fredag 27 februari 2009

Jag tänker på min Herre

Påskvänner!

Vill gärna så här i fastetid rekommendera Margareta Melins fina lilla psalm "Jag tänker på min Herre", som tonsatts av både Torgny Erséus och Marta Bäckman (Ersmark EFS). Den passar kanske bäst framåt Långfredag - men bör väl då börja övas med barn och andra redan nu.

Martas melodi är bäst - den bakar ihop de tre första och de tre sista av de ursprungliga sex stroferna så att de blir två längre strofer med varsin karaktär. (v. 1 "Jag tänker på min Herre", v. 2 "Jag tänker på dej Herre"). Martas version av Margaretas sång finns i Kyrksång (Verbum 2001) om ni vill börja öva. Den är SÅ bra!!!

Till kommande söndag om Prövningens stund väljer jag psalmerna
Vilken vän vi har i Jesus ("när vi frestas, när vi prövas")
För att du inte tog det gudomliga (lovpsalm)
Han gick in i din kamp på jorden ("han var frestad som du")
Jesus för världen givit sitt liv ("lös mej ur alla frestarens garn")

Hans seger blev din.
Han var frestad som du -
och han älskade dej över allt.

Din kärlek är det största,
det starkaste jag vet,
den bär oss genom döden
till dej i evighet.

onsdag 25 februari 2009

Glad Fasta!

Påskvänner!

...och julen varar väl till påska?

Nej, det var inte sant, nej, det var inte sant, för däremellan kommer fastan! Lite mer om askonsdagen och påskfastans innebörd kan ni läsa här
hos Torbjörn Lindahl i Luleå.

En glad och god och välsignad fastetid, då vi något får lätta på packningen, tillönskas er allesammans!

Du som i alltets mitt har ställt
det kors där du ger ut dig själv
har gett oss denna fastetid
till läkedom och ljus och liv.

tisdag 24 februari 2009

Nog vore det väl nästan skojigt att vara med?

Påskvänner!

Det här som går av stapeln i Sofia församling 17-19 april 2009 är inga vanliga evangelisk-lutherska kyrkodagar, precis. Borde inte egentligen alla vi EFS-are som tänkt fara på Jesusmanifestationen den 2 maj istället anmäla oss till Sofia församling, kvickt och snabbt så vi tar det mesta av utrymmet, och med gott humör men på blodigt allvar göra grupparbetena på lördag förmiddag lite intressantare och mindre pk-hädiska än arrangörerna tänkt sej? En Jesusmanifestation och missionsinsats så god som någon, kanske?

Observera f.ö. hur patriarkalt själva programbladet ter sej! Och ändå medverkar faktiskt två kvinnliga teologer, Ann-Louise Eriksson och Grete Haugen (från Norge), förutom festhögmässans ledare Caroline Krook. Men den enda kvinna som får en egen bild med på programsidan är samtalsledaren (!) Ami Lönnroth. Hm.

Vi kan med fördel läsa på oxå - litteraturlistan allra sist verkar mycket väckande. Sorgligt med den gamle Littmarck... På nätet finns dessutom
John Shelby Spongs hemsida, den på många sätt avslöjande Existentiell tro, samt debatten på Svenska Dagbladets "Synpunkt" som förts mellan Gunnel Wahlström och Kerstin Vinterhed.

Tack till frilansjournalisten Gunnel W. för att du sa ifrån när många män - förutom Stanley Sjöberg då - höll mun! Även om jag faktiskt misstänker att den Nathan Söderblom du nämner som ekumenikens fader har en dryg del av skulden till att ett möte som det i Sofia kyrka kan hållas idag. Jag är i varje fall glad att läsardrottningen Sofia som givit namn åt kyrkan slipper höra eländet - men som sagt: borde vi inte egentligen anmäla oss ett helt gäng?


