Påskvänner!
Det är ju för bedrövligt att behöva sjunga SvPs480 som ingångs- och ståpsalm i en evangelisk-luthersk församling. Nog tål jag retoriska invokationer ("O Maria, lär mig dina sånger" i 1986 års psalmbok eller "Det är för dig en ära stor, / Maria, att du blev Guds mor" i 1695 års psalmbok), men en hel psalm riktad till Maria (eller för den delen Petrus - Christian Braw har skrivit en) är ju bort i tok. Vad skulle vi säga om vi tredje söndagen i advent inledde högmässan med en sång riktad till Johannes Döparen - han är ju dock "den störste av kvinna född" enligt vår Frälsare själv (som väl ändå måste vara större?).
Så här skrev jag julveckan för tre år sedan på en annan blogg. (Vad säger ni Efs-are och andra?).
Kära vänner, romerska katoliker såväl som s.k. protestanter!
Invokationer till jungfru Maria är inte konstiga, det är normal poesi, jfr Efs-predikanten Tore Nilssons dikter "Din milda hälsning klingade" eller "Jungfru, syster och vän". Vid många begravningstal (vid kistan eller minnesstunden) tilltalas den döde, utan att det i allmänhet (undantag finns) tros att denne verkligen lyssnar eller att det tolkas som en bön eller lovsång till den döde (även om innehållet ofta är just vad som brukar kallas panegyriskt).
Det problematiska är förstås - det borde alla ändå kunna förstå - när det i en kristen kyrka börjar sjungas lov- och bönepsalmer till andra än vår Herre. Jag har förutom SvPs480 sett en psalm till Petrus, där Petrus tilltalas genom hela psalmen - och mina associationer går givetvis till senmedeltidens "Sankta Maria, stå oss bi" och "Sankte Petrus, stå oss bi" som av Luther gjordes om till "Gud vår Fader, stå oss bi", "Jesus Kristus, stå oss bi", "Helge Ande, stå oss bi" (vilket av Wallin sammanfattades till "Gud trefaldig, stå oss bi").
Förrförra söndagens huvudperson näst Jesus var ju Johannes Döparen - och "ingen av kvinna född är större än han" säger Jesus lite kryptiskt (för han var väl ändå större själv? eller den minste i himmelriket som är större än Johannes?). Hursomhelst - kan man sjunga psalmer till Maria borde det väl inte vara fel att sjunga till den störste av kvinna född (näst Jesus, får man förmoda)? Jag provar:
Var hälsad, store Döpare,
o Johannes!
Vår Herres Förelöpare,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim,
och sjung, o Serafim,
sjung Ökenprofetens lov!
Salig, salig, salig Johannes!
Du kämpade, av Anden stödd,
o Johannes!
den störste utav kvinna född,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...
Med botspredikan steg du fram,
o Johannes!
men sade också: "Se Guds Lamm!
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...
Ditt huvud lades på ett fat,
o Johannes!
så ta vår hyllning, trons soldat,
o Johannes!
Träd fram, o Kerubim...
Det kanske inte ens behöver vara principellt fel att sjunga en lovsång till S:t Martin så här under reformationsåret, även om jag inte begär att påven skulle vara så snäll och göra det?
Var hälsad, Martin Luther,
o Reformator!
mer frejdigt frisk än butter,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim
och sjung, o Serafim,
sjung vår Reformators lov!
Salig, salig, salig är Luther!
Du drev din linje tes för tes,
o Reformator!
skrev stor och liten katekes,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...
Mot avlatshandeln aldrig stum,
o Reformator,
du stred för Evangelium,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...
Du översatte Novum fort,
o Reformator!
det bästa som du nånsin gjort,
o Reformator!
Träd fram, o Kerubim...
Visst är S:ta Maria viktigare i frälsningshistorien än Martin Luther och väl t.o.m. än Johannes Döparen (fast Jesu ord om honom är mer positiva än något han någonsin sa om sin mor). Men i princip! Hon var ju dock människa och bara människa (även om det är stort också att vara människa). Kan psalmer skrivas till hennes ära och riktade till henne, så varför inte även till andra helgons? I princip? (Så har ju också, som sagt, skett beträffande S:t Petrus, både i senmedeltida tradition och i Christian Braws Vårvintersång). Men är det inte övermaga och med tanke på första budet åtminstone högst riskabelt att som församlingssång, t.o.m. som offertoriepsalm, sjunga följande onekligen mycket vackra mariadikt, särskilt med tanke på de sista stroferna? (Brukar jag inte understundom tänka: "Var får dom allt ifrån, egentligen?").
Nå, det var väl lite polemiskt skrivet. För att ingen ska tro att jag inte håller Herrens mor Maria högt publicerar jag även min alternativa mariahymn, formulerad som en tacksägelse riktad till Jesus:
1. Tack, Herre, för din jungfrumor,
din mor Maria,
benådad, i sin ringhet stor,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim,
lovsjung, o Serafim,
sjung med henne Herrens lov!
Salig, salig, salig Maria!
2. Hon bar dej i sin egen kropp,
din mor Maria,
och födde dej, all världens hopp,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
3. Ja, hon bevarade ditt ord,
din mor Maria,
spred väldoft som en fruktbar jord,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
4. Till krubba, kors och kunskap kom
din mor Maria.
Så lär oss ta emot dej som
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
Katekesfråga 260: Hur är nattvardens välsignelse beroende av Jesu ord?
