Nya bönhus i Luleå

...men det är inte EFS som bygger. Det är våra s.k. laestadianska trossyskon som bygger i både Hertsön och Örnäset. Under familjens nuvarande sportlovsbesök hos "farmor och farfar" i Luleå kan vi konstatera att det rent fysiskt kristna inslaget ökat markant i Luleås östra stadsdelar. Inte långt den plats där romersk-katolska kyrkan för något decennium sedan byggde sin vackra kyrka har nu även Luleå Fridsförbund (av gamla Konsum Örnäset) byggt ett bönhus som ska invigas på lördag kl. 18.

Och fortsätter man vägen mot Hertsön ser man strax norr om Hertsö centrum följande vackra byggnad, som alltså inte är ett nytt högstadium eller äldreboende utan ett, ja just det: bönhus! I det här fallet "Gamla laestadianska församlingens", d.v.s. de s.k. västlaestadianernas. Ett trosvittnesbörd så gott som något.
Bygger EFS några bönhus längre? Eller lägger vi bara ner dom? (Jo, det kan förvisso behövas det också ibland). Jag glömmer dock aldrig Jesusorden: "Mitt hus ska vara ett bönhus - men ni har gjort det till en..." (fyll i det som passar bäst).

Deklaration om kyrkobesökares rättigheter

Per-Erik Lund brukade på sin tid (i bloggen Lund i denna stund) då och då erkänna sej fascinerad av dåvarande kyrkoherden i Frillesås, nuvarande rektorn på L M Engströms gymnasium Fredrik Sidenvalls tankar och formuleringar i tidskriften Kyrka och Folk. Han höll kanske inte med om så mycket men njöt av själva skrivskickligheten och frejdigheten.

Jag håller nog med Sidenvall om ganska mycket, är jag rädd. Inte minst om det mesta i följande deklaration, anbefalld att hängas upp i kyrkornas vapenhus.

Kyrkans Tidning om K-G Larsson i Alingsås

Idag tar Kyrkans Tidning upp fallet K-G Larsson i Alingsås. Läs och begrunda! Karln och EFS-föreningen i Alingsås har verkligen, precis som Kustkyrkan i Jävre, ställt på sin spets vad det innebär att vara EFS-are. Går det att på nytt bli en vanlig klassisk EFS-predikant, "kolportör", utan nattvards-, vigsel- och begravningsbehörighet, även om man trätt ut ur Svenska kyrkan och alltså blivit vad man på Rosenius´ tid kallade "separatist"?

Jag tycker att det verkar mycket underligt. Men mycket underligt är det ju också att man idag kan bli biskop i Svenska kyrkan utan att stå för särskilt mycket i trosbekännelsen. Å andra sidan är även detta något som kunde hända redan på Rosenius´ tid - Esaias Tegnér var ju inte långt ifrån "hellensk hedning" när han utnämndes till biskop i Växjö.

Ja, styrelsen och missionsföreståndaren har helt klart fått en del knepiga principfall att tugga på...

Profeten Jona så lärorik så lärorik

Säga vad man vill om profeten Jona - men det är rätt skickligt av en enda person att lyckas gestalta två helt olika grupper inom Svenska kyrkan (och EFS?) idag.

Först har vi Jona i Jona boks första kapitel. Han gör vad som helst för att rymma undan sitt uppdrag att varna Nineves befolkning och förkunna Guds domar. Där har vi en tydlig bild av största delen av oss kristna idag - säkert inte bara i Svenska kyrkan. Det handlar ofta om bristande övertygelse - men säkert lika ofta om ren och skär feghet och flyktmekanism. Vi kan gärna varna för miljökriser och sånt som vi har rent sekulära opinoner med oss på - men varna för att avvisa Guds kallelse och sånt som INGEN håller med oss om, det gör vi helst inte.

Sedan har vi Jona i Jona boks sista kapitel. Han blir galen över att Gud förbarmar sej och skulle hellre vilja att hans domedagsprofetior slog in (och han själv blev berömd som stor profet) än att hans medmänniskor blev räddade. Där har vi en tydlig bild av en viss konservativ attityd - där det ibland inte bara låter som om man befarade att vissa ska gå evigt förlorade, utan där det faktiskt ibland låter som om man kallblodigt tänker låta det ske - utan att ens vädja till Gud om förbarmande (som Abraham och Moses). Ja, man verkar vilja njuta av att en gång bli sannspådd.

Ja, Jona är nog en spegel för oss alla. Kanske är det för oss som för honom - att vi ena stunden befinner oss i situationen i kapitel 1 och nästa gång i situationen i kapitel 4?

Apropå slutförvaring...

...så är det ju det där med att gå evigt förlorad. Den läran har vi - både i EFS och Svenska kyrkan - uppenbarligen avskaffat helt utan egentlig lärostrid. Säga vad man vill om Ekman och Waldenström i Missionsförbundet 1904, men inte var det småpotatis de diskuterade! Jag fick hem Kyrkobladet från Bollnäs/Rengsjö församling här i Bollnäs. Som god EFS-are är ju jag i motsats till in missionskyrkliga fru medlem i Svenska kyrkan. Och två mycket goda artiklar om "Varför kremering?" och "Vad är uppståndelse?" av komminister Nilsson var helt klart tidningens behållning. Uppbyggligt och trösterikt. Men... får inte det hela en alltför stor anstrykning av önsketänkande när det inte finns en enda liten varning för att det kanske inte är absolut säkert att det slutar så där bra för oss allesammans? 

Jag säger inte att vi har rätt att döma vem som blir salig och vem som inte blir det - jag säger bara att vi troligen har rätt att varna men inte tycker att det är så värst kul.

