Den som föder sitt barn kan aldrig någonsin vara man och barnets pappa.

71. Nygnosticismen misskrediterar både ämbets- och äktenskapsreformerna.

72. Särskilt kvinnliga prästers hyllningar av syndafallet och den gamle ormen, utan offentliga biskopsingripanden, spelar det s k "kvinnoprästmotståndet" i händerna.

73. Äktenskapet är per kristen definition ett förbund mellan en man och en kvinna, inga andra.

74. Äktenskapet ska hållas i ära och äkta säng bevaras obesmittad, som det står skrivet.

75. Vi kan inte ducka i äktenskapsfrågan: antingen förklarar vi oss lojala med Svenska kyrkans nya lära om äktenskapet som ett förbund mellan två vuxna i största allmänhet, eller också med den klassiska kyrkoläran om äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna.

76. Står vi fast vid vår bekännelse om äktenskapet ska vi göra det offentligt och med stolthet, inte som kuschade hundar - även om en toppkarriär då verkar omöjlig för oss just nu i de flesta partier, liksom i vår egen kyrka.

77. Stoltheten ska då gälla själva läran och inte alla uppföranden eller uttalanden som förekommit gentemot hbtq-personer. Där finns saker att be om förlåtelse för, göra bot och bättring för och stå upp emot tillsammans med både Rfsl och andra sammanslutningar.

78. Queerideologin tangerar dock gnosticismen och misskrediterar även ämbetsreformen - jfr biskop Nygrens profetia 1958 om svärmeandars väg.

79. Som undantagsfall må omgifte efter skilsmässa äga rum, även i kyrkan, men undantagen bör här som annars endast få bekräfta regeln, inte bestämma den.

80. Ingen kristen kyrka och församling kan som Svenska kyrkan idag lova staten att viga om en person hur många gånger som helst – det blir ju att utfästa sej välsigna även ren otrohet och ”successiv polygami”.

81. Eftersom äktenskapet per klassisk kristen definition, bekräftad av Sveriges Kristna Råd så sent som 2008, och enligt vår kyrkas bekännelse är ett förbund mellan man och kvinna (se Stora katekesen om 4:e och 6:e budet), kan kyrkan omöjligt viga samman två karlar eller två damer till just ett kristet äktenskap - eller tre personer av vilket kön de vara månde.

82. Undantag från ovan sagda må ske t ex om den ena "mannen" är eller kan bli med barn; men kyrkan kan heller inte tvingas acceptera varje påstått förbund mellan man och kvinna som ett sådant - när t ex bägge parter är eller kan bli med barn.

83. Välsignelse eller förbön kunde efter pastorala överväganden tänkas ske även vid halvsyskonrelationer, homorelationer, polyrelationer eller samborelationer i allmänhet.

84. Alla ovannämnda relationer kan innehålla så mycket kärlek, omsorg, glädje och trofasthet att påven borde kunna välsigna detta utan att därmed okritiskt godta allt sexuellt samliv.

85. Men att viga till äktenskap är inte bara som ofta påstås att välsigna någons kärlek, utan det är även att explicit bejaka och prisa den fysiska, sexuella föreningen, detta att med vår Herres ord ”bli ett kött”.

86. Kristenheten är med Luthers ord som en full bonde som drattar ner på andra sidan när han fått hjälp att ta sej upp i sadeln.

87. De flesta vägar har ett dike på båda sidor, och båda måste undvikas om man ska komma fram. 

88. Den som bara försöker undvika det ena diket hamnar lätt i det andra.

89. Miljö- och samlevnadsfrågor måste båda adresseras av kyrkan på ett relevant och trovärdigt sätt - för varför skulle människor tro oss när vi talar om himmelska ting ifall vi struntar i eller pratar strunt om de jordiska?

90. Samtidigt hör de och de andra etikfrågorna knappast på allvar till kyrkans "differentia specifica" - det finns ju aktörer som talar vist och klokt om dessa frågor utan att vara kristna.

91. Kyrkans "differentia specifica", som ingen talar om ifall inte Kyrkan gör det, är framför allt evangeliet om Jesus och honom som korsfäst, d v s som världens Frälsare och Försonare, som Medlaren mellan Gud och människor.

