Läs Berit Simonssons nyårstext om "Evangelium enligt almanackan", längst ner i följande länk till Världen idag! Och köp gärna själv "Den vanliga almanackan", även kallad Lingonalmanackan. (Utmärkt även som gå bort-present så här i nyårstider). Risken är att den annars försvinner från marknaden till förmån för mer neutrala eller möjligen nationalistiska s.k. Sverigealmanackor (med flaggor på framsidan) o dyl.
Det går ju knappast att så här inför Söndagen efter jul (då jag ska spela i Njutångers kyrka) och så här på Värnlösa barns dag undgå att tänka på barnmorskorna Sifra och Pua nere i Egypten (se 2 Mos. 1!). Alla pragmatiska skäl till trots - vår abortlag från 1974 har utan minsta tvekan bidragit till en devalvering av människovärdet, till ett utsorteringssamhälle där föräldrar idag ser det som en del av "välfärden" att kunna spåra upp och avliva foster med oönskade egenskaper som Downs syndrom eller t.o.m. gomspalt.
Det värsta är kanske att kyrkan i vårt land i stort sett tiger. (Bortsett från ett visst firande av "Livets söndag" på Tredje söndagen i advent). Man kunde ju annars tänka sej en situation där abortlagstiftningen faktiskt vore acceptabel, ja, t.o.m. ur ett pragmatiskt perspektiv lyckad, eftersom den fria opinionsbildningen från t.ex. Svenska kyrkan skulle göra attityden till framprovocerade aborter så negativ att sådana mycket sällan skulle äga rum, samtidigt som de aborter som ändå gjordes inte utfördes i sådan misär att både barnet och modern skadades.
Men som situationen är idag, där fosterfördrivningen - även den selektiva - ter sej totalt normaliserad, måste något göras. Opinionsbildning - ja. (Fast hur många präster kommer att våga ta upp saken nu på söndag?) Ökade sociala insatser - ja. Men min personliga övertygelse är att själva abortlagen, där vi i Sverige har abortgränser som hör till Europas senaste, nu är så misskrediterad och missbrukad att även den måste ses över.
För den skull behöver och ska vi inte glömma de många födda värnlösa barnen.
Ändå firar vi vid julen honom som Befriaren! Han, vår frälsnings Gud, besegrat ondskan och förgängelsen. Ur Egypten blev han kallad, Gud med oss liksom i fjol. Julen fylls av påskens strålglans från Rättfärdighetens Sol!
Strax ska jag fara på mitt livs första "annandagsotta" - julotta i Långvind kl. 7 med efterföljande 11-gudstjänst i Lindefallet! (Läs gärna Albert Engströms härliga dikt Julotta, även om den handlar om "igår"!).
Jag låter med anledning av dagens evangelietext Lina Sandell gästblogga denna dag - egentligen är det en svensk översättning av en i år 200 år gammal psalm på tyska av Georg Friedrich Fickert. Brukar kalla den "valborgsmässopsalmen" men den passar ju faktiskt ännu bättre på Annandag Jul:
Alt. melodi:
1. O att den elden redan brunne, som du, o Jesus, tända vill! O att all världen redan funne den frid som hör Guds rike till!
2. Visst glimmar det i mörka natten en liten gnista här och där, visst är den stora frälsningsskatten för månget hjärta dyr och kär.
3. Men låt den elden spridas vida och gör den skatten vida känd! I tron ditt löfte vi förbidar, att Anden rikligt blir oss sänd.
4. Kom snart, o Jesus, till oss alla och värm oss med din kärleks glöd! Låt oss ej längre gå så kalla för egen och för andras nöd.
5. Låt nådens bud till alla föras, giv åt ditt rikes framgång fart, så att ditt lov dock måtte höras från alla världens ändar snart!
6. Och stärk din eld i våra hjärtan, bränn bort, bränn bort allt eget slagg, men lindra även luttringssmärtan med din hugsvalans ljuva dagg.
7. Låt alla egna nästen brinna, de usla brunnar torka ut och alla egna stöd försvinna, då blir du ensam Gud till slut!
8. Du, du är värdig, du allena att få all ära, lov och pris. Ack, håll oss alltid vid det ena, att du är ensam god och vis.
9. Men dina svaga lemmar, Herre, ack, låt dem inte söndra sej! De är ju få - så mycket värre om inte de är ett i dej!
10. De är så få, de är så svaga, men håll dem med din starka hand. Lär dem att älska och fördraga, knyt till, knyt till ditt kärleksband.
11. Smält allt vad åtskilt är tillsamman, gör varmt vad nu är ljumt och kallt! Blås liv i svaga kärleksflamman och bliv du själv vårt allt i allt! Text: Georg Friedrich Fickert 1812 (54 år), Lina Sandell 1861 (29 år) Musik: Ur Sionstoner 1889
Här kommer ett aktuellt gästblogginlägg av Carl Olof Rosenius (1816-68):
Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa. Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning! Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet. Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull. Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom? Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt! Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning. Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!" Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss. Nu allt är väl, ja, evigt väl! Nu är jag hjärtligt nöjd! Här har nu varje mänskosjäl en skänk från himlens höjd som mer än tusen världar är: Guds egen Son, vår broder kär! Nu är jag hjärtligt nöjd. Nu skall med allting bliva väl trots alla jordens kval om mig försmäktar kropp och själ i tidens jämmerdal har jag på himlens tron en bror då blir allt väl – min tröst är stor: Jag är av hjärtat nöjd. Som barnen hade kött och blod, så skulle han det ha. Han blev oss lik, fast ren och god, en verklig människa. Vi hör till samma syskonlag, Guds Son är människa som jag! Nu är jag hjärtligt nöjd! Se, det var evighetens råd, försoningsgåtan stor! Ack, under utav evig nåd: Guds Son blir mänskors bror och sina bröders löftesman! Uti hans död min synd försvann och jag är hjärtligt nöjd. Jag är i mig en bunden träl, i Kristus är jag fri. Min gamle Adam gör min själ otaligt bryderi, men när Guds egen Son för mig blir människa och offrar sig, då är jag hjärtligt nöjd. Då vågar jag ej låta bli att tro och vara nöjd! Då vågar jag ej se förbi försoningsvärdets höjd! Ty är den stor, min syndaflod, långt större Lammets död och blod! Jag är av hjärtat nöjd. Nu allt var mänska heter, kom till denna julfröjd ren! Fast icke du är ren och from du likaväl är en av dem, som Gud till broder fått, i himlens arv du har en lott. Så var av hjärtat nöjd! O, stäm nu in med salig fröjd i änglaskarans ord: Pris, ära Gud i himlens höjd och frid uppå vår jord och människorna välbehag! Jag sjunger till min sista dag: jag är av hjärtat nöjd.
Jag har länge funderat på det här med julsånger och evangelisation - när man hör om hur folk, företrädesvis ungdomar, alltifrån medeltiden till början av 1900-talet kunde gå runt och sjunga julsånger i slott och koja (mot lite mat eller fika) under mellandagarna. I vår tid har vi ju en (alltmer sekulariserad, visserligen) Lucia-tradition, då man faktiskt brukar bli väl mottagen och uppskattad även när man sjunger om Jesus bara man kommer med ljus och vita kläder ;o) Men jag vet inte att EFS eller andra kristna utnyttjar den mer än till att bjuda in till lussetåg alternativt konserter i bönhus och kyrkor. Det där med personliga besök tar ju en sån tid och anses kanske dessutom av några påträngande...
Alliansförsamlingen i Kärda har dock gjort en fräsch satsning (inte bara på julsånger, visserligen) när de spelat in andliga sånger och skänkt en skiva till hushållen i byn. Det är ju så man får lust att beställa själv. Läs om detta i Dagen, där man även kan läsa om den härliga "mormor på Herrestad"! Och vill ni själva sjunga in - eller "bara" sjunga! - fler psalmer och sånger kan ni ju alltid låta er inspireras på denna lilla sajt!
