Rosenius gästbloggar inför Domssöndagen

Påskvänner!

Pastor primarius Nystedt i all ära, men gamle Rosenius är inte så dum heller. Allvarlig nog i alla fall:

"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

Adventskalender lucka 24: Jesus, lär mej rätt betrakta

Påsk-, advents- och julvänner!

Franzéns julpsalm, lätt bearbetad. Därefter Rosenius' julaftonsbetraktelse över samma bibelord ("Ordet blev kött", Joh 1:14). Men läs gärna även Magnus Malms och kyrkofadern Hieronymus' julbetraktelser! Jag tackar Gud för dem alla. Här står tiden och kyrkohistorien verkligen stilla ett slag.

En God Jul tillönskas alla - tack vare vår Frälsare.

1. Jesus, lär mig rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.

Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551

ORDET BLEV KÖTT (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

Yla du Ängsliga hjärta!

Påsk- och adventsvänner!

Gott Nytt Kyrkoår! "He jer bara å gallhojt", sa tenoren Conny i Ersmarkskyrkan. "Yla på!" uppmuntrar Malin Wollin i Expressen inför det årliga kyrkbesöket. Men Ängsliga hjärta, som hon nämner, går väldigt lågt på slutet (näst sista tonen är psalmbokens näst lägsta) så man MÅSTE börja högt! Och du har helt rätt, Malin, det är en av lärjungarna som skrivit den! Lite udda som adventspsalm, kanske, men exemplet är bra och psalmen passar inte alls illa så här på kyrkoårets första dag:

När Rosenius skrattade - och två allvarliga psalmer av två starka kvinnor

Påskvänner!

Det har varit något förr också. Efs idag hänger samman med Efs igår. 

På Carl Olof Rosenius´ och Betty Ehrenborg-Posses tid var det det förra Krim-kriget som var på allas läppar (Åland tillhörde ju på den tiden Ryssland så kriget kom verkligen nära Sverige). Det sägs att en av de få gånger den blide Rosenius inte kunde låta bli att skratta, var när han under kriget hade en ivrig, politiskt mycket engagerad farbror på besök. Rosenius försökte leda samtalet in på de eviga tingen och sa därvid: "Ja, det är dock gott att vi hava 'det rike som ej bäva kan'!" "Jo men", invände farbrorn, "jag tror visst att även Ryssland kan skakas!" Där någonstans kunde Rosenius enligt Bernhard Wadström (i "Ur minnet och dagboken") inte längre behärska sina dittills allvarliga anletsdrag :o).

Nu till Britt G Hallqvists fina flyktingpsalm, som fanns med i psalmbokens EFS-tillägg från 1986 till 2003 men som tyvärr försvann i det senaste "Verbum-tillägget" just när flyktingströmmarna till Sverige började ta fart! Den är dock kvar i frikyrkliga Psalmer och Sånger. Tack till Elsa Bådagård (liksom våra barn uppvuxen i Bollnäs'  Missionsförsamling) för det fina framförandet:

Även Betty Ehrenborg-Posses psalm från det stora Krimkrigets tider - här lätt bearbetad av mej - känns märkligt aktuell idag (sjungs lämpligen till Primus Leppänens melodi, som i klippet här nedan framförs till en annan text):

1. I en stormig tid,
under kamp och strid,
oro, svaghet, nöd och plågor,
då av tusen ting
hjärtat kastas kring,
irrande som havets vågor,
då i klentro vi, likt Petrus långt från strand,
sjunker men försöker fatta Mästarns hand, 
Herre, träd då fram,
lyssna uppmärksam
till vår bön och våra frågor!

2. Storhet du förstör,
makt tillintetgör,
självklokhet till dårskap bringar,
men ditt rikes brodd,
ringa och försmådd,
skyddas av din starkhets vingar.
Ständigt syns din kungatron väl arm och glömd,
i en krubba låg du ju för världen gömd,
men du går dock fram,
lugn och lyckosam,
och med kärlek oss betvingar.