Visar inlägg med etikett Jungfru Maria. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jungfru Maria. Visa alla inlägg
måndag 23 december 2019
söndag 13 mars 2016
Magnificat
Påskvänner!
Magnificat, Marias lovsång, är verkligen magnifik. Men Bibel 2000 uttrycker bättre än KB 1917 att det verkligt magnifika är Herren själv: "Min själ prisar Herrens storhet" (i st f "Min själ prisar storligen Herren").
Egentligen är det ju Marias lovsång som tonar i flera av våra nordiska sånger och psalmer, som alltså egentligen bara är omdiktningar av världshistoriens mest berömda "tonårsdikt":
Alt. melodi:
1. Min själ berömmer Gud med fröjd,
min ande gläder sej,
ty Gud, min Frälsare i höjd,
har sett i nåd till mej.
Mej ringa stoft han saliggjort,
min själ med nåd han fyllt
och öppnat mej sitt rikes port
av kärlek, oförskyllt.
2. Hans starka arm har övat makt
och gjort så stora ting.
De mäktiga han nederlagt
och strött som stoft omkring.
De andligt rika har han sänt
ifrån sej tomma bort,
och prål och högmod har han vänt
i armod inom kort.
3. Ja, hans barmhärtighet är stor
och utan gräns dess längd.
För den som på hans löfte tror
är hjälpen aldrig stängd.
Och det förbund han slöt en gång
med fäderna i frid,
det skall stå fast för släkter mång´
i nåd till evig tid.
4. Hans visdom outgrundlig är,
ej världen den förstår,
men den som håller honom kär
hans planer veta får.
Förtro dej därför mer och mer,
min själ, åt fridens Gud.
Tag mot med glädje vad han ger
och vandra i hans bud.
Text: Jesu mor Maria (Luk. 2), Carl Boberg 1885 (26 år)
Musik: Robert Lowry 1884 (58 år), alt. J Olof Lindberg 1921 (51 år)
1. Guds folk för sin Konung ska sjunga,
kring jorden dess jubel må runga.
Sitt folk han från synden vill frälsa,
med lovsång vi honom må hälsa.
2. Guds under begrunda vi borde,
till frälsning för oss han dem gjorde.
Så ofattbart rik är hans gåva,
hans heliga namn må vi lova!
3. Hans kärlek den är utan ände
mot dem som till honom sej vände,
från släkte till släkte han bär dem,
sin nåd och sin trofasthet lär dem.
4. Men mänskor med högmodets tankar,
vars hjärtan av maktlystnad bankar,
som agnar för vinden han skingrar,
som sand mellan allmaktens fingrar.
5. Han nedstörtar stora och rika,
men ska aldrig någonsin svika
de små i de dystraste öden,
som suckar till honom ur nöden.
6. I kärlek han hungrande mättar
och sorgtyngda hjärtan han lättar,
sitt ansikte milt mot oss vänder,
sin frid och välsignelse sänder.
7. Vår Gud vill vi lova och ära
som kom för att synderna bära.
Ja, du som oss skapar och frälsar,
ditt folk dej med lovsånger hälsar!
Text: Bernt Støylen 1917 (59 år), sv. övers. A.H. 7/3 2016
Musik: Norsk folkmelodi från Østerdalen, alt. medeltida hymn ("Nu tystne de klagande ljuden")
Och sedan vi med Maria prisat Herrens storhet kan också vi lutheraner med gott samvete tacka Herren för mor Maria:
1. Tack, Herre, för din jungfrumor,
din mor Maria,
benådad, i sin ringhet stor,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim,
lovsjung, o Serafim,
sjung med henne Herrens lov!
Salig, salig, salig Maria!
2. Hon bar dej i sin egen kropp,
din mor Maria,
och födde dej, all världens hopp,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
3. Ja, hon bevarade ditt ord,
din mor Maria,
spred väldoft som en fruktbar jord,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
4. Till krubba, kors och kunskap kom
din mor Maria.
Så lär oss ta emot dej som
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
Magnificat, Marias lovsång, är verkligen magnifik. Men Bibel 2000 uttrycker bättre än KB 1917 att det verkligt magnifika är Herren själv: "Min själ prisar Herrens storhet" (i st f "Min själ prisar storligen Herren").
Egentligen är det ju Marias lovsång som tonar i flera av våra nordiska sånger och psalmer, som alltså egentligen bara är omdiktningar av världshistoriens mest berömda "tonårsdikt":
Alt. melodi:
1. Min själ berömmer Gud med fröjd,
min ande gläder sej,
ty Gud, min Frälsare i höjd,
har sett i nåd till mej.
Mej ringa stoft han saliggjort,
min själ med nåd han fyllt
och öppnat mej sitt rikes port
av kärlek, oförskyllt.
2. Hans starka arm har övat makt
och gjort så stora ting.
De mäktiga han nederlagt
och strött som stoft omkring.
De andligt rika har han sänt
ifrån sej tomma bort,
och prål och högmod har han vänt
i armod inom kort.
3. Ja, hans barmhärtighet är stor
och utan gräns dess längd.
För den som på hans löfte tror
är hjälpen aldrig stängd.
Och det förbund han slöt en gång
med fäderna i frid,
det skall stå fast för släkter mång´
i nåd till evig tid.
4. Hans visdom outgrundlig är,
ej världen den förstår,
men den som håller honom kär
hans planer veta får.
Förtro dej därför mer och mer,
min själ, åt fridens Gud.