Guds frid vi önskar er i jul med glädje utan mått, för minns att Kristus, Frälsaren, sin boning bland oss fått, att rädda oss från mörkrets makt när vi har vilse gått, ett budskap med glädje och tröst, glädje och tröst, ett budskap med glädje och tröst!
Jag tänker på jullekarnas Grin-Olle och Skratt-Olle när jag läser dagens evangelietext, där Jesus berättar om de lekande barnen som ömsom sjunger sorgliga visor och ömsom spelar dansmusik, medan kompisarna liksom inte hänger med i svängarna.
Och Jesus beskriver en klassisk damned if you do and damned if you don´t - situation. Johannes "varken äter eller dricker" (drastiskt uttryckt, jag tänker på intervjurutornas "dricker: nej") och då anses han besatt, medan Jesus både äter och dricker som folk och då kallas "frossare och drinkare". Ingenting är bra.
Det är nog likadant med själva förkunnelsen. Predikar man som Johannes Döparen omvändelse, bot och bättring och talar om den stundande vredesdomen - jfr Lars Linderot (1761-1811) - ja, då är man elak helvetespredikant; betonar man Guds självutgivande kärlek och försoningen genom Jesus´ död på Golgata kors, ja, då är man sentimental eller i varje fall världsfrånvänd.
Naturligtvis kan en förkunnare - eller en vanlig kristen - verkligen vara sadistisk eller världsfrånvänd (exempel finns ju genom historien och man får se upp själv), men poängen är att det i längden inte går att få "världens" bifall för kristen förkunnelse och livsstil, oavsett hur man vänder sej.Den som försöker "vända sej" in absurdum får till slut "bära åsnan", enligt den kända folksaga som har precis samma tankeväckande "krut" som Kejsarens nya kläder, som min yngste son stapplande men frimodigt läser sej igenom på kvällarna.
Idag blir det först (kl. 11) gudstjänst i Njutångers kyrka - förra söndagen hölls huvudgudstjänsten i EFS-kyrkan därstädes - och sedan (kl. 17) jultonskonsert i Iggesunds kyrka. Alla är - som vanligt - välkomna!
...kanske man skulle läsa igen och ända till slut under mellandagarna. Jag hann bara fram till femte boken senast det begav sej...
...och oavsett om man delar Jerram Barrs kristologiska läsning eller inte är det ganska fascinerande hur olika Harry Potter-serien har bedömts; från början stämplades den ju av somliga kristna som närmast ockult, trots att även den mer erkände författaren C S Lewis´ Narnia-serie också vimlar av häxor, trollkarlar och "magi".
Idag börjar julen, tycker jag! (Även om Johannes Döparen fortfarande har ett och annat att säga till beredelse!). Julsångernas förlovade tid inleds med Luciatågen, och plötsligt får man ringa på hos folk och sjunga vilka julpsalmer som helst, bara man är klädd i vitt och har ljus eller stjärnor i näven! Waw! Kan ingen ringa på hos oss?Själv nöjer jag mej nog med att lussa i familjen och på kyrkokörens övning, men i alla fall!
I Enånger har man fram till vår tid haft den fantastiska traditionen att socknens Lucia med tärnor hälsat på hos alla byns gamla, inte bara på äldreboendet Edsbacka. Just det där brett upplagda påhälsandet börjar dock nu här som på andra håll bli knepigt att få till p.g.a. den allmänna tidspressen, men ett luciatåg får byn även i år; det är damlaget (i fotboll antar jag) som ställer upp! Kul! Och om fler familjer upptäckte glädjen i att lussa för gamla släktingar och grannar den här dagen skulle ingen av våra äldre behöva bli utan besök (kanske nästan lika viktigt vid Lucia som vid själva julhelgen?). När man ändå har lusselinnena framme för skoluppträdandena...
Det är lite kymigt att skolan "knyckt" Lucia från kyrkan för att sedan i många fall tömma seden på kristet innehåll. Påtagligt de senaste åren, särskilt på våra barns förskola. Desto viktigare att kyrkan håller de kristna julsångerna högt i ära och försöker göra barngruppernas julavslutningar så uppbyggliga som möjligt - vi ska inte censurera bort julpsalmerna bara för att det blir allt osäkrare om barnen kan dem sedan tidigare. Tvärtom! (Dans kring julgranen efter med tomtar, pepparkaksgubbar och rävar på isen är inte fel för det!).
F.ö. finns fritt kopieringsbara andliga sånger på sajten Julpsalmer. (Mindre "fria" texter får man söka på annat håll). Glad Lucia!
Ibland skriver man mer (kanske för mycket) på andra håll, särskilt när kommentarsfunktionen någon gång står öppen på tidningen Dagen. Jag klipper in några kommentarer här angående adventssamlingarna och skollagen, som kanske har visst intresse även för oss EFS-are (även som EFS-are).
Ja, där slog muslimska företrädare hål på myten att det inte är några problem för muslimer med att delta i kristna högtidssamlingar. Och det är bra. Jag fattar inte hur Dagen kunde hamna så fel med sitt adventsupprop - inför 200-årsminnet av Kierkegaards födelse och allt. Vi kan inte ha och ska inte ha en folkkyrka, en medborgarreligion, ett halvkristligt eller i värsta fall multireligiöst hopkok ("Jag tror på en Gud som är helig och varm" kan kanske även muslimerna sjunga). Det är inget fel på skollagen alls och såväl studiebesök vid advents- (eller ramadan-) firande som information av lärare eller inbjudna andliga ledare är fullt tillåtna.
Vill inte skolan fira Domssöndagen ihop med kyrkan, så varför ska vi tillsammans fira oförarglighetsadvent med åsnekungen - inte han som ska komma på himmelens skyar, väl? - och oförarglighetsjulen med julkrubbsjesus som firande av barnaoskuld och Gud i varje barnaöga? Jag litar inte alls på att särskilt många vare sej präster eller lärare informerar barnen om Guds dom över synden eller frälsningen genom Jesus (som inte stannade i krubban), blodet som utgjuts till våra synders förlåtelse, omvändelse och nyfödelse genom den helige Ande, eller Jesu återkomst (ens vid samlingar andra advent).
Det hade varit bättre om kyrkorna, som t.ex. Ragnar Persenius försiktigt föreslog för tio år sen, för länge sen agerat mer proaktivt och gjort som i Ö Broby med särskild inbjudan från kyrkan (som rektor inte behöver ta ställning till) där man är helt fri att utforma samlingen till en gudstjänst om man så vill.
Sverige är inget kristet land. Frågan är om det någonsin har varit det. (Tvångskristet, möjligen).
Fint skrivet, bra predikoutkast, entusiasmerande rent av. Och ändå - får vi verkligen berätta om Jesu återkomst, den där som Jakob skriver om, när barnen samlas till folkkyrkoreligiös högtid i kyrkan vid adventstid? Är det inte bara åsnekungen och julkrubbsjesus som accepteras - domssöndags- och andraadventjesus (se första årgångens evangelietext) får vackert hålla sej undan. Jag tror att Camilla Grepe och humanistateisterna har alldeles rätt: den Jesus kyrkan verkligen tror på är lite - eller mycket - förskräckande och farlig också, beroende på var man befinner sej i relation till honom och hans vilja. (Jfr Narniaböckerna om Aslan: "Farlig? Visst är han farlig. Men han är god").
Nu kan man säga att julbudskapet just handlar om att Gud "tonar ner sej" för att komma nära. Men, men. Det är ändå Gud. Det är ändå samme Jesus som på Domssöndagen. Och muslimska företrädare visar ju att det inte alls är så oproblematiskt för dem med kyrkliga advents- och julsamlingar som vi brukar hävda (när vi skyller problemen på ateisterna). Och jag är rädd att advents- och julsamlingar som redan sker och i framtiden ska ske med rektorers och myndigheters goda minne (med eller utan ändrad skollag) blir så urvattnade (det finns ju något som heter självcensur också) att det snarare riskerar bli en vaccination MOT evangeliet. (Ni vet det där som handlar om synd och nåd, dom och frälsning, tid och evighet).