Du är vår Far, Gud, och vi älskar dig.
Vi lyfter upp ditt namn på jorden.
Låt ditt rike nu bli synligt i vår lovsång
och dina mäktiga ord ibland oss bo.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som var och är och som skall komma.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som råder i evighet.

De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli en evig nådastol/ett fäste för vår tro.

Pris dig, Guds Lamm, som världens synd borttager,
som med ditt blod så dyrt själv köpte mig
och mig var dag med detta blod rentvager,
lov, ära, tack och pris ske evigt dig!
Drottning Sofia (Sophie) 1882

Glad Fettisdag!

Påskvänner!

Nu är det Nordens karneval (=farväl, kött!). Fastlagens sista frossardag. Alla fastlagsbullar ska förtäras, och givetvis äter vi massor av fläsk - med bruna bönor eller med potatis och löksås - till middag. Då måste man så klart också fara ut i backarna på skidor och kälke, för att förbränna fettisdagsfettet. Vi har - så lämpligt! - sportlov just nu, men jag vill annars återinföra den gamla traditionen att skoleleverna har hel eller halv friluftsdag på fettisdag (åtminstone efter lunch). Är det karneval så är det! :o)

Och i morgon är det Askonsdag på temat Bön och fasta. Vi har så klart vår evangeliska frihet, men vore det inte värt, också för oss lågkyrkliga EFS-are, att göra som de romerska katolikerna och börja fira denna dag med just Bön och fasta? Jag tänker på jesusorden: "Detta slag kan inte drivas ut med annat än bön och fasta."

Bered ett rum, en rymd för dig
i vår församling och vårt liv.
Bered oss nu i fastans tid
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

måndag 23 februari 2009

Bevara vad som anförtrotts dej

Påskvänner!

Är inte orden i 2 Petrusbrevet 3:10-18 en god och uppmuntrande påminnelse för oss kristna idag? Och är inte orden i 1 Tim. 6:20 skrivna för fler än Timoteus:

O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott. Och vänd dig bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som kommer från den falskeligen s. k. kunskapen, som några påstår sig äga, varför de också har farit vilse i fråga om tron.

Nåd vare med eder.

Det här handlar inte om konservatism. Det handlar om vad som anständigtvis kan kallas kristendom. Sedan får det förpackas och distribueras nästan hur kulturanpassat som helst - låt oss inbjuda sökare till föreläsningar och samtal precis som Hans Ulfvebrand i Sofia kyrka. Men det måste vara mat som serveras - inte gift.

Tack o Jesus, för det rika bordet
som din kärlek dukar upp för oss!
Tack o Jesus, för det fasta ordet,
det som aldrig, aldrig skall förgås.
Sänd oss också nu din helge Ande,
som oss leder i all sanning här,
och låt Satan ej sitt ogräs blanda
i den säd som bland oss utsådd är
.

En ny kristendom och ett nytt evangelium

3 januari 2006
ATT SE KRISTENDOMEN UTVECKLAS I SKANDINAVIEN


Under början av den här vintern reste min fru och jag till Skandinavien för 16 föreläsningar, 5 presskonferenser och talrika samtal. Jag återvände med en djupare känsla för var kristendomen finns, åtminstone i Norge och Sverige. Det var både avslöjande och hoppfullt.

Resan började i slutet av november med ett seminarium på 4 sessioner i Oslo, Norge, där den största kyrkan är en reformerad kyrka i luthersk tradition. När mitt besök först annonserades i den kyrkliga pressen vrålade denna kyrkas konservativa evangelikala delar i protest. Innehållet i deras rädsla bestod bl.a. i den åtminstone i mina ögon märkliga anklagelsen, att denne man som i 24 år tjänat som biskop och i 21 år som präst i sin egen kyrka i realiteten inte trodde på Gud och inte var kristen, åtminstone som de definierade ordet kristen. Jag undrade vad de trodde att skälen var till att jag strävade efter eller tjänade i en prästkarriär.

