En bön av C O Rosenius vid slutet av jubileumsåret

Jul- och påskvänner!

Så här under missions- och Rosenius-årets sista skälvande timmar kan vi väl med Rosenius be för missionen? Observera att han skrev den 5 år före bildandet av EFS, och 15 år innan EFS skickade ut sina första egna missionärer (det vi firat i år, alltså). Men bönen är högaktuell än idag och omfattar både den s.k. inre och den s.k. yttre missionen.

Kan du inte sjunga den här eller någon annan melodi, så läs sången/bönen, gärna högt! Sången lär nu till och med vara på väg ut ur ELM-BV:s sångbok, men den finns alltså kvar på nätet i denna lätt bearbetade form. (Du som tycker att den fortfarande klingar alltför ålderdomligt är hjärtligt välkommen att skriva/komponera en ny sång på samma livsviktiga tema!).



Vår store Överherde, till dej vår lovsång går! 
Du fått all makt i himlen och på jorden. 
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år, 
och därför finns den även kvar i Norden. 
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand 
bär spiran över världen och över detta land, 
bär nycklarna till döden och dess rike. 

Om du nu åter sänker hit ner till denna jord 
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja, 
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord 
att alla dagar du bland oss vill dröja. 
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god, 
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod, 
vi går de dolda skiften glatt till mötes. 

Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år, 
din nåd och makt gör känd på hela jorden! 
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får, 
föröka nu och stärk den klena hjorden. 
Låt många nu få smaka hur underbar du är 
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär, 
förenade och saliga för evigt. 

Bevara dina trogna, o Herre, denna tid 
i trons uppriktighet och Andens enhet, 
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid - 
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet. 
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod, 
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod, 
och korsets smälek glatt med dej vill bära. 

För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej, 
som evangelium åt alla unnar! 
Låt sändebudens fötter då låta höra sej, 
som seger genom Frälsaren förkunnar! 
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går, 
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår, 
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)

En bön av Rosenius inför jubileumsårets avslutning

Jul- och påskvänner!

Så här under missions- och Rosenius-årets sista skälvande timmar kan vi väl med Rosenius be för missionen? Kan du inte sjunga den här eller någon annan melodi, så läs sången/bönen, gärna högt! (Sången lär nu till och med vara på väg ut ur ELM-BV:s sångbok, men den finns kvar på nätet i denna lätt bearbetade form. Du som tycker att den fortfarande klingar alltför ålderdomligt är hjärtligt välkommen att skriva/komponera en ny sång på samma livsviktiga tema!).




1. Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden. 
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år, 
och därför finns den även kvar i Norden. 
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand 
bär spiran över världen och över detta land, 
bär nycklarna till döden och dess rike. 

2. Om du nu åter sänker hit ner till denna jord 
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja, 
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord 
att alla dagar du bland oss vill dröja. 
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god, 
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod, 
vi går de dolda skiften glatt till mötes. 

3. Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år, 
din nåd och makt gör känd på hela jorden! 
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får, 
föröka nu och stärk den klena hjorden. 
Låt många nu få smaka hur underbar du är 
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär, 
förenade och saliga för evigt. 

4. Bevara dina trogna, o Herre, denna tid 
i trons uppriktighet och Andens enhet, 
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid - 
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet. 
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod, 
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod, 
och korsets smälek glatt med dej vill bära. 

5. För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej, 
som evangelium åt alla unnar! 
Låt sändebudens fötter då låta höra sej, 
som seger genom Frälsaren förkunnar! 
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går, 
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår, 
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)

Luthers märkliga psalm om den heliga kristna Kyrkan

Jul- och påskvänner!

En av Luthers sista psalmer är följande originella text från 1535, som inte tagits in i mer än någon handfull psalmböcker, men som hör till hans märkligaste och konstrikaste (vissa skulle säga konstigaste, men då har de inte läst Uppenbarelseboken!). I den svenska versionen nedan har jag i tredje strofen förhållit mig ganska fri till Luthers text och istället försökt ligga så nära förlagan Johannes som möjligt. Men psalmen kan nog ändå fortfarande sägas vara Luthers.

Läs gärna din bibel för att jämföra med hur den uppenbarelse Johannes fick såg ut! (Läs HELA Upp. 12 - och jämför även hälsningarna till "den utvalda frun och hennes barn" i Johannes andra brev!).



Alt. koral:


EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).

