Påskvänner!
Tack till Emanuel och Elimförsamlingen som lär oss så mycket och delar så fritt! Visste du att e-post är på väg ut? Och hur ser ditt "digitala jag" ut? (Eller, hmm, mitt eget ego på just den här bloggen...). Var så goda och se/lyssna hälsar sociala Elim och sociala Emanuel:
Jag blir så glad när jag ser dej,
jag blir så glad när jag ser dej,
jag blir så glad när jag ser dej,
jag blir så glad, så glad, så glad när jag ser dej.
Visar inlägg med etikett Emanuel Karlsten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Emanuel Karlsten. Visa alla inlägg
lördag 19 januari 2013
lördag 10 januari 2009
Svar till Elisabeth Sandlund om Åke Bonniers avhopp
Påskvänner!
Domprost Åke Bonnier i Stockholm lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen den 2 maj 2009. "I samtal med Lennart Möller som är ordförande för Jesusmanifestationens ledningsgrupp", skriver Åke B. på sin blogg, men det är tydligen ingen i ledningsgruppen som krävt hans avgång utan andra.
Under rubriken "Åke Bonniers avhopp gör mig ledsen" skriver Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten om sin sorg och besvikelse. Elisabeth Sandlund skriver under rubriken "Inget oväntat avhopp" att Åke Bonniers avhopp i själva verket kan bidra till en framgångsrik manifestation 2009.
Följande skrev jag som kommentar till Elisabeths text:
Jesusmanifestationen 2008 var en manifestation för Jesus Kristus, inte emot vare sig kontroversiella konstutställningar, Pridefestivaler... Ja, så framställde Stanley Sjöberg och Dagen saken i förväg - och klagade över den bristande uppslutningen från Svenska kyrkan.
I efterhand har Stanley Sjöberg klargjort att Jesusmanifestationen VISST riktade sej mot diverse profaneringar eller falska jesusbilder - samt klagat över att en så teologiskt undermålig präst som Åke Bonnier anslutit sej till Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Jag får det inte att gå ihop. Jag har aldrig inbillat mej att man kan säga ja till sanningen utan att säga nej till lögnen, men då borde man heller aldrig ha låtsats om något annat.
För en EFS-are som jag (och du Elisabeth) torde knappast romersk-katolska kyrkans särläror helt kunna betraktas som "perifera". Men jag erkänner: jag delar din bedömning att vi på bibelns och de fornkyrkliga bekännelsernas grund hellre kan bekänna Jesus som Herre och Frälsare tillsammans med romersk-katoliker, ortodoxa, pingstvänner och livetsordare än med åtskilligt folk i ledande ställning inom Svenska kyrkan. Tragiskt men sant.
Fast efter Åke Bonniers ärliga försök kan vi i varje fall inte detta år återigen anklaga Svenska kyrkan i Stockholms stift för bristande vilja till uppslutning. Ett försök till närmande gjordes, men det togs inte väl upp. Den nye domprosten avvisades - tillräckligt tydligt för att han skulle uppfatta det och avgå från ledningskommittén. Avvisandet skedde måhända på goda grunder, men det är likväl viktigt att rättvist konstatera att det i detta fall inte var Åke Bonnier som gick till storms mot en fundamentalistisk eller heteronormativ ledningsgrupp, utan att drivande personer bakom jesusmanifestationen (inte nödvändigtvis de i själva ledningskommittén) ogärna såg att han stannade kvar.
Domprost Åke Bonnier i Stockholm lämnar ledningsgruppen för Jesusmanifestationen den 2 maj 2009. "I samtal med Lennart Möller som är ordförande för Jesusmanifestationens ledningsgrupp", skriver Åke B. på sin blogg, men det är tydligen ingen i ledningsgruppen som krävt hans avgång utan andra.
Under rubriken "Åke Bonniers avhopp gör mig ledsen" skriver Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten om sin sorg och besvikelse. Elisabeth Sandlund skriver under rubriken "Inget oväntat avhopp" att Åke Bonniers avhopp i själva verket kan bidra till en framgångsrik manifestation 2009.
