Påskvänner!
Så här inför Passionstiden får jag meddela att jag verkligen är lyckligt hemma igen, även om det satt hårt åt och vänster bakhjul nästan trillade av mellan Mellansel och Övik. (Tack till Oskar i Österbillsjö med familj och till Hallin och (son-)söner i Grindnäsets fantastiska verkstad - liksom naturligtvis till vår Herre som skapat dessa fina händer och hjärnor).
Det finns mycket annat intressant att meddela - t.ex. Bebådelsedagens upplevelser i Mellansels EFS och Öviks Pingstkyrka - men jag får be att få återkomma.
Nu är det helg igen. God sådan tillönskas er alla!
Du var där och därför
delar du som bröd och vin
din försoning, din förlossning
- i din död går livet in.
lördag 28 mars 2009
lördag 21 mars 2009
Till Mellansel igen!
Påskvänner!
Distanskurs? Tja, jag vet inte. Nu vill dom att jag ska till Mellansel igen (egentligen skulle jag ha varit där tre helger i rad, men jag skolkade första helgen för min fru pastorns skull). Och jag hör och lyder - är uppe på tidig morgonkvist för att hinna till förmiddagspasset om liturgisk musik. Tack vare en snäll kantor i Rengsjö har jag t.o.m. med mej kyrkohandbokens musikupplaga - och tack vare en snäll präst i Bollnäs har jag med mej Artos´ nya Missale (en riktig jättebok!).
Ibland undrar jag om det är riktigt "EFS-aktigt" att vara bra på det här med liturgi? Fast å andra sidan har nog EFS-predikanter alltid satt en ära i att följa Svenska kyrkans gudstjänstordning i rätt stor omfattning också ute i bönhusen. (Själv har jag i bönhus på 80-talet spelat till både "Herre förbarma dej" och "Tackom och lovom").
Så nu ska det studeras. Ni får på köpet Dagens Lösen för igår: Sackeus skyndade sej ner / och tog emot Jesus med glädje! Det har handlat mycket om glädje i Dagens Lösen på senaste tiden. En nyttig påminnelse för oss gnällspikar ;o). Glädje kopplad till Frälsaren. "Jag vet var glädjen har sitt hem..." Där finns den verkligen, oavsett hur situationen ser ut i övrigt.
God helg! (Glöm inte våfflorna!).
Jesus, du vandrar
än över jorden.
Renad, försonad
i dej den blev.
Död och uppstånden
är du oss nära.
Paradisdagen
åt oss du ger.
Distanskurs? Tja, jag vet inte. Nu vill dom att jag ska till Mellansel igen (egentligen skulle jag ha varit där tre helger i rad, men jag skolkade första helgen för min fru pastorns skull). Och jag hör och lyder - är uppe på tidig morgonkvist för att hinna till förmiddagspasset om liturgisk musik. Tack vare en snäll kantor i Rengsjö har jag t.o.m. med mej kyrkohandbokens musikupplaga - och tack vare en snäll präst i Bollnäs har jag med mej Artos´ nya Missale (en riktig jättebok!).
Ibland undrar jag om det är riktigt "EFS-aktigt" att vara bra på det här med liturgi? Fast å andra sidan har nog EFS-predikanter alltid satt en ära i att följa Svenska kyrkans gudstjänstordning i rätt stor omfattning också ute i bönhusen. (Själv har jag i bönhus på 80-talet spelat till både "Herre förbarma dej" och "Tackom och lovom").
Så nu ska det studeras. Ni får på köpet Dagens Lösen för igår: Sackeus skyndade sej ner / och tog emot Jesus med glädje! Det har handlat mycket om glädje i Dagens Lösen på senaste tiden. En nyttig påminnelse för oss gnällspikar ;o). Glädje kopplad till Frälsaren. "Jag vet var glädjen har sitt hem..." Där finns den verkligen, oavsett hur situationen ser ut i övrigt.
God helg! (Glöm inte våfflorna!).
Jesus, du vandrar
än över jorden.
Renad, försonad
i dej den blev.
Död och uppstånden
är du oss nära.
Paradisdagen
åt oss du ger.
fredag 20 mars 2009
Fenomenet känns inte precis främmande
Påskvänner!
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Biskoperi och längtan att få vara med
Påskvänner!
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
Viktiga rörelser inför kyrkovalet
Påskvänner!
