Påskvänner!
Stort tack till Britta Hoas (ordförande i Hagabergs folkhögskolestyrelse), som idag haft vänligheten att skicka mej detta vackra "prästvigningsdiplom" med bild på farfar Kristoffer (1877-1941) och övriga medverkande vid högtiden i Uppsala domkyrka, bl a ärkebiskop Nathan Söderblom. Läs särskilt de mycket väl valda bibelorden ur Psaltaren 71!
Påskvänner!
Bilder på Kristoffer Thomasson Hoas och Alvina Wilhelmsdotter Hinas (f Utas) med fyra barn.
För just idag 100 år sedan, den 15 september 1922, prästvigdes Kristoffer Hoas av ärkebiskop Söderblom i Uppsala domkyrka för tjänst i Gammalsvenskby i Ukraina (Sovjetunionen). Han hade med ärkebiskopens goda minne redan tidigare både predikat och förvaltat sakramenten, men nu, efter påskens hjälpsändning, följde Hoas med Röda korset-expeditionen till Sverige för att avlägga examina och genom också den särskilda prästvigningen "uppfylla all rättfärdighet".
År 1929 kom som bekant (?) i stort sett hela församlingen, omkring 900 personer, efter till Sverige, men ca 250 personer återvände snart till Gammalsvenskby, ofta till ruskiga öden under den värsta stalinterrorn. Efter ca 10 år var nästan alla som varit vuxna män vid återkomsten bortförda och avrättade (utom några av de verkligt övertygade kommunisterna). För när Stalin vid en folkräkning till sin förfäran upptäckte att ca 2/3 av befolkningen på landet fortfarande bekände sej som kristen drog han 1938 till med en femårsplan för att få bort denna "vidskepelse". (Då skulle man inte ens längre få undervisa sina egna barn i kristen tro - när Hitler anföll Sovjetunionen 1941 lättades dock trycket på kyrkorna).
Margareta Norberg som döpte barn hamnade i fängelse som "kulttjänare", och den än mer aktiva "byprästen" Alvina Wilhelmsdotter Hinas (med sina barn på bilden ovan), som både döpte och begravde och ledde psalmsången sänktes troligen antingen i en pråm i Svarta havet utanför Odessa eller i en massgrav utanför Kiev. Hennes namn står överst på minnesstenen i Gammalsvenskby (se nedan) och hennes man som bortfördes ett år senare står längst ner på samma sten - barnen på bilden ovan blev alltså inom kort föräldralösa. Och så löstes kvinnoprästfrågan i Gammalsvenskby. Ingen klandrade de män som ställde sej först i kön till deportation och arkebusering. Ej heller klandrades de kvinnor som ryckte in som Guds ords tjänare när männen försvann - eller helt enkelt inte vågade. Tvärtom. Heder åt dem alla, mitt i mänsklig svaghet och brist.
(Jag påminns osökt om Graham Greenes roman Makten och härligheten, som mer uttrycker en romersk-katolsk syn på ämbetets och vigningens nödvändighet för ett rätt mässfirande, men som gestaltar något av samma sak: hur en stat kan förfölja "kulttjänare" in absurdum medan folkets breda lager tacksamt tar emot dem som fortfarande, hur svaga de än själva kan vara, förvaltar nådens medel).
Men helgdagens fortsatt starka ställning i folkmedvetandet (bl a skulle man helst ha tagit upp potatisen till Korsmäss!) är intressant. Och som Efs-are tycker jag verkligen att vi borde glädjas åt att inte bara på våren (Långfredagen) utan även på hösten kunna ha en dag med korset som särskilt tema. S:t Franciskus' bön (den äkta!) är så fin och vittnar om att han är ett sant helgon, rättfärdig genom tron på Jesus och det han gjorde för oss på korset. Och den danske lutherske prästen S:t Mortens 1500-talspsalm är lika aktuell och tänkvärd än idag, liksom S:t Niklas' Spikarnas lovsång:
DET HELIGA KORS
1. Det heliga kors vår Herre själv bar,
hans blodiga sår och död för envar,
den bittra pina som han fick lida,
därav allena allt gott vi får bida.
Vi blir inte saliga på annat vis.
2. Ja, S:ta Maria, Frälsarens mor,
och alla de helgon i himmelen bor,
av idel nåd har saliga blivit
för Kristi skull, som för oss sej utgivit.
Vi blir inte saliga på annat vis.
3. Ja, människor alla, lyssna och vet
att hela Skriften vittnar om det,
att om ni vill himmelens salighet vinna,
för Kristi skull endast kan ni den finna.
Vi blir inte saliga på annat vis.
4. Guds helige Ande, du sanningens tolk,
uppliva och upplys din kyrka, ditt folk,
och led oss alla på ljusets bana
från självgjord vishet och syndig vana.
Vi blir inte saliga på annat vis.
5. All ära och pris ske Herren, vår Gud,
som sände sin Son med fridens bud.
I nåd han lede oss allesamman
att frukta och älska honom. Amen.
//: Vi blir inte saliga på annat vis ://
Text: Morten Hegelund, sv övers A.H.