Följande skrev jag som kommentar till Elisabeths text:
Jesusmanifestationen 2008 var en manifestation för Jesus Kristus, inte emot vare sig kontroversiella konstutställningar, Pridefestivaler... Ja, så framställde Stanley Sjöberg och Dagen saken i förväg - och klagade över den bristande uppslutningen från Svenska kyrkan.
I efterhand har Stanley Sjöberg klargjort att Jesusmanifestationen VISST riktade sej mot diverse profaneringar eller falska jesusbilder - samt klagat över att en så teologiskt undermålig präst som Åke Bonnier anslutit sej till Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Jag får det inte att gå ihop. Jag har aldrig inbillat mej att man kan säga ja till sanningen utan att säga nej till lögnen, men då borde man heller aldrig ha låtsats om något annat.
För en EFS-are som jag (och du Elisabeth) torde knappast romersk-katolska kyrkans särläror helt kunna betraktas som "perifera". Men jag erkänner: jag delar din bedömning att vi på bibelns och de fornkyrkliga bekännelsernas grund hellre kan bekänna Jesus som Herre och Frälsare tillsammans med romersk-katoliker, ortodoxa, pingstvänner och livetsordare än med åtskilligt folk i ledande ställning inom Svenska kyrkan. Tragiskt men sant.
Fast efter Åke Bonniers ärliga försök kan vi i varje fall inte detta år återigen anklaga Svenska kyrkan i Stockholms stift för bristande vilja till uppslutning. Ett försök till närmande gjordes, men det togs inte väl upp. Den nye domprosten avvisades - tillräckligt tydligt för att han skulle uppfatta det och avgå från ledningskommittén. Avvisandet skedde måhända på goda grunder, men det är likväl viktigt att rättvist konstatera att det i detta fall inte var Åke Bonnier som gick till storms mot en fundamentalistisk eller heteronormativ ledningsgrupp, utan att drivande personer bakom jesusmanifestationen (inte nödvändigtvis de i själva ledningskommittén) ogärna såg att han stannade kvar.
tisdag 9 september 2008
Pelle Hörnmark och Dagen sjunker djupt i abortfrågan
Påskvänner!
Nu är det kris! Jag som t.o.m. i vissa sammanhang har försvarat dagens abortlagstiftning av pragmatiska skäl (den ger ju möjlighet till närmast obegränsat förebyggande arbete inklusive stark opinionsbildning mot abort utan att fördenskull tvinga t.ex. en våldtagen kvinna att föda), jag ser nu tydligt hur den attitydförändring som abortlagen tyvärr fört med sej tagit sej in också i våra kyrkor och samfund. (Frågan är hur det är i EFS?).
Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten valde igår att lägga fokus på att angripa Mats Selander och MänniskoRätt för Ofödda (MRO) som visat bilder på dödade foster utanför pingstkyrkan i Jönköping, där även söndagsskolbarn kunde se dem. Och visst, man kan och bör förvisso diskutera metoden, men inte utan att också och framför allt diskutera det bilderna föreställer!
Dagens debattredaktör Thomas Österberg hakar på i dagens Dagen och påstår att MRO använt fel metod för viktig sak. Han visar visserligen större sympati än Karlsten för MRO:s sak, ingen tvekan om det (han står ju för "livets okränkbarhet" vad som nu menas med det). Men han lägger liksom Karlsten större fokus på metoden än på aborterna, kritiserar MRO mer än abortläkaren i Jönköpings pingstförsamling.
Österberg kallar MRO:s undersökning för "häxjakt" (trots att Mats Selander vad jag vet inte velat bränna någon på bål). Vad Österberg kallar den storskaliga diagnosticering och avlivning av foster med Downs syndrom - ofta efter 18:e graviditetsveckan - som infördes i Sverige 1 januari 2008 och som i Danmark lett till en halvering av antalet födda barn med Downs syndrom, det framgår inte. (Mongojakt?).