I en av sina mer begåvade beskrivningar av mej sa de att jag var "en varg i ulvakläder!" Den kyrkliga pressen fylldes med protestbrev. När Oslo universitet inbjöd mej att tala där, började denna grupp en kampanj för att övertyga universitetet om att jag inte var "akademiskt kvalificerad". Universitetets inbjudan uppsköts tillfälligt medan saken undersöktes. Jag måste erkänna att jag inte har någon önskan att tala där jag inte är välkommen, men jag bidade min tid och besvarade tålmodigt universitetets frågor.

Jag har mottagit sex hedersdoktorat från väletablerade universitet. Jag har varit vid fakulteten på "The Graduate School of Theology" i Berkeley, Kalifornien, vid sju olika tillfällen, med som regel den största åhörarskaran av alla. Jag har utsett sitt "Quatercentenary Scholar" vid Emmanuel College i Cambridges universitet, och arbetat där en termin som hedersföreläsare, en möjlighet som inte erbjuds många. Jag har varit "Scholar in residens" vid Christ Church College i Oxfords universitet och har hållit offentliga föreläsningar där. År 2000 utnämndes jag till "William Belden Noble lecturer" vid Harvarduniversitetet, ett lektorskap som kräver publicering av de föreläsningar som ges, ett krav som jag levde upp till. Jag har också undervisat vid "Harvard Divinity School" samt vid "University of the Pacific" i Stockton, Kalifornien, lika väl som jag varit gästföreläsare vid universitet runt om i Amerika, Kanada, England, Australien, Nya Zeeland och Thailand. Jag är författare eller med-författare till 21 böcker som har sålt i över en miljon exemplar och som har blivit översatta till nästan varje språk i Europa plus koreanska och arabiska.

När universitetet försågs med dessa svar, förnyades inbjudan - med ursäkter. En middag gavs till vår ära kvällen före föreläsningen hemma hos en av Oslo universitets främsta teologer. Middagsgäster var bl.a. medlemmarna i två andra teologiska fakulteter, en medlem i musikaliska fakulteten som är en av Norges mest kända kompositörer, och två livliga studenter. Det var en otroligt rik och minnesvärd kväll.

Den här kontroversen lyckades ge mitt besök massiv publicitet över hela landet, med resultat att detta seminarium i Pauluskirken i Oslo attraherade fyra gånger det förväntade åhörarantalet. Människor som sedan länge givit upp beträffande kyrkan, visade sej i förvånande stort antal. De hörde saker som lyfte ut bibeln från "antingen Guds bokstavliga ord eller helt värdelös"-valet som så ofta erbjudits människor som det enda alternativet. Norges djupt dolda liberala prästerskap vågade komma fram från sina gömställen och göra anspråk på sitt arv och sin identitet mitt i dagsljuset. En av dem, som tidigare i sin karriär blivit anklagad för villolära och förflyttad från den församling han betjänade, assisterade vid gudstjänsten som avslutade seminariet. Han strålade med ett nytt självförtroende vid insikten om att han inte längre var ensam. Han har nyligen publicerat en bok som jag hoppas blir läst, eftersom han försöker bli en gajd för "de troende i exil" bland den norska publiken, de som söker vara kristna med integritet i det tjugoförsta seklet.

Den pastor som först utfärdade den norska inbjudningen var Grete Hauge, en livlig kvinna med ett modigt hjärta och ett smittande skratt. Hon hade tillsammans med två ovanliga lekmän, Jane Robertson och Else Margarethe Stromay, varit närvarande vid en konferens jag ledde i Sverige ett år tidigare och återvänt som "de subversiva tre". Under ett år organiserade och befrämjade de mitt kommande besök, skaffade finansiellt stöd och attraherade människor som sällan går i kyrkan. Innan jag lämnade Norge, bad mej två norska förläggare om rätten att översätta och publicera mina böcker på norska. Jag förde dem samman med Harper/Collins som har hand om sådana saker, men det var betecknande för den respons jag fick.