Kyrkan ska stå på sej (annars gör någon annan det), men symbiosen med skolan och flera av de politiska partierna måste upphöra 2013 (DÄR har vi stoff till ett ännu mer spännande upprop!!!).
Camilla, jag förstår dej. Det är rena snurren det vi nu bevittnar: studiebesök vid adventsgudstjänster (eller fredagsböner) är inte förbjudna, ej heller information om kristna (eller muslimska) högtider och deras innehåll, ej heller inbjudna religiösa ledare, bara att låta skolbarn i en icke-konfessionell skola delta i kultaktiviteter, alltså skickas till någon form av gudstjänster som en del av skoldagen. (Jfr morgonbönerna förr i världen).
Vad är problemet med skollagen? Inget. Kyrkan kan bjuda in elever och föräldrar och lärare utanför skoltid som i Ö Broby i somras. Inga problem. Problem har bara "folkkyrkoideologerna", den oheliga allians av urbana socialdemokrater (jfr Helle Klein och Artur Engberg med "Kungliga Salighetsverket) och bypräster och centerpartister som tror att Sverige fortfarande är ett "kristet folk" (om det nu nånsin varit det) och att det ska manifesteras genom särskilda samarbeten mellan skolan och (vanligen) Svenska kyrkan. (Frikyrkorna har det svårare).
Och så får vi den här pseudodebatten med upprop och lättskrämda ministrar - när Dagen och andra VERKLIGEN borde ha startat upprop och bildat läckra allianser med Camilla Grepe och Björn Ulvaeus för att få bort de politiska partierna från kyrkovalet 2013! Finns det INGET i de (icke-konfessionella) politiska partiernas egna stadgar som förbjuder dem att engagera sej i något visst trossamfund? När det nu inte tycks stå i kyrkoordningen att kyrkan inte får styras av politiska partier...
Ni kanske måste vara Dagen-prenumeranter för att kunna läsa det här - men i alla fall, kära EFS-are och andra: här står det om Mirjam i Luleå! (Ni gamla nättjuvläsare kan ju passa på och bli ekosmarta Dagen-prenumeranter - det är inte alls dyrt och det blir inte så mycket papper!).
Håller med henne om att barn mer är en tillgång än en belastning för det andliga livet - vet inte om jag skulle be så regelbundet om det inte vore för och med barnen. En annan sak är väl i och för sej att bägge två vara präster i betydelsen församlingsföreståndare - det låter inte lätt - men som Mirjam påpekar kallar Nya testamentet alla kristna för präster. Varje kristen familj är en prästfamilj där barnen är de vuxnas syskon i Herren och där vi får räcka varandra Guds ord på olika sätt.
Advent, advent! En dörr som står på glänt till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt. Advent, advent! En stjärna Gud har tänt, som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt. Fragment, fragment! Nu må det vara hänt, att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.
(Harriet Löwenhjelm, 1887-1918)
Snabbt var det över, det där s.k. kyrkomötet. Men Håkan Sunnliden hann i varje fall framföra sitt anförande om mission. Jag vet inte just om Frimodig kyrkas ledamöter alltid har roligare (som dom påstår), men Frimodig kyrka framstår faktiskt som det vettiga alternativet i kyrkovalet 2013. (När nu EFS inte ville ställa upp).
I varje fall om man vill ha en tydlig inriktning på mission och evangelisation - och ett tydligt avståndstagande från de politiska partiernas inflytande och ibland helt absurda beslut.
Som sagt finns det bara tre logiska förklaringar till partiernas inblandning: antingen
1) ser partierna sej som konfessionellt kristna partier (?) eller också
2) ser de inte Svenska kyrkan som en kyrka utan som en kommunal inrättning eller en hembygdsförening - eller också
3) ser de faktiskt Svenska kyrkan som en kyrka men vill inte att hon ska förbli det.
(Därmed inte ett ont ord sagt om de enskilda centerpartisterna eller sossarna som gärna får fortsätta engagera sej i kyrkan, förutsatt givetvis att de delar dess tro, men i kyrkans gemenskap och beslutande församlingar ska vi inte uppträda som sossar - eller ens som folkpartister, om jag får säga det själv).
Tack för klarspråket om mission, Håkan! Och tack, ni som ordnat kyrkomötes-TV!Definitivt utvecklingsbart!
Idag börjar kyrkomötet del 2! (Om vi nu ska vara snälla och kalla det kyrkomöte trots allt). Och nu kan man få se kyrkomötes-TV! (Bl.a. om ärkebiskopens samling kring barn och unga i Svenska kyrkan i helgen). En helt osannolik satsning av Frimodig kyrka, POSK och Svenska kyrkans unga! Heja Gabriel Fjellander och Hannah Kroksson m.fl. kyrkomötes-TV-människor! (fast blev inte ärkebiskopen lite väl domkyrkogrå - fullt så färglös är han faktiskt inte ;o)?
Läs debatten mellan Greger Andersson och Anders Gerdmar / Stefan Swärd utifrån den viktiga bibelsynsdagen på Örebro missionsskola lördagen den 27 oktober. Det här är "hot stuff" för Svenska kyrkan och EFS/Johannelund också.
Så här skrev jag i kommentarsfältet på Kyrkans Tidning den 19 juni:
Bra initiativ av forskningschefen! Väl använda resurser. Ett mycket intressant forskningsområde - jag har också ett intryck av att präster i samband med exempelvis texter om demoner predikar så "öppet" som möjligt, så att alla ska kunna acceptera predikan, men också så att ingen människa kan begripa huruvida prästen egentligen tror att det finns onda andar eller ej (faktiskt en mycket viktig fråga!).
Fast egentligen borde väl undersökningen göras redan bland prästkandidaterna. Vilka tror att Jesus egentligen har ruttnat?
En sak är att bibeltolkning och bibelsyn inte alltid är någon enkel fråga. En annan sak att det kan bära iväg "någerst" om vi inte törs undersöka och stå för vad vi egentligen menar som enskilda och som kyrka. (Jämför diskussionerna om Barnens bibel - barn- och ungdomsledarna i kyrkan och EFS får ofta ta de största teologiska "stötarna"!).
Och EFS kommer inte undan. Hur man än ser på bibelsynsdebatten på 70-talet är det absolut nödvändigt att frågan hålls aktuell. Med tanke på hur snabbt självaste Calle Rosenius ifrågasattes efter sin död (av de unga "lärjungarna" Waldemar Rudin respektive Paul Peter Waldenström) måste man naturligtvis även kunna diskutera t.ex. Torsten Nilsson och Tony Guldbrandzén även om de inte längre kan delta i debatten. (Hur långt gick egentligen den förre för 40 år sedan i s.k. bibelkritik och vad fick en av hans lärjungar att offentligt karaktärisera Jonas Gardell som "en evangelist av Guds nåde"?).
Anders Sjöberg och Stefan Holmström upplevs nog av många ha en mer klassisk bibeltolkningsmodell än tidigare missionsföreståndare som t.ex. Birger Olsson (vars ledarartikel om aga i senaste Budis definitivt behöver diskuteras och problematiseras). Men särskilt Stefan Holmström har hållit en väldigt låg profil (skulle han t.ex. ha kunnat skriva som Gerdmar och Swärd ovan?). Vilket gör att det på både gräsrots- och höjdarnivå lätt blir oklart var EFS egentligen står i frågor kring bibelns historicitet.
Ett visst spelrum är kan vara rimligt - särskilt när det handlar om profetiska utblickar mot urtiden resp. ändens tid - men särskilt när författare som t.ex. Lukas gör otvetydiga anspråk på seriös forskning och historisk tillförlitlighet kring ett nyligen passerat skeende blir det i en kristen kyrka orimligt att som ärkebiskop Anders Wejryd och många med honom mena att vi måste tolka t.ex. jungfrufödelsen mer symboliskt. (Medan vi bör tro att somliga barn rent bokstavligt fötts av karlar?). Till slut handlar det ofta, som Stefan Swärd påpekar, rent av om själva gudstron. FINNS egentligen Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare? Hammar löste som bekant självaste teodicéproblemet genom att säga att Gud inte kunde stoppa tsunamin - frågan är ju bara då om Gud i så fall kan skapa nya himlar och en ny jord?