Tag mot med glädje vad han ger
och vandra i hans bud.
Text: Jesu mor Maria (Luk. 2), Carl Boberg 1885 (26 år)
Musik: Robert Lowry 1884 (58 år), alt. J Olof Lindberg 1921 (51 år)
1. Guds folk för sin Konung ska sjunga,
kring jorden dess jubel må runga.
Sitt folk han från synden vill frälsa,
med lovsång vi honom må hälsa.
2. Guds under begrunda vi borde,
till frälsning för oss han dem gjorde.
Så ofattbart rik är hans gåva,
hans heliga namn må vi lova!
3. Hans kärlek den är utan ände
mot dem som till honom sej vände,
från släkte till släkte han bär dem,
sin nåd och sin trofasthet lär dem.
4. Men mänskor med högmodets tankar,
vars hjärtan av maktlystnad bankar,
som agnar för vinden han skingrar,
som sand mellan allmaktens fingrar.
5. Han nedstörtar stora och rika,
men ska aldrig någonsin svika
de små i de dystraste öden,
som suckar till honom ur nöden.
6. I kärlek han hungrande mättar
och sorgtyngda hjärtan han lättar,
sitt ansikte milt mot oss vänder,
sin frid och välsignelse sänder.
7. Vår Gud vill vi lova och ära
som kom för att synderna bära.
Ja, du som oss skapar och frälsar,
ditt folk dej med lovsånger hälsar!
Text: Bernt Støylen 1917 (59 år), sv. övers. A.H. 7/3 2016
Musik: Norsk folkmelodi från Østerdalen, alt. medeltida hymn ("Nu tystne de klagande ljuden")
Och sedan vi med Maria prisat Herrens storhet kan också vi lutheraner med gott samvete tacka Herren för mor Maria:
1. Tack, Herre, för din jungfrumor,
din mor Maria,
benådad, i sin ringhet stor,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim,
lovsjung, o Serafim,
sjung med henne Herrens lov!
Salig, salig, salig Maria!
2. Hon bar dej i sin egen kropp,
din mor Maria,
och födde dej, all världens hopp,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
3. Ja, hon bevarade ditt ord,
din mor Maria,
spred väldoft som en fruktbar jord,
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
4. Till krubba, kors och kunskap kom
din mor Maria.
Så lär oss ta emot dej som
din mor Maria.
Gläd er, o Kerubim...
söndag 8 mars 2015
Vart tog den saliga jungfrun och hennes saliga eftergörare vägen?
Påskvänner!
Ska strax med dottern på kvällsgudstjänst i Hedestugan vid Hedebacken. Sitter bara i den vackra kvällssolen och grunnar lite över när man egentligen skar bort Luk. 11:27-28 från evangelietexten på Tredje söndagen i fastan. På Luthers tid fanns verserna tydligen kvar, och biskop Adam av Strängnäs kunde tydligen ännu på 1800-talet alludera på dem i sin tredje-söndagen-i-fastan-psalm. Men nu är de borta. Vi kan läsa dem ändå. Hör här de underbara verserna som följer omedelbart efter det som återstår av dagens evangelium:
När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.
I äldre bibelöversättningar svarar Jesus: "Ja, saliga de som hör Guds ord och gömma det." Maria ÄR verkligen salig, men inte främst för att hon rent fysiskt burit och diat Jesus, utan för att hon tagit vara på Guds Ord, både Sonen som person och på det han har att säga. Och just den versen med just det jesusordet står med stora bokstäver på bakväggen i Hudiksvalls Missionskyrka, där vår familj firade sin gudstjänst idag, så att man riktigt påminns om den varje gång man lämnar lokalen. (Meningen är ju just "tar vara på det", inte att man "gömmer undan" det ord man fått).
Just den versen bildar också bakgrund till slutstrofen i biskop Strömbergs fastepsalm och borde naturligtvis återföras till evangelietexten i kommande evangelieböcker:
Men salig är den som vill höra Guds ord
och vet att dess salighet gömma,
för henne (honom) blir nåden i evighet spord
när Herren all världen skall döma.
Guds helige Ande, mej mana och lär
att söka av hjärtat det ovantill är
och aldrig min Frälsare glömma.
Ska strax med dottern på kvällsgudstjänst i Hedestugan vid Hedebacken. Sitter bara i den vackra kvällssolen och grunnar lite över när man egentligen skar bort Luk. 11:27-28 från evangelietexten på Tredje söndagen i fastan. På Luthers tid fanns verserna tydligen kvar, och biskop Adam av Strängnäs kunde tydligen ännu på 1800-talet alludera på dem i sin tredje-söndagen-i-fastan-psalm. Men nu är de borta. Vi kan läsa dem ändå. Hör här de underbara verserna som följer omedelbart efter det som återstår av dagens evangelium:
När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.
I äldre bibelöversättningar svarar Jesus: "Ja, saliga de som hör Guds ord och gömma det." Maria ÄR verkligen salig, men inte främst för att hon rent fysiskt burit och diat Jesus, utan för att hon tagit vara på Guds Ord, både Sonen som person och på det han har att säga. Och just den versen med just det jesusordet står med stora bokstäver på bakväggen i Hudiksvalls Missionskyrka, där vår familj firade sin gudstjänst idag, så att man riktigt påminns om den varje gång man lämnar lokalen. (Meningen är ju just "tar vara på det", inte att man "gömmer undan" det ord man fått).
