Påskvänner!
Och särskilt alla barn- och ungdomsledare inom Svenska kyrkan och EFS: Fr.o.m. idag den 1 juli ställer sej Sveriges riksdag och regering bakom den lille killen på fjolårets barnläger i Njutånger, som öppet hävdade att även killar kan föda barn, "för det har jag läst i tidningen". Medan jag i aposteln Paulus anda hävdat att "mannen kommer av kvinnan", d.v.s. att även vi killar alltid kommer ur en tjej och därmed basta.
Men vad tänker ni göra, nu när även ärkebiskopen gått på queerlinjen? Gud nåde den som inbillar min dotter att hon kanske redan är den kille hon (ibland) så gärna vill vara - eller inbillar mina långhåriga söner att det där med snopp och snippa är överspelat och att könet kanske sitter i håret (ja vad vet man nuförtiden?).
Min förtvivlan och ilska riktar sej givetvis inte i främsta rummet mot dem som upplever att de är födda i fel kropp (fast det finns en hel del intelligenta agitatoriska personer där också), utan mot den pk-elit som lyckats få det dithän att fullständigt självklara och vettiga invändningar mot queerideologin stämplas som människofientliga, ja, som ett försvar för tvångssteriliseringar.
Jag vill inte tvinga nån att sterilisera sej. Jag vill bara att den som föder sitt barn registreras som barnets mor, inte som dess far. Är det så konstigt? Någon däremot?
Är det inte en petitess då? Tja, för det första tycker deformens tillskyndare inte att det är en petitess, utan en alldeles nödvändig, epokgörande reform ("slutet för tvångssteriliseringarna", brukar den ju kallas). För det andra kan vi inte bedriva något vettigt jämställdhetsarbete, vare sej i skolan eller kyrkan och/eller EFS, om vi inte är överens om vad män resp. kvinnor är för något. För det tredje står hela vår trovärdighet som kyrka och missionsorganisation på spel, om vi både är flata mot queerologin här hemma OCH mot homofobin i Etiopien. Så här skrev jag på missionsföreståndarens blogg den 26 juni:
Istället för att ligga lågt i etiska frågor (som bl.a. Begis verkar kräva att styrelsen ska göra) borde EFS och dess ledning ryta ifrån rejält både mot queerologin och homofobin (jodå, även mot miljöförstöringen och Downs-avlivningarna; det finns inte bara en synd mot naturen!). Jag kan helt enkelt inte smälta att vår ärkebiskop - föredömlig i miljöfrågor men annars en opinionsflöjel - nu håller med lille uppkäftige killen på EFS-lägret i fjol om att även en del killar kan föda barn, medan jag med Paulus hävdade och hävdar att "mannen är av kvinnan", punkt slut. Jag kan inte heller smälta att EFS:s systerkyrka nu försöker få Etiopiens regering att skriva in homosexförbud i grundlagen (och vilken pinsam kulturrelativism missionärerna Nordén uppvisade i sin insändare i Kyrkans Tidning till försvar för etiopierna!).
Det ena rytandet skulle göra det andra mer trovärdigt och visa att EFS varken är homofobt eller queerknasigt. Vi skulle kunna göra positiv skillnad för ungdomar både i Sverige och i Etiopien. Men vi ryter inte åt något håll, vad jag kan höra. Mumlandet i garderoben gör att vi tappar båda sidors förtroende (SvK:s lednings och Mekane Yesus-kyrkans) - vi tycks både homofoba och queerknasiga på samma gång. Kan det vara så illa?
Inlägg