1. Jag har den ädla kvinnan kär, 
kan henne aldrig glömma.
Vad hon mig lär jag med mig bär, 
jag henne vill berömma. 
Hon är min vän, 
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar, 
så bistår mig den sköna 
med all den kärlek, trofasthet 
jag alltid har fått röna. 
Min själs behov hon vet.

2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i denna skrud,
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar;
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.

3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån.
Men hon är kvar
med andra barn:
de som Guds bud vill hålla
och som har Jesu vittnesbörd.
Vad draken än kan vålla,
blir kvinnans bön dock hörd.   .

Johannes Evangelistens dag eller Tredjedag Jul

Påskvänner!

Vi som trots Gustav III:s helgslakt 1772 (ett 20-tal helgdagar väck på ett bräde!) fortsätter fira Tredjedag jul, även kallad Johannes Evangelistens dag, vi läser som episteltext 1 Joh. 1:9-2:6:  Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens. Att vi har lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom. Men hos den som bevarar hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullhet. Då vet vi att vi är i honom. Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde.

Och som evangelietext läser vi Joh. 21:19-24: Jesus sade till honom: ”Följ mig!” Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.” Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?” Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Och vi sjunger eller läser de i 1697 års koralbok föreslagna tredjedagjul-psalmerna O Jesus Krist som mänska blev samt Var man må nu väl glädja sig (härliga också som julpsalmer!).

Eventuellt tar vi också fram Luthers kyrkopostilla och läser bl.a. detta i predikan på Tredjedag jul:

Oaktat alla helgons exempel och leverne, bör var och en sköta det honom befallt är, och taga vara på sin kallelse. O, en nödvändig och hälsosam lärdom! Det är en gångbar villfarelse, att vi se uppå helgonens gärningar, och huru de hava vandrat, och vilja görat efter, menande det vara ganska väl gjort. Därtill hjälpa och driva oss de onyttiga svassare, som predika oss de kära helgonens leverne och föreställa dem folket icke rätteligen till exempel. Däremot talar nu här Kristus. Petrus är en förebild till sådana villfarande vandringsmän. När Kristus hade befallt honom att genast följa honom, så vänder han sig om och ser efter en annan och bryr sig om, vart då den skulle taga vägen, som Jesus älskade.

Så göra ock dessa: de låta ligga det dem befallt är, och se uppå andras vandel och gärningar, dem Gud älskar, de äro helgonen. Därför rycker Kristus dem tillbaka, och säger: vad kommer det dig vid, vart han går? Följ du mig, och låt mig sörja för honom. Ja, än om jag ville att han skulle bliva, skulle ock du därför vilja bliva? Menar du, jag vill hava detsamma av dig som av honom? Nej, icke så: sköt du det dig tillkommer och vad jag säger dig: denne skall ock väl finna sitt. Jag vill hava mångahanda tjänare, men de skola icke alla hava ett och samma göromål.

Fortsatt god julhelg alltså! Imorgon firas Fjärdedag Jul eller Värnlösa barns dag med julfest på EFS i Njutånger! Alla är mycket välkomna!

Jul, jul, strålande jul!

Jul- och påsk- (och pingst-)-vänner!

God fortsättning på julen! Den har bara börjat! I morgon är en annandag!

Vill ni fortsätta sjunga - och när kan man sjunga som mest och bäst om inte vid juletid? - finns här ett stort antal julpsalmer att prova på!

Enligt psalmförslagen i 1697 års evangeliebok (med psalmvalslista!) bör man f.ö. den första juledagen sjunga Alla kristna fröjda sig, En jungfru födde ett barn idag, Var kristtrogen fröjde sig och Världens Frälsare kom här. (Det skulle ju dröja över 120 år innan Stilla natt och Var hälsad sköna morgonstund kom till!).

Här en annan gammal julpsalm - av obekant ålder och ursprung:

Psalmlucka 24: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

Jul- och påskvänner! God jul önskar jag med vännerna Topelius och Sibelius i Finland!

1. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt

i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt

och över jorden frid.

Giv mig en fest

som gläder mest

den konung jag har bett till gäst.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt,

giv mig en änglavakt.

2. Giv mig ett hem på fosterjord,

en gran med barn i ring,

en kväll i ljus med Herrens ord

och mörker däromkring.

Giv mig ett bo

med samvetsro,

med glad förtröstan, hopp och tro.