Så här på Martin Luthers 529-årsdag kan man ju passa på att gratulera alla som heter Martin, bl.a. min bror, svärfar och de tre senaste stiftscheferna i Linköping, som i varje fall har namnsdag. (Samt Ingrid N. som faktiskt fyller år idag).
Vill så här på reformatorns födelse- och namnsdag gärna uppmärksamma att även Ragnar Persenius börjat blogga i samband med det herdabrev han gav ut i höst och som heter likadant som bloggen: Längtan möter närvaro. Det är ett utmärkt initiativ - att öppna en interaktiv kommunikationskanal. Det förvånar mej faktiskt att inte fler tagit chansen att kommentera där eller på t.ex. ärkebiskopens blogg. (Det blir lite tjatigt om bara jag gör det!). Så nära kyrkans ledning kommer vi sällan annars, möjligen vid s.k. biskopsvisitationer vart 12:e år. (Om det nu ges utrymme för verkligt allvarliga frågor vid dessa - det är inte så säkert).
[En annan sak är att stiftschefernas bloggar av någon anledning ofta ter sej märkvärdigt slätstrukna och oengagerade vid sidan av ständigt aktuelle internetbiskopen Dag Sandahls, anm. 11/11].
En bön av Martin Luther:
Gud treenig, stå oss bi! Låt inget oss fördärva. Gör vår själ från synden fri och låt oss himlen ärva. Var oss nära, så att vi i dig vår styrka finner, den Onde övervinner och fram till målet hinner. Lär oss du att älska dig och så som oss vår nästa. Gör tro och hopp befästa. Låt allt bli till det bästa. Amen, amen, det ska ske! Halleluja, halleluja!
Utflykten till Arne i Sundsvall blev inställd p.g.a. att hälften skulle jobba på annat håll och p.g.a. att jag och Maggan blev sjuka bägge två (vad jag fick i eftermiddags vill ni inte veta ;o).
Allt gott tillönskas ändå alla eventuella läsare och Arne i Sundsvalls EFS! Vi far en annan gång, "närmare jul" som min fru brukar säga året om.
Avslutar med en aftonbön för magsjuka:
Den vedervärdighet som natt och dag mig trycker...
(Vem tog förresten bort alla dråpliga psalmer ur psalmboken?):
Ska strax till Face it-gruppen på församlingsgården i Iggesund (en ungdomsgrupp efter konfirmationen, kan man säga). På fredag tänker vi fara på en utflykt till EFS i Sundsvall, där Arne S. just nu tjänstgör som pastor. Han var primus motor för Face it-gruppen (tillsammans med Maggan) i flera år, då man gjorde resor till Polen och S:ta Clara i Stockholm. Nu får vi nöja oss med Maggan och mej - och med resa till Arne och Sundsvall ;o). Budgetvarianten, kan man kanske kalla det. Men vi hoppas och ber att det blir fint ändå - både nu i kväll och på fredag.
Äran tillhör Fadern och Sonen han oss gett, äran tillhör Anden, dessa tre vänner är ett. Det ska komma en dag utan smärta och sorg, ja, då ingen blir sårad eller slagen, det ska komma en dag i Guds himmelska borg utan oro och kamp för morgondagen. Och alla Guds barn ska sjunga, sjung, kom med och sjung, både gammal och ung, kom med och sjung, för alla Guds barn ska sjunga, sjung, kom med och sjung, när de ser sin store Kung!
Häromveckan dog tant Stina, 98 (min svärfars ingifta faster) och jag gick miste om chansen att - äntligen - få gå på ett 100-årskalas. Jag får spela på hennes begravning nu på fredag istället.
Jag är så fräck att jag kopierar bilden från Blåsmarks bönhus 1912 ur Elin Risberg Wondimus blogg:
Ser ni bibelordet högst upp: "Syndens lön är döden - Guds gåva är evigt liv." En både allvarlig och tröstande novemberpredikan. Lag och evangelium i koncentrat. Skulle vi i EFS och/eller Svenska kyrkan våga ha ett sådant bibelord längs bönhus- och kyrkväggar idag - eller tala över det vid en minnesgudstjänst under allhelgonahelgen? [Läs vad missionsföreståndaren skriver om samhällsengagemang och evighetshopp, barmhärtighet och evighetsallvar i sin bloggtext om Carl-Erik Sahlbergs avskedspredikan i S:ta Clara igår, den predikan där Sahlberg sa: "Jag vill inte sakna någon av er hemma hos Herren. Öppna ditt hjärta för Jesus innan det är för sent."].
Även nummertavlan på fotot predikar. Om numren är ur Sionstoner (1906 års upplaga) är det "O huvud, blodigt, sårat" och "Jag kastar det allt på Jesus". Är de från psalmboken (1819 års) handlar det om "Jag lyfter mina händer" och "Ack, min själ, hav gladligt mod". Den sistnämnda psalmen, av Abraham Falck, finns inte längre i psalmboken (utgick 1986) och kan kanske förtjäna att citeras i sin helhet som hälsning till 100-årsfirande EFS-are. Melodin är som till SvPs 1986 nr 6:
Ack, min själ, hav gladligt mod! Tvivla ej att Gud är god! Att dig världen hata må ligger föga makt uppå. Ty ej nånsin såg jag den utav Gud förgätas än, som till honom haver satt sin förtröstan dag och natt. Vi skall du så bitterlig, o min själ, då gräma dig, medan du en sådan vän haver uti himmelen? Vad i världen gör dig kval: otack, avund och förtal, agg och hätskhet utan grund, varar en så liten stund. När du håller dig till Gud, aktar på hans ord och bud, skall han hjälpa dig förvisst av all oro, sorg och brist. Dröjer hjälpen ock en tid är dock Herren lika blid: ja, den som han älska må lägger han en börda på. Lev i Gudi glad och god, bed och lid med tålamod, om du ock förgäten är utav släkt och vänner här. Likväl haver Gud dig ej, o min själ, förgätit, nej; sina änglar har han satt dig att vakta dag och natt. Kunde än en moder här barnet sitt förgäta här, skall dock Gud evinnerlig ej, min själ, förgäta dig.
Idag firar vi den "riktiga" allhelgonadagen på EFS i Njutånger. Kyrkokören medverkar, liksom Bernth och min hustru. Hoppas vi får sjunga Oh when the saints, inte bara som uppsjungningsövning - som extranummer eller allsång, typ. (När Luleå Hockey åker in på isen brukar tusentals människor sjunga den, men visst passar den bättre idag?).
Nu när vintern kommer är det läge att högläsa Karlfeldts härliga Vinterorgel (den borde, liksom Strindbergs Den romantiske klockaren på Rånö, ingå i alla orgelstuderandes kurslitteratur!).
F.ö.: om någon vecka fylls Njutångersgården av flyktingar från Syrien. En kallelse till hela församlingen, liksom de flyktingar (och "urinvånare") vi redan har. Vad skulle Jesus göra? Och vad skulle brinnande helgon göra utan att bränna ut sej?
Oh, when the saintsgo marching in, oh, when the saints go marching in, oh Lord, I want to be in that number, oh when the saints go marching in. När alla helgon tågar in, när alla helgon tågar in, Gud, låt mej vara med i den skaran, när alla helgon tågar in.
Nu har Dag Sandahl gjort precis det varje konfirmandlärare borde göra: förklarat varför vi ska gå i kyrkan resten av livet och inte bara under den s.k. "läsningen." (Precis som min styrketränare förklarade att jag behövde gå på gym resten av livet för att vidmakthålla mina muskler - vilket jag inte gjorde - och min dietist förklarade att den nya mathållningen behövde vara livet ut. Ej hellre brukar ungdomar ta körkort för att sedan slippa köra bil eller gifta sej för att inte behöva ha samlag).
Alltså: Läs hans inspirerade och inspirerande ord om Gudstjänstglädje. Och kolla eventuellt också in bloggen Kyrkans solvarv, som ännu befinner sej i "den ringa begynnelsens dag", men som jag hoppas kan bli något med åren (om Herren dröjer) med hjälp av Skriftens ord samt goda psalmförfattare och predikanter.