Pelle Hörnmark, föreståndaren i denna pingstförsamling och föreslagen ledare för hela pingströrelsens "Fria församlingar i samverkan" (Pingst FFS), har enligt Dagen "svårt att förstå syftet med aktionen, och han kallar MRO en extrem organisation som tar till förkastliga metoder. ´Det har varit nästintill telefonterror och förföljelse av enskilda. De som är utpekade av MRO upplever det som hotfullt´", säger den lokale (och tilltänkte riks-)pingstledaren. Men läser man MRO:s öppna brev till pingstförsamlingen i Jönköping med dess redovisning av ett års kontakter med församlingen får man absolut ingen bild av telefonterror eller förföljelse. (Även om den utpekade församlingsäldsten nu till slut - är det nytt? - sägs arbeta med "dispens från aborter", däremot inte hennes man som enligt det öppna brevet erkänner att han håller på med sådant). Det handlar om relevanta frågor som borde ha besvarats med all tydlighet från första början, inte smusslats med eller sablats ner i över ett års tid. Förtroendekris är bara förnamnet.
Framför allt säger Pelle Hörnmark så här (enligt Dagen): Det här bygger på politiska beslut och det är ett antal stackare som måste utföra aborterna, vilket jag inte tror att de gör med någon större glädje.
Nån som liksom jag tycker att det luktar "jag-lydde-bara-order" lång väg? Det finns inte en enda människa i Sveriges land som "måste" utföra någon abort. Det finns reella nödfall där det behövs specialistkunskap om hur man utför en provocerad abort - ja! - men dit hör inte rutinmässiga aborter för att inte förlora jobbet som gynekolog eller barnmorska.
Pingstledaren fortsätter: Vi som församling kan då välja att antingen föra en dialog och vara ett stöd för de som kämpar med de här frågorna, eller så tar man avstånd. Då tror vi att det mest kärleksfulla är dialogen.
Men det betyder alltså - om jag tolkar pingstledaren rätt - att man i pingst Jönköping och i församlingar (och EFS-föreningar) runt om i vårt land har människor som regelbundet utför aborter allt efter önskemål (inom abortlagens gränser givetvis) utan att någonsin ställas till svars för det av församlingsledning eller medkristna? Utan att någon tar avstånd???!!! Lite lagom dialog bara, alltså. SNACKA om att sövas in på rutinens brant! Vägrar dom aldrig själva och slår larm till media? Skulle de ta livet av ett 20 veckors foster med Downs syndrom också, bara för att lagen tillåter det och läkarreglementet påbjuder det om mamman så önskar? (Anar ni hur vidrig en så sen abort är också rent visuellt/känslomässigt, oavsett hur vi ställer oss till principfrågan om livets och människovärdets början?).
Till den som slår larm (Mats Selander) skriver Hörnmark: Förmodligen har vi i i sakfrågan, om de ofödda barnens rätt, ganska lika uppfattning. Däremot förvånas jag över den brist på kärlek och ödmjukhet som du visar i brevet. För mig luktar det fariseism och religiositet lång väg. Sanning utan kärlek har som bekant ett skrällande läte.
Men vad vet Hörnmark om Selanders kärlek eller brist på kärlek? (Det går ju alltid att tillvita allvarliga kritiker kärlekslöshet - Hörnmark låter inte så himla kärleksfull själv, tycker jag). Jag är faktiskt chockad över både aktuell abortpraxis och över hur Hörnmark och Jönköpings pingst - och Dagen! - kan vara så flata i den här frågan!
Det betyder inte att jag upprörs mindre över att födda barn far illa. Det är bara det att där vet jag att alla goda krafter samverkar (nu inför Världens barn-insamlingen t.ex.). Det chockerande med de framprovocerade aborterna är ju att även människor jag sett upp till verkar ta det med sådan ro, åtminstone jämfört med den upprördhet man visar över att Mats Selander och MRO offentliggör vad det är frågan om. (Evangeliska Frikyrkans ordförande, Stefan Svärd, som en gång doktorerade på svensk abortlagstiftning, visar däremot betydligt större förståelse för kampanjen).
