Gästblogg (forts).

Påskvänner!

En annan klassisk text av Rosenius som rör Guds ord och dess bruk kommer här (hämtad ur kalendern Frideborg 1909). Den behandlar även den viktiga frågan om hur vi undviker att bruka Guds ord så att vi blir lika somliga "skriftlärde och fariséer" - vilket alltså på intet sätt är en nödvändig följd av ett flitigt "ordbrukande". Men jag tar åt mej själv. Att bli less på Rosenius´ och just hans sätt att uttrycka sej behöver inte innebära någon själafara (kanske har han tidigare nästan "lästs sönder" i alla möjliga EFS-sammanhang), men blir själva "den nya sången gammal, lång och utsjungen", som Rosenius skriver (inspirerad av en gammal Sions Sång från 1700-talet!), ja, då är det illa.

Och gamle Rosenius är faktiskt ibland märkvärdigt fräsch som "korrektiv" till både urspårad evangeliskhet och populariserad romersk katolicism á la Stinissen m.fl. Det han skriver gäller inte bara EFS igår utan lika mycket EFS idag! Hör här:

Anden kommer icke omedelbart och sköter våra själar, — visst fordras därtill att använda nådens medel: ordet och sakramenten. Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord; läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och si, han skall icke utebliva! 

Det finnes här och där själar, som gå och tänka och tänka, ja, sucka och bedja om Anden och Andens verk, men aldrig få det, aldrig i sanning och kraft, aldrig komma till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förbliva i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man, att de blott arbeta med sig själva, blott tänka och sucka, men icke öva ordet; — och huru var det då möjligt, att där skulle bliva något gudomligt och andligt hos dem?
Aposteln säger uttryckligt, att Anden fås endast »genom trons predikan», trons hörande. (Gal. 3: 2, 5). 

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd. Om en kristen har en tro och ett leverne, som är Andens verk och icke blott naturens, så kommer det icke av hans stadga och starkhet, att han så kan tro och leva, utan endast därav att han något flitigare närer sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen uppväxa och det sant andliga utdö. 

Korteligen: det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande uti människan; — och likväl, märk, icke undfå alla, som läsa Guds ord, ande och liv därav. Tusende bruka ordet, och det blir ändå ingen ande uti dem. Tusende skriftlärde och fariseer bland oss bevisa detta. 

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi skola få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka, ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passa sig för den helige Gudens ansikte, när han talar. »Vi äro av oss själva icke ens skicklige att tänka något, såsom av oss själva» — — mycket mindre att tro, att vaka, att värdigt vandra, att bevara ett rätt förstånd av sanningen, samt dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om icke den helige Ande verkar det. 

Att besinna och iakttaga sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi nu levde i allsköns frid och rolighet, på det vi icke måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödigt, när vi tvärtom leva mitt i det farligaste fiendeland och i ett ständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tiden är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter äro i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävla med varandra. 

Väl behöves det därför, att vi hava ögonen öppna, att vi hålla oss tätt till »våra själars herde och biskop», att vi hålla oss flitigt och strängt vid ordet — hålla i synnerhet den stora välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi äro helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta »den nya sången» bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi äro uppriktiga mot oss själva och Herren, rätta alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja, — och besinna, att Herren är när; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker fördärva vårt andliga och eviga liv; och äntligen, att vi ofta bedja, dels enskilt, dels med och för varandra, — och bedja först och sist om den helige Andes delaktighet. 

Till sådant förmana oss Kristus och apostlarna, — och det behöves. Men den, som till änden förbliver vid ordet och i Kristi kärlek, han skall varda frälst, han skall »få livets krona». Gud själv har sagt det!