Giv mig ett hem på fosterjord

och ljus av Herrens ord.

3. Till hög, till låg, till rik, till arm,

kom, helga julefrid.

Kom barnaglad, kom hjärtevarm

i världens vintertid.

Du ende som ej skiftar om,

min Herre och min konung, kom.

Till hög, till låg, till rik, till arm,

kom glad och hjärtevarm.
 

Psalmlucka 23: Stå upp och låt er sång bli höjd

Jul- och påskvänner!

Följande Kingopsalm räknas i våra västliga grannländer som en adventspsalm, men nog passar den i så fall bäst att sjunga så här under sista adventsveckan, så "julaktig" som den är! Visst märker ni vilket bibelord Thomas Kingo framför allt har haft i tankarna?

En rolig poäng är att den västeröver så länge sjungits på en koral av vår egen mångomtalade (och ofta förtalade) koralboksredaktör Johann Christian Haeffner, vars koralbok vi ska fira 200-årsminnet av om tre år, men som inte har haft en enda koral i våra svenska koralböcker de senaste 80 åren!






1. Stå upp och låt er röst bli höjd
med helig fägnad, frid och fröjd,
i Herren Jesus gläd er!
Ja, se hur nära himlen är,
när han som håller världen kär
i kött och blod sej kläder!

2. Betryck och bitterhet, försvinn!
Guds glädje må vi släppa in,
så att han glad får lyssna
till hjärtats bön och tack och tro,
ja, får hans glädje i oss bo
ska sången aldrig tystna.

3. Gud, låt din frid, som högre är
än vårt förstånd kan fatta här,
vårt hjärta väl bevara
i Kristus Jesus, så att vi
kan få en jul med glädje i
som aldrig bort ska fara!

Men så tyckte Odd Nordstoga att det var dags för en ny melodi. Och OK då - den bär upp både uppmaningen och bönen på ett bra sätt, också den:

Psalmlucka 22: Kristus kommer, Davids Son

Jul- och påskvänner!

Kristus kommer, Davids Son! Och på hans rike skall ingen ände vara, som ärkeängeln Gabriel uttryckte det i min konfirmationsbibel, 1917 års kyrkobibel, som vi snart får fira 100-årsminnet av.

(Kolla förresten in min gamle orgellärare Håkan Dahléns energiska förspel ;o)  

Den helige Thome dag (Tomasmäss)

Jul- och påskvänner!

Under medeltiden och reformationstidevarvet fram till "Stora helgdöden" 1772 under Gustav III, d.v.s. även så sent som under Anders Nohrborgs och Anders Carl Rutströms tid, firades denna dag i Sverige som allmän helgdag, en av de s.k. "apostladagarna", nämligen Sankt Tomas dag eller Tomasmäss. Ofta hölls då vintermarknad inför julen (jfr hur vi denna tid springer benen av oss för att köpa julklappar) så det var väl si och så med själva helgfriden. Men jag kan ju kanske till någons uppbyggelse meddela vilka läsningar som stod i dåtidens evangeliebok för denna dag (en dag då jag även bland andra bestyr läst ur Thomas(sic!) Wrights bok "Jesus helt enkelt" som jag köpte på pingstkyrkan i samband med Kulturskolans och mina barns konsert där igår kväll):

Epistel Ef. 2:19-22: Så är ni nu inte mera gäster och främmande [sic!], utan helga manna medborgare och Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profternas grund, där Jesus Kristus är översta hörnstenen, på vilken hela byggnaden tillhopafogad växer till ett heligt tempel I Herren, på vilken också ni meduppbyggda varder, Gud till ett hemman genom Anden.

Evangelium Johannes 20:24-31 Men Tomas, en av de tolv, vilken kallades tvilling, var inte med dem när Jesus kom. Då sade de andra lärjungarna till honom: Vi såg Herren. Han sade till dem: Utan att jag ser hålen efter spikarna i hans händer och stinger mitt finger i hålen efter spikarna, och stinger min hand i hans sida, tror jag det inte. (O.s.v.).

Böner: Herre Gud, himmelske Fader, som genom din Son skaffat oss arma syndare hjälp och undsättning: var oss nådig och hjälp oss så att vi kan vakta oss för otro och av hjärtat förlita oss på ditt ord och löfte. O du Jesus Kristus Guds Son! som inte ville låta den otrogne Tomas förbli i en sådan synd, utan nådigt hjälpte honom: giv oss din helige Ande i våra hjärtan, så att vi aldrig tvivlar på din nåd utan genom en fast tro på din barmhärtighet får en evig salighet. Amen.

O Herre, barmhärtige Gud, som genom dina heliga apostlar har låtit förkunna din Sons evangelium i världen: Giv nåden att vi stadiga i tron förblir vid deras lära och får syndernas förlåtelse, som de har tillsagt oss på dina vägnar. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre.

Anbefallda psalmer på den hel. Tome dag är enligt 1697 års koralbok (med förslag till gradualpsalmer inne i bifogad evangeliebok samt särskild psalmvalslista för alla sön- och helgdagar på slutet):

Till dig jag ropar, Herre Krist,
I dig, o Herre Jesus kär,
Bli kvar hos oss o Jesus Krist (nog så aktuell i vår tid) samt
Så högt har Gud, oss till stor fröjd (med samma melodi som den först föreslagna psalmen!).

Fast på apostladagar som denna bör man väl också sjunga Ingemar Olssons "Polare":



Se förresten här Caravaggios härliga bild på den inte längre tvivlande Tomas:


Och då måste vi väl nästan, även så här några dagar före juldagen, sjunga med Anders Dahlström och Carl Olof Rosenius i den finaste sång vi har över det verkliga "Tomas-evangeliet":






1. När på Tomas Segerfursten tänker,
ser hur Tomas tyngd av tvivel går,
skyndar han och honom tillgång skänker
att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu varma hjärta,
övervunnen av hans marterskrud,
//: ropar, fylld av fröjd och kärlekssmärta:
"O, min Herre och min Gud!" ://

2. Skänk nu, Jesus, också mej den lycka
som fördriver otrons mörka kval!
Sårens bild må du i själen trycka
till besegling av mitt nådaval!
Gode herde, du ju vet att fåren,
samlade vid evangelii ljud,
//: känner blott på rösten och på såren
dej, sin Herre och sin Gud ://

3. Följ mej, kärleksfulla, stungna hjärta
på den väg jag genom öknen går.
Låt min tro, i glädje och i smärta,
finna vila genom dina sår!
Låt mej somna i den frid du ger mej,
låt mej uppstå i din segerskrud,
//: frälst och salig ropa när jag ser dej:
"O, min Herre och min Gud!" ://

Psalmlucka 21: Min Jesus, varmt välkommen var

Jul- och påskvänner!

När Jesper Svedberg översatte och tog in Christian Arnolds innerliga adventspsalm i sin nya psalmbok 1694, trodde han nog att den skulle bli sjungen i den svenska kristenheten under överskådlig framtid. Men belackare och avundsmän lyckades stoppa den svedbergska psalmboken med dess 482 nummer (alltså obetydligt färre än i 1819 års psalmbok) och krävde en utrensning av ett 70-tal psalmer, bl.a. denna, som inte ansågs hålla måttet. Den redan tryckta upplagan av Svedbergs psalmbok kom att skeppas till Amerika till båtnad för utvandrade svenskar i framför allt Delaware. Men hanteringen av psalmboken (som kungen redan godkänt) kallas av Emil Liedgren för "Sveriges största litterära skandal", även om också 1695 års psalmbok med fog kom att kallas "den svedbergska" (eller vanligare "den karolinska").

Man kan ju sannerligen undra vad som ansågs oriktigt i följande bönepsalm, som jag här vid vintersolståndet låter låna melodi av en annan, 250 år yngre adventspsalm:




1. Min Jesus, varmt välkommen var!
Just efter dej jag längtat har.
Mitt hjärta för dej öppet står;
jag hoppas du det ej försmår.

2. Du finna skall, o Jesus kär,
att fast det många synder bär,
så vill det genom dej bli nytt,
med tro och hopp och kärlek prytt.

3. Så stig dit in, o Jesus kär!
Din ankomst mej så ljuvlig är.
Ikläd mej så, du fridens Gud,
rättfärdighetens sköna skrud.

4. Bered, bered så hjärtat mitt
till hus åt dej, för det är ditt.
Kom in och stanna kvar hos mej,
att jag må evigt äga dej.

Text: Christian Arnold (d. 1685), övers. Jesper Svedberg (?), ngt bearb. A.H. 2011.
(Nr 281 i den första svedbergska psalmboken av år 1694)