3. Ja, din krona är
väl av törnen här
och ett kors din tron får vara;
staven som dej slog
du till spira tog,
du fick sår till smycken klara.
Men du är den lilla sten som sönderslår
guldbelätet som all världens offer får,
och du växa skall,
tills för världen all
du din makt skall uppenbara.

4. Herre, lär oss då
att ej kalla gå,
men i dag vår lovsång höja!
Ty du kommer snart, 
allt blir uppenbart,
länge kan det mer ej dröja.
Låt oss här bekänna oss till dej förut,
så du kan bekänna dej till oss till slut,
när inför din makt
och din äras prakt
alla knän sej måste böja.

5. Vi bekänner väl:
du har många skäl
att för evigt oss förkasta.
Vi i överdåd
djärvts försmå ditt råd,
oss med skuld på skuld belasta.
Dock består din nåds och trofasthets förbund,
också denna stund är nådens tid och stund.
Denna dag och tid
till din nåd och frid
låt oss genast saligt hasta!

Text: Betty Ehrenborg-Posse, bearb. A.H.
Musik: Primus Leppänen

B Ehrenborg-Posse:

Om att höra Guds röst i skogen

Påskvänner!

Idag talar Rosenius ren och skär tröst på ett ganska dråpligt sätt. Om en som går i skogar, berg och dalar och till en början hör Guds röst som ett eko!

Ingen som läst Luther och Rosenius (eller Betty Ehrenborg-Posse) kan gärna påstå att Waldenström var först med att måla Guds faders- (och moders-) kärlek för svenska folkets hjärtan. Det som var bra hos Waldenström (och det är ganska mycket, se t ex hans skrift om dopet) var inte så nytt, och det som var nytt var inte så bra.

Men nu ska jag inte skriva för mycket om Waldenström. Jag ville bara rekommendera er som inte redan gjort det att läsa Rosenius!

Och, vill jag gärna tillägga: att sjunga Paul Gerhardt - som här så fint anknyter till dagens tema:

 

Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

100 år efter Rutström verkade Rosenius i Stockholm. Han blev inte landsförvisad eller arresterad, men dog ändå i ungefär samma ålder som Rutström, bara drygt halvsekelgammal (som jag är nu). Hans förkunnelse har blivit ännu mer spridd än Rutströms, i hela Norden och långt utöver Europas gränser. 

Jag menar inte att Efs idag måste låta precis som Rosenius. Men hans förkunnelse är ett viktigt korrektiv till diverse "trender" i nutiden, och ett komplement till våra älsklingsämnen, samtidigt som vi naturligtvis måste kunna adressera företeelser och grupper som Rosenius inte ens hört talas om. 

Men nog tar den här gästbloggen eller betraktelsen för den 17 juni ganska djupt i hjärtat även i vår tid, med sin anknytning till förra söndagens evangelietext om dem som tackade nej till den himmelska bjudningen? Eller - är vi, som de Rosenius talar om här nedanför, redan alltför förhärdade för att längre reagera? För att ens bli arga, som Frank Mangs sa.

Jag är iaf helt övertygad om att texten - både den ur Psaltaren och Rosenius´ utläggning - är relevant även för Efs och för Sverige idag. Men frågan är om vi längre har några väckelsepredikanter som lika inträngande som Rosenius, för att nu inte säga som Frälsaren själv - den ojämförligt gode herden - talar "stundom varning, stundom tröst"? På vår tids språk, men fortfarande med det Uppenbarelseboken kallar "ett evigt evangelium"? Nu: visst är detta huvudsakligen varning och förmaning, men kan någon förneka att det är bibelns, även Nya testamentets, undervisning? Och inte kan Rosenius undgå att avsluta med det ljuvligaste budskap till en orolig syndare. Och med bönen: "Gud, Gud, ta inte din helige Ande ifrån mej!"

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

Gott Nytt Kyrkoår! Lova Herren!

Påskvänner!

Gott Nytt Kyrkoår!

