Luthers Credo-psalm fyller också strax 500 år och är väl värd att börja sjungas igen, kanske denna advents- och jultid? Riktigt rolig att sjunga starkt och enstämmigt, gärna a capella!
*1. Vi tror på en allsmäktig Gud, av vars Ande, genom Ordet, allt skapat är och på vars bud allt var mycket gott på jorden. Oss en Fader vill han vara, och utav sin goda vilja ska han alltid oss bevara, aldrig oss ifrån sig skilja. På allt hans öga än ger akt och inget övergår hans makt.
*2. Vi tror också på Jesus Krist, Faderns Son, vår Herre kära. Av evighet han är förvisst som sin Far i makt och ära. Genom Andens kraft allena honom rena jungfrun födde. Han att oss med Gud förena bland oss levde, led och blödde. För oss han döden övervann och sitter på Guds högra hand.
*3. Vi tror på Anden, helig, mild, som oss i en helig kyrka med fridens band förena vill och med nådens gåvor styrka. Synden blir ifrån oss tagen, stillad blir då själavåndan. Vi står upp den sista dagen, då ju Jesus är uppstånden. Ett evigt liv skall komma då. Gud låter oss sin glädje få. Amen.
En numera rätt ovanlig Luther-psalm, hans Sanctus ur Deutsche Messe 1526, var alltså tänkt att sjungas som höghelig lovsång, som Sanctus, i varje högmässa. Även om vi inte gör det kan vi gärna begrunda den vackra psalmen så här mitt i advent med två veckor kvar till julafton. (Triakel sjunger som alternativ den äldsta svenska översättningen till en folklig koral).
Folklig koral: Jesaja fick en uppenbarelse och såg sin Herre, ja, sin Skapare, i templet sitta på en upphöjd tron, hans mantelsläp uppfyllde varje zon. Serafer stod där inför Skaparen, sex vingar kunde ses på var och en. De skylde sina ansikten med två, höll två för sina fötter likaså, med två de flög, och dessa tjänare nu tydligt till varandra ropade: "Helig är Gud, vår Herre Sebaot, helig är Gud, vår Herre Sebaot, helig är Gud, vår Herre Sebaot och av hans härlighet är jorden full!" Då skälvde husets trösklar på sin grund, av rök blev templet fullt i samma stund.
Text: Martin Luther 1526 (Sanctus i hans Deutsche Messe) efter Jesaja 6.
Den här koralen (från Magdeburg 1524) har vi redan mött till Luthers skördefestpsalm. Här kommer den alltså på nytt till en text av Olaus Petri från 1526 (så psalmen är i genomsnitt 500 år!). Låt inte den något mollbetonade melodin förleda - den är egentligen en glad och frisk koral. Precis som Olaus Petris psalmtext. Jag minns att Efs-predikanten Tore Nilsson inte sällan inledde sin predikan med att bedja hela denna fina psalm (i 1937 års psalmboksversion).
1. O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dej vill kalla och rena oss med Kristi blod som borttar synder alla: låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara, låt det i mörkret på vår jord ett ledljus för oss vara, låt ingen vilse fara!
2. Tillsammans ropar vi till dej, som alltid hör och ser oss, för ingen tar ditt ord till sej om inte nåd du ger oss. Du, Fader, lärt oss att förstå att djävulen vill blanda sitt ogräs i din säd, och så fördärva hela landet. Så sänd till oss din Ande!
3. O Gud och mänska, Jesus Krist, som synden på dej tagit, du känner bäst vår stora brist, du trött och frestad varit. O Jesus, du vår Broder kär, ditt löfte vi påkallar: sänd Hjälparen som sanning lär och kan bevara alla för att ifrån dej falla.