Just den versen bildar också bakgrund till slutstrofen i biskop Strömbergs fastepsalm och borde naturligtvis återföras till evangelietexten i kommande evangelieböcker:
Men salig är den som vill höra Guds ord
och vet att dess salighet gömma,
för henne (honom) blir nåden i evighet spord
när Herren all världen skall döma.
Guds helige Ande, mej mana och lär
att söka av hjärtat det ovantill är
och aldrig min Frälsare glömma.
tisdag 8 april 2014
Replik till Anders Piltz
Påskvänner!
Precis som Stanley Sjöberg insåg har Ulf Ekmans aviserade konversion till romersk-katolska kyrkan vållat en hel del slitningar och brytningar i svensk kristenhet, istället för ökad enhet, då det nu blivit absolut nödvändigt för oss som inte kan följa Ulf att motivera varför vi inte gör det. Och då kan det inte undgås att åtskilligt i romersk teologi uttryckligt behöver avvisas. Här en replik jag skrev i Dagen på Anders Piltz krönika om S:ta Maria (nuförtiden brukar inte kommentarerna arkiveras på Dagen så jag sparar den här):
Precis som Stanley Sjöberg insåg har Ulf Ekmans aviserade konversion till romersk-katolska kyrkan vållat en hel del slitningar och brytningar i svensk kristenhet, istället för ökad enhet, då det nu blivit absolut nödvändigt för oss som inte kan följa Ulf att motivera varför vi inte gör det. Och då kan det inte undgås att åtskilligt i romersk teologi uttryckligt behöver avvisas. Här en replik jag skrev i Dagen på Anders Piltz krönika om S:ta Maria (nuförtiden brukar inte kommentarerna arkiveras på Dagen så jag sparar den här):
Här flätar Anders Piltz skickligt samman ur- och allmänkyrklig tro och lära, sådan den finns i eller går att härleda ur Nya testamentet, med obestyrkta romerska spekulationer. Jesus är Gud och Maria är alltså Guds moder. Helt klart. Men: "Världens frälsning hängde i ett hisnande ögonblick på en tonårings avgörande". Jaså? Det är nästan lika skruvat som att göra Judas´ förräderi till villkor för vår frälsning. Hade Jesus inte kunnat tillfångatas ändå / fanns det inga andra tänkbara förrädare? Resp. fanns det inga andra fromma jungfrur i Israel att tillfråga?
Läran om Marias unicitet "ab ovo" hänger ju helt och hållet på den även under medeltiden omstridda dogmen om den obefläckade avlelsen - alltså läran att det fanns en under hela sin livstid syndfri människa redan före Jesus och därmed bara en som KUNDE föda denne syndfrie son (varför inte också Guds mormor Anna behövde vara syndfri för att föda en syndfri människa förtäljer inte den romerska logiken/dogmatiken). "Mor till älsklingslärjungen" - det är utan tvekan sant enligt Jesu egna ord i Skriften. "D.v.s. till varje troende" - här har vi ett hisnande slutledningssprång där Anders Piltz måste hoppa över en hel radda outtalade premisser.
"Det är därför alla släkten prisar Maria salig" - sant, det gör ju faktiskt även s.k. protestanter - "...och vänder sig till henne med begäran om hennes förbön inför Sonen" - det gör sannerligen inte alla kristna. Vi evangeliska vänder oss normalt direkt till gudamänniskan Kristus, medlaren och förmedlaren mellan Gud och människa, med begäran om förbön inför Gud - eller till våra på jorden vandrande fysiska mödrar eller andliga mödrar i Kristus. Enligt vår Frälsares egna ord i Skriften: "Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min - mor."
fredag 5 juli 2013
Intressant Maria-seminarium på Oas-mötet i Hudiksvall
Påskvänner!
Att höra Hanna Simonsson och Lennart Henricsson berätta den gamla Josef-berättelsen på nytt har varit en upplevelse på Barn-OAS, där jag fick vara med även i år. Liksom att höra Berit Nilsson (f.d. Strömberg) och Johan Lundell tala om Livets Söndag och Ja till Livet (vi kan inte längre blunda för de alltmer rashygieniska konsekvenserna av vår nuvarande fosterfördrivningspraxis).
Dagens höjdpunkt för mej var Gunvor Vennbergs seminarium om Maria i Svenska kyrkan. Det kändes bra att vi var ungefär lika många män som kvinnor och att det gavs så mycket tid till frågor och diskussion. Tack Gunvor! Läs gärna och reflektera kring Gunvors magisteruppsats med den fyndiga titeln "Moder och modern? - Svenskkyrklig mariologi och synen på kön och kyrka 1920-2010" (Umeå universitet 2012). Ämnet är verkligen aktuellt - även med tanke på det jag skrev om under förra bloggposten...
Vi inledde f.ö. med Marias lovsång i Lukas 1:46-55 och avslutade med Upp. 12:1-6, 13-17 (hur ofta läser vi "evangeliska" den fascinerande berättelsen som inramar "Mikaels strid mot draken"?).
Att höra Hanna Simonsson och Lennart Henricsson berätta den gamla Josef-berättelsen på nytt har varit en upplevelse på Barn-OAS, där jag fick vara med även i år. Liksom att höra Berit Nilsson (f.d. Strömberg) och Johan Lundell tala om Livets Söndag och Ja till Livet (vi kan inte längre blunda för de alltmer rashygieniska konsekvenserna av vår nuvarande fosterfördrivningspraxis).
