Påskvänner!
Ska även vi köpfasta under november? (Man får väl köpa mat va?). Gick idag förbi Fiskekroken i Härnösand tillsammans med några kursare (på Svenska kyrkans grundkurs) och frestades svårt av att få köpa en kasse böcker för 20 kronor. Tur att inte köpfastan börjat än tänkte jag som givetvis föll för denna frestelse - liksom mina kursare. Prästen i Uddarbo gick ner i kassen tillsammans med Trägudars land och Populärmusik från Vittula och några till. (OBS! Den fylldes inte! Man skulle ju orka kånka den till Vårsta diakonigård också - böcker är t u n g a!).
På Erikshjälpen och Röda korset och Fiskekroken och såna ställen är det ju extra svårt att låta bli att shoppa, när pengarna går till så förskräckligt goda ändamål och produkterna miljövänligt nog återanvänds...
Men jag ska ändå försöka haka på Budis-redaktionen under november. CSN-bidraget har inte kommit än heller, så ;o)
Allt vi är och har
är Guds egendom.
Hand som ger därav
aldrig ska bli tom.
Vad vi inte ger
vi från andra tar,
bördan vi ej bar
läggs på andra ner.
Låt oss för dej stå,
Gud, som syndare,
bedjande att få,
längtande att ge.
Låt oss med dej gå,
vara där du är.
Bland de hjälplöst små
störst ditt rike är.
torsdag 30 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Har Skriften rätt, har påven fel
Påskvänner!
Bengt Sjöberg aktualiserar förtjänstfullt (Dagen 22/10) läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor ("ex cathedra"). Med all respekt för såväl påven som för Herrens moder,
så finns det inget som helst stöd för vare sej ofelbarhet ex cathedra eller syndfrihet på respektive håll. Aposteln Paulus slår undan benen för Marias syndfrihet,
och därmed för den påvliga ofelbarheten ex cathedra, när han i Romarbrevet undervisar om rättfärdiggörelsen genom tron utan laggärningar:
"Allt vad lagen säger talar den till dem som har lagen, för att var mun ska bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud" (Rom. 3:19)
"Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här är ingen åtskillnad. Alla har ju syndat och är i saknad av härligheten från Gud, och de blir rättfärdiggjorda, utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod (Rom. 3:21-25a)."
Det går inte att krypa undan det här, varken genom att hänvisa till påven, Augustinus eller för den delen Martin Luther. Då skulle jag kunna anföra Johannes Chrysostomos, Bernard av Clairvaux och Thomas av Aquino (se Katolik nu).
Men vi kan lämna dem därhän just nu. Skriften är nämligen inte bara Skriften utan också den äldsta Traditionen, ja, den enda tradition som verkligen förtjänar stort T.
Den enda tillstymmelse till stöd jag hittat för läran om Marias absoluta syndfrihet och "obefläckade avlelse" är, förutom en tveksam och motsägelsefull fornkyrklig tradition, några ganska kvasilogiska resonemang som borde innebära att även Marias mor behövde vara syndfri för att kunna avla och föda en syndfri dotter - o.s.v. ända tillbaka till Eva, vars syndafall därigenom plötsligt verkar ha motbevisats!
Nyss läste jag en annan variant. Skulle inte vi ha gjort våra mödrar syndfria alltifrån deras tillblivelse ifall vi kunde? (Jo absolut!). Och Jesus kunde - alltså gjorde han det. (Sägs det). Inte mej emot. Problemet är bara att jag gärna hade gjort också min mormor (och varför inte morfar) syndfri allitfrån avlelsen - o.s.v. ända tillbaka till Eva. Vilket alltså Jesus - enligt denna "logik" - verkligen borde ha gjort, men vilket han - enligt Skriften - inte gjorde. Han är verkligen den ende fullkomligt lydige (Rom. 5:19), och genom hans - inte Marias - lydnad får vi med henne stå rättfärdiga inför Gud och helgas till ande, själ och kropp.
Hur Gud kunde födas in i ett syndigt människosläkte är verkligen i alla avseenden ett obegripligt under! Den del av Marias kropp som, befruktad av den helige Ande, bildade Jesus kropp var förvisso genast fullkomligt helgad genom Andens vidrörande. Och visst kunde Herren ha gjort hela Maria syndfri alltifrån hennes avlelse - men enligt Skriftens lära och vittnesbörd (jfr även mor Marias orättvisa beskyllning mot Jesus i Luk. 2:48) gjorde han det inte. Däremot är hon genom sin tro på Guds ord, och genom den rättfärdighet som kommer av tron, en underbar förebild för oss alla, ja, mitt i sitt unika moderskall också ett tecken och en symbol för hela Guds folk (jfr Upp. 12).
Hur blir det då med läran om påvens ofelbarhet ex cathedra? Ja, den blev alltså motbevisad redan före sin proklamering 1878 - genom den skriftvidriga proklameringen av Marie obefläckade avlelse 1854.
Verkliga ekumeniska framsteg på Skriftens grund torde nu kunna möjliggöras endast om såväl den ena som - följdriktigt nog - den andra dogmen återkallas, och S:t Paulus undervisning i Romarbrevet 3 och följande kapitel inte längre motsägs av Vatikanen. Då ska jag - och säkert också många andra evangeliska kristna - med glädje erkänna biskopen i Rom som primus inter pares och en verklig pelare, ja klippa, i Guds församling.
Insänt till Dagen den 28 oktober 2008
Bengt Sjöberg aktualiserar förtjänstfullt (Dagen 22/10) läran om påvens ofelbarhet i lärofrågor ("ex cathedra"). Med all respekt för såväl påven som för Herrens moder,
så finns det inget som helst stöd för vare sej ofelbarhet ex cathedra eller syndfrihet på respektive håll. Aposteln Paulus slår undan benen för Marias syndfrihet,
och därmed för den påvliga ofelbarheten ex cathedra, när han i Romarbrevet undervisar om rättfärdiggörelsen genom tron utan laggärningar:
"Allt vad lagen säger talar den till dem som har lagen, för att var mun ska bli tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud" (Rom. 3:19)
"Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här är ingen åtskillnad. Alla har ju syndat och är i saknad av härligheten från Gud, och de blir rättfärdiggjorda, utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram såsom ett försoningsmedel genom tro, i hans blod (Rom. 3:21-25a)."
Det går inte att krypa undan det här, varken genom att hänvisa till påven, Augustinus eller för den delen Martin Luther. Då skulle jag kunna anföra Johannes Chrysostomos, Bernard av Clairvaux och Thomas av Aquino (se Katolik nu).
Men vi kan lämna dem därhän just nu. Skriften är nämligen inte bara Skriften utan också den äldsta Traditionen, ja, den enda tradition som verkligen förtjänar stort T.
Den enda tillstymmelse till stöd jag hittat för läran om Marias absoluta syndfrihet och "obefläckade avlelse" är, förutom en tveksam och motsägelsefull fornkyrklig tradition, några ganska kvasilogiska resonemang som borde innebära att även Marias mor behövde vara syndfri för att kunna avla och föda en syndfri dotter - o.s.v. ända tillbaka till Eva, vars syndafall därigenom plötsligt verkar ha motbevisats!
Nyss läste jag en annan variant. Skulle inte vi ha gjort våra mödrar syndfria alltifrån deras tillblivelse ifall vi kunde? (Jo absolut!). Och Jesus kunde - alltså gjorde han det. (Sägs det). Inte mej emot. Problemet är bara att jag gärna hade gjort också min mormor (och varför inte morfar) syndfri allitfrån avlelsen - o.s.v. ända tillbaka till Eva. Vilket alltså Jesus - enligt denna "logik" - verkligen borde ha gjort, men vilket han - enligt Skriften - inte gjorde. Han är verkligen den ende fullkomligt lydige (Rom. 5:19), och genom hans - inte Marias - lydnad får vi med henne stå rättfärdiga inför Gud och helgas till ande, själ och kropp.