Sedan for vi till Rättvik i Sverige till en magnifik konferensanläggning som drivs av den Svenska lutherska kyrkan. Detta var en konferens med helpension där jag höll sex föreläsningar, var och en följd av en frågestund på minst en timme. Varje måltid och fikapaus blev ett nytt seminarium, vilket gjorde alltsammans till intensivt koncentrerade fyra dagar. Detta var mitt tredje besök vid detta center, och jag var tillfredsställd av det faktum att en ansenlig mängd av deltagarna var präster eller prästkandidater.

Den Svenska kyrkan har alltid imponerat på mej. Dess högsta ledarskap är djärvt, välinformerat och villigt att leda. Dessa kvaliteter säger mycket om den kyrka som väljer ledarskapet. Två av kyrkans biskopar, K G Hammar, den nyligen avgångne ärkebiskopen, och Claes-Bertil Ytterberg, biskopen av Västerås, är bland de finaste kyrkoledare jag någonsin har mött. Prästerskapet i nästa generation, som Sven Hillert, ledare för pastoralinstitutet, Tina Johansson, professor i homiletik, John Linman som nu är på missionsuppdrag i Mocambique, Annette Alfredsson, en ungdomsledare med överlägsen skicklighet och Nils Åberg, den nuvarande direktorn för programmen vid Rättviks Stiftsgård, visade att deras kyrka har en strålande framtid.

Sedan for vi till Stockholm där jag hade privilegiet att vara gäst hos biskopen av Stockholm, Caroline Krook, och hennes stab med omkring 20 personer, med domprosten, biskopens kaplan, komministrarna och kanslichefen. Vi var tillsammans omkring 90 minuter och diskuterade de frågor som möter kyrkan i vår tid. Jag lämnade sammankomsten djupt imponerad av både biskopen och hela gruppen av ledare. När jag tog avsked, försäkrade biskop Krook mej att jag var välkommen till hennes stift när som helst. Det var en underbar och mycket uppskattad stund.

Den kvällen höll jag en välbesökt offentlig föreläsning i Sofia kyrka nere på stan. Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige. Han avslutade kvällen genom att läsa ett poem som skrivits av en annan svensk luthersk präst, Tore Littmarck, efter att han besökt en konferens med mej tre år tidigare. På något sätt gav mina ord honom inspiration att skriva ner dessa rader som rörde mej djupt:

Våga fråga, våga testa,
våga söka, söka fritt,
Gud är redan i din fråga,
Gud har dej i sinnet sitt.

Våga fråga, våga tvivla,
våga ta den stig du vill.
Gud är redan djupt inom dej,
mera än du känner till.

Våga fråga, våga neka
till de alltför enkla svar.
Våga vänta, våga vackla,
Gud står vid din sida kvar.

Våga fråga, utan rädsla,
Gud ska ändå tro på dej.
Livet i dej är Guds avsikt,
i hans blick allt hämtar sej.

Våga fråga, tvivla, undra,
du är älskad, Gud är god.
Du är efterlängtad, upptäckt,
fri att leva, fri att tro.

(även denna psalm är skriven på engelska och alltså översatt av mej. Övers. anm)

Jag lever för att upptäcka präster som Tore Littmarck.

Mitt nästa åtagande var vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Jag var en hel förmiddag från 9 - 12.30 tillsammans med 30 prästkandidater i slutfasen av sina förberedelser inför prästvigningen följande juni. De utgjorde en attraktiv, lysande grupp av unga vuxna, som var ivriga att lära och gav mycket stark respons. Jag höll två föreläsningar och svarade på deras frågor. Jag tog dem så djupt jag kunde in i evangelierna i allmänhet och underberättelserna i synnerhet. Jag hade en känsla av att om denna grupp representerade framtidens svenska prästerskap, så faller ingenting utanför möjligheternas ram.