Och det betyder inte att jag frånsäger mej mitt medansvar för att det kunnat bli så här. Men nu lovar jag åtminstone en sak: jag lovar att kämpa inom mitt parti (fp) för att ingen tonåring i Sverige ska behöva tro sej tvungen att göra abort av ekonomiska skäl. Det är mer än skamligt för ett välfärdssamhälle som vårt. Det är skamligt att enda försörjning som erbjuds är föräldraförsäkring (som kräver att man har ett arbete) eller socialbidrag. (Vårdnadsbidraget bidde en tumme och finns inte i alla kommuner). Kunde Norge få ner abortsiffrorna med ett tydligare stöd till oplanerat gravida så kan vi i Sverige.
Och jag lovar att kämpa för att EFS ska föra upp den här frågan högre på dagordningen. (Det behöver inte - lika lite som i äktenskapsfrågan - handla om att i första hand kämpa för en förändrad lagstiftning. Vi bör prioritera förändrade attityder bland dem som faktiskt har ett val).
Ge oss mod att verkligt lyda
sanningen som inget skyler,
ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja allas Gud.
Nu är det kris! Jag som t.o.m. i vissa sammanhang har försvarat dagens abortlagstiftning av pragmatiska skäl (den ger ju möjlighet till närmast obegränsat förebyggande arbete inklusive stark opinionsbildning mot abort utan att fördenskull tvinga t.ex. en våldtagen kvinna att föda), jag ser nu tydligt hur den attitydförändring som abortlagen tyvärr fört med sej tagit sej in också i våra kyrkor och samfund. (Frågan är hur det är i EFS?).
Dagens nätredaktör Emanuel Karlsten valde igår att lägga fokus på att angripa Mats Selander och MänniskoRätt för Ofödda (MRO) som visat bilder på dödade foster utanför pingstkyrkan i Jönköping, där även söndagsskolbarn kunde se dem. Och visst, man kan och bör förvisso diskutera metoden, men inte utan att också och framför allt diskutera det bilderna föreställer!
Dagens debattredaktör Thomas Österberg hakar på i dagens Dagen och påstår att MRO använt fel metod för viktig sak. Han visar visserligen större sympati än Karlsten för MRO:s sak, ingen tvekan om det (han står ju för "livets okränkbarhet" vad som nu menas med det). Men han lägger liksom Karlsten större fokus på metoden än på aborterna, kritiserar MRO mer än abortläkaren i Jönköpings pingstförsamling.
Österberg kallar MRO:s undersökning för "häxjakt" (trots att Mats Selander vad jag vet inte velat bränna någon på bål). Vad Österberg kallar den storskaliga diagnosticering och avlivning av foster med Downs syndrom - ofta efter 18:e graviditetsveckan - som infördes i Sverige 1 januari 2008 och som i Danmark lett till en halvering av antalet födda barn med Downs syndrom, det framgår inte. (Mongojakt?).
Pelle Hörnmark, föreståndaren i denna pingstförsamling och föreslagen ledare för hela pingströrelsens "Fria församlingar i samverkan" (Pingst FFS), har enligt Dagen "svårt att förstå syftet med aktionen, och han kallar MRO en extrem organisation som tar till förkastliga metoder. ´Det har varit nästintill telefonterror och förföljelse av enskilda. De som är utpekade av MRO upplever det som hotfullt´", säger den lokale (och tilltänkte riks-)pingstledaren. Men läser man MRO:s öppna brev till pingstförsamlingen i Jönköping med dess redovisning av ett års kontakter med församlingen får man absolut ingen bild av telefonterror eller förföljelse. (Även om den utpekade församlingsäldsten nu till slut - är det nytt? - sägs arbeta med "dispens från aborter", däremot inte hennes man som enligt det öppna brevet erkänner att han håller på med sådant). Det handlar om relevanta frågor som borde ha besvarats med all tydlighet från första början, inte smusslats med eller sablats ner i över ett års tid. Förtroendekris är bara förnamnet.