4. O du Guds helge Ande, kom! Slit sönder satans snara. Ge ordet i vårt hjärta rum och oss i tron bevara, så var och en blir heliggjord och prisar Gud med gamman, ja, så att Jesu Kristi ord oss leder allesamman till himlens glädje. Amen! Text: Olaus Petri 1526, ngt bearb. A.H. 2011, 2024 Musik: Medeltida/Magdeburg 1524, alt. Heinrich Schütz Enligt Oscar Lövgren Olaus Petris främsta psalm (jag har ingenting att invända). Om Olaus Petris psalmdiktning i allmänhet och denna psalm i synnerhet skriver Emil Liedgren (cit. efter Lövgren): "Det är inte minst i psalmen som den svenske reformatorn Olaus Petri hävdar sin personliga egenart och sin självständiga uppfattning bredvid den store lärofadern. Luthers stormande kraft och glada dristighet äger han ej, dennes betagande naiva innerlighet och värme ej heller. Det är något mera torrt, tunglynt och betänksamt, kanske specifikt uppsvenskt och närkingskt hos smedssonen från Örebro, ett härdat, oböjligt mod, ett sällsynt redligt sinnelag, men föga av bredd och festlig råga. Hans otvivelaktigt yppersta psalm 'O Fadher wåår barmhertigh och godh" andas, betecknande nog, icke lättnad och jubel utan beklämmande oro, ansvarskänsla och kämpande bön." Vilket välformulerat dravel, frestas man utbrista om Liedgrens karaktäristik! Det är väl den femtaktiga (jo!) mollmelodin och själva utgångsläget som får psalmen att låta lite beklämmande ibland, men i huvudsak är det ju samma trosfrimodighet och dristighet i bönen som hos Luther. (Som ju även skrev "Ur djupen ropar jag till dig" och "Vår egen kraft ej hjälpa kan; vi vore snart förströdda"). Läs eller snarare bed sista versen högt och fundera på var det "torra, tunglynta och betänksamma" (för att inte tala om närkingska!) skulle vara till finnandes. Och är inte även anslaget så evangeliskt befriande som tänkas kan? Melodin trycktes enligt Lövgren i Teutsch Kirchenampt, Strassburg 1525, till texten Es wollt uns Gott genädig sein (sv. övers. Gud över oss förbarmar sig), men anges numera vara känd från Magdeburg 1524 och utgå från en medeltida melodi. Jfr Youtube-klippet överst, där man dock hör att melodin förenklats något i svensk tradition. O Petri:
I fjol fyllde 24-åriga Elisabet Kreuzigers vackra psalm 500 år. Men vi fortsätter väl fira detta församlingssångens reformationsjubileum med psalmer som uppnått ett halvt millennium. Här framförs den nämnda psalmen både modernt och inlevelsefullt på gitarr (kanske framfördes den ungefär så den allra första gången, jfr Stilla natt?):
I tacksamhet över vad året givit kan vi fira S:ta Barbaras dag med en klassisk tacksägelse- och skördefestpsalm, byggd på Psaltaren 67. Richard Norén m fl har givit oss nya, mer anslående koraler till denna psalm, men jag publicerar här den med texten jämnåriga från Magdeburg - inte fel att sjunga under fasteveckorna före jul men knappast heller under själva julfirandet!
1. Gud över oss förbarmar sej och kallar oss för sina. I kärlek stor mot dej och mej hans ansikte ses skina, så vi hans vägar känna må, hans helga vilja lära, så hela jorden ska förstå hans frälsning och hans ära och lovets offer bära. 2. Så må vi glada lova dej, o Gud, med själ och tunga! Må hela världen fröjda sej, med lust och glädje sjunga! För, Herre, du är allas hopp, fast vi i synd sågs falla. Du skyddar, stärker själ och kropp, ditt namn får vi åkalla, du gode Far för alla! 3. Ja, Herre, tack att du igen gav lön för mångas möda! Se, jorden burit rikligen sin frukt och goda gröda. Välsigna varje folk och land, och hjälp oss glada dela allt gott du givit med varann, förlåt vad vi setts fela och jordens sår nu hela! Text: Psaltaren 67, Martin Luther 1524 (41 år), Olaus Petri 1536 (43 år) "Gud vare oss barmhärtig och mild", Johan Olof Wallin 1819 (40 år), bearb. A.H. 2012 Musik: Magdeburg 1524
Här kommer lucka 2, och då blir det den psalm som sägs vara förlagan till Olaus Petri-psalmen från igår. Martin Luthers "Var man må nu väl glädja sig", eller som den heter här "Nu må väl alla glädja sej".
Att texten är av Luther står klart, men att även den medryckande melodin är av honom, som ofta uppgivits, är inte helt bekräftat. Även om den ingår i Enchiridion frön 1524 och förstås kan vara komponerad året före utgivningen, i samband med att texten akrevs. I 500-årsåkdern är den i alla fall
Både julens och påskens budskap strålar fram här, precis som i gårdagens psalm.
1. Nu må väl alla glädja sej, här är stor fröjd å färde! Gud visar nåd mot dej och mej, ja, hela vida världen! Oss alla har han sagt det till att han barmhärtig vara vill, så mycket som vi kostat!
2. Jag under satan fången låg, mej själv ej kunde hjälpa. Den synd som rådde i min håg i grund mej ville stjälpa. Min synd mej till förtvivlan drev, min samvetsdom ohygglig blev och helvetet stod öppet.