Jag avslutade min resa med en offentlig föreläsning i en reformert kyrka nere på stan i Uppsala (Uppsala Missionskyrka, övers. anm.). Det ämne som satts ut - "Vad finns kvar av kristendomen?" - återspeglade oron hos två pensionerade pastorer. Hindrad av en rubrik som gjorde en på dåligt humör, bestämde jag mej för att slå fast dimensionerna av det problem som traditionellt troende har i vår postmoderna värld, genom att följa den intellektuella revolutionen från Kopernikus till Einstein som har skapat den värld som kyrkan måste engagera. Jag ville visa varför kristenhetens energi inte ska slösas på att stå emot ny kunskap av fruktan för att den kan hota människors gudsförståelse. Intelligent design är en av de mer uppenbara aspekterna av denna defaitistiska attityd. Jag är djupt övertygad om att om Gud måste försvaras mot ny kunskap från vilken källa det vara månde, så har Gud redan dött.

Jag har ingen uppfattning om responsen på denna föreläsning, trots att lyssnarna var uppmärksamma och de följande frågorna bra. Men en av de pensionerade pastorerna gick till mikrofonen och sa att han hade fem frågor. Kvällens regler tillät bara en fråga, så han rullade in åtskilliga frågor i en enda. Han var fortfarande instängd i Karl Barths neo-ortodoxi (KB var en stor kristen ledare under mellankrigstiden). Emellertid, medan världen har rört sej långt utöver Barth, hade denne pastor inte gjort det och verkade tro att hans värld höll på att kollapsa. Jag önskar att jag hade haft förmågan att förflytta honom från desperationen i frågan "Vad är kvar?" till ett festligt firande av den vision av kristen framtid som jag tror är ljus och spännande - men det kräver av honom att han är villig att ställa de moderna frågorna.

Kvällens ljuspunkt var för mej värdkyrkans pastor, Per Duregård, vars framtidsvision var klar. Han kommer att bli en del av utvecklandet av en ny kristendom i Sverige. Jag gladde mej åt att möta denna besläktade själ, ordinerad för bara fem år sedan efter en lärarkarriär. Jag hoppas att våra vägar möts igen.

Det finns nytt liv i den skandinaviska kristenheten, väletablerat i Sverige, alldeles nyss påbörjat i Norge. Båda nationerna uppmuntrade mej enormt.

John Shelby Spong

Jag är medveten om att jag bryter mot allt vad upphovsrätt heter när jag utan tillstånd publicerar denna översättning på nätet. Men eftersom landets biskopar och journalister inte har gjort sitt jobb, anser jag det nödvändigt att alla, även de som inte behärskar engelska, får en bild av vad som händer nu i vår kyrka. Den enda rättvisande reaktionen på Spongs teologi är, anser jag, denna. Anders Sjöbergs reaktion är i princip riktig, men uttrycken för svaga. För att inte tala om Martin Lönnebos försiktiga kritik att Spong inte gör full rättvisa åt Gud som Person, eller hur den gamle gode mannen nu sa. "Vidrig smörja", "Satans djupheter" och Paulus´ ordval i Galaterbrevet 1 är de adekvata begreppen här, om vi alla ska förstå att det nu inte bara rör sej om en teologisk kontrovers bland andra, utan om en strid på liv och död. En sak är om nykristna som Ingela Agardh - Gud välsigne henne! - är oklara och grumliga, ja rent av slår fast att de inte kan tro att Jesus offrades för deras synders skull (det skulle ju göra tacksamhetsskulden olidligt stor, som Ingela skrev i sin bok Den största nyheten). Det är oroande i sej men kan hänföras till "de okunnighetens tider, med vilka Gud har födrag." Men när ledande teologer förnekar inkarnationen, försoningen, uppståndelsen - då blir frågan från Uppsala domkyrka relevant: "Vad finns kvar av kristendomen"? Och svaret blir förstås: Knappast något. Övers. anm.