Hur Gud kunde födas in i ett syndigt människosläkte är verkligen i alla avseenden ett obegripligt under! Den del av Marias kropp som, befruktad av den helige Ande, bildade Jesus kropp var förvisso genast fullkomligt helgad genom Andens vidrörande. Och visst kunde Herren ha gjort hela Maria syndfri alltifrån hennes avlelse - men enligt Skriftens lära och vittnesbörd (jfr även mor Marias orättvisa beskyllning mot Jesus i Luk. 2:48) gjorde han det inte. Däremot är hon genom sin tro på Guds ord, och genom den rättfärdighet som kommer av tron, en underbar förebild för oss alla, ja, mitt i sitt unika moderskall också ett tecken och en symbol för hela Guds folk (jfr Upp. 12).
Hur blir det då med läran om påvens ofelbarhet ex cathedra? Ja, den blev alltså motbevisad redan före sin proklamering 1878 - genom den skriftvidriga proklameringen av Marie obefläckade avlelse 1854.
Verkliga ekumeniska framsteg på Skriftens grund torde nu kunna möjliggöras endast om såväl den ena som - följdriktigt nog - den andra dogmen återkallas, och S:t Paulus undervisning i Romarbrevet 3 och följande kapitel inte längre motsägs av Vatikanen. Då ska jag - och säkert också många andra evangeliska kristna - med glädje erkänna biskopen i Rom som primus inter pares och en verklig pelare, ja klippa, i Guds församling.
Insänt till Dagen den 28 oktober 2008
torsdag 23 oktober 2008
Barnteologi
Påskvänner!
Följande har hörts från barnens rum bredvid (de visste inte att de var avlyssnade):
Jonatan 4 år: Vet du vad Gud har lovat oss? Att en dag ska vi vakna upp hos honom i himmelen. Å då dör vi aldrig aldrig mer.
Hanna, 6 år: Då kommer en ny jord som är i Guds himmel.
Jonatan: Vi är i Guds händer nu.
Hanna förtjust: Oj då måste han ha väldans stora händer. Jorden i ena handen och andra världar i andra handen!
Sagt vid en nattning:
Hanna: Pappa, visst är Maria den mest välsignade människan i himmelen?
Pappa: Jo...?
Hanna: Ja, för hon var ju det på jorden.
Ovanstående kände jag inte igen som vuxenprat - från vårt håll i varje fall. (Visst har vi talat om döden, himlen, Guds händer, Maria, men inte på det sättet). Jag blev glad som ni kristna - även romerskt sinnade! - vänner väl förstår. Det är faktiskt uppbyggligt för en själv att prata med barn om Gud.
Det är lite knepigare hur/om man ska prata om djävulen - Hanna har mött honom via den lokala Hårga-sägnen och vi vuxna brottas med hur vi ska avfärda det dansfobiska sagomotivet men bekräfta den onda andemaktens spel i världen utan att göra henne onödigt rädd. Eller onödigt framfusig. (Djävulen finns visst! som hon ljudligt trumpetade ut till en tvivlande förskolekamrat här ute på gården ;).
När jag läst Levengood/Lindells böcker med barnprat har just den "religiösa" avdelningen ofta gjort mej mer deprimerad än skrattlysten - eftersom den oftare speglar avkristning och okunnighet än barnslig klurighet och reflektion. Men när t.ex. Jonatan, då 3 år, i vintras sa så här till sin mardrömsrädda storasyster, så blev jag så där riktigt ystert lycklig som bara fru och barn kan göra mej:
- Hanna, du kan be till Gud att få drömma lite roligare drömmar. Jag har bett till Gud i många, många nätter att jag ska drömma om Lejonkungen. Och nu gör jag det!
Du kallar oss, Kristus, att föra
din kärlek till barnen vi fått,
att kända och älskade göra
de vägar din Ande har gått.
[---]
Vårt arbete gör till ett redskap
för dig och din vilja med dem,
en ljus och en helig gemenskap
som hjälper oss alla nå hem.
Följande har hörts från barnens rum bredvid (de visste inte att de var avlyssnade):
Jonatan 4 år: Vet du vad Gud har lovat oss? Att en dag ska vi vakna upp hos honom i himmelen. Å då dör vi aldrig aldrig mer.
Hanna, 6 år: Då kommer en ny jord som är i Guds himmel.
Jonatan: Vi är i Guds händer nu.
Hanna förtjust: Oj då måste han ha väldans stora händer. Jorden i ena handen och andra världar i andra handen!
Sagt vid en nattning:
Hanna: Pappa, visst är Maria den mest välsignade människan i himmelen?
Pappa: Jo...?
Hanna: Ja, för hon var ju det på jorden.
Ovanstående kände jag inte igen som vuxenprat - från vårt håll i varje fall. (Visst har vi talat om döden, himlen, Guds händer, Maria, men inte på det sättet). Jag blev glad som ni kristna - även romerskt sinnade! - vänner väl förstår. Det är faktiskt uppbyggligt för en själv att prata med barn om Gud.
Det är lite knepigare hur/om man ska prata om djävulen - Hanna har mött honom via den lokala Hårga-sägnen och vi vuxna brottas med hur vi ska avfärda det dansfobiska sagomotivet men bekräfta den onda andemaktens spel i världen utan att göra henne onödigt rädd. Eller onödigt framfusig. (Djävulen finns visst! som hon ljudligt trumpetade ut till en tvivlande förskolekamrat här ute på gården ;).
När jag läst Levengood/Lindells böcker med barnprat har just den "religiösa" avdelningen ofta gjort mej mer deprimerad än skrattlysten - eftersom den oftare speglar avkristning och okunnighet än barnslig klurighet och reflektion. Men när t.ex. Jonatan, då 3 år, i vintras sa så här till sin mardrömsrädda storasyster, så blev jag så där riktigt ystert lycklig som bara fru och barn kan göra mej:
- Hanna, du kan be till Gud att få drömma lite roligare drömmar. Jag har bett till Gud i många, många nätter att jag ska drömma om Lejonkungen. Och nu gör jag det!
Du kallar oss, Kristus, att föra
din kärlek till barnen vi fått,
att kända och älskade göra
de vägar din Ande har gått.
[---]
Vårt arbete gör till ett redskap
för dig och din vilja med dem,
en ljus och en helig gemenskap
som hjälper oss alla nå hem.
tisdag 21 oktober 2008
Skandalen i Strandänge eller Sommarkantorns frispel
Påskvänner!
Det hände sej nyss en söndag att kyrkan i Strandänge besöktes av mer än 60 personer i olika åldrar. Det var bevars ekumenisk gudstjänst med ett gäng s.k. frikyrkliga på mariasidan och en hel radda konfirmander någonstans i mitten på karlsidan tillsammans med sommarkantorn och övriga "svenskkyrkliga". Sommarkantorn, som inte spelade denna höstsöndag, hade kommit tillbaka till församlingen för att efter gudstjänsten samtala med kyrkoherden om eventuellt fortsatt samarbete, om huruvida socknen kunde ställa upp som "fadderförsamling" för honom som nu går kantorsutbildning på distans. Solen sken, fåglarna kvittrade, övriga familjen var avlämnad inne i stan eftersom hans fru brukar gå i kyrkan även när hon inte tjänstgör där (surprise surprise!) och det var gemensam barngudstjänst med pingstkyrkan denna dag.
Sommarkantorn hade kommit fram till den kritvita, rymliga kyrkan strax efter klockringningen, då församlingen redan börjat sjunga Topladys gamla men sant evangeliska Klippa, du som brast för mig, som det nu var mycket länge sedan sommarkantorn hörde sjungas. Han hade diskret gått framåt några bänkrader, så pass att han kommit ut i de vida valvens rymd framför läktaren, och slagit sej ner bredvid en i kyrkliga sammanhang ovanligt jämnårig mansperson som suttit ensam på sin rad.
