Rosenius gästbloggar

Här kommer ett aktuellt gästblogginlägg av Carl Olof Rosenius (1816-68):

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom?

Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva  väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.

Nu allt är väl, ja, evigt väl! 
Nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl 
en skänk från himlens höjd 
som mer än tusen världar är: 
Guds egen Son, vår broder kär! 
Nu är jag hjärtligt nöjd. 

Nu skall med allting bliva väl 
trots alla jordens kval 
om mig försmäktar kropp och själ 
i tidens jämmerdal 
har jag på himlens tron en bror 
då blir allt väl – min tröst är stor: 
Jag är av hjärtat nöjd. 

Som barnen hade kött och blod, 
så skulle han det ha. 
Han blev oss lik, fast ren och god, 
en verklig människa. 
Vi hör till samma syskonlag, 
Guds Son är människa som jag! 
Nu är jag hjärtligt nöjd!  

Se, det var evighetens råd, 
försoningsgåtan stor! 
Ack, under utav evig nåd: 
Guds Son blir mänskors bror 
och sina bröders löftesman! 
Uti hans död min synd försvann 
och jag är hjärtligt nöjd. 

Jag är i mig en bunden träl, 
i Kristus är jag fri. 
Min gamle Adam gör min själ 
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mig 
blir människa och offrar sig, 
då är jag hjärtligt nöjd. 

Då vågar jag ej låta bli 
att tro och vara nöjd! 
Då vågar jag ej se förbi 
försoningsvärdets höjd! 
Ty är den stor, min syndaflod, 
långt större Lammets död och blod! 
Jag är av hjärtat nöjd. 

Nu allt var mänska heter, kom 
till denna julfröjd ren! 
Fast icke du är ren och from 
du likaväl är en 
av dem, som Gud till broder fått, 
i himlens arv du har en lott. 
Så var av hjärtat nöjd! 

O, stäm nu in med salig fröjd 
i änglaskarans ord: 
Pris, ära Gud i himlens höjd 
och frid uppå vår jord 
och människorna välbehag! 
Jag sjunger till min sista dag: 
jag är av hjärtat nöjd.