Det börjar faktiskt röra på sej inför kyrkovalet 20/9 2009. Niklas Mattsson, kristdemokraternas gruppledare i stiftsfullmäktige i Göteborgs stift, går enligt Kyrkans tidning över till Frimodig kyrka. Och enligt Frimodig kyrkas hemsida går även den moderate ledamoten Markus Larsson i Göteborgs stiftsfullmäktige över till Frimodig kyrka. "Befria kyrkan från politiken" säger han. Det är ett glädjande ställningstagande! Hoppas det sprider sej till många fler ledamöter i fler stift och församlingar! Och även om jag på flera punkter är kritisk till Frimodig kyrka (varför ställer inte EFS upp i kyrkovalet?), så är det dock enligt mej det klart bästa av de partipolitiskt obundna alternativ som erbjuds den 20 september.
Men jag vill gärna påpeka att jag även skulle välkomna avhoppare från de politiska partierna som går till Öppen kyrka eller Posk. Övriga nomineringsgrupper på riksnivå är i större eller mindre utsträckning partipolitiskt anknutna och därmed allesammans rent oanständiga för den som vill hålla kyrkan skild från staten (Sverigedemokraterna och deras Fädernas kyrka är åtminstone konsekventa eftersom de, vad jag förstår, vill behålla/återinföra statskyrkan).
Med dig vår kyrka väl består
när hon för dig vill strida.
Av dig välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Så giv oss kraft i kyrkans famn,
lär oss bekänna rätt ditt namn.
Väck upp vårt folk och kalla
till helig tjänst oss alla.
Det börjar faktiskt röra på sej inför kyrkovalet 20/9 2009. Niklas Mattsson, kristdemokraternas gruppledare i stiftsfullmäktige i Göteborgs stift, går enligt Kyrkans tidning över till Frimodig kyrka. Och enligt Frimodig kyrkas hemsida går även den moderate ledamoten Markus Larsson i Göteborgs stiftsfullmäktige över till Frimodig kyrka. "Befria kyrkan från politiken" säger han. Det är ett glädjande ställningstagande! Hoppas det sprider sej till många fler ledamöter i fler stift och församlingar! Och även om jag på flera punkter är kritisk till Frimodig kyrka (varför ställer inte EFS upp i kyrkovalet?), så är det dock enligt mej det klart bästa av de partipolitiskt obundna alternativ som erbjuds den 20 september.
Men jag vill gärna påpeka att jag även skulle välkomna avhoppare från de politiska partierna som går till Öppen kyrka eller Posk. Övriga nomineringsgrupper på riksnivå är i större eller mindre utsträckning partipolitiskt anknutna och därmed allesammans rent oanständiga för den som vill hålla kyrkan skild från staten (Sverigedemokraterna och deras Fädernas kyrka är åtminstone konsekventa eftersom de, vad jag förstår, vill behålla/återinföra statskyrkan).
Med dig vår kyrka väl består
när hon för dig vill strida.
Av dig välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Så giv oss kraft i kyrkans famn,
lär oss bekänna rätt ditt namn.
Väck upp vårt folk och kalla
till helig tjänst oss alla.
torsdag 19 mars 2009
Dagens lösen 19 mars 2009
Påskvänner!
Måste återigen få travestera Tage Danielsson. För alla kärnvapen- och klimat- och fattigdomsvarnare (som ju ibland, och ofta med rätta, närmar sej gamla helvetesförkunnares intensitet och skrämselfaktor) måste ju ständigt brottas med Tages tänkvärda vers: "Se här din svåra roll / att inse världens lidande / med glädjen i behåll." En av mina travestier lyder: "Se här din svåra roll / att inse kyrkans lednings svek / med glädjen i behåll." Det finns plats för mycket insikt - och den som förökar sin insikt förökar sin plåga enligt Skriften - men det finns också, och samtidigt (!), plats för mycket Glädje!
En annan egengjord travesti på en känd Stig Dagerman-vers lyder: "Kyrkan kan du inte göra om. / Stilla din häftiga själ. / Endast ett kan du göra: / ett barn, en ung människa väl. / Men detta är redan så mycket / att själva änglarna ler. / En utsatt människa mindre / betyder ett syskon mer." Ett viktigt memento, tror jag, som inte har det minsta med låt-gå-mentalitet att göra. Ingrid Sjöstrands "Elda under din vrede" är tänkvärd också i kyrkokampen. Men Predikarens visdomsord lyder ju "Allt har sin tid".