God helg, vare sej ni firar den på EFS i Njutånger (med kyrkoherde Stenberg och organist Hylander) eller annorstädes! Att fira gudstjänst och husandakt är faktiskt också ett sätt att visa samhällsansvar. Och på söndag kan vi sjunga med dansken Caspar Boye (stäckas=stoppas, hejdas):
Himlen öppnas. Mörkret svinner. Herrens segerdag upprinner över hus och kyrkotak. Livets flod ska aldrig stäckas, livets sol ska aldrig släckas, Herrens dag är livets dag. Nådens rikedom ska räcka genom hela denna vecka, genom livet, för jag tror: Livets flod ska aldrig stäckas, livets sol ska aldrig släckas, livets Furste bland oss bor!
Ska snart spela "I himmelen", "Oh when the saints", "Tröstevisa" och liknande på allhelgonavandring med Iggesunds och Njutångers skolklasser. (Kanske enångrare också, förresten). Antar att liknande arrangemang förekommer runt om i hela landet. Ett otroligt tillfälle egentligen att presentera Kyrkans syn på livet, döden och evigheten. Men gör vi det? Får vi det för skolan, för (S), (C) och (M) och för majoriteten kyrkomedlemmar?
Nå, nu ska jag gå till S:ta Maria kapell och höra efter.
När alla helgon tågar in, när alla helgon tågar in, Gud, låt mej vara med i den skaran, när alla helgon tågar in.
Idag ska jag spela orgel i Högs kyrka - det blir psalmerna 180, 10, 294 och 288 plus en till som jag har glömt bort! (Memorerade listan när jag tog emot den på barnens skolgård i telefon, men skulle naturligtvis ha skrivit upp den också!).
Nå, det ska nog gå vägen. Högs kyrka är kanske landskapets äldsta - en liten stenkyrka mitt ute på slätten vid Hornån väster om Hudiksvall. När landet höjde sej ur havet hamnade bygdens centrum vid vattenvägarna i Forsa istället, men Hög är fortfarande en vacker bygd, och Högs kyrka är kanske särskilt känd för Höghandskriften, en medeltida mässbok med noter till exempelvis "Herre förbarma dig" och andra liturgiska partier som vi fortfarande gärna använder.
Dessutom kommer troligen den berömda Forsaringen (som man tror är Nordens äldsta bevarade lagtext) ursprungligen just ifrån Hög.
I eftermiddag blir det två föreställningar i Iggesunds vita kyrka (17.00 och 18.30) av musikalen Messias som vår uppskattade organist och körledare Mats Hylander har skrivit både text och musik till, utifrån C S Lewis´ tänkvärda frågeställning: Var Jesus - som gjorde så oerhörda anspråk - Guds Son, en bedragare eller en galning?
F.ö. har jag blivit anlitad som missionsauktionist i EFS Njutånger den 29 november. Hur ska detta sluta? Första, andra, tredje...
Om man inte vore så förödande van vid det här laget skulle väl det här valmanifestet betraktas som ett illvilligt 1 april-skämt från borgerligt håll? Vad säger EFS:aren och socialdemokraten, n´Georg (Andersson)?
Bortsett från att manifestet så skickligt undviker kyrkans differentia specifika, inkl. Herrens generalorder missionsbefallningen, kan man ju undra följande: Vad får egentligen ett politiskt parti att vilja blanda sej i ledningen av ett trossamfund?
Som jag tidigare sagt finns det rent logiskt bara tre förklaringar (fler, någon?). Nämligen:
1) Partiet anser sej vara ett konfessionellt kristet, evangeliskt-lutherskt parti
2) Partiet anser inte att Svenska kyrkan är en kristen kyrka
3) Partiet anser att Svenska kyrkan är en kristen kyrka, men vill inte att den ska förbli det.
Har hoppat in och tagit några begravningar på sistone, förutom mina diakonala uppgifter i församlingen. Förra fredagen var det två, med både in- och utgångsmusik och en del solosånger, och jag kunde bara öva på torsdagen eftersom jag var på Breidagård måndag-onsdag. Det blev stressigt, särskilt som det var så proffsiga solosångare som Micke och Helen (å andra sidan var det ju just tack vare deras proffsighet som det hela till slut gick vägen ;o).
Idag är det bara en begravning (kl. 13) och jag har kunnat öva länge, så det känns lugnare. Ave verum corpus av Mozart, med jättefin både text och melodi, har jag kunnat plocka fram noter till här på nätet, vilket nu går alldeles gratis med nästan all klassisk musik; helt fantastiskt - om än lite jobbigt för notförlagen!
Efter begravningen blir det sång och musik på servicehuset Tryggebo, dit en bara 11-årig kille också kommer och spelar en del pianostycken. Jätteroligt!
Det var ju en riktigt kul nyhet att Lina Sandell fick en stjärna i Vetlandas "Hall of Fame" i lördags. De rättfärdiga ska lysa som stjärnor alltid och evinnerligen, skriver ju profeten Daniel. Även när Hall of Fame och alla dess stjärnor har försvunnit.
Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet, fågeln ej i kända nästet.
Mindre än ett år kvar till kyrkovalet. Det finns inga tecken på att Socialdemokraterna och Centern lämnar kyrkopolitiken - tvärtom hade socialdemokraterna med kyrkopolitiken som ett av de områden folk skulle ha synpunkter på när de framträdde på gågatan i Hudiksvall häromveckan. Moderaterna byter namn till "Borgerlig samling" och "FISK" från Folkpartister i Svenska kyrkan" till "Fria liberaler i Svenska kyrkan" (trovärdigt?), men skit samma. EFS ställer inte upp i kyrkovalet och påstår att det vore olämpligt för en väckelse- och missionsrörelse att vara nomineringsgrupp (kan det verkligen vara på långt när lika olämpligt som att politiska partier är det???), men yttrar knappast särskilt skarp, uthållig och offentlig kritik mot det ur såväl sekulär som kyrklig synvinkel absurda systemet (man biter inte den hand som föder en?).
Ärkebiskopen skrev häromdagen på sin blogg - där läsandet och kommenterandet verkar ha gått ner betydligt efter hans halvårslånga blogguppehåll under vilket någon började twittra i hans namn - om hur den som "tycker sig stå stadigt på något sätt" (!) "kan våga byta perspektiv och utsätta sig för kritik som man tar på allvar". (Apropå ett kyrkoledardygn hos Birgittasystrarna i Hosjö).
Det fick mej att nu innan jag far för att öva inför en begravning skriva följande långa och ofriserade kommentar, som sympatiskt nog nyss publicerades direkt utan moderering. Vore intressant om man kunde få svar. Men jag tror att andra, typ vår missionsföreståndare och kyrkoledarna som samlades i Hosjö - eller varför inte någon journalist på Budis eller Kyrkans Tidning eller Aftonbladet? - behöver ställa frågorna OCH DET PÅ SKARPEN för att det ska klämmas fram något begripligt svar.