Nu fick de lyssna till kyrkvärden som med kraftfull altröst läste dagens heliga episteltext (eller om den nu - som det påstås i förordet i en av sommarkantorns biblar - egentligen inte är annat en slugt uttänkt fabel, en skickligt hopdiktad saga, skriven av någon som falskeligen utger sej för att vara Petrus och med egna ögon ha sett Kristus i hans majestät). Orden klingade länge mellan väggarna:
(Från Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten hos vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi). Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till, blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Men den som saknar detta ser ingenting i sin närsynthet, han har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder).
(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Andra petrusbrevet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Så sjöng alla tillsammans gradualpsalmen, Linderots väckande Säg mig den vägen som drager till livet med de drastiska orden "ljumma, lata sökare / finna ej sin Frälsare". Och sommarkantorn kände sej genast så där ljum och lat som han alltid känner sej när han sjunger den psalmen. Men han måste alltid medge att Linderot har rätt och att Emil Liedgrens bön måste bli varje sökares, t.o.m. den mest flitiges: "Själarnas herde, sök du mig, / aldrig jag når dig eljes."
Och så var det då tid för evangelietexten:
(Folket sade till honom: Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?) Jesus svarade: Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner. När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. [---] Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. (Jesus ropade: Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen).
(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Johannesevangeliet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Om sommarkantorn minns rätt var det vid denna punkt i gudstjänsten som en ung kvinna solosjöng den underbart vackra "Håll mitt hjärta, håll min hand".
Dags så för dialogpredikan mellan missionsförsamlingens ordförande och pastor loci. Dialogen var närmast kateketiskt upplagd med frågor och svar, och naturligtvis (?) var det pastor loci som förväntades sitta inne med svaren. Han har ju också ett särskilt ansvar för att ingen villolära av waldenströmsk eller annan typ skulle få sista ordet i denna evangeliskt-lutherska lokal, och EFS-are som sommarkantorn är kände sej denne rätt belåten med upplägget. Även om "missionaren" också tog rätt mycket plats och bredde ut sina frågor till små minipredikningar. Men temat Frälsningen och (som missionaren la upp det i anslutning till GT-texten) Frälsningens väg, var ju verkligen centralt och dialogformen hyfsat intresseväckande, om än inte självklart mer än en verkligt engagerad predikan.
Spänningen steg när pastor loci i ett tidigt skede gav en rejäl känga åt de frikyrkligas forna fråga "Är du frälst?" Han uppgav att frågan var vanlig för 20 eller åtminstone 30-40 år sedan, men att den tack och lov försvunnit idag. Så säger ni väl inte längre? frågade han och fick ett ganska kraftfullt, om än inte särskilt unisont, NEJ till svar. Nej, för det blev ju så fel och gav ett intryck av "vi och dom", av att människorna består av två grupper, av frälsta och ofrälsta.
Och som den evangelisk-lutherska person sommarkantorn har ju även han känt en olust inför just den frågeformuleringen - han vill hellre som Franzén ropa ut att "världen är frälsad / och segern är hans". Samtidigt kommer han inte ifrån apostelns ord: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och hela din familj." Och han kände nu att pastor loci hade ett ansvar att förtydliga, att inte bara ge de s.k. frikyrkliga en taskspark utan erkänna det angelägna i själva omsorgen om människors frälsning. Men ett sådant erkännande kom den talande inte ens i närheten av. Inte utfrågaren heller.
Med stigande förvåning åhörde sommarkantorn dialogen. Förutom att missionaren faktiskt försökte anknyta till den glada GT-texten om folken som ska samlas (inte den hemska jesajatext som evangelisten Johannes citerade) så försvann verkligen de upplästa bibelorden närmast totalt när prästen försökte svara på frågor om vad frälsningen och frälsningens väg innebär. Han anknöt däremot till ett lösryckt ord från episteltexten om "gudomlig natur" och talade ganska mycket om att finna sej själv (och, förvisso, Gud i sitt inre), om gudagnistor och gudslikhet.
Lugn, bara lugn, sade sommarkantorn till sig själv. Efter några tusen gudstjänstbesök under snart 40 års tid har han verkligen hört det mesta och lärt sej att överse med mycket, tyda resten till det bästa och be den helige Ande fylla i det som fattas. Lugn, bara lugn. Det kommer säkert nånting om Jesus snart.
Men här nånstans började sommarkantorns puls stiga. Hjärtat dunkade:
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.
"När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen."
Missionaren börjar nu prata om GPS och Guds positionssystem. Om dopet och bönen som "vägen till vägen". Nu börjar det kanske likna något, känner sommarkantorn och slappnar av något, nu kommer nog Jesus in i bilden snart. Men prästen beskriver dopet som föräldrarnas sätt att lägga sitt barn i Guds händer och pratar om bönen som uttrycket för den där gudagnistan vi alla har inom oss - åjovars tänker sommarkantorn, visst kan man säga nånting sånt, men var kommer frälsningen in? - Han tänker på vad han läst om prästen Ted Harris som talat om frälsningen som "ett stort problem", eftersom potentialen och den goda kraften ju finns inom människan. Se www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/aer_fraelsningen_ett_problem/
Och sommarkantorn börjar tänka: är det här kanske det moderna evangeliet som konfirmanderna får lära sej nuförtiden - men hur stämmer det med Johannes´ och Jesus´ evangelium och med de goda gamla psalmer som står på nummertavlan...
...och pulsen stiger och plötsligt känner han: det är ju ekumeniskt idag, det är fritt och du kan kanske också säga något...
...och sommarkantorn hör ett skratt i kyrkan, och jo just det, dom skojar lite med varann därframme och prästen betonar att i kyrkan får man både skratta och gråta, visa glädje och besvikelse, t.o.m. applådera (surprise surprise)...
...du kan också säga något...
...nej sitt lugnt nu, det är dialog- och inte trialogpredikan och du får akta dej för att verka kritisk, bit inte den hand som ska föda dej om några år...
...nej, det är Guds Ande som manar dej, ungdomarna måste få höra om frälsningens väg tydligare än så här, du måste påminna om Jesus och vad Jesus själv säger:
Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Tro på ljuset...
Men plötsligt är det SLUTET av evangelietexten som börjar ringa i sommarkantorns stackars huvud (är det den helige Ande eller är det som Tommy Körberg säger schizofreni att tro något sådant?):
...tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...människor högre än äran från Gud.
Du måste säga något, du måste!
NEJ!
Det kan ju bli bättre på slutet. Det kommer ska du se, det kommer.
Och det var där någonstans som sommarkantorns öron började fladdra och ljuset från korfönstren började flimra. Vad står prästen där och säger? Ja, som jag sa i min predikan för 14 dagar sedan så kan det ju vara så att ormen i Edens lustgård talade sanning. Det finns även en judisk tradition som säger så. Ansvarighet, ökad gudslikhet, inget fall utan en positiv utveckling...
Ja, resonemanget väckte tydligen vissa reaktioner både för 14 dagar sedan och idag, viss rörelse förmärks i kyrkbänkarna och missionaren går snabbt med några överslätande, godmodiga ord över till en avrundning av denna intressanta dialogpredikan - en sista fråga, ett mer oprovocerande svar, en fridens lilja.
Nu är det inte jesusord eller johannesord som ringer i örat på sommarkantorn, nu är det C S Lewis-ord:
En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".
Nu har också sommarkantorn själv hört det. Pulsen slår högt, det susar för öronen. Nu finns det ingen återvändo. Nu måste han säga något om ingen annan gör det. Någon måste bryta decorum.
Men missionaren därframme, liksom prästen god, glad och snäll, gör det inte - hans vänliga smågnabbande hör bara till dialogspelets regler, humoristiska ifrågasättanden hör till, men allvar, ALLVAR, gör det inte, allvar är pinsamheters pinsamhet, långt värre och pinsammare än de grövsta villoläror framställda liksom på lek.
Nej nej, tänk bara tanken, gör inte det du tänker, du skämmer ut dej, du skämmer ut en ärlig präst som är modig på sitt sätt... var inte så högmodig, hur vet du att du vet... ...du får aldrig komma tillbaka hit och spela mer, tänk dej för...
...för att inte bli uteslutna... ...de älskade äran från människor högre än äran från Gud...
Och så skedde skandalen i Strandänge. Inte genast, men efter en liten stund. Först sjöngs ännu en sådan där märkligt god gammal psalm: O hur saligt att få vandra med dess allvarliga slutvers O må ingen bli tillbaka...må vi alla där få mötas... men sommarkantorn satt nu på helspänn och märkte knappt vad som sjöngs, han fumlade ner en femtilapp i kollekten (med superstjärnan som lämnade scenen och blev avhånad jesusbekännare "Jenny Lind med stadens lisor / sjunger andeliga visor").
Han gick fram i mittgången medan kyrkvärden ställde sej i ambon och ledde pålysningar och förbön, han ställde sej i tvärgången till södra kyrkporten och väntade - nu ser dom mej och undrar vad jag håller på med - han avancerade fram till kororgeln - det gäller att ha kontakt med organisten så att hon inte dränker ens röst i ett förspel - och berättade för kvinnan på orgelpallen att han tänkte säga några ord. (Visst borde han ha frågat prästen först, men prästen sa ju att det var OK att visa känslor i kyrkan, dessutom är det ekumeniskt och fritt idag, och det som ska sägas nu måste sägas vare sej man får eller inte).
Så tystnade kyrkvärden - så pålyste hon slutpsalmen Frälsare, tag min hand (också en så där märkligt god och fin psalm, om än liksom de övriga rätt gammal - det måste ha varit den gamle missionaren som valt psalmer), men orgeln startade ju inte av redovisad anledning så sommarkantorn kunde ta hennes plats vid ambon i godan ro.
Godan ro? Kände han sej lugn? Eller märkvärdig, stolt och bred? Tvärsom, alldeles tvärsom. Men så länge hade han inte brutit decorum på allvar. Än så länge var det bara en liten hälsning, lite fritt och ekumeniskt så där. Folk såg vänliga ut. Vad skulle han säga? Ungefär så här föll slutligen orden i den mån han själv kunnat minnas och återge dem ungefär rätt:
Hej! Jag kommer från X, jag lämnade fru och barn i Y, jag såg att det skulle vara ekumeniskt här och jag var ju sommarkantor här i somras och det var roligt att få komma tillbaka.
Jag går kantorsutbildning nu och siktar på att bli anställningsbar om några år. Och jag vet att det snart är kyrkkaffe och att alla längtar dit. Så här gör man ju inte, går och ställer sej så här.
Men jag måste få säga några ord. För (nu svajade rösten något) det var några ord i dagens evangelietext som högg tag i mej, orden om några som trodde något men inte sa det, för att de satte äran från människor högre än äran från Gud. Tack Z och tack Å för en intressant dialogpredikan. Ni sa mycket som var bra, men också - sånt som är rent farligt (här sökte sommarkantorn prästens blick och fann den, här skälvde också rösten ännu mer men återtog snart sin styrka).
För Svenska kyrkan måste bestämma sej. Det finns bara två alternativ. Antingen finns det en risk att i någon mening gå evigt förlorad, eller så finns det inte. Antingen finns det ingen risk, inget att frukta efter döden, oavsett hur vi ställer oss till Jesus. Och då måste vi peta bort dom där som varnar, som kanske frågar "Är du frälst"? eller som min mormor - hon var med i EFS som inte är riktigt frikyrkligt, men - som frågar som min mormor gjorde: "Hur har du det med Gud?" Eller också finns det en risk, och då...
Det är som när jag plockar svamp. Om min fru frågar "Finns det en risk att bli förgiftad om vi äter det här?" så kan jag ärligt svara nej och hon äter med glädje. Men minsta lilla tvekan skulle innebära ett JA - och hon skulle inte töras äta. (Naturligtvis).
Vi sjöng nyss: "Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd." Ja, vi får hoppas på det och be för både oss själva och varandra.
Men frälsningens väg - det är Jesus det.
Tack ska ni ha för idag.
Och när sommarkantorn hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Han hade talat - men hade han därför räddat sin själ? Skulle han inte ha sagt mer, varit skarpare och mindre snäll i tonen, varnat tydligare för det rent sataniska inskottet i slutdelen av dialogpredikningen? Skulle han inte också, tydligare, ha sagt: Tro på Herren Jesus, så blir du frälst! Hade han inte själv glömt att ropa ut det viktigaste: inledningsorden i dagens evangelium?
Ja, gode Gud, förbarma dig över sommarkantorn, över prästen, missionaren, de svensk- och frikyrkliga, konfirmanderna, alla människor i och utanför kyrkan...
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Frälsare, tag min hand,
fostra mig så
att jag i dina spår
alltid må gå.
Herre, för varje dag
mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag
fast måtte stå.
PS. Ute i vapenhuset, raskt på väg in till stan för att hämta fru och barn (och för att slippa ledsna och arga kommentarer?), hörde sommarkantorn den unga tjejen som postludium börja sjunga nådens och frälsningens höga visa:
Amazing Grace, how sweet the sound,
that saved a wretch like me...
DS.
Det hände sej nyss en söndag att kyrkan i Strandänge besöktes av mer än 60 personer i olika åldrar. Det var bevars ekumenisk gudstjänst med ett gäng s.k. frikyrkliga på mariasidan och en hel radda konfirmander någonstans i mitten på karlsidan tillsammans med sommarkantorn och övriga "svenskkyrkliga". Sommarkantorn, som inte spelade denna höstsöndag, hade kommit tillbaka till församlingen för att efter gudstjänsten samtala med kyrkoherden om eventuellt fortsatt samarbete, om huruvida socknen kunde ställa upp som "fadderförsamling" för honom som nu går kantorsutbildning på distans. Solen sken, fåglarna kvittrade, övriga familjen var avlämnad inne i stan eftersom hans fru brukar gå i kyrkan även när hon inte tjänstgör där (surprise surprise!) och det var gemensam barngudstjänst med pingstkyrkan denna dag.
Sommarkantorn hade kommit fram till den kritvita, rymliga kyrkan strax efter klockringningen, då församlingen redan börjat sjunga Topladys gamla men sant evangeliska Klippa, du som brast för mig, som det nu var mycket länge sedan sommarkantorn hörde sjungas. Han hade diskret gått framåt några bänkrader, så pass att han kommit ut i de vida valvens rymd framför läktaren, och slagit sej ner bredvid en i kyrkliga sammanhang ovanligt jämnårig mansperson som suttit ensam på sin rad.
Nu fick de lyssna till kyrkvärden som med kraftfull altröst läste dagens heliga episteltext (eller om den nu - som det påstås i förordet i en av sommarkantorns biblar - egentligen inte är annat en slugt uttänkt fabel, en skickligt hopdiktad saga, skriven av någon som falskeligen utger sej för att vara Petrus och med egna ögon ha sett Kristus i hans majestät). Orden klingade länge mellan väggarna:
(Från Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten hos vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi). Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till, blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Men den som saknar detta ser ingenting i sin närsynthet, han har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder).
(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Andra petrusbrevet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Så sjöng alla tillsammans gradualpsalmen, Linderots väckande Säg mig den vägen som drager till livet med de drastiska orden "ljumma, lata sökare / finna ej sin Frälsare". Och sommarkantorn kände sej genast så där ljum och lat som han alltid känner sej när han sjunger den psalmen. Men han måste alltid medge att Linderot har rätt och att Emil Liedgrens bön måste bli varje sökares, t.o.m. den mest flitiges: "Själarnas herde, sök du mig, / aldrig jag når dig eljes."
Och så var det då tid för evangelietexten:
(Folket sade till honom: Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?) Jesus svarade: Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner. När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. [---] Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. (Jesus ropade: Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen).
(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Johannesevangeliet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Om sommarkantorn minns rätt var det vid denna punkt i gudstjänsten som en ung kvinna solosjöng den underbart vackra "Håll mitt hjärta, håll min hand".
Dags så för dialogpredikan mellan missionsförsamlingens ordförande och pastor loci. Dialogen var närmast kateketiskt upplagd med frågor och svar, och naturligtvis (?) var det pastor loci som förväntades sitta inne med svaren. Han har ju också ett särskilt ansvar för att ingen villolära av waldenströmsk eller annan typ skulle få sista ordet i denna evangeliskt-lutherska lokal, och EFS-are som sommarkantorn är kände sej denne rätt belåten med upplägget. Även om "missionaren" också tog rätt mycket plats och bredde ut sina frågor till små minipredikningar. Men temat Frälsningen och (som missionaren la upp det i anslutning till GT-texten) Frälsningens väg, var ju verkligen centralt och dialogformen hyfsat intresseväckande, om än inte självklart mer än en verkligt engagerad predikan.
Spänningen steg när pastor loci i ett tidigt skede gav en rejäl känga åt de frikyrkligas forna fråga "Är du frälst?" Han uppgav att frågan var vanlig för 20 eller åtminstone 30-40 år sedan, men att den tack och lov försvunnit idag. Så säger ni väl inte längre? frågade han och fick ett ganska kraftfullt, om än inte särskilt unisont, NEJ till svar. Nej, för det blev ju så fel och gav ett intryck av "vi och dom", av att människorna består av två grupper, av frälsta och ofrälsta.
Och som den evangelisk-lutherska person sommarkantorn har ju även han känt en olust inför just den frågeformuleringen - han vill hellre som Franzén ropa ut att "världen är frälsad / och segern är hans". Samtidigt kommer han inte ifrån apostelns ord: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och hela din familj." Och han kände nu att pastor loci hade ett ansvar att förtydliga, att inte bara ge de s.k. frikyrkliga en taskspark utan erkänna det angelägna i själva omsorgen om människors frälsning. Men ett sådant erkännande kom den talande inte ens i närheten av. Inte utfrågaren heller.
Med stigande förvåning åhörde sommarkantorn dialogen. Förutom att missionaren faktiskt försökte anknyta till den glada GT-texten om folken som ska samlas (inte den hemska jesajatext som evangelisten Johannes citerade) så försvann verkligen de upplästa bibelorden närmast totalt när prästen försökte svara på frågor om vad frälsningen och frälsningens väg innebär. Han anknöt däremot till ett lösryckt ord från episteltexten om "gudomlig natur" och talade ganska mycket om att finna sej själv (och, förvisso, Gud i sitt inre), om gudagnistor och gudslikhet.
Lugn, bara lugn, sade sommarkantorn till sig själv. Efter några tusen gudstjänstbesök under snart 40 års tid har han verkligen hört det mesta och lärt sej att överse med mycket, tyda resten till det bästa och be den helige Ande fylla i det som fattas. Lugn, bara lugn. Det kommer säkert nånting om Jesus snart.
Men här nånstans började sommarkantorns puls stiga. Hjärtat dunkade:
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.
"När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen."
Missionaren börjar nu prata om GPS och Guds positionssystem. Om dopet och bönen som "vägen till vägen". Nu börjar det kanske likna något, känner sommarkantorn och slappnar av något, nu kommer nog Jesus in i bilden snart. Men prästen beskriver dopet som föräldrarnas sätt att lägga sitt barn i Guds händer och pratar om bönen som uttrycket för den där gudagnistan vi alla har inom oss - åjovars tänker sommarkantorn, visst kan man säga nånting sånt, men var kommer frälsningen in? - Han tänker på vad han läst om prästen Ted Harris som talat om frälsningen som "ett stort problem", eftersom potentialen och den goda kraften ju finns inom människan. Se www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/aer_fraelsningen_ett_problem/
Och sommarkantorn börjar tänka: är det här kanske det moderna evangeliet som konfirmanderna får lära sej nuförtiden - men hur stämmer det med Johannes´ och Jesus´ evangelium och med de goda gamla psalmer som står på nummertavlan...
...och pulsen stiger och plötsligt känner han: det är ju ekumeniskt idag, det är fritt och du kan kanske också säga något...
...och sommarkantorn hör ett skratt i kyrkan, och jo just det, dom skojar lite med varann därframme och prästen betonar att i kyrkan får man både skratta och gråta, visa glädje och besvikelse, t.o.m. applådera (surprise surprise)...
...du kan också säga något...
...nej sitt lugnt nu, det är dialog- och inte trialogpredikan och du får akta dej för att verka kritisk, bit inte den hand som ska föda dej om några år...
...nej, det är Guds Ande som manar dej, ungdomarna måste få höra om frälsningens väg tydligare än så här, du måste påminna om Jesus och vad Jesus själv säger:
Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Tro på ljuset...
Men plötsligt är det SLUTET av evangelietexten som börjar ringa i sommarkantorns stackars huvud (är det den helige Ande eller är det som Tommy Körberg säger schizofreni att tro något sådant?):
...tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...människor högre än äran från Gud.
Du måste säga något, du måste!
NEJ!
Det kan ju bli bättre på slutet. Det kommer ska du se, det kommer.
Och det var där någonstans som sommarkantorns öron började fladdra och ljuset från korfönstren började flimra. Vad står prästen där och säger? Ja, som jag sa i min predikan för 14 dagar sedan så kan det ju vara så att ormen i Edens lustgård talade sanning. Det finns även en judisk tradition som säger så. Ansvarighet, ökad gudslikhet, inget fall utan en positiv utveckling...
Ja, resonemanget väckte tydligen vissa reaktioner både för 14 dagar sedan och idag, viss rörelse förmärks i kyrkbänkarna och missionaren går snabbt med några överslätande, godmodiga ord över till en avrundning av denna intressanta dialogpredikan - en sista fråga, ett mer oprovocerande svar, en fridens lilja.
Nu är det inte jesusord eller johannesord som ringer i örat på sommarkantorn, nu är det C S Lewis-ord:
En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".
Nu har också sommarkantorn själv hört det. Pulsen slår högt, det susar för öronen. Nu finns det ingen återvändo. Nu måste han säga något om ingen annan gör det. Någon måste bryta decorum.
Men missionaren därframme, liksom prästen god, glad och snäll, gör det inte - hans vänliga smågnabbande hör bara till dialogspelets regler, humoristiska ifrågasättanden hör till, men allvar, ALLVAR, gör det inte, allvar är pinsamheters pinsamhet, långt värre och pinsammare än de grövsta villoläror framställda liksom på lek.
Nej nej, tänk bara tanken, gör inte det du tänker, du skämmer ut dej, du skämmer ut en ärlig präst som är modig på sitt sätt... var inte så högmodig, hur vet du att du vet... ...du får aldrig komma tillbaka hit och spela mer, tänk dej för...
...för att inte bli uteslutna... ...de älskade äran från människor högre än äran från Gud...
Och så skedde skandalen i Strandänge. Inte genast, men efter en liten stund. Först sjöngs ännu en sådan där märkligt god gammal psalm: O hur saligt att få vandra med dess allvarliga slutvers O må ingen bli tillbaka...må vi alla där få mötas... men sommarkantorn satt nu på helspänn och märkte knappt vad som sjöngs, han fumlade ner en femtilapp i kollekten (med superstjärnan som lämnade scenen och blev avhånad jesusbekännare "Jenny Lind med stadens lisor / sjunger andeliga visor").
Han gick fram i mittgången medan kyrkvärden ställde sej i ambon och ledde pålysningar och förbön, han ställde sej i tvärgången till södra kyrkporten och väntade - nu ser dom mej och undrar vad jag håller på med - han avancerade fram till kororgeln - det gäller att ha kontakt med organisten så att hon inte dränker ens röst i ett förspel - och berättade för kvinnan på orgelpallen att han tänkte säga några ord. (Visst borde han ha frågat prästen först, men prästen sa ju att det var OK att visa känslor i kyrkan, dessutom är det ekumeniskt och fritt idag, och det som ska sägas nu måste sägas vare sej man får eller inte).
Så tystnade kyrkvärden - så pålyste hon slutpsalmen Frälsare, tag min hand (också en så där märkligt god och fin psalm, om än liksom de övriga rätt gammal - det måste ha varit den gamle missionaren som valt psalmer), men orgeln startade ju inte av redovisad anledning så sommarkantorn kunde ta hennes plats vid ambon i godan ro.
Godan ro? Kände han sej lugn? Eller märkvärdig, stolt och bred? Tvärsom, alldeles tvärsom. Men så länge hade han inte brutit decorum på allvar. Än så länge var det bara en liten hälsning, lite fritt och ekumeniskt så där. Folk såg vänliga ut. Vad skulle han säga? Ungefär så här föll slutligen orden i den mån han själv kunnat minnas och återge dem ungefär rätt:
Hej! Jag kommer från X, jag lämnade fru och barn i Y, jag såg att det skulle vara ekumeniskt här och jag var ju sommarkantor här i somras och det var roligt att få komma tillbaka.
Jag går kantorsutbildning nu och siktar på att bli anställningsbar om några år. Och jag vet att det snart är kyrkkaffe och att alla längtar dit. Så här gör man ju inte, går och ställer sej så här.
Men jag måste få säga några ord. För (nu svajade rösten något) det var några ord i dagens evangelietext som högg tag i mej, orden om några som trodde något men inte sa det, för att de satte äran från människor högre än äran från Gud. Tack Z och tack Å för en intressant dialogpredikan. Ni sa mycket som var bra, men också - sånt som är rent farligt (här sökte sommarkantorn prästens blick och fann den, här skälvde också rösten ännu mer men återtog snart sin styrka).
För Svenska kyrkan måste bestämma sej. Det finns bara två alternativ. Antingen finns det en risk att i någon mening gå evigt förlorad, eller så finns det inte. Antingen finns det ingen risk, inget att frukta efter döden, oavsett hur vi ställer oss till Jesus. Och då måste vi peta bort dom där som varnar, som kanske frågar "Är du frälst"? eller som min mormor - hon var med i EFS som inte är riktigt frikyrkligt, men - som frågar som min mormor gjorde: "Hur har du det med Gud?" Eller också finns det en risk, och då...
Det är som när jag plockar svamp. Om min fru frågar "Finns det en risk att bli förgiftad om vi äter det här?" så kan jag ärligt svara nej och hon äter med glädje. Men minsta lilla tvekan skulle innebära ett JA - och hon skulle inte töras äta. (Naturligtvis).
Vi sjöng nyss: "Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd." Ja, vi får hoppas på det och be för både oss själva och varandra.
Men frälsningens väg - det är Jesus det.
Tack ska ni ha för idag.
Och när sommarkantorn hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Han hade talat - men hade han därför räddat sin själ? Skulle han inte ha sagt mer, varit skarpare och mindre snäll i tonen, varnat tydligare för det rent sataniska inskottet i slutdelen av dialogpredikningen? Skulle han inte också, tydligare, ha sagt: Tro på Herren Jesus, så blir du frälst! Hade han inte själv glömt att ropa ut det viktigaste: inledningsorden i dagens evangelium?
Ja, gode Gud, förbarma dig över sommarkantorn, över prästen, missionaren, de svensk- och frikyrkliga, konfirmanderna, alla människor i och utanför kyrkan...
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Frälsare, tag min hand,
fostra mig så
att jag i dina spår
alltid må gå.
Herre, för varje dag
mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag
fast måtte stå.
PS. Ute i vapenhuset, raskt på väg in till stan för att hämta fru och barn (och för att slippa ledsna och arga kommentarer?), hörde sommarkantorn den unga tjejen som postludium börja sjunga nådens och frälsningens höga visa:
Amazing Grace, how sweet the sound,
that saved a wretch like me...
DS.
onsdag 15 oktober 2008
Ungdomsarbete på entreprenad?
Påskvänner!
Hinner inte skriva mer den här veckan, för jag ska redovisa min läxa i Mellansel nu i helgen. Men jag länkar till Carl-Henrik Jaktlunds intressanta krönika om "ungdomsarbete på entreprenad". Vad säger vi om hans text? Och i vilken utsträckning gäller den EFS och Salt?
EFS har ju verkligen provat att integrera barn- och ungdomsverksamheten med övrig verksamhet, men bl.a. ändrade bidragsregler har ju gjort att ungdomsföreningarna återuppstått även i fler sammanhang. Inte mej emot, Salt gör ett bra jobb och många ungdomar tar ett stort ansvar.
Ordet "entreprenad" för tankarna till att någon utanför församlingen gör jobbet, men så är det ju inte bara för att ungdomarna har en egen grupp och en egen styrelse. Fast Jaktlunds tankar är ändå värda att ta på stort allvar, tycker jag. Inte minst när det gäller gudstjänsterna...
Jesus lever, lever idag.
Var glada och sjung: halleluja!
Gamla, unga må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära
för så stor barmhärtighet.
Hinner inte skriva mer den här veckan, för jag ska redovisa min läxa i Mellansel nu i helgen. Men jag länkar till Carl-Henrik Jaktlunds intressanta krönika om "ungdomsarbete på entreprenad". Vad säger vi om hans text? Och i vilken utsträckning gäller den EFS och Salt?
EFS har ju verkligen provat att integrera barn- och ungdomsverksamheten med övrig verksamhet, men bl.a. ändrade bidragsregler har ju gjort att ungdomsföreningarna återuppstått även i fler sammanhang. Inte mej emot, Salt gör ett bra jobb och många ungdomar tar ett stort ansvar.
Ordet "entreprenad" för tankarna till att någon utanför församlingen gör jobbet, men så är det ju inte bara för att ungdomarna har en egen grupp och en egen styrelse. Fast Jaktlunds tankar är ändå värda att ta på stort allvar, tycker jag. Inte minst när det gäller gudstjänsterna...
Jesus lever, lever idag.
Var glada och sjung: halleluja!
Gamla, unga må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära
för så stor barmhärtighet.
måndag 13 oktober 2008
En kristens dagordning
Påskvänner!
Fick tips från Bengt om Rosenius´ dagordning på nätet. Den här bloggen heter visserligen EFS idag, men roseniusråden torde fortfarande vara rykande aktuella, bibliska som de är. Observera dock att den härliga punkt 5 är ordagrant tagen från Rosenius´ andliga mor, Maria Elisabet Söderlund (M.E.S.).
Och som punkt 9 skulle man mycket väl skulle kunna tillägga roseniusrådet "Förgät icke din dagliga promenad!" (Kroppsövningar gör ju även enligt aposteln Paulus viss nytta).
Det bleka ljuset så sakta stiger
och blir till dag,
o Herre, lär oss att bruka tiden
till ditt behag.
Fick tips från Bengt om Rosenius´ dagordning på nätet. Den här bloggen heter visserligen EFS idag, men roseniusråden torde fortfarande vara rykande aktuella, bibliska som de är. Observera dock att den härliga punkt 5 är ordagrant tagen från Rosenius´ andliga mor, Maria Elisabet Söderlund (M.E.S.).
Och som punkt 9 skulle man mycket väl skulle kunna tillägga roseniusrådet "Förgät icke din dagliga promenad!" (Kroppsövningar gör ju även enligt aposteln Paulus viss nytta).
Det bleka ljuset så sakta stiger
och blir till dag,
o Herre, lär oss att bruka tiden
till ditt behag.
söndag 12 oktober 2008
Tacksägelsedag
Påskvänner!
Är inte varje söndag en tacksägelsedag? Och borde inte varje dag vara det? Men det är väl som med fars dag och mors dag och alla andra dagar (kanelbullens o.s.v.) att det är en vits med att ibland särskilt fokusera vissa saker.
I det härliga brittsommarväder vi haft i helgen kändes det inte särskilt svårt att vara tacksam. Trots bistra tider på vissa områden, både privat och globalt. Två av våra barn - det äldsta och yngsta - är födda kring tacksägelsedagen (13 resp. 9 oktober) och vi firar i stort sett varje dag fem dagar på rad. Stora tacksägelseämnen, absolut! Liksom naturen, friheten, freden, livet.
Och så får vi dessutom som kristna tro att allt, absolut allt, står i Guds makt att vända till det bästa. Att också allt, absolut allt, som gått snett i våra liv är inbegripet i Kristi försoningsverk och omslutet av Guds förbarmande nåd. Och att om slutet blir gott, så är allt gott. Absolut allt.
Att tacka dej, o Gud, mej lär! Ge mej det barnasinne
som livets alla dagar bär din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort...
Är inte varje söndag en tacksägelsedag? Och borde inte varje dag vara det? Men det är väl som med fars dag och mors dag och alla andra dagar (kanelbullens o.s.v.) att det är en vits med att ibland särskilt fokusera vissa saker.
I det härliga brittsommarväder vi haft i helgen kändes det inte särskilt svårt att vara tacksam. Trots bistra tider på vissa områden, både privat och globalt. Två av våra barn - det äldsta och yngsta - är födda kring tacksägelsedagen (13 resp. 9 oktober) och vi firar i stort sett varje dag fem dagar på rad. Stora tacksägelseämnen, absolut! Liksom naturen, friheten, freden, livet.
Och så får vi dessutom som kristna tro att allt, absolut allt, står i Guds makt att vända till det bästa. Att också allt, absolut allt, som gått snett i våra liv är inbegripet i Kristi försoningsverk och omslutet av Guds förbarmande nåd. Och att om slutet blir gott, så är allt gott. Absolut allt.
Att tacka dej, o Gud, mej lär! Ge mej det barnasinne
som livets alla dagar bär din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort...
lördag 11 oktober 2008
Hjälp - jag är vänskapskorrumperad
Påskvänner!
Det känns ju verkligen bara så underbart med Tacksägelsedag och liten skördefest och allt vad det är imorgon - det är SÅ skönt att t.o.m. börsen får ta helg! - men jag går samtidigt omkring och känner mej vänskapskorrumperad.
Jag nästan lovade Olof Edsinger (ju!) att ta itu med honom offentligt och på skarpen (i Dagen typ) om hans bitvis jättebra, bitvis fullkomligt förskräckliga bok "Krigen i Gamla Testamentet", som i mitt tycke hellre borde ha hetat "Lammet och Lejonet" och fokuserat detta Jesus-perspektiv ännu tydligare även när utrotningskrigen i GT, vilket absolut måste ske, diskuteras och vänds och vrids på.
Men inte har jag kommit till skott inte. Säkert för att jag på så många sätt sympatiserar med Olof och inte vill ge hans motståndare (liberalteologer och antinomister typ) vatten på någon kvarn.
Vänskapskorruption är det i alla fall. Det skulle verkligen kännas kymigt om en liberalteolog eller antinomist skulle bli först att i media ta till storsläggan mot denna bok (konstigt nästan att Olof hittills kommit så lindrigt undan i det offentliga - i just den här frågan alltså, annars har han ju ofta fått sina fiskar varma).
Och - för att ta ett annat exempel - en romersk-katolsk gudstjänst jag spelade orgel vid härförleden (med god och uppbygglig predikan) gav mej verkligen kalla kårar, när avslutningslovpsalmen (!!!) blev den nedan återgivna. (Koncentrerade mej på den vackra koralen). Men vänskapskorrumperad som jag är ville jag inte såra vännen och romerske katoliken så därför skrev jag ingenting - och gick istället på Lydia Lithell. Hmm...
Du drottning över Nordens land, vi hälsa dig, Maria,
välsigna med din milda hand ditt folk som förr, Maria.
Då Norden korat Jesus Krist, din Son, till drott, Maria,
du Nordens drottning blev förvisst till evig tid, Maria.
Din bild då prydde stad och torg allt landet runt, Maria.
I hem och tempel, by och borg, din tron var rest, Maria.
I kraft av gamla löftens lag är riket ditt, Maria,
kom med din son och spiran tag som drottning än, Maria.
Då klingar högt från fjord och fjäll med vårstorms makt, Maria,
var nordmän bo i slott och tjäll din hyllningssång, Maria.
Den bärs med djupa skogars sus från bygd till bygd, Maria,
vid tusen forsars orgelbrus: "Hell Drottning, hell Maria!"
Att sjunga det här efter nattvardens innerliga förening med Frälsaren är ju som att entusiastiskt prisa - svärmor efter kärleksakten. Lindrigast sagt. Och sagt med all vördnad för sagda svärmor.
Fast på något sätt kändes det för mej ännu värre än så. Och det kändes tyvärr som en följd av att de stora sanningarna i Romarbrevet 3 och Romarbrevet 5 (jo, även de i kapitel 4) fördunklats så bedrövligt på sina håll. Vi "evangeliska" har våra egna villoläror att kämpa med - t.o.m. Rosenius och Lydia Lithell - men det här är illa, verkligen mycket illa.
När det gäller ALLA andra människor än gudamänniskan Jesus måste risken för personkult/avguderi tas på största allvar, vare sej det gäller Maria Joakimsdotter, Carl Olof Rosenius eller Martin Luther (utan alla övriga jämförelser dem eller andra emellan). Det borde ingen uppriktig kristen kunna förneka, hur mycket han än (liksom jag) uppskattar och ärar Maria. Sonen kan vi däremot inte ära för mycket - trots Jehovas Vittnens arianska skrupler i den vägen - för honom ska vi enligt Skriften ära inte bara som vi ärar modern utan som vi ärar Fadern.
Så. Nu har jag i alla fall sagt det. Jag har talat - men inte därför räddat min själ.
Jesus, det eneste, helligste, reneste
navn som på menneskelepper er lagt!
Fylde av herlighet, fylde av kjaerlighet,
fylde av nåde og sannhet og makt!
Det känns ju verkligen bara så underbart med Tacksägelsedag och liten skördefest och allt vad det är imorgon - det är SÅ skönt att t.o.m. börsen får ta helg! - men jag går samtidigt omkring och känner mej vänskapskorrumperad.
Jag nästan lovade Olof Edsinger (ju!) att ta itu med honom offentligt och på skarpen (i Dagen typ) om hans bitvis jättebra, bitvis fullkomligt förskräckliga bok "Krigen i Gamla Testamentet", som i mitt tycke hellre borde ha hetat "Lammet och Lejonet" och fokuserat detta Jesus-perspektiv ännu tydligare även när utrotningskrigen i GT, vilket absolut måste ske, diskuteras och vänds och vrids på.
Men inte har jag kommit till skott inte. Säkert för att jag på så många sätt sympatiserar med Olof och inte vill ge hans motståndare (liberalteologer och antinomister typ) vatten på någon kvarn.
Vänskapskorruption är det i alla fall. Det skulle verkligen kännas kymigt om en liberalteolog eller antinomist skulle bli först att i media ta till storsläggan mot denna bok (konstigt nästan att Olof hittills kommit så lindrigt undan i det offentliga - i just den här frågan alltså, annars har han ju ofta fått sina fiskar varma).
Och - för att ta ett annat exempel - en romersk-katolsk gudstjänst jag spelade orgel vid härförleden (med god och uppbygglig predikan) gav mej verkligen kalla kårar, när avslutningslovpsalmen (!!!) blev den nedan återgivna. (Koncentrerade mej på den vackra koralen). Men vänskapskorrumperad som jag är ville jag inte såra vännen och romerske katoliken så därför skrev jag ingenting - och gick istället på Lydia Lithell. Hmm...
Du drottning över Nordens land, vi hälsa dig, Maria,
välsigna med din milda hand ditt folk som förr, Maria.
Då Norden korat Jesus Krist, din Son, till drott, Maria,
du Nordens drottning blev förvisst till evig tid, Maria.
Din bild då prydde stad och torg allt landet runt, Maria.
I hem och tempel, by och borg, din tron var rest, Maria.
I kraft av gamla löftens lag är riket ditt, Maria,
kom med din son och spiran tag som drottning än, Maria.
Då klingar högt från fjord och fjäll med vårstorms makt, Maria,
var nordmän bo i slott och tjäll din hyllningssång, Maria.
Den bärs med djupa skogars sus från bygd till bygd, Maria,
vid tusen forsars orgelbrus: "Hell Drottning, hell Maria!"
Att sjunga det här efter nattvardens innerliga förening med Frälsaren är ju som att entusiastiskt prisa - svärmor efter kärleksakten. Lindrigast sagt. Och sagt med all vördnad för sagda svärmor.
Fast på något sätt kändes det för mej ännu värre än så. Och det kändes tyvärr som en följd av att de stora sanningarna i Romarbrevet 3 och Romarbrevet 5 (jo, även de i kapitel 4) fördunklats så bedrövligt på sina håll. Vi "evangeliska" har våra egna villoläror att kämpa med - t.o.m. Rosenius och Lydia Lithell - men det här är illa, verkligen mycket illa.
När det gäller ALLA andra människor än gudamänniskan Jesus måste risken för personkult/avguderi tas på största allvar, vare sej det gäller Maria Joakimsdotter, Carl Olof Rosenius eller Martin Luther (utan alla övriga jämförelser dem eller andra emellan). Det borde ingen uppriktig kristen kunna förneka, hur mycket han än (liksom jag) uppskattar och ärar Maria. Sonen kan vi däremot inte ära för mycket - trots Jehovas Vittnens arianska skrupler i den vägen - för honom ska vi enligt Skriften ära inte bara som vi ärar modern utan som vi ärar Fadern.
Så. Nu har jag i alla fall sagt det. Jag har talat - men inte därför räddat min själ.
Jesus, det eneste, helligste, reneste
navn som på menneskelepper er lagt!
Fylde av herlighet, fylde av kjaerlighet,
fylde av nåde og sannhet og makt!
Jippi - jag har blivit utnämnd till administratör!
Påskvänner!
Ojdå - Nasrin Mosavi har visst gjort mej till administratör! Av facebookgruppen "EFS i kyrkovalet 20 september 2009" som hon själv grundat med anledning av Erika Cyrillus upprop´från den 25 maj i år: "Rösta på EFS!"
Senare beskrev Erika hur man praktiskt kan göra om man tycker att EFS-grupper ska kunna ställa upp i kyrkovalet 2009 just under beteckningen EFS (man behöver alltså inte rösta på EFS-are för det eller ens tycka att idén är så självklart bra - man bara öppnar för möjligheten). Så här skrev hon(det står även på facebookgruppens hemsida ovan):
Gör så här:Ta ett A4-papper, skriv längst upp "Jag/vi stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet". Skriv sedan namnteckning, namnförtydligande och personnummer. Skicka listan, full eller med ett enda namn, till Erika Cyrillus på Budbäraren, 751 70 Uppsala.
Det kan vi väl göra? För skojs skull åtminstone - alla partibeteckningar som inte är knutna till de vanliga politiska partierna känns för mej som en befrielse. Sen kanske vi ändå röstar på Frimodig kyrka, POSK eller, ve och fasa, FISK (med den gräsliga uttydningen "Folkpartister I Svenska Kyrkan" - o om det ändå varit Fritänkare eller Farmödrar).
Fast vad gör en som administrerar en Facebook-grupp egentligen? Måste skriva till Nasrin och fråga.
Jag kan inte vad du kan,
du kan inte vad jag kan,
men Gud har en uppgift som passar för mej
och en annan som passar för dej.
Ojdå - Nasrin Mosavi har visst gjort mej till administratör! Av facebookgruppen "EFS i kyrkovalet 20 september 2009" som hon själv grundat med anledning av Erika Cyrillus upprop´från den 25 maj i år: "Rösta på EFS!"
Senare beskrev Erika hur man praktiskt kan göra om man tycker att EFS-grupper ska kunna ställa upp i kyrkovalet 2009 just under beteckningen EFS (man behöver alltså inte rösta på EFS-are för det eller ens tycka att idén är så självklart bra - man bara öppnar för möjligheten). Så här skrev hon(det står även på facebookgruppens hemsida ovan):
Gör så här:Ta ett A4-papper, skriv längst upp "Jag/vi stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet". Skriv sedan namnteckning, namnförtydligande och personnummer. Skicka listan, full eller med ett enda namn, till Erika Cyrillus på Budbäraren, 751 70 Uppsala.
Det kan vi väl göra? För skojs skull åtminstone - alla partibeteckningar som inte är knutna till de vanliga politiska partierna känns för mej som en befrielse. Sen kanske vi ändå röstar på Frimodig kyrka, POSK eller, ve och fasa, FISK (med den gräsliga uttydningen "Folkpartister I Svenska Kyrkan" - o om det ändå varit Fritänkare eller Farmödrar).
Fast vad gör en som administrerar en Facebook-grupp egentligen? Måste skriva till Nasrin och fråga.
Jag kan inte vad du kan,
du kan inte vad jag kan,
men Gud har en uppgift som passar för mej
och en annan som passar för dej.
torsdag 9 oktober 2008
För "kyrkans klassresa" oss bort från våra rötter?
Påskvänner!
Kan inte låta bli att länka till doktoranden Joel Halldorfs (jo, han är son till Peter) understreckare i Svenska Dagbladet för en vecka sedan, om Sarah Palin och kyrkans klassresa. Det är intressant det där med hur evangeliets omvandlande kraft på ett märkligt motsägelsefullt kan föra ett samfund bort från sina "lågstatusrötter", precis som det på individnivå kan tyckas föra en person bort från syndanöden och beroendet av Frälsaren. (Och det har kanske sin tillämpning även på EFS som gräsrotsrörelse, även om Stefan Gelfgren m.fl. påpekat att dess ledning i början närapå var högadlig ;)
Fast det är väl inte en nödvändig följd av själva evangeliets kraft - snarare en avväg, ett sidospår, en frestelse som den Onde tar till när han inte kan fresta oss till missmod och förtvivlan? Vore vi verkligen trogna Evangeliet med stort E skulle vi väl inte bli någon andlig och social elit, utan istället växa till i ödmjukhet, i beroende av både vår Herre och varandra?
Då fanns ej slav och Herre mer,
för Kristus var de lika,
och samma arvsrätt han oss ger,
i honom är vi lika.
Kan inte låta bli att länka till doktoranden Joel Halldorfs (jo, han är son till Peter) understreckare i Svenska Dagbladet för en vecka sedan, om Sarah Palin och kyrkans klassresa. Det är intressant det där med hur evangeliets omvandlande kraft på ett märkligt motsägelsefullt kan föra ett samfund bort från sina "lågstatusrötter", precis som det på individnivå kan tyckas föra en person bort från syndanöden och beroendet av Frälsaren. (Och det har kanske sin tillämpning även på EFS som gräsrotsrörelse, även om Stefan Gelfgren m.fl. påpekat att dess ledning i början närapå var högadlig ;)
Fast det är väl inte en nödvändig följd av själva evangeliets kraft - snarare en avväg, ett sidospår, en frestelse som den Onde tar till när han inte kan fresta oss till missmod och förtvivlan? Vore vi verkligen trogna Evangeliet med stort E skulle vi väl inte bli någon andlig och social elit, utan istället växa till i ödmjukhet, i beroende av både vår Herre och varandra?
Då fanns ej slav och Herre mer,
för Kristus var de lika,
och samma arvsrätt han oss ger,
i honom är vi lika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