Det var med stor glädje (!) jag efter förra blogginlägget kunde konstatera - tillsammans med de ivriga förskolebarnen i familjen - att Dagens Lösen för idag satt som gjutet. Hur det än ser ut i kyrkan och i våra liv får vi glädjas över allt det underbara som Jesus gjorde. Fatta!
Ingen är som du, Herre, du är stor, stort och mäktigt är ditt namn. Jer. 10:6
...folket gladde sig över allt det underbara som Jesus gjorde. Luk. 13:17
Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord
för din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott du gjort!
Måste återigen få travestera Tage Danielsson. För alla kärnvapen- och klimat- och fattigdomsvarnare (som ju ibland, och ofta med rätta, närmar sej gamla helvetesförkunnares intensitet och skrämselfaktor) måste ju ständigt brottas med Tages tänkvärda vers: "Se här din svåra roll / att inse världens lidande / med glädjen i behåll." En av mina travestier lyder: "Se här din svåra roll / att inse kyrkans lednings svek / med glädjen i behåll." Det finns plats för mycket insikt - och den som förökar sin insikt förökar sin plåga enligt Skriften - men det finns också, och samtidigt (!), plats för mycket Glädje!
En annan egengjord travesti på en känd Stig Dagerman-vers lyder: "Kyrkan kan du inte göra om. / Stilla din häftiga själ. / Endast ett kan du göra: / ett barn, en ung människa väl. / Men detta är redan så mycket / att själva änglarna ler. / En utsatt människa mindre / betyder ett syskon mer." Ett viktigt memento, tror jag, som inte har det minsta med låt-gå-mentalitet att göra. Ingrid Sjöstrands "Elda under din vrede" är tänkvärd också i kyrkokampen. Men Predikarens visdomsord lyder ju "Allt har sin tid".
Det var med stor glädje (!) jag efter förra blogginlägget kunde konstatera - tillsammans med de ivriga förskolebarnen i familjen - att Dagens Lösen för idag satt som gjutet. Hur det än ser ut i kyrkan och i våra liv får vi glädjas över allt det underbara som Jesus gjorde. Fatta!
Ingen är som du, Herre, du är stor, stort och mäktigt är ditt namn. Jer. 10:6
...folket gladde sig över allt det underbara som Jesus gjorde. Luk. 13:17
Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord
för din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott du gjort!
Glädjen
Påskvänner!
Kan man vara glad medlem i Svenska kyrkan 2009? (Apropå en god kommentators glada underskrift!). Aningslös bör man ju inte vara - även om det tyvärr visar sej vara fullt möjligt - eller för den delen okritisk. Både feministteologer och mer konservativa kyrkokritiker löper ständigt risken att få epitetet "arga" klistrat på sej. Lättast att vara glad har förstås - nu som på 1600-talet - de som gillar kyrkoledningen och tycker som den.
Men det är - halleluja! - inte omöjligt att vara glad ändå. Tack för påminnelsen, Klas! En god hjälp är den psalmskatt vi har i Svenska kyrkan, inte minst (kära påskvänner) våra påskpsalmer som vi gott kan sjunga någon varje söndag. Jag tänker också på en dikt av Gulli Michanek (tonsatt som nummer 883 i Psalmer i 90-talet):
Nej glädjen, människa, har inget hem.
Den vandrar snabbt och sjungande och vida.
Den finns i vindarna och bärs av den,
den frågar inte var och när och vem -
men finns i mörkret plötsligt vid vår sida.
Fint va? Fast glädjen har nog ändå ett hem - som dansken Boye sjunger i SvPs 203:
Jag vet var glädjen har sitt hem
när jordens prakt förgår:
ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mej når.
Kan man vara glad medlem i Svenska kyrkan 2009? (Apropå en god kommentators glada underskrift!). Aningslös bör man ju inte vara - även om det tyvärr visar sej vara fullt möjligt - eller för den delen okritisk. Både feministteologer och mer konservativa kyrkokritiker löper ständigt risken att få epitetet "arga" klistrat på sej. Lättast att vara glad har förstås - nu som på 1600-talet - de som gillar kyrkoledningen och tycker som den.
Men det är - halleluja! - inte omöjligt att vara glad ändå. Tack för påminnelsen, Klas! En god hjälp är den psalmskatt vi har i Svenska kyrkan, inte minst (kära påskvänner) våra påskpsalmer som vi gott kan sjunga någon varje söndag. Jag tänker också på en dikt av Gulli Michanek (tonsatt som nummer 883 i Psalmer i 90-talet):
Nej glädjen, människa, har inget hem.