Även om papperssångboken inte släpps förrän på måndag (fin namnsdagspresent, tycker jag!) kan man redan nu skaffa appen. Jag talar givetvis om Efs:s systerorganisation Elm-Bv och dess sångbok Lova Herren. Dagen intervjuar missionsledaren Daniel Ringdahl, medan Världen idag intervjuar förlagets styrelsesekreteraren Jens Lunnergård. Årets julklapp? Kanske rentav nån Efs-förening som nappar på "Stora föreningspaketet" - 50 sångböcker för 8500 kronor?

Jo, jag erkänner mej skyldig till viss medverkan. Men jag får ingen provision utifrån försäljningssiffror, så ni riskerar inte att gynna mej om ni beställer :o).

Som sagt: Gott Nytt Kyrkoår! Biskop de facto Stefan Gustavsson har skrivit en fin hälsning till oss alla. Och på denna länk får ni en adventssång sång som INTE finns i den nya sångboken, men som fanns i den gamla. Jag tycker den är härlig, precis som Sionstoner 1972 nr 128 ("Tid är nåd") som vi var 4 stycken som sjöng i Efs Njutånger i söndags! Men jag bifogar även Ulf Lundells "Nådens år är här", som inte är en psalm eller direkt kristen sång öht men mycket tänkvärd ändå. Jag är faktiskt glad att Ulf använder och sprider begreppet "nådens år", som ger texten vidare perspektiv än bara t ex "ett nytt år" skulle göra. 

Men naturligtvis är Carl Olof Rosenius´ nyårsbön här nedan, som passar minst lika bra vid kyrkoårets början, alldeles ojämförlig i pregnans och evangelisk lödighet. Både Efs och Elm har tyvärr "slarvat bort" den, men den går ju lika bra att använda ändå. Här med en finsk melodi av Kaarlo Waismaa som föddes året efter att Rosenius dog:

1. Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.

2. Om du nu åter sänker hit ner till denna jord
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.

3. Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,
din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.

4. Bevara dina trogna, o Herre, denna tid
i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dej vill bära.

5. För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej,
som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sej,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas.

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)

Högkyrklige Sandahl och lågkyrklige Rosenius samstämmiga inför allhelgonahelgen

Påskvänner!

Högkyrklige Dag Sandahl.

Lågkyrklige Carl Olof Rosenius.

Ett evigt evangelium och ingen falsk tröst.

Men vad är det här?

Frågan måste nu ställas:

"Jesus känner jag, Paulus är mej också bekant, men vilka är ni"?

Väckelseord av Rosenius

Påsk- och julvänner!

Jag rannsakar både mej själv och andra. Har vi i Svenska kyrkan och Efs förlorat "stinget" i förkunnelsen? Det där som liksom på pingstdagen ger ett "styng i hjärtat"? Eftersom vi inte vill stöta oss med någon (inte jag heller) och har en känsla av att bibelns varningar inte kan vara lika aktuella idag. Men även om jag ofta har tvivlat på mej själv, på min tro (ja, på Gud!) och på det som kallas förtappelsen, har jag aldrig tvivlat på att Jesus och hela Nya testamentet förkunnar mycket som inte faller oss på läppen. Och mycket - även av rent andlig och för alla tider avsedd art - som nuförtiden knappast brukar framhållas särskilt ofta, om alls. Funderade högt på diskussionsforumet:

Lite rädd att vi av lågkyrklig tradition har för låga förväntningar på Svenska kyrkans ledning. Vi accepterar hos biskopar och ärkebiskopar uttalanden och hållningar som vi (väl?) aldrig skulle acceptera från missionsföreståndare. Om Stefan Holmström eller Kerstin Oderhem inte - trots upprepade påstötningar - kunnat förmås att säga ifall Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Eller om de givit oklara signaler om jungfrufödelsen eller sagt att Kristi återkomst nog bara inträffar i våra hjärtan. Då hade de aldrig blivit missionsföreståndare eller av Efs setts som några andliga ledare och förebilder. Eller hur?