Dagens höjdpunkt för mej var Gunvor Vennbergs seminarium om Maria i Svenska kyrkan. Det kändes bra att vi var ungefär lika många män som kvinnor och att det gavs så mycket tid till frågor och diskussion. Tack Gunvor! Läs gärna och reflektera kring Gunvors magisteruppsats med den fyndiga titeln "Moder och modern? - Svenskkyrklig mariologi och synen på kön och kyrka 1920-2010" (Umeå universitet 2012). Ämnet är verkligen aktuellt - även med tanke på det jag skrev om under förra bloggposten...
Vi inledde f.ö. med Marias lovsång i Lukas 1:46-55 och avslutade med Upp. 12:1-6, 13-17 (hur ofta läser vi "evangeliska" den fascinerande berättelsen som inramar "Mikaels strid mot draken"?).
lördag 4 december 2010
Inför helgen
Påskvänner!
Här kommer den tyska melodin till samma psalm:
Andra advent. Jesu andra ankomst. Och inför den: "Guds rike är nära! Vänd om! Tro evangelium!" (Här ger Jesus inte bara en predikotext utan även en perfekt tredelad disposition!).
Gud välsigne oss allesammans. Under advent blir Jesus liksom "mindre och mindre" i fysisk bemärkelse: först rider han in i Jerusalem till sin död, sedan predikar han om Guds rike, sedan är han hemma hos Maria och Josef medan sysslingen Johannes döparen förbereder hans framträdande, och allra sist ligger han som ofullgånget foster i Marias mage (kanske Fjärde söndagen i advent hade passat ännu bättre än Tredje som "Livets söndag"?).
I vilket fall som helst: det är samme Jesus alla söndagar i advent och resten av året. Den Jesus, om vilken Johannes döparen sa: "Det är som det ska att han växer till och att jag förminskas." Kan vi alla stämma in i det?
Gud välsigne oss allesammans. Under advent blir Jesus liksom "mindre och mindre" i fysisk bemärkelse: först rider han in i Jerusalem till sin död, sedan predikar han om Guds rike, sedan är han hemma hos Maria och Josef medan sysslingen Johannes döparen förbereder hans framträdande, och allra sist ligger han som ofullgånget foster i Marias mage (kanske Fjärde söndagen i advent hade passat ännu bättre än Tredje som "Livets söndag"?).
I vilket fall som helst: det är samme Jesus alla söndagar i advent och resten av året. Den Jesus, om vilken Johannes döparen sa: "Det är som det ska att han växer till och att jag förminskas." Kan vi alla stämma in i det?
Här kommer den tyska melodin till samma psalm:
söndag 4 januari 2009
Guds hus - vår Faders hus
Påskvänner!
Dagens berättelse - om Jesus vid 12 års ålder i templet - erbjuder så otroligt mycket dramatik både på och mellan Lukas´ korta rader! Den är som gjord för en s.k. dramatisering - ett litet "kyrkospel"! Och den är bräddad av uppbyggliga poänger - jag vet att Per-Olof Sjögren (på 70-talet domprost i Göteborg) skrivit en hel liten bok om den som heter "Tolv års ålder".
I sann "könsinklusiv" anda är evangeliebokens tema "I Faderns hus" ändrat till "Guds hus". Men just i dagens gudstjänst fick jag höra en så underbar bön av en kvinna som rakt igenom använde tilltalsordet Fader till Gud - en kvinna som vittnat om många negativa upplevelser av jordiskt faderskap, men som alltså inte tvekade att på innerligast tänkbara sätt vända sej till Gud med ordet Fader, som ju faktiskt var det ord Jesus lärde oss att använda. Då tror jag inte att vi andra heller behöver tveka.
Följande reflektioner skrev jag som kommentar på Liselotte Malmqvists blogg Vardagstro, men jag lägger in dem här också:
Förmodligen är Jesus på hemresedagen helt enkelt kvar där de "sågs senast", alltså vid någon slags sista bönestund i templet, medan Josef och Maria helt oansvarigt bara drar iväg mot Nasaret utan att se efter om 12-årigen är färdig med sin bön (och kanske redan då sitt samtal med en präst) och verkligen hittat några att gå hemåt tillsammans med. Inte förrän vid första övernattningsstället saknar de honom - och då är det ju för mörkt att börja leta. Farväl till släkten morgonen därpå och vandring tillbaka mot Jerusalem - men de finner ju inte Jesus på vägen tillbaka heller och det blir ny orolig övernattning, kanske på samma ställe där de sovit tidigare under veckan i Jerusalem. På tredje dagen kommer de på den ljusa idén att kolla i templet - och där är han! Förmodligen har grabben fått låna nån madrass av några bussiga präster - och fått lite mat oxå. En hel liten påskberättelse faktiskt ("på tredje dagen uppstånden").
Men Maria får ett utbrott och försöker - mycket mänskligt men knappast försvarbart - kasta skulden för det inträffade på Jesus: "Min son, varför gjorde DU oss detta? Din far och jag har letat efter dej och varit mycket oroliga!" Det är verkligen en gudomlig höjd av 12-årig lydnad och självbehärskning när Jesus lugnt svarar: "Varför behövde ni söka efter mej? Visste ni inte att jag bör vara där min Fader bor?" Det är lite grann som den där tänkvärda frågan "om du tycker att Gud känns långt borta, vem tror du då det är som har flyttat sej?" Hursomhelst förstod inte Maria och Josef fullt ut vad Jesus menade med sin tillrättavisande fråga, men som vanligt "bevarade Maria allt i sitt hjärta" - och där, ja just där, är hon vår stora förebild. Att trots all brist och allt mörker ta till sej vad Jesus säger och bevara det "tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan" (2 Petr. 1:19) - det är vägen också för oss.