Den vandrar snabbt och sjungande och vida.
Den finns i vindarna och bärs av den,
den frågar inte var och när och vem -
men finns i mörkret plötsligt vid vår sida.
Fint va? Fast glädjen har nog ändå ett hem - som dansken Boye sjunger i SvPs 203:
Jag vet var glädjen har sitt hem
när jordens prakt förgår:
ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mej når.
onsdag 18 mars 2009
Länkar till insändare i Dagen
Påskvänner!
(Varning för egotripp ;o). När jag sökte på mej själv på Dagens hemsida - för att få tag i min senaste insändare om kyrkovalet, se nederst - så hittade jag en hel radda insändare ända från 2004! (Plus en artikel om prästerna och Tanzania-missionärerna Andreas och Cecilia Holmberg i Rönninge; hoppas de inte lidit alltför mycket av namnlikheten ;o).
Nu länkar jag till dem här även om flera av dem inte berör EFS direkt; ämnesbredden är faktiskt hyfsat intressant tycker jag själv:
Låt midsommarafton bli vår nya nationaldag! (13 oktober 2004)
Inkonsekvent att låta ensamstående adoptera (10 januari 2006)
Både Reinfeldt och Hammar får tåla att bli liknade vid ulvar (10 mars 2006)
Fler än politiskt aktiva måste få skydd i Sverige (3 oktober 2006)
Är Svenska kyrkan heteronormativ eller inte? (13 mars 2007)
Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar (24 april 2007)
Allas lika värde gäller även barn med Downs syndrom (6 september 2007)
Ökat ansvar för papporna hellre än att barnen tar stryk (27 maj 2008)
Har påven rätt så har Skriften fel (3 december 2008)
Rösta i höstens kyrkoval - men inte på politiska partier (4 mars 2009) - på denna artikel fick jag f.ö. svar idag 18 mars av Karin Långström Vinge och Michael Wendt. Återkommer kanske senare med en replik på det svaret.
Jesus lever, vi får leva!
Aldrig uttöms Guds förråd:
regn och dagg och solsken flödar
från hans ansikte av nåd,
så att vi, med hem i himlen,
här på jorden frukter bär
och till sist av änglar samlas,
ja, för evigt frälsta är!
(Varning för egotripp ;o). När jag sökte på mej själv på Dagens hemsida - för att få tag i min senaste insändare om kyrkovalet, se nederst - så hittade jag en hel radda insändare ända från 2004! (Plus en artikel om prästerna och Tanzania-missionärerna Andreas och Cecilia Holmberg i Rönninge; hoppas de inte lidit alltför mycket av namnlikheten ;o).
Nu länkar jag till dem här även om flera av dem inte berör EFS direkt; ämnesbredden är faktiskt hyfsat intressant tycker jag själv:
Låt midsommarafton bli vår nya nationaldag! (13 oktober 2004)
Inkonsekvent att låta ensamstående adoptera (10 januari 2006)
Både Reinfeldt och Hammar får tåla att bli liknade vid ulvar (10 mars 2006)
Fler än politiskt aktiva måste få skydd i Sverige (3 oktober 2006)
Är Svenska kyrkan heteronormativ eller inte? (13 mars 2007)
Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar (24 april 2007)
Allas lika värde gäller även barn med Downs syndrom (6 september 2007)
Ökat ansvar för papporna hellre än att barnen tar stryk (27 maj 2008)
Har påven rätt så har Skriften fel (3 december 2008)
Rösta i höstens kyrkoval - men inte på politiska partier (4 mars 2009) - på denna artikel fick jag f.ö. svar idag 18 mars av Karin Långström Vinge och Michael Wendt. Återkommer kanske senare med en replik på det svaret.
Jesus lever, vi får leva!
Aldrig uttöms Guds förråd:
regn och dagg och solsken flödar
från hans ansikte av nåd,
så att vi, med hem i himlen,
här på jorden frukter bär
och till sist av änglar samlas,
ja, för evigt frälsta är!
Jag ska fråga Moskva
Påskvänner!
På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?
Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?
Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?
Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?
Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."
Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.
På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?
Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?
Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?
Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?
Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."
Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.
Esbjörn Hagbergs och Dag Sandahls linje fullständigt ohållbar
Påskvänner!
En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.
Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.
Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.
Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).
Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.
Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.
Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.
Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?
Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.
En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.
Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.
Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.
Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).
Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.
Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.
Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.
Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?
Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