Ny anm. av övers: Ur kommentarsdelen klipper jag (26/2) in följande viktiga kompletteringar även här (men läs gärna de andras inlägg med respons på min text):

Spongs beröm till bl.a. Duregård, Hammar, Hillert, Krook, Littmarck, Ytterberg m.fl. utgör [...] i mina ögon något av en ideologisk "dödskyss". Fast man bör givetvis vara lite källkritisk. Det är förstås möjligt att Spong övertolkat responsen, och att några till intet förpliktigande artigheter av Spong felaktigt upplevts som medhåll. Jag hoppas ju att det är så.

Men i det här fallet är frånvaron av tydligt avståndstagande nästan lika komprometterande som öppet instämmande. De återkommande inbjudningarna till John Shelby Spong, hans möjligheter att "missionera" i vårt land och vår kyrka, är ju varken mer eller mindre än katastrofala (se 2 Joh.v. 9-11). Han bjuds ju inte in för att debattera med Caroline Krook eller Stefan Gustavsson - vilket ju kunnat bli intressant - han bjuds ju in och hälsas som biskop, som broder i tron.

Hur KAN präster och pastorer, och kristna journalister, och framför allt ÖVRIGA BISKOPAR, ha undgått att se och offentligt proklamera att Spongs teologi är något helt annat än kristen tro? Just den text jag översatte definierar visserligen inte "den nya kristendomen" närmare och kan därför te sej relativt oförarglig (Tore Littmarcks dikt vore ju t.ex. i andra sammanhang fullt acceptabel - det är bara i Spong-kontexten den blir rent av förfärande). Men länkar som t.ex. www.johnshelbyspong.com och boken "En ny kristendom för en ny värld" visar alldeles tillräckligt tydligt hur fasansfullt motkristen Spongs linje är.

Vem är det som inte har gjort sitt jobb?

Påskvänner!

Jag är alldeles matt. Dels till följd av en sen förkylning, dels till följd av en insikt som allt mer börjar gå upp för mej och som gör mej alldeles knäsvag.

Svenska kyrkans ledning är inte kristen annat än till namnet.

Jag är med i en kyrka som John Shelby Spong och hans lärjungar håller på att erövra.

Jag är med i en kyrka där ledande personer antingen tror som Spong eller försvarar dem som tror som Spong och deras rätt att fortsätta undergräva den kristna tron.

Jag är med i en kyrka utan njurfunktion. Fel, en kyrka som hotar ge sina trognaste tjänare anställningsförbud. Alltså en kyrka som stöter bort sina FRISKA delar, inte sina förstörda.

Vem är det som inte har gjort sitt jobb? Tidigare biskopar? Kyrkfolket? Journalisterna?

Hur kan det komma sej att dessa fakta inte har kommit på bordet? I varje fall inte synligt för alla, med feta fläskiga krigsrubriker?

lördag 21 februari 2009

Kärlekens väg i Fastlagens tid

Påskvänner!

Paulus skriver så klart: Om någon, vore det så jag själv (!) eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er - förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått - förbannelse över honom!

Det är helt klart och gäller än. Men dessa paulusord gäller också (helgens episteltext):

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag intet.

Jag har tidigare citerat ur domprost G A Danells (1908-2001) märkliga stycke "När gamle Adam blir renlärig". Men låt oss läsa det igen (även han anknyter till 1 Kor. 13). Varje meddelande om att mobiliseringen mot villoläran ska avbrytas är falskt - men tillsammans med Andens svärd som är Guds ord och tydliga markeringar i handling, alltså vägran att ta emot vem som helst som förkunnare i våra sammanhang, så är kärlek och förbön de verkningsfullaste medlen i kampen. Låt oss be för alla stiftschefer i Svenska kyrkan, för alla biskopskandidaterna i Stockholms stift, för den gamle John Shelby Spong, för varandra - vi ska alla en dag stå inför Kristi domstol. (Rom 11:28 är också ett märkligt ord, delvis tillämpbart även på andra än judar).