Framför allt säger Pelle Hörnmark så här (enligt Dagen): Det här bygger på politiska beslut och det är ett antal stackare som måste utföra aborterna, vilket jag inte tror att de gör med någon större glädje.
Nån som liksom jag tycker att det luktar "jag-lydde-bara-order" lång väg? Det finns inte en enda människa i Sveriges land som "måste" utföra någon abort. Det finns reella nödfall där det behövs specialistkunskap om hur man utför en provocerad abort - ja! - men dit hör inte rutinmässiga aborter för att inte förlora jobbet som gynekolog eller barnmorska.
Pingstledaren fortsätter: Vi som församling kan då välja att antingen föra en dialog och vara ett stöd för de som kämpar med de här frågorna, eller så tar man avstånd. Då tror vi att det mest kärleksfulla är dialogen.
Men det betyder alltså - om jag tolkar pingstledaren rätt - att man i pingst Jönköping och i församlingar (och EFS-föreningar) runt om i vårt land har människor som regelbundet utför aborter allt efter önskemål (inom abortlagens gränser givetvis) utan att någonsin ställas till svars för det av församlingsledning eller medkristna? Utan att någon tar avstånd???!!! Lite lagom dialog bara, alltså. SNACKA om att sövas in på rutinens brant! Vägrar dom aldrig själva och slår larm till media? Skulle de ta livet av ett 20 veckors foster med Downs syndrom också, bara för att lagen tillåter det och läkarreglementet påbjuder det om mamman så önskar? (Anar ni hur vidrig en så sen abort är också rent visuellt/känslomässigt, oavsett hur vi ställer oss till principfrågan om livets och människovärdets början?).
Till den som slår larm (Mats Selander) skriver Hörnmark: Förmodligen har vi i i sakfrågan, om de ofödda barnens rätt, ganska lika uppfattning. Däremot förvånas jag över den brist på kärlek och ödmjukhet som du visar i brevet. För mig luktar det fariseism och religiositet lång väg. Sanning utan kärlek har som bekant ett skrällande läte.
Men vad vet Hörnmark om Selanders kärlek eller brist på kärlek? (Det går ju alltid att tillvita allvarliga kritiker kärlekslöshet - Hörnmark låter inte så himla kärleksfull själv, tycker jag). Jag är faktiskt chockad över både aktuell abortpraxis och över hur Hörnmark och Jönköpings pingst - och Dagen! - kan vara så flata i den här frågan!
Det betyder inte att jag upprörs mindre över att födda barn far illa. Det är bara det att där vet jag att alla goda krafter samverkar (nu inför Världens barn-insamlingen t.ex.). Det chockerande med de framprovocerade aborterna är ju att även människor jag sett upp till verkar ta det med sådan ro, åtminstone jämfört med den upprördhet man visar över att Mats Selander och MRO offentliggör vad det är frågan om. (Evangeliska Frikyrkans ordförande, Stefan Svärd, som en gång doktorerade på svensk abortlagstiftning, visar däremot betydligt större förståelse för kampanjen).
Och det betyder inte att jag frånsäger mej mitt medansvar för att det kunnat bli så här. Men nu lovar jag åtminstone en sak: jag lovar att kämpa inom mitt parti (fp) för att ingen tonåring i Sverige ska behöva tro sej tvungen att göra abort av ekonomiska skäl. Det är mer än skamligt för ett välfärdssamhälle som vårt. Det är skamligt att enda försörjning som erbjuds är föräldraförsäkring (som kräver att man har ett arbete) eller socialbidrag. (Vårdnadsbidraget bidde en tumme och finns inte i alla kommuner). Kunde Norge få ner abortsiffrorna med ett tydligare stöd till oplanerat gravida så kan vi i Sverige.
Och jag lovar att kämpa för att EFS ska föra upp den här frågan högre på dagordningen. (Det behöver inte - lika lite som i äktenskapsfrågan - handla om att i första hand kämpa för en förändrad lagstiftning. Vi bör prioritera förändrade attityder bland dem som faktiskt har ett val).
Ge oss mod att verkligt lyda
sanningen som inget skyler,
ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja allas Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