3. Men Gud i sin barmhärtighet mej såg i mitt elände. Han led med mej, all nöd han vet, och hjälp från höjden sände. Ja, fast jag var av synder full, var han för mej en Fader huld och gav sitt allra bästa.
4. Till ende Sonen sade han: Jag måste mej förbarma. Far ner i syndens mörka land och lös dess fångar arma från deras synd och stora nöd, ja, fräls dem från en evig död och låt dem med dej leva.
5. Sin Fader Sonen lydig var, kom till mej här på jorden. En jungfrus sköte honom bar, vår bror med skaparorden. Sin kärlek ville han mej ge, och frälsa mej från allt det ve, som jag förtjänat lida.
6. För mej sitt liv, sitt dyra blod han ville inte spara, så för den dom mej förestod jag skulle skyddad vara. Han blev hos Gud min löftesman och i hans död min synd försvann. Så är jag frälst och salig.
7. Han till sin Far i himmelen från jorden återvände och till mitt bistånd Hjälparen, den helge Ande, sände, som i min nöd ska trösta mej, i svaghet mäktig visa sej och i all sanning leda.
*8. Så vare pris i evighet och lov förutan ände Guds eviga barmhärtighet som oss den hjälpen sände och slog i Jesu Kristi död synd, helvete och dödens nöd. Vem kan oss nu fördärva?
Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".
Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm." Men den kom in i romersk-katolska psalmboken Cecilia 1986.
Det där om jag-form förresten: det är ju i originalet inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar! Originalet har tio verser, den klassiska svenska översättningen åtta och Frostensons ("O gläd dig, Guds församling, nu") nio. I de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner så att två strofer har arbetats samman till en.
Idag är det 11-kaffe om olika perspektiv på mission på Efs i Njutånger. Tommy och Elisabeth Söderholm berättar.
I år vill jag under advent uppmärksamma omkring 500 år gamla reformationspsalmer och -koraler. Först ut blir Olaus Petris "O Jesus Krist som mänska blev" (SvPs 33) med melodi från Strassburg 1525, tillskriven Wolfgang Dachstein.
Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.
Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.
Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?
Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):
O JEsu Christ som mandom tog i rene jungfru lifwe/ Kärleken han tigh ther til drog/ Wårt hopp tu wille blifwa. Tu såg wår synd och stora nödh/ Att oss stod före en ewig dödh/ Helwetit stod oss öpet.
Thet lätst tu tå förbarma tigh/ Kunde thet eij längre lida/ Att Diefwulen tog oss til sigh/ Ther om wille tu strida: Gaf tigh så här i werlden nidh/ Och giorde oss en ewig frijd/ Medh tinom dödh och pina.
Och så sade tu oss thet til/ Wij skolom hafwa trona/ Ty tu äst både godh och mild/ Och wilt oss alla skona/ Om wij sättie wår troo ther på/ At thet skal medh oss wara så/ Som tu oss säger före.
Tu äst worden wår broder kär/ Oss til stoor prijs och ähra/ Och altijd wil oss wara när/ Hwad kan man meer begära? Är thet oss icke til en stoor mohn? Wår broder är Gudz ende Son: Ho kan oss nu förderfwa?
Prijs ware tigh ewinnerlig/ Som oss then nådh bewiste/ At wij äre Gudz barn medh tigh/ O käre broder Christe! Så må nu hwar man wara gladh/ Och prisa Gudh i allan stadh; Han är wår käre Fader.
Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819: (=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):
O Jesu Krist, som mandom tog att liv åt världen giva, din kärlek blott dig därtill drog, vårt hopp du ville bliva. Du såg vår synd och stora nöd: oss förestod en evig död, och helvetet låg öppet.
Då täcktes du förbarma dig och kunde icke lida, att mörkrets makt oss tog till sig; du ville för oss strida. Du kom till oss i världen ned, beredde oss en evig fred med dinom död och pina.
Därjämte sade du oss till, att då vi hava trona, Gud all vår synd förlåta vill och oss för straffet skona. Vi oss förlita däruppå, när vi med lydigt sinne gå den väg du föreskrivit.
Vår broder nu du vorden är, oss till stor fröjd och ära. Du vill oss alltid vara när och oss allt gott beskära. Vad rör oss världens hot och hån? Vår broder är Guds ende Son. Ho kan oss nu fördärva?
Pris vare dig evinnerlig, som oss din nåd beviste! Vi äro nu Guds barn med dig, o Herre Jesu Kriste. Så må nu var man vara glad och prisa Gud i allan stad: Han är vår käre Fader.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