Så här skrev jag, och så här långt blev det (trots att jag inte tog upp den ännu större och viktigare frågan om kyrkans förkunnelse i teori och praktik om Allhelgona och evigheten):
OK, om du nu står så stadigt och kan utsätta dej för kritik, så har jag två problemområden där jag inte begriper hur du och kyrkoledningen har manövrerat: I. DE POLITISKA PARTIERNAS INBLANDNING I KYRKOMÖTET. Att partier som M, S och C engagerar sej i Svenska kyrkan kan ju bara bero på någon av följande förklaringar: 1) De anser sej vara konfessionellt kristna partier (knappast, va?). 2) De ser inte Svenska kyrkan som en kyrka utan som en hembygdsförening eller kommunal inrättning för religiösa behov. 3) De ser Svenska kyrkan som en kyrka men vill inte att hon ska fortsätta vara det. (Kan du - eller de politiska partierna - komma på någon annan trevligare förklaring, så är jag bara glad). Och det här tycks inte gå att få slut på - 12 år efter den påstådda skilsmässan från staten! Det enda som hänt är att vår Svenska kyrka till råga på allt försöker beröva frikyrkosamfunden sitt existensberättigande genom lögnen att även den är en frikyrka. (Märklig frikyrka som styrs av moderaterna, socialdemokraterna och centern!). Varför säger du inte ifrån på skarpen och försvarar kyrkans rätt att få vara en fri kyrka, där människor får engagera sej och gruppera sej efter andra linjer än de kommunalpolitiska (som väl knappast är relevanta när vi möts som bröder och systrar i Herren)? II. ERSÄTTANDET AV DOGMEN OM JUNGFRUFÖDELSE MED DOGMEN OM MANLIGT BARNAFÖDANDE. Jag var på s.k. andrum på vår stiftsgård Breidagård förra veckan och läste där Erik Aurelius´ s.k. "herdabrev" (jodå, det innehöll en del uppbyggligt också, särskilt slutet). Jag har ju även läst nyårspredikan m.m. av dej och slagits av hur angelägna ni moderna biskopar(?) verkar vara att folk inte ska tro att vi i kyrkan nödvändigtvis tror att vår Frälsare föddes av jungfru, rent biologiskt och så där. (Trots att både Lukas och Maria - som Lukas verkar ha intervjuat - skulle vara värsta pinsamma nödlögnarna om Jesus var avlad av Josef eller en romersk soldat eller vad vi nu skulle föreslå som alternativ till den helige Ande). Ibland framställs det rent av som om Matteus och Lukas var för obildade för att förstå att läran om jungfrufödelsen är orimlig och leder till någon slags "halvgudidé" (de kände inte till ägget, bevars, som Aurelius skriver). Men om nu den dogm som fortfarande ingår i trosbekännelsen och Svenska kyrkans bekännelseskrifter inte är så viktig, HUR kan det då komma sej att det samtidigt har blivit så viktigt att tro på den gnostiska dogmen att en del som föder sitt barn är män och därmed pappa till barnet? Inte bara som ett enstaka mirakel, utan som något som av allt att döma händer lite då och då (och då rimligen har hänt genom hela historien, kanske flera av bloggens läsare är födda av en karl!). Ja, efter din omsvängning i vintras - efter att Kristdemokraternas Göran Hägglund vindflöjlat åt samma håll! - stämplar du ju oss som fortfarande tror på dogmen att endast kvinnor kan föda barn (att det alltsedan Adam undantagslöst gäller att "mannen är av kvinnan" som Paulus skriver) som tvångssteriliserare och förnekare av allas lika värde. Du inte bara svängde, ju, utan motiverade omsvängningen med människorättsargument, och köpte den enfaldiga övertalningsdefinition av tvångssterilisering som mitt folkparti till vår skam lanserat. Nu kan min dotter inte vara säker på att hon är en riktig tjej/kvinna ens om hon föder barn! PS. Illustrerad Vetenskap berättar att två kvinnor snart kan få barn med varann, eftersom vetenskapsmännen snart kan skapa en manlig könscell av en kvinnlig, ja, en kvinna kan av samma skäl få barn med sej själv. Medan man alltså även som evangelisk-luthersk kristen mycket väl kan föreställa sej att vår Herre är för oförmögen - eller snarare för okunnig? - för att avla barn, för att själv träda in i världen, utan en gubbes medverkan? DS.
Werldenes Frälsare kom här, lät see at Jungfru moder är. All werlden må thess vundra sigh, en sådana börd höfdes tigh. Af mans hielp är thet eij så skedt, Gudh sielf hafwer sin nådh betedt. Gudz Ord är här nu wordet kött. Av Jungfru lifwe är thet födt.
Klart att Berit Simonsson har rätt: det krävs en befrielserörelse. Varför ska politiska partier grassera i ett KYRKO-möte? Reclaim the church! Reformation 2017!
Men kyrkomötesordförande Sibbmark upprörs istället över att moderaterna drar sej ur (egentligen byter benämning till "borgerligt(!??) alternativ"). Han borde väl snarare uppröras över att moderaterna genom att byta namn istället för att lägga ner inte på allvar drar sej ur kyrkopolitiken.
Om nu EFS inte vill ställa upp som nomineringsgrupp, vädjar jag till alla EFS-are som engagerar sej kyrkopolitiskt att inte göra det via något politiskt parti.
Jag kan fortfarande bara komma på tre förklaringar till att ett politiskt parti engagerar sej i just ett av våra många trossamfund:
1) Man ser sej själv som ett konfessionellt parti
2) Man ser inte trossamfundet som ett trossamfund
3) Man ser trossamfundet som ett trossamfund, men vill inte att det ska fortsätta vara det
Kan någon komma på något ytterligare alternativ? Jag kan det inte.
Kyrkomötet är i sin nuvarande form ett tragikomiskt skämt, inte ett verkligt kyrkomöte. Det finns ö.h.t. ingen legitimitet i de beslut som ett sådant kyrkomöte fattat/fattar i lärofrågor, knappt ens i de beslut som rör mer kamerala frågor. (Undrar hur en omröstning om försoningen eller Treenigheten skulle kunna tänkas utfalla...).
Ursäkta igen - även Budis-chefredaktören och informationschefen m.m. Erika Cyrillus har fyllt år. Hon är dock bara hälften så gammal som Carl Adolf Murray, så det är ju verkligen ingen ålder att inte tala om. Alltså talar vi om den, säger grattis och hälsar med Psaltaren 50 (den med "Åkalla mej i nöden" eller vad det heter nuförtiden). Hon vill ha en gåva till 150-åringen Johannelund, by the way.
Men du ska få en annan sång än de gamla gubbarna, nämligen en av den gamle gubben Grundtvig, nyöversatt av den halvgamle gubben bloggaren:
1. Guds menighet, sjung till vår Skapares lov - änglar sjunger med - han gav oss till frälsning sin enfödde Son. Vi spelar och sjunger för Herren!
2. Slå harpan, du fromme psalmist på vår jord, - strängen är av guld - för Jesus, vår Konung, Guds levande Ord. Vi spelar och sjunger för Herren!
3. Då hör vi de glödande tungornas röst - Anden själv är här - som ger oss sin eviga glädje och tröst. Vi spelar och sjunger för Herren!
Man rodnar. Visserligen är ju 60 år ingen ålder, i varje fall inte om man jämför med jubilaren i förra bloggposten, men nog borde jag även ha gratulerat missionsföreståndaren - med samma födelsedag som Carl Adolf. Nu får jag istället säga Grattis i efterskott!
(Nåja, en dag i efterskott är väl egentligen inte så farligt - jag gratulerade min egen mor en dag i efterskott förra veckan p.g.a. ihållande arbetsuppgifter från morgon till kväll och därpå följande känsla av att klockan var för mycket på kvällen; och en gång glömde en mej mycket närstående helt av att jag fyllde år...).
Missionsföreståndarens - och Stefan Svenssons! - psaltarpsalm blir Psaltaren 60. Vi vill nog alla stämma in i den bönen, både för egen del och för Svenska kyrkans och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens - inte minst de sista verserna är väl värda att meditera kring: Bön om räddning För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. Av David, när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, 12000 man. Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred - upprätta oss igen! Du har kommit jorden att bäva och rämna. Hela nu dess sprickor, ty den vacklar. Du har låtit ditt folk uppleva hårda ting, du har givit oss vin att dricka, så att vi raglar. Men åt dem som fruktar dig gav du ett baner att hålla upp för sanningens skull. Sela. För att dina älskade skall räddas, fräls oss med din högra hand och bönhör oss. Gud har talat i sin helgedom: "Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och mäta upp Suckots dal. Gilead är mitt, mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav. Moab är mitt tvättfat, på Edom kastar jag min sko. Bryt ut i jubel över mig, du filisteernas land!" Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom? Har inte du, Gud, förkastat oss, så att du ej mer drar ut med våra härar? Ge oss hjälp mot ovännen, människors hjälp är utan värde. Med Gud kan vi göra mäktiga ting, han skall trampa ner våra fiender.