Lyssna nu till den mycket evangeliske Rosenius i en för honom och väckelsen fram till 1950-talet karaktäristisk vändning. Vågar du, när du har läst det, säga att han inte har Guds ord i bibeln på sin sida? Och har vi vunnit andligt eller ens medlemsmässigt på att generellt - inte bara vid vissa tillfällen - tona ner detta väckande budskap, se ner på våra inskränkta (jo, ibland!) förfäder och förmödrar och i stort sett sluta läsa den alltför fridstörande Calle Rosenius? Hör:

"De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren". 

(C O Rosenius i betraktelsen på Tjugondagsafton).

Hur ska vi komma undan om vi inte tar vara på en sådan frälsning? frågar sej Hebréerbrevets författare. Men eftersom 2020 är ett Herrens år och ett Nådens år vill jag önska: Glad Tjugondags afton och Glad Knut! Julgranen ska ut imorgon (om inte förr), men inte själva julen, för den varar väl till påska! (Eller åtminstone till påskfastan). Pax et bonum - frid och allt gott!

Och God Helg på temat Jesu dop!

Rosenii dagbetraktelser på personalsamlingarna

Påskvänner!

Det här är lite roligt - på storsamlingen i prästgården för två veckor sedan lämnade jag husets dagbetraktelse i köksfönstret; jag hade tänkt läsa högt ur den alldeles särskilt utmärkta dagbetraktelsen för den 12 september. Nå, jag länkade till den i brev till vår nya kyrkoherde (Mia-Marie Kjellgren) och nu har hon två torsdagar i rad läst Rosenius-betraktelser under våra morgonböner. "Det låter kanske lite ålderdomligt ibland, men bibeln är ju också ålderdomlig" sa hon helt riktigt.

Även prästen Arne Selander läste en betraktelse av Rosenius en gång - som skriftermål i Njutångers kyrka! Och den unge komministern Zack Lindahl - ännu inte 30 år! - som nyligen flyttade härifrån fick Rosenius´ Romarbrevskommentar i avskedsgåva av oss i Efs. Så nog är Rosenius aktuell - på våra breddgrader åtminstone.

Och den "högkyrklige" Thomas Grunnesjö - son till den i gamla Efs-kretsar välkände Bertil Grunnesjö - som nyss gick i pension efter ett kvartssekel som kyrkoherde i Hudiksvall, hjälper nu Mia-Marie som plötsligt blev ensam präst när två gick i pension och en (Zack) flyttade till Ljungby. Eftersom de sköter var sina högmässor och står i samma väckelsetradition blir arbetssituationen inte så omöjlig (för någon av dem) som vår politiskt anfäktade kyrkoledning tycks förutsätta.

Sådana som Thomas och vår förre kyrkoherde Pär (och Bo Giertz) får ju - pga exempelvis Socialdemokraternas och Centerpartiets engagemang i frågan - inte längre prästvigas i vår kyrka (ska vi verkligen fira 25-årsjubileet av det beslutet?), medan det tydligen går bra att vara präst - och t o m kyrkoherde! - om man förnekar att Gud är ett "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen" (kh Åke Nordström i Gustav Vasa) samt ingår i det icke-teistiska nätverket "Kristen bortom Gud". Min namne Andreas Holmberg verkar inte mer än företrädaren Eva Brunne vilja ge Åke Nordström foten. För Socialdemokraterna och Centerpartiet - d v s den allmänna opinionen - bryr sig föga om huruvida prästen tror på Gud eller inte, bara om de kan reduceras till kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* eller ej.

F ö: idag klimatmanifesterar vi. Och imorgon blir det SeBeGe!

Katekesfråga 216: Vad är dopet?

Om påskalammet på pingstdagen

Påsk- och pingstvänner!

Petrus´ predikan på pingstdagen var ju till stor del en påskpredikan. Pingstens budskap är detsamma som påskens, kan man säga, men förkunnat i Ande och kraft. Då passar det ju bra att dagens betraktelse av Rosenius (9 juni) handlar om Kristus som vårt påskalamm - pingsten ju visserligen en av kyrkans tre storhelger, men den räknas samtidigt i många traditioner som den sista av påskhelgerna. (Eller sista och sista - varje söndag är ju Kristi uppståndelses dag).

"Vi har också ett påskalamm, som är Kristus, offrad för oss." (1 Kor. 5:7)

Israels barn suckade under en hård, odräglig träldom; ifrån Egypten uppsteg ett beständigt rop till Herren av deras nöd och jämmer, och ingen enda kunde befria dem därifrån; Farao och hans härar var dem alltför mäktiga.

Denna träldoms nöd var dock ännu inte kommen till sin rätta höjd, så länge inte Moses hade uppträtt; men när Moses började bjuda att de skulle gå ut ifrån träldomens land och sade till deras beherrskare: "Så säger Herren: släpp mitt folk!" — då först blev träldomen och förtrycket rätt gruvligt. Nu ropade och jämrade sig folket allraömkligast och klagade på Moses, som med dessa ord hade retat upp konungen till förökad grymhet. Så alldeles misströstade de nu om sin befrielse från träldomen. Och just då var Herrens stund kommen.

Och hur skedde nu deras förlossning? Den skedde endast genom ett Guds allmaktsunder. En mörk, förskräcklig natt utförde Herren sin hämnd över sitt folks förtryckare, då han slog allt det som var förstfött i Egypten — och nu var det påskalammets blod, som frälste de förtryckta från den rättfärdige hämnarens svärd.

Är inte här en skön målning av den stora, all världens förlossning, som är skedd i Kristus Jesus? Eller har inte även vi en stor förlossning att fira? O, den nu framställda är blott en svag skuggbild till den stora förlossning, som skedde i Kristi död.

Låt oss se! Hela världen var genom syndafallet kommen under djävulens våld; Guds beläte var förlorat, och därmed den fria viljan! Människan var en slav under avgrundens Farao, regerad och driiven efter hans vilja av de lustar och villfarelser, vilka var de "fogdar och ämbetsmän", han satte över oss. Under denna träldom suckade hela mänskligheten.

Den kände dock inte rätt sin nöd förrän lagen kom och talade tydligare än samvetet om Guds fordringar. Då först började samvetsnöden på jorden bli rätt stor. Av Guds heliga lag kunde inte en bokstav, inte heller en prick efterskänkas, och lagens oryggliga dom var, att den, som syndade, skulle dö — och den var inte till, som var rättfärdig, inte en. Här var en outsäglig och allmän nöd.

Men då förbarmade sej den store, barmhärtige Guden! Han kunde inte lida, att hans avbild och barn, människan, skulle förtappas evinnerligen. "Då tiden blev fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen" — varom redan profetians Ande så fröjdefullt sjöng: "För dej varder man sej glädjande, såsom man glädes i skördanden; ty du har sönderbrutit deras bördors ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid. Oss är fött ett barn, och en Son är oss given."

Märk här, hur Herrens Ande blickar tillbaka på Israels träldomsnöd i Egypten, då Han talar om "bördans ok, skuldrornas ris och plågarens stav"! Och dock talar han här om Kristi förlossningsverk för hela världen.

Och hur ljuder det i Nya testamentet? I Hebr. 2 säger aposteln: "Eftersom barnen har kött och blod, är ock han vorden delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom dödens räddhåga måste vara trälar." I Gal. 3 säger aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." Och åter: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse."

Så har Herrens Ande uttryckligen nämnt den träldom och de plågare, från vilka Kristus förlossat oss. Han nämner synden, lagens förbannelse och djävulen. Slutligen talar också Herren till den sista fienden, döden, och säger: "Jag vill förlossa dem ut ur helvetet och hjälpa dem ifrån döden; död, jag ska vara dej ett gift; helvete, jag ska vara dej en plåga."

O, ett herrligt, majestätiskt hot emot vår fiende! O, eviga, prisvärda kärlek! O, eviga, mäktiga tröst för våra arma syndarehjärtan! Här är nu vårt påskalamm, vår stora, eviga förlossning!

All världens synd, alla människors ogudaktighet och syndaträldom, ifrån Adams intill den sista människans i världen, lades på Guds rena Lamm, och den odrägliga bördan tryckte honom så att han svettades blod. Han kvider och beder, han suckar, såsom lammet på slaktbänken, men han går det trofast igenom. All lagens förbannelse, alla dess hotelser och straff för synden samlas på honom, så att han också blev en förbannelse för oss; men förlossade också därmed oss ifrån lagens förbannelse, så att vi skulle ärva välsignelsen. För dej varder man sej glädjande; ty du sönderbröt våra bördors ok, våra skuldrors ris och våra plågares stav.

Slutligen kom också döden, som är syndens lön, och angrep och dödade det eviga livet, men blev så själv uppsvulgen i segern — och så nedlade han "honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och gjorde oss  fria, som i allt vårt leverne måste vara trälar genom dödens räddhåga".

Detta är nu vår påskfröjd, och detta är vår segersång: "Döden är uppsvulgen i segern; du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu må vi väl jubla, fira påsk med fröjd,
stiga ska vår lovsång upp i himlens höjd.
Ty vårt påskalamm är Herren Jesus Krist -
ära vare honom både först och sist!


Katekesfråga 196: Vad ber vi alltså om i fjärde bönen?

Rosenius´ trosförkunnelse

Påskvänner!

Tros- och böneförkunnaren Carl Olof Rosenius gästbloggar idag - den som trodde att det var Ulf Ekman och gänget som (utan alla jämförelser i övrigt) började tala om bönen och tron på detta sätt någon gång på 80-talet har alltså alldeles fel. Är kanske även denna trosförkunnelse farlig (apropå titeln på en bok som Efs-förlaget gav ut i den vevan)? Eller har vi missat något i dagens förkunnelse? (Jfr även dagbetraktelsen för den 18 april!).

Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, så ska du prisa mej. (Psalt. 50:15)

"Men har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi har sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, så skulle vi börja ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här egentligen bara fordras att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle också vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se vilka grunder vi har för bönhörelsen. Vi vill bara påpeka de tre viktigaste.

Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dej, och du ska prisa mej." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi ska fly till honom, och Guds egen försäkran att han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är inte ett ord av Guds mun säkrare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, så att du må så se vad som ligger i att Gud själv har befallt oss be. Till slut ska du bli varse, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att ge dej något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud inte hade befallt oss att be och lovat att höra, så förmådde alla kreatur inte att utbedja sej det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: inte är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sej själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser!

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord ska inte endast vara en lovsägelse till Gud, utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi ber, om det också skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöver vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anser det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, menar vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Se, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvänigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider i vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi ber i hans namn, också verkligen blir oss givet. Här tillintetgörs då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge eder." Och vad det är att be i Jesu namn vet vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom är alla Guds löften ja och amen. Ber du i Jesu namn, så kan inte den minsta suck vara förgäves, så kan inte din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord.
"Åkalla mej i nöden
så får du hjälp av mej."
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dej.

Katekesfråga 183: När kommer Guds rike in i vårt hjärta?

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Påskvänner!

Carl Olof Rosenius gästbloggar om människans skapelse:

"Och Gud sade: Låt oss göra människan till vår avbild." (1 Mos. 1:26)

Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra människan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning.

Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! 
Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara,  utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud. 

Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten. 

Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade. 

Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är."

Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.

Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.

Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.

Faderns Son är planen,
han är meningen,
och i honom finner
varje mänska den.

Katekesfråga 155: Vad ska den troende människan göra för att behållas i tron?

Rosenius om påskalammet

Påskvänner!

Jag hör visserligen till dem som tycker att det var onödigt och kanske också lite löjligt att utlysa ännu ett Rosenius-år (150 år sedan han dog) när vi alldeles nyss haft ett (200 år sedan han föddes). Men hans betraktelser kan vi ju läsa ändå. Och dagens Rosenius-betraktelse var verkligen alldeles extra stark så här i påskfastan och inför påskfirandet: Lammet måste ätas helt.

Försöker ta till mej denna undervisning. Ska jag alls ha Frälsaren behöver jag hela Frälsaren, inte bara en del av honom. Inte bara det jag tycker är skönast. Både i vardagens familjeliv och under helgens högtidsstunder. Inget snack om att jag behöver det. Det är kanske så för dej också?  

"If Jesus is not Lord of all, he is not Lord at all."

Och imorgon bär det av till Lule.

Katekesfråga 13: Vem är Gud?

Rosenius-symposiet för 1 år sedan

Påskvänner!

För exakt ett år sedan, när västerbottenssonen Carl Olof Rosenius fyllde 200 år, kunde de som var på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala (och inte på paltfest på EFS i Njutånger) ta del av följande tio föredrag. Fortfarande är det möjligt - stort tack till er som lagt ut föredragen på nätet:

"Såsom Han är, så är också vi i denna värld." (1 Joh. 4:17)

Påskvänner! Måste bara få "reblogga" även Rosenius´ dagbetraktelse för dagens datum. (För resten av året får ni kolla in Rosenius´ egen blogg på adressen corosenius.blogspot.se):

Låt oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så är också vi i denna värld". Hur fördold var inte Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - hur hemligt kröp Han inte in under vår skepnad! Hur djupt fördold var inte hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!

Sant var det, visst skulle tron ha tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöng änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, från den stora herrligheten: Denne är min älskade Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.

"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, för att de, som inte se, ska bli seende; och de, som ser, ska bli blinda." För att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle bli bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man gömde bort ansiktet för Honom.

Tänk, hur fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma från Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud mot; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad" (Psalt. 22 i Karl XII:s bibel); och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dej själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!

Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sej i fyrtio dagar och för femhundra på en gång och far i mångas åsyn upp till himmelen. Så dolde sej dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.

Och nu: "Såsom Han var, så är också vi i denna världen." Såsom huvudet, så är också lemmarna; såsom brudgummen, så är också bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig syns bruden. Men under hennes elände ska dölja sej gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.

Här gäller bara att inte låta förvilla sej av vad som syns och känns. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi är Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi inte då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu har Guds bestämda ord på, att vi endast genom tron på Kristus dock är Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, ska vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv inte kan ljuga. Så visst är det likväl, om också vi nu inte känner det allraringaste därav i vårt hjärta.

Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus i alla tider ska vara till en dom i denna världen, att de, som vill se, ska bli blinda, och de, som åtnöjs med att inte se, ska bli seende — för att inga andra ska komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjs med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes inte genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sej ned och läppjar vattnet såsom en hund, den ska gå med Gideon; alla andra ska återvända."

Så också här: Den som kan  vara en hund, den som kan låta sej behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall ha sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt ska tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna ska vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, inget fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de ska hållas för kristna - se, den som ska ha livet i Gud sådant och inte nöjer sej med att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger inte till detta fälttåg.

Den korsfästes folk ska nöja sej med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.

Genom lidande till seger
är den väg som Jesus gått,
och en annan väg att vandra
vi ej heller löfte fått.
Se, då Israel ska tåga
hän till löftets sköna land,
vägen full av nöd och fara
går igenom öknens sand!

Genom lidande till seger
går missionens väg också.
Jesu sändebud, de måste
alltid i hans fotspår gå.
Himmelrikets säde lägges
obemärkt i tårdränkt jord.
Kornet måste dö i mullen
men får liv på Herrens ord.

(Hedvig Posse)

Apropå "Morgonrodnadens hind" (Psalt. 22), se även den landsförvisade prästen Anders Carl Rutströms psalm Den hind som så snart.

"Nu sedan tron är kommen är vi inte längre under tuktomästaren." (Gal. 3:25)

Påskvänner! Eftersom jag är lite "bakis" efter Psalmmaraton, låter jag Rosenius gästblogga idag (fast med betraktelsen för 20/11):

Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då  vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.

Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.

Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.

Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."

Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.

— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."

Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.

O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!

Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.

O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.

Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.

Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd! 
(OAW)

Djurfeldt recenserar Rosenius

Påskvänner!

Läs gärna Olof Djurfeldts recension av Rosenii dagbetraktelser (även nyutgivna här på nätet)! Inte minst betraktelsen för idag, den 8 september, är tänkvärd.

Nu drar jag till Danmark! Tågtrafiken norr om Stockholm är visst igång igen! Hörs till veckan!

Rosenius, 200 år i år, gästbloggar

Påskvänner!

I höst fortsätter bibelstudierna i Njutångers Efs kring aposteln Petrus. Efter att ha studerat hans roll i evangelierna och hans predikningar i Apostlagärningarna (en hel liten postilla!) har vi nu kommit fram till Petrusbreven. Kopierade igår upp Första Petrusbrevet på två dubbelsidiga A4:or - de ska stoppas i kuvert och skickas ut som "vanliga" brev, är det tänkt. Med inbjudan till nästa träff. (Återkommer om tid och plats).

Idag handlar även 200-årige Carl Olof Rosenius´ Dagbetraktelser om en vers ur Första Petrusbrevet. Dagbetraktelsen får bli en "gästblogg" idag. Åtminstone jag behövde väckelseropet. Kanske du med?

"Var nyktra och vaka!" (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlora livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av Honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.

Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.

I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".

Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död. 

Betraktelse på S:t Rosenius´ dödsdag

Påskvänner!



Idag, den 24 februari, skildes Carl Olof Rosenius hädan vid 52 års ålder 1868. Läs gärna hans originella och uppmuntrande dagbetraktelse för denna dag.

Det är evigt liv att känna
Gud som sin vän.
Sälla de som funnit denna
vår bäste vän!
Ja, för evigt sälla, rika,
andra kan ju dö och svika,
denne vän är alltid lika 
- o vilken vän! 

(C.O.R.)

(Läs gärna gravstenshälsningen 2 Kor. 5 och Höga Visan 2:16)

Högt bland nordens fjäll och dalar, där de djupa strömmar gå, 
och där i högtidlig tystnad skogens mörka furor stå, 
där det klara norrsken flammar i den stilla vinterkväll, 
där en stund vi vilja dröja i det gömda herdetjäll. 

Enkelhet i allt där råder, stilla huslighet och flit, 
världens myckna larm och oro hitta icke vägen dit, 
men från skilda trakter samlas hopar av den klena hjord, 
som därinne hult bespisas med det dyra nådens ord. 

Gamle lärofadern Luther funnit nya vänner här, 
och med samma kraft som fordom, samma vittnesbörd han bär 
om Guds nåd i Kristus Jesus och om den rättfärdighet, 
som för Gud allena gäller, men av egen dygd ej vet. 

Och i gömda herdetjället, liksom förr i Wittenberg, 
trängde reformatorns kraftord mäktigt genom ben och märg,
talande om tro och bättring, lag och evangelium 
samt om bådas gagn och nytta, men på sina skilda rum, 

manande till heligt allvar och försakande av allt 
som ej går av tro och kärlek och har guldets äkta halt; 
men ock tröstande de svaga, som i andens kamp och strid, 
helt förtvivla på sig själva och i Kristus blott ha frid. 

Så den ädla säden grodde efter trenne sekler än, 
Luther bar den ut med tårar, Herren själv gav liv åt den. 
och en gång, när alla mogna vetekärvar samlats in, 
skall den sången ännu klinga: "Äran, Herre, är blott din." 

- - -

Men om vi nu skulle vandra spörjande bland vårt folk: 
"Vem har Herren här bland eder brukat till sin viljas tolk? 
Vem har, framför många andra, framlagt nådens lära klar?" 
skulle tusen röster svara: "Vår Rosenius det var!"

Gud ske lov för vad han givit! Gåvan står ännu oss kvar, 
fastän trogne såningsmanen re´n sitt värv fullbordat har! 
Luther är ej död - han talar än vid folks och troners fall, 
så Rosenius i Norden efter sekler leva skall! 

Lina Sandell (L.S), Korsblomman 1869 (Ur "Bilder ur Rosenii liv")