92. Eftersom ingen annan säger detta om Kyrkan inte gör det, bör Kyrkan koncentrera sig på att sprida detta budskap i ord och handling, utan att fördenskull tiga om allt annat.

93. Lagen är av naturen någorlunda känd, men evangelium är en hemlighet förborgad för allt förnuft (cit. ärkebiskop Svebilius). 

94. Varje söndag skulle vara en liten påsk- och pingst- och domedag.

95. Varje rätt nattvardsfirande är en förkunnelse av Herrens död - till dess han kommer åter.

96. När Jesus sa "Vänd om" och "Följ mig" menade han att vi verkligen skulle följa honom och så leva i omvändelse och efterföljelse livets alla dagar – så som han lovat vara med sin kyrka och församling alla dagar till tidens slut.

 (rev 251030)

Kan man minnas Edith Stein idag, fast man inte är romersk katolik?

Påskvänner?

Ja, det kan man! Efs-are får gärna ha lite koll också på andra helgon än S:ta Lina och S:t Carl Olof. (Men inte minst dem). 

Idag den 9 augusti tror man att Edith Stein dödades i en gaskammare i Auschwitz. För att hon var judinna, ja. Absolut. Glöm aldrig hennes stamfränder "efter köttet". Men också för att hon var katolsk kristen och hennes biskopar den 20 juli rutit ifrån mot judeförföljelserna (som de konverterade judarna i Nederländerna just erbjudits slippa). Följ länken!

Edith Stein (eller "Teresia Benedicta av Korset") är väl värd att lära känna. Se f ö Hebréerbrevet 13:7-8.

David Thurfjell, C O Rosenius och Martin Luther

Påskvänner!

Sista söndagen i juli, då jag ännu hade semester, sjöng Hans Lindholm så fint sina tonsättningar av Bo Setterlinddikter på EFS Brogården (han sjöng dem även i Knösta i våras).

Vid kaffet efteråt kom David Thurfjells sommarprat upp, där han givit C O Rosenius en känga för dennes tal om svenskarna som "döpta hedningar". (Då var ju Rosenius ändå känd och ibland klandrad som för sin tid ovanligt evangelisk, med sitt "Kom som du är till Jesus"). Man undrar ju vad Thurfjell hade sagt om Martin Luthers omdöme om tyskarna på 1500-talet:

"Hjälp gode Gud viket elände jag har fått se. Gemene man vet ingenting alls om den kristna läran, i synnerhet i byarna. Tyvärr är många kyrkoherdar helt oförmögna och odugliga att undervisa och ändå ska alla kallas kristna, vara döpta och gå till nattvarden fastän de inte kan Fader Vår, trosbekännelsen eller tio Guds bud. 

Men de lever som de kära kreaturen och de oförnuftiga svinen. Där på sina håll evangeliet förkunnas har de lärt sig att mästerligt missbruka friheten. Ni biskopar, hur ska ni kunna stå till svars inför Kristus för att ni lämnat folket vind för våg och inte för ett ögonblick följt ert ämbete? Måtte ni inte bli straffade därför.” 

T o m många kyrkoherdar var alltså helt oförmögna och odugliga att undervisa. Därför skrev Luther Lilla katekesen (främst för lekmännen) och Stora katekesen (främst för prästerna). Evangelisation behövs då som nu. 

Egentligen undrar jag vad David Thurfjell hade sagt om Gamla testamentets profeter, t ex Jeremia, som sannerligen inte skönmålade folkets "religiositet". Eller Johannes Döparen och Jesus som tilltalade det fromma, utvalda folket med ord som "Ni huggormars avföda".

Första dagen på jobbet!

Påskvänner!

Ja, efter semestern då, alltså. Jag räknar mej numera som stödmedlem i Evangeliska Brödraförsamlingen, och deras klassiska andaktsbok Dagens Lösen kan numera avlyssnas - och stödjas - via Dagens podd! 

Passade otroligt bra just idag, tyckte jag, även om jag inte som den nybotade mannen i 40-årsåldern hoppade runt, vare sej i Jerusalems tempel eller i Iggesunds kyrka, där jag i morse satt och lyssnade till bibelordet och bönerna. (Men lite mer hopp i kyrkorna vore nog inte fel!).