Och som sagt: 60 är ingen ålder ("även de 60 / är det växt i"), men Stefan får samma hälsning som 100-åringen från Lina Sandell (S:ta Lina säger jag ibland utan påvlig sanktion). I 1986 års psalmbok tillkom många Lina Sandell-psalmer, men denna psalm är faktiskt den enda Sandell-psalm från 1937 års psalmbok som togs bort 1986. Och den var kanske lite lång att sjunga rakt igenom, men den är fantastisk läsning:
Alla Herrens vägar äro godhet, sanning, trofasthet. Även där vi intet veta han vårt bästa vill och vet. [---] Varje skiljeväg i livet har sin löftesstjärna fått: nya plikter, nya strider, men ock ökat nådesmått.
Ber att få gratulera f. stiftsadjunkten och kyrkoherden i Ovansjö Carl Adolf Murray på 100-årsdagen! Då också hans senaste bok "Selma Lagerlöfs papyrus" släpps ut på marknaden! "Hängivenhet till hundra" är verkligen en passande rubrik på GD:s recension.
Även de 20 är det sug i, även de 30 är det sprätt i, även de 40 är det flört i, även de 50 är det skämt i, även de 60 är det växt i, även de 70 är det sprutt i, även de 80 lever man gott i, även de 90 andas man fritt i, men dem som blir 100 får man beundra.
Enligt god tradition kan man på sin födelsedag läsa en psalm ur Psaltaren med samma nummer som födelsedagen. Här alltså Psaltaren 100 (enligt Svenska Folkbibeln):
En tacksägelsepsalm. Höj jubel till HERREN, alla länder! Tjäna HERREN med glädje, kom inför hans ansikte med jubelrop! Besinna att HERREN är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva. Vi är hans folk och får i hans hjord. Gå in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov. Tacka honom, lova hans namn! Ty HERREN är god, hans nåd varar i evighet, hans trofasthet från släkte till släkte.
Vill gärna framföra en hälsning också från "180-åringen" Lina Sandell:
1. Alla Herrens vägar äro godhet, sanning, trofasthet. Även där vi intet veta han vårt bästa vill och vet. Han som räknat våra dagar innan någon kommen var, han som i all nöd och fara oss på starka armar bar, //: o, han vill allt framgent hjälpa som han hittills hulpit har! :// 2. Kasta vi en blick tillbaka på de flydda åren, se, samma kärlek uppenbarad uti både väl och ve, samma kärlek, samma trohet, när den log mot dig och mig, samma kärlek, samma trohet, när i moln den svepte sig, //: när den törnen eller rosor strödde på vår levnadsstig :// 3. Samma kärlek, när den gav oss vad vi högst av allt begärt, liksom när den tog ifrån oss vad oss framför allt var kärt, när i nåd den undanröjde, vad oss än i vägen stod, eller kom vår mun att jubla: Gud mot sina barn är god! //: Ja, i allt vi se beständigt samma nåd och tålamod :// 4. Se vi framåt, samma kärlek oss härefter följa skall, bära oss på herdearmar och bevara oss för fall. Hur vår dag sig än gestaltar, hur all kraft oss än förgår, hur det skiftar under färden och vår strid blir het och svår, //: i Guds trofasthet allena all vår hjälp och välfärd står :// 5. O, så må vi ej förtvivla trots all egen skröplighet; Gud är mäktig, Gud är trofast, må vi ej förgäta det! Ej vår vaksamhet, vår trohet räcker till, allena hans; i vår egen kraft ock ännu aldrig någon seger vanns. //: Han har lovat med oss vara; större trygghet aldrig fanns :// 6. Varje skiljeväg i livet har sin löftesstjärna fått: nya plikter, nya strider, men ock ökat nådesmått. Så var Herrens sätt av ålder, känt av mången Jesu vän, och uti hans vida rike samma sätt ju gäller än. //: Led oss därför, käre Herre, som du vill var dag igen! ://
I torsdags kväll blev jag välkomnad som medlem i EFS Njutånger under en kortare visit på medlemsmötet (hade hand om yngste sonen under övrigas scouting och kunde inte stanna så länge).
I fredags spelade jag på två begravningar och måste hämta barnen på fritids eftersom min fru inte kunde, så det blev ingen medverkan i helgstädningen. En god granne sa så riktigt att jag har så mycket att städa hemma (efter inflyttningen) att jag kunde sköta det istället den här gången.
Och idag söndag är hela församlingens gudstjänst "sammanlyst" till EFS-kyrkan i Njutånger (det jag föredrar att kalla bönhuset), där Bernth Alexandersson predikar och Mats Hylander spelar. Men själv far jag med barnen till Bollnäs, eftersom jag lovat dem det sedan länge (innan jag visst om det här med EFS-gudstjänsten).
Så min insats som medlem av EFS Njutånger har väl inte varit så imponerande hittills direkt. Men jag har i varje fall bokat in "vintring" av Brogården den 5 oktober och räknar med att kunna satsa en heldag där. Så det tar sej kanske. (Ungefär som elden i vedpannan vi har i källaren - nu har vi slagit av elpatronen och ska försöka elda upp den stora vedtrave hyresvärden generöst lämnat åt oss).
Och nu är det i alla fall "lillepåsk". Kring dagens evangelium har Rune Pär Olofsson skrivit den fina dikten "Lasarus är död":
En sparv har fallit ur sin herres händer och sparvens ungar ropar efter bröd. Men Kristus ser det ej. En av hans vänner, hans broder Lasarus är död. Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta och obevekligt hårda ögla åt. Nog känner han hur tungt det blir för Marta - men inte därför faller han i gråt. Han minns de ögonblicken, silvrigt korta, då vart offentligt hölje kläddes av, då kors och törne var i fjärran borta och Gud var fri hos någon han höll av. Han erfar, knivvasst, som för första gången den lott som tillhör den av kvinna född: att du som nyss steg in i fågelsången ligger där plötsligt, tystad och förödd. Om tusen år skall du ur markens matta bli lyftad till det bo du fallit från men det är nu jag ville se dig skratta, för det är nu jag kallas Mänskoson! Är det en frestelse, så vet, Maria, att Mänskosonen ej kan motstå den ty mina händer äger makt att fria ur dödens blinda grepp sin ende vän... - - - O, broder Gud, min hand har varken liv eller fäste i en landfast tro. Fall med din övergivna sparv till marken och göm den mjukt i dina händers bo!
I lumpen hette det "helgtjänst" när man skulle vakta regementet eller vara ute på någon veckoslutsövning så att man inte fick resa hem. Den gångna helgen hade jag "helgtjänst" i kyrkan som kantorsvikarie - och både konfirmandupptakten i Njutånger och sinnesrogudstjänsten i Iggesunds S:ta Maria på kvällen var berörande på många olika sätt. En riktig kyrkhelg. Idag får jag följa med en av prästerna för andakt på två servicehus - och på fredag ska jag spela på två begravningar.
I kväll är det "Språkacafé" för både gamla och nyblivna svenskar här på församlingsgården - det brukar också vara givande även om det inte är en gudstjänst; många deltagare är t.ex. muslimer. Men diakonin ju är också en gudstjänst enligt Jakobs brev...
Jag föreslog på Stefans blogg att han äntligen skulle skriva en debattartikel i asylfrågan tillsammans med Rfsl. Han avvisade inte idén. Hoppas det blir av - vår missionsföreståndare Stefan Holmström får gärna haka på (hittar de en tredje Stefan hos Rfsl att skriva ihop nåt med vore det ju rätt kul ;o).
Genomslaget skulle bli stort (tror jag) till glädje för kristna och/eller homosexuella under avvisningshot. Det är inte rimligt att skicka utsatta grupper tillbaka till Ahmadinejads Iran, där vad som helst kan ske med dem. Och det är inte rimligt att begära att troende och/eller homosexuella bildligt talat ska leva i en garderob eller med förtejpad mun, när man inte begär detsamma av politiskt aktiva, som verkar respekteras på ett helt annat sätt. Regeringens småpartier måste agera mera i dessa frågor.