SPIKARNAS LOVSÅNG
Text: Niklas Hallman
LYFT KORSET HÖGT
'Påskvänner!
Vi hade en fin Diakonisöndag på EFS Brogården i söndags. En riktigt fin septemberdag, sommarvarm så att man ville ta kyrkkaffet ute, en god predikan av Simon och fina kärnord av Margareta Melin att sjunga tillsammans.
Nu är vardagen här med ett knepigt valresultat och bekymmer över statsbärande partiers bisarra iver att avkraga många Efs-präster, inklusive vår missionsföreståndare, och typ alla högkyrkliga och Elm-BV-anslutna präster (nu är det alltså inte längre bara Missionsprovinsare som riskerar avkragning)!
Men då kan vi mitt i allt och under allt fira Korsmäss! Imorgon den 14 september är det av tradition det heliga korsets upphöjelses dag. Om vi inte rent konkret reser det på Golgata (vad skulle det tjäna till?) kan vi i varje fall i tal och skrift (och kanske även i illustrativa processioner) hålla korset högt. Paulus skriver ju att han inte vill berömma sej av något annat än av Jesu Kristi kors - eller ens veta av något annat än Jesus Kristus, just den korsfäste Kristus.
Att betona korsets betydelse är inte romersk-katolskt utan lika mycket allmänkyrkligt, evangeliskt, augsburgskt och Efs-igt. Lämpliga sånger för Efs-are och andra kristna att sjunga imorgon på korsmässodagen, ja, redan idag på korsmässoafton, är t ex:
Ditt kors blev hela världens sol
Ett kors, det är det sista, hårda läger
Och som vanligt frågar jag mej var de nyskrivna sångerna i ämnet finns. De måste väl finnas? Tipsa mej gärna - eller skriv en själv!
Påskvänner!
I romanen "Fåvitsk jungfru" (Efs-förlaget 1975) slår den lågkyrklige läsaren Ove lite oväntat ett slag för Morsmäss, firandet av jungfru Marias födelsedag den 8 september. Han är nog åtminstone just där tolk för författaren Tore Nilsson (1919-98), som i flera sammanhang, bl a i några dikter, gav uttryck för en luthersk mariafromhet som alls inte ville göra sej urarva i fråga om mariaminnena.Påskvänner!
En fin psalm som sjungs alldeles för lite passar bra nu på söndag, då temat är Friheten i Kristus. Det är SvPs 590 "Som källor utan vatten" av Anders Frostenson, med en mycket vacker koral från Österland:
Påskvänner!
Vår ateistiska statsminister - som inte ens är med i Svenska kyrkan - och hennes socialdemokratiska parti vill tydligen avkraga Efs-prästerna. Utom de som lyder henne och Partiet, så klart. De som i ord och handling tror, lär och bekänner att det inte finns någon särskild vits med förbundet mellan man och kvinna, att Gud inte skapat kombinationen man och kvinna särskilt underbart (som det stod i HB86 men inte längre står i HB17), inte mer än man och man i varje fall, och att det inte finns någon särskild vits för ett litet barn med att ha en mamma. (Ingen särskild vits med att ha en pappa heller, naturligtvis). Även pappor kan ju föda barn enligt den socialdemokratiska (och kristdemokratiska!) dogmatiken, så då är det väl ingen som är speciellt med just mammor.
Biskop Nygren i Lund skulle ha kallat allt detta typiska exempel på gnosticism. Lägg därtill det av biskopar och politiska partier accepterade hyllandet av ormen från urtiden (utom just vid Mikaeli, kanske?) samt dissandet av Guds Lamm som borttager världens synd (något som Socialdemokraterna och Centerpartiet aldrig drömt om att avkraga någon för), så framträder ju bilden av fullt utvecklad, av statsmakten understödd, gnosticism.
Går detta igenom börjar det bli rejält skämmigt att fortfarande få vara präst i Svenska kyrkan. En skamstämpel i pannan, ungefär som att vara barnmorska efter att samvetsfriheten tagits bort.
Påskvänner!
I över 700 år efter Sveriges kristnande var den 24 augusti en helgdag. En "lätthelgdag" visserligen, då det (efter reformationen åtminstone) ansågs okej att gå tillbaka till arbetet efter gudstjänsten i kyrkan, men dock en helgdag. En apostladag till Natanael Tolomeussons minne! S:t Bartolomeus, aposteln som gav namn åt Sveriges sista koloni, ön Saint-Barthélemy i Västindien (nå, just det är inte nån särskilt rolig historia).Påskvänner!
Jag känner mej träffad. Mycket av mitt umgänge med Bibeln präglas tyvärr av "det här kan jag redan", "det här har jag läst". Rosenius behöver påminna oss, ja, redan väckelsens folk på 1800-talet, i sin dagbetraktelse för den 10 augusti:
"Låt Kristi ord rikligen bo i er" (Kol. 3:16)
Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt. Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.
Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.
O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!
Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."
Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.
Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.
Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —
Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.
Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!
"Gör varje präst till tordöns barn, att riva sönder Satans garn!" och: "I herdar, troget ropen, som fören Andans värv, så att den arma hopen må räddas från fördärv!"
Inlägg
Alla kommentarer