Skidåkning från kommunhustaket i Arvidsjaur

I södra Sverige har visst hösten övergått i vår utan mellankommande vinter. Här i mellersta Sverige har vi väl nån sorts vinter, men den är ju sisådär. I Lappland däremot, närmare bestämt i Arvidsjaur, har man tydligen snö så det räcker.

Frötallar och slutförvaring

Jag måste bara få påminna om förre missionsföreståndaren Bertil Johanssons härliga bildspråk i lovtalsboken över kyrkans lekfolk Hittills obegagnade krafter. Där talar han så underbart om det 150-åriga EFS som en möjlig frötall - d.v.s. om EFS inte överlever så länge till så kanske rörelsen i varje fall har en funktion som frötall innan den slutligen ramlar omkull.

Nej, Bertil dömde inte ut EFS, tvärtom. Men bilden är så fin, för det är just så man måste se det, tycker jag. Inget samfund och ingen organisation är sej själv nog eller evig som organisation betraktad. (Kyrkan som organism är däremot evig, men det är en annan sak).

Metodistkyrkan har här i Sverige tjänstgjort just som frötall. Den har lämnat frön till både EFS och pingströrelsen. Och skulle Metodistkyrkan i Sverige (i USA är den ju jättestor), som det ser ut just nu, dö ut eller "försvinna" in i ett nytt samfund, så har den ändå fyllt en historisk mission.

Jag är inte ett dugg rädd för en sådan framtid för EFS heller. Det jag är rädd för är att kristen tro ska dö ut i vårt land, inte för att en eller annan organisation klappar ihop.

En annan fin liknelse Bertil använde var den om "slutförvaring för utbrända Herrens tjänare", vare sej det nu handlar om metodister eller EFS-are. Den är (i motsats till förvaringen av utbränt kärnbränsle, min anm.) betryggande ordnad, skrev han i sin fina lilla bok. Ja, om vi inte själva överger Herren ska ingenting kunna skilja oss från hans kärlek. Ingenting.

Falsk doktorshatt - Kobia gjorde som Littorin

"Dr" Samuel Kobia avgår i höst som generalsekreterare för Kyrkornas Världsråd, meddelar Dagen idag. Detta efter att hans doktorshatt avslöjats som ogiltig. Hans förordnande löper visserligen i vilket fall som helst ut i höst, men han ansågs ha haft goda möjligheter att bli omvald för 2009 och framåt. Nu ställer han alltså inte upp för omval, och det anses bero bl.a. på den press han utsatts för i samband med den ogiltiga doktorsexamen som Kyrkornas Världsråd sponsrat.

Det bluffuniversitet Kobia doktorerade vid, Fairfax University, är ju detsamma som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin tog sin Masters-examen vid. Nu har både Kobia och Littorin fått skriva om sina CV:n, och det känns säkert jobbigt. Men båda har ju tydligen skrivit rätt omfattande "uppsatser" på var sin nivå. Och man tycker ju att om det är något bevänt med deras forskningsinsatser borde de kunna få någon mer giltig kvalitetsstämpel än Fairfax kunde erbjuda. Kan inte Lunds universitet åtminstone göra Kobia till teologie hedersdoktor?

Det här med ifrågasatta doktorshattar är sannerligen inget nytt (vem minns inte Refaat el-Sayeds helt påhittade?). I väckelsehistorien är Anders Carl Rutströms (1721-1772, kh i Hedvig Eleonora 1756) doktorsutnämning den kanske mest omdiskuterade. Han blev på 1750-talet teol.dr. vid universitetet i Greifswald, men det universitetet var på 1700-talet beryktat för att lagerkransa folk ytterst lättvindigt. Så ansågs även Rutströms doktorshatt vara mest fjäsk och fusk - åtminstone av hans motståndare. Men jag har för mej att Torsten Josephssons far, kantor Josef Persson i Ringamåla, skrev en uppsats om Rutström där han försvarade dennes doktorstitels legitimitet. (Den kanske åtminstone kunde betraktas som en sorts dåtida hedersdoktorsutnämning?).

Rachav och Som sand i ökenvinden

Den som vill ta del av den nya chefredaktörens skrivande i övrigt kan, förutom gamla nummer av Dagen 2006 och Världen idag 2007, försöka låna boken Låt tingen tala (Verbum, tyvärr slutsåld). Man kan också köpa långnovellerna/kortromanerna Rachav och Som sand i ökenvinden på Vulkan.

Åtminstone Som sand i ökenvinden (som jag med viss förtjusning läst två gånger) är en både frispråkig, vacker och spännande text, som ger nytt liv åt en av Gamla Testamentets mest fantasieggande gestalter: Drottningen av Saba. Som vi får följa på vägen till "vad som är mer än Salomo".

Det är alls ingen dum idé att teologer som ändå läst in sej på den bibliska historien och vad därtill hör gestaltar sina studieresultat i romanform, även om konjunkturen för sådana romaner av förlagen kanske bedöms som låg. Det finns många lysande biroller i bibeln som kan ge nya, fräscha perspektiv åt dess välkända dramer.

Prosten Harry Holm i Ljusdal tacklade för 30 år sedan Salomos tid ur kopparsmeden Hirams perspektiv (Salomos kopparsmed, Gummessons), men jag måste nog säga att den romanen - med alla sina förtjänster - ter sej fnösktorr vid en jämförelse med romanen om Drottningen. Läs den senare så förstår ni varför!

Cyrillus bloggar

Den kan ju inte bli som Lund i denna stund. Men nya chefredaktörens blogg kan ändå bli intressant att följa.

PS. Om man hållit tänderna fräscha och fina brukar det gå bra att bita upp de helsvetsade förpackningarna. DS.