En annan klassisk text av Rosenius som rör Guds ord och dess bruk kommer här (hämtad ur kalendern Frideborg 1909). Den behandlar även den viktiga frågan om hur vi undviker att bruka Guds ord så att vi blir lika somliga "skriftlärde och fariséer" - vilket alltså på intet sätt är en nödvändig följd av ett flitigt "ordbrukande". Men jag tar åt mej själv. Att bli less på Rosenius´ och just hans sätt att uttrycka sej behöver inte innebära någon själafara (kanske har han tidigare nästan "lästs sönder" i alla möjliga EFS-sammanhang), men blir själva "den nya sången gammal, lång och utsjungen", som Rosenius skriver (inspirerad av en gammal Sions Sång från 1700-talet!), ja, då är det illa.
Och gamle Rosenius är faktiskt ibland märkvärdigt fräsch som "korrektiv" till både urspårad evangeliskhet och populariserad romersk katolicism á la Stinissen m.fl. Det han skriver gäller inte bara EFS igår utan lika mycket EFS idag! Hör här: Anden kommer icke omedelbart och sköter våra
själar, — visst fordras därtill att använda
nådens medel: ordet och sakramenten. Vill du
hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så
gå till ordet, Andens ord; läs det, hör det, skriv det,
tala och sjung det, under bön om Anden, och si, han
skall icke utebliva! Det finnes här och där själar,
som gå och tänka och tänka, ja, sucka och bedja
om Anden och Andens verk, men aldrig få det,
aldrig i sanning och kraft, aldrig komma till någon
tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förbliva
i samma sjukliga arbete, suckan och strävan
beständigt: och se, slutligen upptäcker man, att de
blott arbeta med sig själva, blott tänka och sucka,
men icke öva ordet; — och huru var det då
möjligt, att där skulle bliva något gudomligt och
andligt hos dem? Aposteln säger uttryckligt, att
Anden fås endast »genom trons predikan», trons
hörande. (Gal. 3: 2, 5). Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är
hemligheten av det andliga livets både uppkomst,
näring, tillväxt och bestånd. Om en kristen har
en tro och ett leverne, som är Andens verk och
icke blott naturens, så kommer det icke av hans
stadga och starkhet, att han så kan tro och
leva, utan endast därav att han något flitigare
närer sin själ med det gudomliga ordet.
Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen
uppväxa och det sant andliga utdö. Korteligen: det är endast genom Guds ord, som
Guds Ande blir boende och verkande uti
människan; — och likväl, märk, icke undfå alla, som läsa
Guds ord, ande och liv därav. Tusende bruka ordet,
och det blir ändå ingen ande uti dem. Tusende
skriftlärde och fariseer bland oss bevisa detta. Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets
bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds
hand, om vi skola få dess kraft; fordras att umgås
med ordet med det sinne, som denna erinran borde
verka, ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet
och tro, som passa sig för den helige Gudens
ansikte, när han talar. »Vi äro av oss själva icke
ens skicklige att tänka något, såsom av oss själva» —
— mycket mindre att tro, att vaka, att värdigt
vandra, att bevara ett rätt förstånd av sanningen,
samt dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är
allt förgäves, om icke den helige Ande verkar det. Att besinna och iakttaga sådant vore högst
nödigt för varje kristen, även om vi nu levde i
allsköns frid och rolighet, på det vi icke måtte
med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödigt,
när vi tvärtom leva mitt i det farligaste
fiendeland och i ett ständigt krig. Ja, härtill kommer,
att särskilt denna tiden är en synnerligt
äventyrlig tid, då både onda och goda makter äro i
en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser,
omvändelser och avfall tävla med varandra. Väl
behöves det därför, att vi hava ögonen öppna,
att vi hålla oss tätt till »våra själars herde och
biskop», att vi hålla oss flitigt och strängt vid
ordet — hålla i synnerhet den stora välsignade
grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren,
fast och oförfalskad; att vi äro helt fattiga och
enfaldiga i tron; aldrig låta »den nya sången»
bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi äro
uppriktiga mot oss själva och Herren, rätta alla
våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga
vilja, — och besinna, att Herren är när; att vi mer
och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå
de lönngångar, varigenom den listige fienden söker
fördärva vårt andliga och eviga liv; och äntligen,
att vi ofta bedja, dels enskilt, dels med och för varandra, — och bedja först och sist om den
helige Andes delaktighet. Till sådant förmana oss
Kristus och apostlarna, — och det behöves.
Men den, som till änden förbliver vid ordet
och i Kristi kärlek, han skall varda frälst, han skall
»få livets krona». Gud själv har sagt det!
Jag har ju börjat lägga in Rosenii Dagbetraktelser som separat blogg. Men idag tror jag att han ska få gästblogga här på EFS idag också, den 12 september. Hur står det till med oss i EFS idag när det gäller "ordbruket"? Som missionsföreståndaren bloggade om den 2 september är det en fråga om överlevnad.
OBS: jag undrar inte hur ofta vi läser just Rosenii Dagbetraktelser eller så; det är inte nödvändigt ens för en EFS-are även om betraktelserna hör till Sveriges andliga klassiker och definitivt skulle ha getts ut på Artos om inte EFS- och BV-förlagen gjort det så flitigt. Men låter vi fortfarande "Kristi ord rikligen bo ibland oss"?
Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen? Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus. Men utan detta medlets bruk är det dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft. Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från predikstolen, och bär ingen frukt. Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet, ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in i ordet, att på egen hand begagna det. Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar. Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå dig. Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död, hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?" Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det omöjligt att behålla nådelivet.
Älskade Marcus Birro - vilken viktig krönika! Inte är just alkoholism min svaga sida. Men när jag t.ex. säger taskiga saker åt min fru eller låter egna frustrationer gå ut över mina barn - ibland offentligt och inte sällan inför helg och gudstjänst (varför?) - upplever jag samma sak som du. Och varje gång någon annan gör bort sej till synes värre än jag tänker jag uppriktigt: "There, but for the grace of God and my wife, go I."
Birro skriver så rakt om sitt återfall:
Jag hade kunnat låta bli att skriva detta. Jag hade inte behövt formulera mig runt denna hemska söndag. Men jag gör det ändå. Mest för att jag inte vill ha några hemligheter i mitt liv. Varje vrå som Gud inte lyckas lysa upp samlar likdelar om natten.
Så sant! Men jag medger gärna att jag inte luftat särskilt många av mina svagheter - ja, synder - här på bloggen. Kanske av stolthet. Kanske av blyghet. Kanske för att det finns andra forum (jag biktar mej t.ex. gärna inför präst). Inför Gud är vi i varje fall genomskådade, men vi behöver säga som det är, både inför honom och, tror jag, inför åtminstone någon människa.
En påskvän måste väl gilla att höra om Jesus uppståndelse? Lyssna härtill EFS-aren Stefan Gustavsson.
Vi kan ju inte tala om någon "Enhet i Kristus" denna söndag om vi tror att Jesus - vars uppståndelses dag varje söndag skulle påminna om - har ruttnat i en massgrav för avrättade eller ätits upp av vilda hundar. Och att apostlar och evangelister alltså ljög som en häst travar.
Å saliga stund utan like! Han lever, han lever igen! Han vandrar i segrarens rike, min själ, inte sörjer du än? Ditt hopp att den döde få sköta höll kvar dej i klippgravens lund, //: så fick du den levande möta - å saliga, saliga stund! ://
Från Ungdoms-OAS kommer en video med Nasrin Sjögren, som alla borde se (och höra). Inte bara EFS-are, men även vi. Ett av flera viktiga perspektiv på gårdagens evangelium om den barmhärtige samariern (som hon återberättar i den andra avdelningen). Hennes slutappell är heller inte något som bara kristna ledare behöver lyssna på, utan alla... men visst har präster och andra ledare ett särskilt ansvar att tala ut.
F.ö. är Nasrin, som hon själv påpekar, fullständigt osannolik. Precis som Marcus Birro, som du, käre läsare, som hela vårt fantastiska universum - och som frälsningen.