VIA DOLOROSA
Jesus vandrar i vår bygd

Här i fastlagens sol och snö
går du, Herre, bort för att dö.
Vintrigt väller från isig fors
brus kring dig och ditt kors.

Ännu tiger vårens trast,
ännu blommar ej videts kvast,
men snart slår dock törnet ut,
ej i blom men som vassa spjut.

Buller från smedjor hör väl du.
Spikar smider vårt folk ännu.
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken
av en vriden dvärgbjörksgren?

Öppen laddörr som ett gap
ropar om grav och främlingskap.
Ensam går du och oförstådd,
utestängd och fegt förrådd!

Över älven går du isens bro.
Skaren klirrar under din sko.
Jorden är frusen, tom och död -
Brinner din hjärteglöd?

Ja, den tvingar rosor slå ut
under törnekvistarnas spjut.
Genom fastlagens snö och is
banar den väg till paradis.

(Tore Nilsson 1919-1998)

Teologernas raseri och vårt förhållande till villoläran

Påskvänner!

Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Vare sej den kommer från ärkebiskopen eller utomlands ifrån. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara ;o).


Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara.
Teologernas raseri av Fredrik Wislöff är märklig med sin dubbelsidighet, och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby innehåller en tänkvärd och tydlig handlingsplan. Aktuella, blott alltför aktuella texter. Ur den senare texten måste jag rent av citera ett stycke, tillämpligt på oss EFS-are:

De har understreket at de står på Skriften og bekjennelsens grunn. Men jeg spør: Hva mener de da med det?

De mener to ting. For det første: At de lærer og forkynner etter Guds ord. Og det er ingen av oss som tviler på at disse menn og kvinner gjør det. For det annet sier de at de tar avstand fra vranglæren ved å si Schjelderup klart at de er uenige med ham. Og det er ingen av oss som tviler på at de har gjort det.

Men de har glemt det vanskeligste som Skriften sier oss om vår stilling til vranglæren, nemlig Rom 16,17(«Men jeg formaner dere, brødre: Hold øye med dem som volder splittelse og anstøt imot den lære som dere har lært. Vend dere fra dem!»), hvor det sies uttrykkelig at man skal ta avstand fra vranglæreren.

Og fremfor alt 2 Joh 10(«Om noen kommer til dere og ikke fører denne lære, da ta ikke imot ham i deres hus og hils ham ikke velkommen!») som sier uttrykkelig at man overhode ikke skal ha samfunn med vranglæreren. Ikke engang ta imot ham i sine hus, dvs. til kristelig virksomhet.

Altså: Det som dermed sies, det er det hårde og svære som Skriften selv uttaler, nemlig at vi skal nekte samfunn og samarbeide med dem som offentlig avviker fra Guds klare ord. Da først står vi på Skriftens grunn og bekjennelsens grunn.

Hvorfor gjør ikke våre venner det som Skriften her sier? Altså jeg mener de av våre venner som har inngått samarbeid med Schjelderup etter hans fornektelse. De har anført to grunner:

For det første: Så lenge man står i statskirken, sier de, så får man lyde kirkens lover. Det vil si gå inn i bispedømmeråd, menighetsråd. Og har man gått inn der, så får man også utføre det som er pålagt disse råd. Og de har da også anbefalt oss som nu nekter dette samfunnet samarbeid, de har anbefalt oss at vi da ja, at vi burde gå ut av kirken! Når vi ikke er i stand til for vår samvittighet å oppfylle det som de kirkelige lover og regler foreskriver!

Men det akter vi ikke å gjøre. Vi akter ikke å gå ut av kirken. Og vi synes nok det var rettere at vi anbefalte vranglærerne å gå ut av kirken og ikke de bekjennelsestro. Vi blir stående i kirken. [---] Vi blir stående i kirken, men vi minnes Skriftens enkle ord: Man skal lyde Gud mer enn mennesker.