Herren är i sitt heliga tempel,
hör du hans röst?
Här är du hemma, här väntar din Fader,
väntar med tröst.
Herren är i sitt heliga tempel.
Stilla dig då!
Lyssna och bed och håll fram dina händer.
Allt skall du få.
Dagens berättelse - om Jesus vid 12 års ålder i templet - erbjuder så otroligt mycket dramatik både på och mellan Lukas´ korta rader! Den är som gjord för en s.k. dramatisering - ett litet "kyrkospel"! Och den är bräddad av uppbyggliga poänger - jag vet att Per-Olof Sjögren (på 70-talet domprost i Göteborg) skrivit en hel liten bok om den som heter "Tolv års ålder".
I sann "könsinklusiv" anda är evangeliebokens tema "I Faderns hus" ändrat till "Guds hus". Men just i dagens gudstjänst fick jag höra en så underbar bön av en kvinna som rakt igenom använde tilltalsordet Fader till Gud - en kvinna som vittnat om många negativa upplevelser av jordiskt faderskap, men som alltså inte tvekade att på innerligast tänkbara sätt vända sej till Gud med ordet Fader, som ju faktiskt var det ord Jesus lärde oss att använda. Då tror jag inte att vi andra heller behöver tveka.
Följande reflektioner skrev jag som kommentar på Liselotte Malmqvists blogg Vardagstro, men jag lägger in dem här också:
Förmodligen är Jesus på hemresedagen helt enkelt kvar där de "sågs senast", alltså vid någon slags sista bönestund i templet, medan Josef och Maria helt oansvarigt bara drar iväg mot Nasaret utan att se efter om 12-årigen är färdig med sin bön (och kanske redan då sitt samtal med en präst) och verkligen hittat några att gå hemåt tillsammans med. Inte förrän vid första övernattningsstället saknar de honom - och då är det ju för mörkt att börja leta. Farväl till släkten morgonen därpå och vandring tillbaka mot Jerusalem - men de finner ju inte Jesus på vägen tillbaka heller och det blir ny orolig övernattning, kanske på samma ställe där de sovit tidigare under veckan i Jerusalem. På tredje dagen kommer de på den ljusa idén att kolla i templet - och där är han! Förmodligen har grabben fått låna nån madrass av några bussiga präster - och fått lite mat oxå. En hel liten påskberättelse faktiskt ("på tredje dagen uppstånden").
Men Maria får ett utbrott och försöker - mycket mänskligt men knappast försvarbart - kasta skulden för det inträffade på Jesus: "Min son, varför gjorde DU oss detta? Din far och jag har letat efter dej och varit mycket oroliga!" Det är verkligen en gudomlig höjd av 12-årig lydnad och självbehärskning när Jesus lugnt svarar: "Varför behövde ni söka efter mej? Visste ni inte att jag bör vara där min Fader bor?" Det är lite grann som den där tänkvärda frågan "om du tycker att Gud känns långt borta, vem tror du då det är som har flyttat sej?" Hursomhelst förstod inte Maria och Josef fullt ut vad Jesus menade med sin tillrättavisande fråga, men som vanligt "bevarade Maria allt i sitt hjärta" - och där, ja just där, är hon vår stora förebild. Att trots all brist och allt mörker ta till sej vad Jesus säger och bevara det "tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan" (2 Petr. 1:19) - det är vägen också för oss.
Herren är i sitt heliga tempel,
hör du hans röst?
Här är du hemma, här väntar din Fader,
väntar med tröst.
Herren är i sitt heliga tempel.
Stilla dig då!
Lyssna och bed och håll fram dina händer.
Allt skall du få.
lördag 1 november 2008
Glad allhelgona!
Påskvänner!
En fortsatt god och ljusuppfylld helg tillönskas er alla!
Jag måste ju säga att jag inte alls har svårt att förstå hur dogmen om Marias syndfrihet uppkommit - efter att ha varit med på några begravningar av sällsynt helgade och älskade församlingsaktiva, där det knappt gick att förstå vad dessa skulle ha för behov av syndernas förlåtelse. Om de döda intet annat än gott, heter det ju, och man kan väl förstå om detta i synnerhet tillämpats på Herrens mor. (Ingen tror väl att man gör Jesus glad genom att tala illa om hans mor). Inget konstigt i det, egentligen. Så länge man inte gör det till kyrkolära. Och så länge ingen själv får för sej att han/hon är syndfri redan under vandringen här på jorden. Men den risken brukar vara minst hos verkliga helgon, som till sin sista stund ber även femte bönen i sitt Pater Noster.
Inte ens John Wesley, som hade väldigt optimistiska tankar om möjligheten av fullkomlig helgelse, trodde sej själv ha uppnått den. Däremot trodde han det om några andra. Och lika märkligt (och en smula puckat) detta ter sej som lära, lika sympatiskt är det i mina ögon som attityd - vi har ju t.o.m. Skriftens uppmaning att verkligen sätta andra människor högre än oss själva. Och jag prisar gärna helgonen, i all synnerhet Herrens moder, saliga en dag som denna. "Ja, saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
Sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
En fortsatt god och ljusuppfylld helg tillönskas er alla!
Jag måste ju säga att jag inte alls har svårt att förstå hur dogmen om Marias syndfrihet uppkommit - efter att ha varit med på några begravningar av sällsynt helgade och älskade församlingsaktiva, där det knappt gick att förstå vad dessa skulle ha för behov av syndernas förlåtelse. Om de döda intet annat än gott, heter det ju, och man kan väl förstå om detta i synnerhet tillämpats på Herrens mor. (Ingen tror väl att man gör Jesus glad genom att tala illa om hans mor). Inget konstigt i det, egentligen. Så länge man inte gör det till kyrkolära. Och så länge ingen själv får för sej att han/hon är syndfri redan under vandringen här på jorden. Men den risken brukar vara minst hos verkliga helgon, som till sin sista stund ber även femte bönen i sitt Pater Noster.
Inte ens John Wesley, som hade väldigt optimistiska tankar om möjligheten av fullkomlig helgelse, trodde sej själv ha uppnått den. Däremot trodde han det om några andra. Och lika märkligt (och en smula puckat) detta ter sej som lära, lika sympatiskt är det i mina ögon som attityd - vi har ju t.o.m. Skriftens uppmaning att verkligen sätta andra människor högre än oss själva. Och jag prisar gärna helgonen, i all synnerhet Herrens moder, saliga en dag som denna. "Ja, saliga de som hör Guds ord och tar vara på det."
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
Sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
tisdag 28 oktober 2008
Har Skriften rätt, har påven fel
Påskvänner!
Bengt Sjöberg aktualiserar förtjänstfullt (Dagen 22/10) läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor ("ex cathedra"). Med all respekt för såväl påven som för Herrens moder,
så finns det inget som helst stöd för vare sej ofelbarhet ex cathedra eller syndfrihet på respektive håll. Aposteln Paulus slår undan benen för Marias syndfrihet,
och därmed för den påvliga ofelbarheten ex cathedra, när han i Romarbrevet undervisar om rättfärdiggörelsen genom tron utan laggärningar:
"Allt vad lagen säger talar den till dem som har lagen, för att var mun ska bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud" (Rom. 3:19)
"Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här är ingen åtskillnad. Alla har ju syndat och är i saknad av härligheten från Gud, och de blir rättfärdiggjorda, utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod (Rom. 3:21-25a)."
Det går inte att krypa undan det här, varken genom att hänvisa till påven, Augustinus eller för den delen Martin Luther. Då skulle jag kunna anföra Johannes Chrysostomos, Bernard av Clairvaux och Thomas av Aquino (se Katolik nu).
Men vi kan lämna dem därhän just nu. Skriften är nämligen inte bara Skriften utan också den äldsta Traditionen, ja, den enda tradition som verkligen förtjänar stort T.
Den enda tillstymmelse till stöd jag hittat för läran om Marias absoluta syndfrihet och "obefläckade avlelse" är, förutom en tveksam och motsägelsefull fornkyrklig tradition, några ganska kvasilogiska resonemang som borde innebära att även Marias mor behövde vara syndfri för att kunna avla och föda en syndfri dotter - o.s.v. ända tillbaka till Eva, vars syndafall därigenom plötsligt verkar ha motbevisats!
Nyss läste jag en annan variant. Skulle inte vi ha gjort våra mödrar syndfria alltifrån deras tillblivelse ifall vi kunde? (Jo absolut!). Och Jesus kunde - alltså gjorde han det. (Sägs det). Inte mej emot. Problemet är bara att jag gärna hade gjort också min mormor (och varför inte morfar) syndfri allitfrån avlelsen - o.s.v. ända tillbaka till Eva. Vilket alltså Jesus - enligt denna "logik" - verkligen borde ha gjort, men vilket han - enligt Skriften - inte gjorde. Han är verkligen den ende fullkomligt lydige (Rom. 5:19), och genom hans - inte Marias - lydnad får vi med henne stå rättfärdiga inför Gud och helgas till ande, själ och kropp.
Hur Gud kunde födas in i ett syndigt människosläkte är verkligen i alla avseenden ett obegripligt under! Den del av Marias kropp som, befruktad av den helige Ande, bildade Jesus kropp var förvisso genast fullkomligt helgad genom Andens vidrörande. Och visst kunde Herren ha gjort hela Maria syndfri alltifrån hennes avlelse - men enligt Skriftens lära och vittnesbörd (jfr även mor Marias orättvisa beskyllning mot Jesus i Luk. 2:48) gjorde han det inte. Däremot är hon genom sin tro på Guds ord, och genom den rättfärdighet som kommer av tron, en underbar förebild för oss alla, ja, mitt i sitt unika moderskall också ett tecken och en symbol för hela Guds folk (jfr Upp. 12).
Hur blir det då med läran om påvens ofelbarhet ex cathedra? Ja, den blev alltså motbevisad redan före sin proklamering 1878 - genom den skriftvidriga proklameringen av Marie obefläckade avlelse 1854.
Verkliga ekumeniska framsteg på Skriftens grund torde nu kunna möjliggöras endast om såväl den ena som - följdriktigt nog - den andra dogmen återkallas, och S:t Paulus undervisning i Romarbrevet 3 och följande kapitel inte längre motsägs av Vatikanen. Då ska jag - och säkert också många andra evangeliska kristna - med glädje erkänna biskopen i Rom som primus inter pares och en verklig pelare, ja klippa, i Guds församling.
