Ni eländiga själar, som aldrig finner ert bättringsarbete, er förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt står tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hör här, vad Frälsaren säger er: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej; för jag förlossar dej."
Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön inte vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".
Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där man inte mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där man för sin ovärdighet inte vågar tillägna sej den stora oförskyllda nåden, vore det också endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dej. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då inte vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sej själv alltför viktig. Du gäller inte så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu bara vill ta emot och tro Guds stora nåd.
O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!
Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Se, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen egentligen fördöms för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan är borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sej förvärvad! Detta är det första.
För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren inte är missnöjd över att Han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låt oss då inte så alldeles förgäta vår Herres Kristi kärlek! "Förbli i min kärlek", säger Han, "ingen har större kärlek, än att en ger sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att Han givit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om inte hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?
Kort sagt: då du åter uppfylls med dessa tankar: "Om jag bara vore så och så; jag är inte såsom jag bör, inte så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som i allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vänder sej, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bli din egen frälsare.
Akta dej för den smittan! Paulus var så rädd för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — för att jag må bli funnen i Kristus, inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så ideligen säger: jag, jag, upprepar också Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är inte såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."
Prisat vare hans namn!
Därför, då du säger: "Jag ångrar inte synden rätt!" så säger Han: "Nej, inte att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dej (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder inte rätt." Han säger: "Nej, inte att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är inte rätt angelägen." Han säger: "Nej, inte att du har kallat mej; men jag har varit angelägen om dej, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."
O, skulle vi inte vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för Honom och tacka och bekänna: Inte oss, inte oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dej. Herre, föröka oss tron!
Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.
Inlägg