Skydda oss, Herre, medan vi vakar,
bevara oss då vi sover.

fredag 20 februari 2009

28% av EFS-prästerna säger INTE nej till att viga samman två av samma kön med varandra

Påskvänner!

Med stöd av
Budbärarens undersökning rapporterar Dagen idag om att "EFS-präster säger nej till samkönade vigslar." Samtidigt innebär den rubriceringen att man utgår från den för mej besynnerliga tanken att EFS-präster normalt skulle säga ja till samkönade äktenskap. (Nu handlar ju diskussionen inte längre om att välsigna partnerskap, för partnerskapsbegreppet var ju bara en parentes som är på väg bort).

Jag väljer istället att utgå ifrån att EFS-präster, liksom Svenska kyrkan tills för några veckor sedan, säger nej till enkönade äktenskap. Då blir det verkligt uppseendeväckande att endast åtta av tio EFS-präster avvisar det breddade äktenskapsbegreppet och att endast sju av tio säger nej till att viga samkönade par!

Bland de mindre avvisande EFS-prästerna är visserligen ungefär hälften tveksamma, och man kan fundera över om de som är vigselberedda är det rent generellt, eller bara i enstaka hjärteknipande undantagsfall (är det sådana frågan gällde kommer saken i delvis annat ljus). Men som läget är idag är det generell vigselberedskap som efterfrågas av kyrkans ledarskap; några pastorala undantag i frågan vill man inte höra talas om från det hållet, lika litet som från Rfsl eller media, och sådana är därför inte heller relevanta för diskussionen inom just Svenska kyrkan.

Inte minst oroande är följande replik från en EFS-präst: ”Är begreppet äktenskap viktigare än vårt ansvar att acceptera alla?” Det måste ju betraktas som en svammelfråga. Vårt ansvar att acceptera alla handlar knappast om att till äktenskap viga alla som känner lust att däri ingå. Om mina barn vill gifta sej med varann om 10 år hoppas jag att de inte träffar denna EFS-präst. Dennes resonemang om acceptans öppnar för vilka galenskaper och stolleprov som helst. (Men prästen har kanske 10 av 100 EFS-präster med sej, glöm inte det!).

"Det är många som viger de som varit frånskilda trots att det finns bibelställen som talar mot det. Varför är inte det lika problematisk då? frågar en präst i en kommentar." En betydligt vettigare kommentar. Det finns naturligtvis en risk att verklig homofobi kommer upp till ytan i den här diskussionen - naturligtvis borde kyrkans generella utfästelse att viga frånskilda heteron också ha ifrågasatts, långt tidigare (den kan ju faktiskt innebära välsignelse av ren och skär otrohet, anm. 20090221). Enligt mej kan sådan vigsel bara ske som just "pastoralt undantag" efter ingående samtal - om den alls borde ske kyrkligt - och skulle därmed till vissa delar kunna anses som en parallell till homofrågan. Vi kan inte som kyrka lämna dörren till homosexuellt samliv vidöppen för alla som har lust - fler än man tror har enligt historiens vittnesbörd fysiska/psykiska förutsättningar för det - utan OM det alls ska förekomma någon välsignelse av sådant samliv (vilket jag som sagt varit öppen för men se nu vad det har lett till!) så ska det i så fall endast ske som pastoralt undantag för entydigt funktionshindrade - jfr Matt. 19:11f. - och på enskild pastors ansvar, jfr vigsel av frånskilda.

Evalotta Kjellbergs, EFS-präst i Örkelljunga, replik i Budis-intervjun är av stort intresse:
– Kyrkan borde helst avsäga sig vigselrätten, det skulle lösa ett av problemen. Men det största bekymret återstår, det är när den här vigselakten ska in i handboken. För då blir det en bekännelsefråga för mig.

Ja gode Gud, hur ska det bli? Någon gång i utvecklingen blir det upp till bevis för oss alla. Alla är vi konservativa moralister jämfört med någon annan ännu liberalare, det är bara att inse.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd...