Påsk- och julvänner!
Om Annandagen firades med högmässa i Jakobs kyrka i Hudiksvall blir det imorgon på Tredjedagen julgemenskap på EFS Njutånger med gröt och skinkmackor och en del sång och musik fr o m kl 14. Välkomna!
(F ö är det i år 2022 exakt 100 år sedan den ståtliga Betlehemskyrkan i Edsbyn stod färdig - jag har bara varit där en gång under någon Kom och se-festival och ätit med journalisten Birger Thureson. Idag tillhör den något annat av samfunden i Hälsinglands Jerusalem).
Påsk-, advents- och julvänner!
Franzéns julpsalm, lätt bearbetad. Därefter Rosenius' julaftonsbetraktelse över samma bibelord ("Ordet blev kött", Joh 1:14). Men läs gärna även Magnus Malms och kyrkofadern Hieronymus' julbetraktelser! Jag tackar Gud för dem alla. Här står tiden och kyrkohistorien verkligen stilla ett slag.
En God Jul tillönskas alla - tack vare vår Frälsare.
1. Jesus, lär mig rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.
2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.
3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.
4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.
5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.
6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.
7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.
Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551
ORDET BLEV KÖTT (Joh. 1:14)
Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.
Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!
Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.
Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.
Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?
Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!
Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.
Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"
Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.
Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.
Påsk-, advents- och julvänner!
Här kommer fortsättningen och slutet på gårdagens "lärodikt" (jag har alltså delat upp den i två delar). Skriv gärna en modernare version av trosläran - men att den för minnets skull gärna kan få rimma bör man inte förneka.
Däremot behöver den nog i så fall delas upp i flera kortare dikter - vårt tålamod med poesin är inte längre lika stort som med prosan.
Det här är i alla fall både jul- och påskförkunnelse från en biskop av klassiskt evangelisk-lutherskt snitt. Jag har bearbetat Franzéns text ytterst sparsamt - den som vill ha en modernare text får som sagt gärna skriva en själv!
Påsk-, advents- och julvänner!
Ännu en kvällspsalm av Franzén har vi här, något bearbetad. Den har samma versmått och melodi som Paul Gerhardts mer berömda "Nu vilar hela jorden" (i SvPs1986 "Nu vilar folk och länder"). Genom sin mindre längd var den länge mer sjungen, men torde i vår tid och i Efs idag sedan länge ha konkurrerats ut av såväl "Bred dina vida vingar" som "Nu sjunker bullret och stressen släpper".
Som aftonbön vid enskild andakt torde den dock fortfarande ha sitt värde. "När jag mig ensam finner" är ju en mindre aktuell versrad i församlingssång.
Påsk-, advents- och julvänner!
Kändes förra Franzén-psalmen lite föråldrad för just konfirmander, känns kanske den här kyrkotagningspsalmen fullkomligt obsolet även i bearbetad form. Framför allt är ju Birgitte Catrine Boyes danska kyrkotagningspsalm "Nu får med Gud sej glädja" så mycket bättre - skriven av en kvinna och flerbarnsmor dessutom!
Men som vanligt gäller om gamla psalmer i mindre vanliga men viktiga ämnesområden: skriv gärna en nyare och bättre! En lycklig barnsbörd är väl värd att fira separat från dopet. Franzén gör i alla fall ett aktningsvärt försök i en psalmbok där endast 0,6% av psalmerna var skrivna av kvinnor!
FÖR EN MODER SOM SKALL KYRKOTAGAS
1. Gud, min Gud, som ville än
mej åt barn och make frälsa,
gläd mej i ditt hus igen,
fyll min kropp och själ med hälsa.
Stärk mej, helga mej idag,
utan dej vad vore jag?
2. Jesus, på ditt rika ord
vill jag som Maria höra,
låt dess kraft på denna jord
mej på rätta vägen föra,
så jag jämt på hjärtat bär
vad den bästa delen är.
3. Sedan kan jag lugn och nöjd
även Martas omsorg bära,
tacksam för din frid och fröjd,
tacksam att du är mej nära.
Rätta glädjen är hos dej,
bli en daglig gäst hos mej.
4. Kom, o Jesus, låt ditt namn
mej som mor och maka gläda.
Se till barnet i min famn,
du som signade de späda,
du som själv så späd och arm
legat vid en moders barm.
5. Kom! Med kärlek och med tro
vill jag dej, o Herre, tjäna.
Kom! Välsigna bröd och bo
och din Ande mej förläna.
Låt mej göra, vis och from,
av mitt hem din helgedom.
Påsk-, advents- och julvänner!
Vid min konfirmation i Tavelsjö kyrka försommaren 1984 sjöngs denna Franzén-psalm som stod under rubriken "Konfirmation". Jag har bearbetat den något, men i stort sett är det Franzén som talar - eller snarare ber i konfirmandernas namn. Sådana sånger blir ju fort lite "bedagade", men jag reagerade inte den gången mot det lite ålderdomliga språket, utan tänkte att det väl var som det skulle vara vid ett så högtidligt tillfälle.
Nå, i bearbetad form tycker jag att den fortfarande förtjänar att sjungas ibland. Kanske inte precis just bara av konfirmander utan av nattvardsgäster i allmänhet som beredelsepsalm. (Nuförtiden har det ju blivit mer sällsynt att konfirmandtiden innebär "att beredas till sin första nattvardsgång", men en god beredelse inför varje nattvardsgång behöver vi verkligen, både goda beredelseord och goda beredelsepsalmer).
Men i finlandssvenska psalmboken (också den från 1986!) finns Franzéns psalm kvar under rubriken Konfirmation (också där lätt bearbetad!) och även den finska psalmboken Virsikirja har med den i sin senaste upplaga. Här i Sverige sjungs den dock inte längre - den togs t ex inte med i Lova Herren 2020. Jo, förresten, den kom nog faktiskt med i västlaestadianernas psalmbok för några år sedan!
Påsk-, advents- och julvänner!
De här tjejerna sjöng just den här brutalrealistiska Franzén-kvällspsalmen till just den här Bingsjö-melodin i Nianfors kyrka för några år sedan. (Kan det ha varit just 2018 - samma år som den här inspelningen är ifrån?). "Min vilotimma ljuder / en gång, en sista gång / och mej i graven bjuder / en bädd så kall och trång."
I 1819 års psalmbok hade den nr 444, i 1937 års psalmbok nr 452. Den fanns alltså kvar i psalmboken så sent som 1983, då jag fick min svarta konfirmandpsalmbok i guldsnitt, under rubriken "Vid aftonklämtningen". Enda textbearbetningen som skett då var att slutradernas "då kan jag roligt somna" ändrats till "då kan i ro jag somna"! Lina Sandells Bred dina vida vingar hade nr 451, och båda psalmerna hade samma melodi, dock inte så att man sjöng Min vilotimma ljuder på melodin till Bred dina vida vingar, utan så att Bred dina vida vingar i 1939 års koralbok hade 1500-talsmelodin till Min vilotimma ljuder (jo, se själv!).
Jag minns att den unge prästen Zack Lindahl (då ännu ej 30 år fyllda) som höll andakten i Nianfors var förtjust över både text, Bingsjö-melodi och framförande! Såna här aftonpsalmer har vi inte för många kvar av, och inte heller alltför många ungdomar som törs framföra dem: "Men Herre Gud, bevara / min själ till evig tid / för syndasömnens snara, / för världens falska frid." Lyssna nu:
Inlägg
Alla kommentarer