Insänt till Dagen den 28 oktober 2008
Bengt Sjöberg aktualiserar förtjänstfullt (Dagen 22/10) läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor ("ex cathedra"). Med all respekt för såväl påven som för Herrens moder,
så finns det inget som helst stöd för vare sej ofelbarhet ex cathedra eller syndfrihet på respektive håll. Aposteln Paulus slår undan benen för Marias syndfrihet,
och därmed för den påvliga ofelbarheten ex cathedra, när han i Romarbrevet undervisar om rättfärdiggörelsen genom tron utan laggärningar:
"Allt vad lagen säger talar den till dem som har lagen, för att var mun ska bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud" (Rom. 3:19)
"Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här är ingen åtskillnad. Alla har ju syndat och är i saknad av härligheten från Gud, och de blir rättfärdiggjorda, utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod (Rom. 3:21-25a)."
Det går inte att krypa undan det här, varken genom att hänvisa till påven, Augustinus eller för den delen Martin Luther. Då skulle jag kunna anföra Johannes Chrysostomos, Bernard av Clairvaux och Thomas av Aquino (se Katolik nu).
Men vi kan lämna dem därhän just nu. Skriften är nämligen inte bara Skriften utan också den äldsta Traditionen, ja, den enda tradition som verkligen förtjänar stort T.
Den enda tillstymmelse till stöd jag hittat för läran om Marias absoluta syndfrihet och "obefläckade avlelse" är, förutom en tveksam och motsägelsefull fornkyrklig tradition, några ganska kvasilogiska resonemang som borde innebära att även Marias mor behövde vara syndfri för att kunna avla och föda en syndfri dotter - o.s.v. ända tillbaka till Eva, vars syndafall därigenom plötsligt verkar ha motbevisats!
Nyss läste jag en annan variant. Skulle inte vi ha gjort våra mödrar syndfria alltifrån deras tillblivelse ifall vi kunde? (Jo absolut!). Och Jesus kunde - alltså gjorde han det. (Sägs det). Inte mej emot. Problemet är bara att jag gärna hade gjort också min mormor (och varför inte morfar) syndfri allitfrån avlelsen - o.s.v. ända tillbaka till Eva. Vilket alltså Jesus - enligt denna "logik" - verkligen borde ha gjort, men vilket han - enligt Skriften - inte gjorde. Han är verkligen den ende fullkomligt lydige (Rom. 5:19), och genom hans - inte Marias - lydnad får vi med henne stå rättfärdiga inför Gud och helgas till ande, själ och kropp.
Hur Gud kunde födas in i ett syndigt människosläkte är verkligen i alla avseenden ett obegripligt under! Den del av Marias kropp som, befruktad av den helige Ande, bildade Jesus kropp var förvisso genast fullkomligt helgad genom Andens vidrörande. Och visst kunde Herren ha gjort hela Maria syndfri alltifrån hennes avlelse - men enligt Skriftens lära och vittnesbörd (jfr även mor Marias orättvisa beskyllning mot Jesus i Luk. 2:48) gjorde han det inte. Däremot är hon genom sin tro på Guds ord, och genom den rättfärdighet som kommer av tron, en underbar förebild för oss alla, ja, mitt i sitt unika moderskall också ett tecken och en symbol för hela Guds folk (jfr Upp. 12).
Hur blir det då med läran om påvens ofelbarhet ex cathedra? Ja, den blev alltså motbevisad redan före sin proklamering 1878 - genom den skriftvidriga proklameringen av Marie obefläckade avlelse 1854.
Verkliga ekumeniska framsteg på Skriftens grund torde nu kunna möjliggöras endast om såväl den ena som - följdriktigt nog - den andra dogmen återkallas, och S:t Paulus undervisning i Romarbrevet 3 och följande kapitel inte längre motsägs av Vatikanen. Då ska jag - och säkert också många andra evangeliska kristna - med glädje erkänna biskopen i Rom som primus inter pares och en verklig pelare, ja klippa, i Guds församling.
Insänt till Dagen den 28 oktober 2008
tisdag 18 december 2007
Adventsfasta
Bloggfastan är över för den här gången - men adventsfastetiden fortsätter. Ingen dum idé alls att ta det lite lugnt fram till julhelgerna, så att man då med desto större välbehag kan kasta sej över skinkor och syltor. Och den som bävar inför kyrkoårets två långa fasteperioder (inför jul resp. påsk) kan jag ju lugna med att "fest bryter fasta" och att man alltså får äta som folk på söndagen, uppståndelsens dag. (Ungefär som muslimerna får äta på nätterna under ramadan - lite "fusk" måste vi tillåtas för att vi ska härda ut).
Vi EFS-are som kanske är av mer festande än fastande sort (?) kan ju i alla fall prova en liten minifasta så här mellan Johannes Döparens och jungfru Marias söndag. Inte för att blidka Gud eller göra oss märkvärdiga, utan bara för att låta adventsbudskapet sjunka in ordentligt och solidarisera oss med dem som får leva i yttersta fattigdom. "Han var rik, men blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika."
Vi EFS-are som kanske är av mer festande än fastande sort (?) kan ju i alla fall prova en liten minifasta så här mellan Johannes Döparens och jungfru Marias söndag. Inte för att blidka Gud eller göra oss märkvärdiga, utan bara för att låta adventsbudskapet sjunka in ordentligt och solidarisera oss med dem som får leva i yttersta fattigdom. "Han var rik, men blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
