Påskvänner!
Vill gärna så här i fastetid rekommendera Margareta Melins fina lilla psalm "Jag tänker på min Herre", som tonsatts av både Torgny Erséus och Marta Bäckman (Ersmark EFS). Den passar kanske bäst framåt Långfredag - men bör väl då börja övas med barn och andra redan nu.
Martas melodi är bäst - den bakar ihop de tre första och de tre sista av de ursprungliga sex stroferna så att de blir två längre strofer med varsin karaktär. (v. 1 "Jag tänker på min Herre", v. 2 "Jag tänker på dej Herre"). Martas version av Margaretas sång finns i Kyrksång (Verbum 2001) om ni vill börja öva. Den är SÅ bra!!!
Till kommande söndag om Prövningens stund väljer jag psalmerna
Vilken vän vi har i Jesus ("när vi frestas, när vi prövas")
För att du inte tog det gudomliga (lovpsalm)
Han gick in i din kamp på jorden ("han var frestad som du")
Jesus för världen givit sitt liv ("lös mej ur alla frestarens garn")
Hans seger blev din.
Han var frestad som du -
och han älskade dej över allt.
Din kärlek är det största,
det starkaste jag vet,
den bär oss genom döden
till dej i evighet.
fredag 27 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Glad Fasta!
Påskvänner!
...och julen varar väl till påska?
Nej, det var inte sant, nej, det var inte sant, för däremellan kommer fastan! Lite mer om askonsdagen och påskfastans innebörd kan ni läsa här hos Torbjörn Lindahl i Luleå.
En glad och god och välsignad fastetid, då vi något får lätta på packningen, tillönskas er allesammans!
Du som i alltets mitt har ställt
det kors där du ger ut dig själv
har gett oss denna fastetid
till läkedom och ljus och liv.
...och julen varar väl till påska?
Nej, det var inte sant, nej, det var inte sant, för däremellan kommer fastan! Lite mer om askonsdagen och påskfastans innebörd kan ni läsa här hos Torbjörn Lindahl i Luleå.
En glad och god och välsignad fastetid, då vi något får lätta på packningen, tillönskas er allesammans!
Du som i alltets mitt har ställt
det kors där du ger ut dig själv
har gett oss denna fastetid
till läkedom och ljus och liv.
tisdag 24 februari 2009
Nog vore det väl nästan skojigt att vara med?
Påskvänner!
Det här som går av stapeln i Sofia församling 17-19 april 2009 är inga vanliga evangelisk-lutherska kyrkodagar, precis. Borde inte egentligen alla vi EFS-are som tänkt fara på Jesusmanifestationen den 2 maj istället anmäla oss till Sofia församling, kvickt och snabbt så vi tar det mesta av utrymmet, och med gott humör men på blodigt allvar göra grupparbetena på lördag förmiddag lite intressantare och mindre pk-hädiska än arrangörerna tänkt sej? En Jesusmanifestation och missionsinsats så god som någon, kanske?
Observera f.ö. hur patriarkalt själva programbladet ter sej! Och ändå medverkar faktiskt två kvinnliga teologer, Ann-Louise Eriksson och Grete Haugen (från Norge), förutom festhögmässans ledare Caroline Krook. Men den enda kvinna som får en egen bild med på programsidan är samtalsledaren (!) Ami Lönnroth. Hm.
Vi kan med fördel läsa på oxå - litteraturlistan allra sist verkar mycket väckande. Sorgligt med den gamle Littmarck... På nätet finns dessutom John Shelby Spongs hemsida, den på många sätt avslöjande Existentiell tro, samt debatten på Svenska Dagbladets "Synpunkt" som förts mellan Gunnel Wahlström och Kerstin Vinterhed.
Tack till frilansjournalisten Gunnel W. för att du sa ifrån när många män - förutom Stanley Sjöberg då - höll mun! Även om jag faktiskt misstänker att den Nathan Söderblom du nämner som ekumenikens fader har en dryg del av skulden till att ett möte som det i Sofia kyrka kan hållas idag. Jag är i varje fall glad att läsardrottningen Sofia som givit namn åt kyrkan slipper höra eländet - men som sagt: borde vi inte egentligen anmäla oss ett helt gäng?
Du är vår Far, Gud, och vi älskar dig.
Vi lyfter upp ditt namn på jorden.
Låt ditt rike nu bli synligt i vår lovsång
och dina mäktiga ord ibland oss bo.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som var och är och som skall komma.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som råder i evighet.
De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli en evig nådastol/ett fäste för vår tro.
Pris dig, Guds Lamm, som världens synd borttager,
som med ditt blod så dyrt själv köpte mig
och mig var dag med detta blod rentvager,
lov, ära, tack och pris ske evigt dig!
Drottning Sofia (Sophie) 1882
Det här som går av stapeln i Sofia församling 17-19 april 2009 är inga vanliga evangelisk-lutherska kyrkodagar, precis. Borde inte egentligen alla vi EFS-are som tänkt fara på Jesusmanifestationen den 2 maj istället anmäla oss till Sofia församling, kvickt och snabbt så vi tar det mesta av utrymmet, och med gott humör men på blodigt allvar göra grupparbetena på lördag förmiddag lite intressantare och mindre pk-hädiska än arrangörerna tänkt sej? En Jesusmanifestation och missionsinsats så god som någon, kanske?
Observera f.ö. hur patriarkalt själva programbladet ter sej! Och ändå medverkar faktiskt två kvinnliga teologer, Ann-Louise Eriksson och Grete Haugen (från Norge), förutom festhögmässans ledare Caroline Krook. Men den enda kvinna som får en egen bild med på programsidan är samtalsledaren (!) Ami Lönnroth. Hm.
Vi kan med fördel läsa på oxå - litteraturlistan allra sist verkar mycket väckande. Sorgligt med den gamle Littmarck... På nätet finns dessutom John Shelby Spongs hemsida, den på många sätt avslöjande Existentiell tro, samt debatten på Svenska Dagbladets "Synpunkt" som förts mellan Gunnel Wahlström och Kerstin Vinterhed.
Tack till frilansjournalisten Gunnel W. för att du sa ifrån när många män - förutom Stanley Sjöberg då - höll mun! Även om jag faktiskt misstänker att den Nathan Söderblom du nämner som ekumenikens fader har en dryg del av skulden till att ett möte som det i Sofia kyrka kan hållas idag. Jag är i varje fall glad att läsardrottningen Sofia som givit namn åt kyrkan slipper höra eländet - men som sagt: borde vi inte egentligen anmäla oss ett helt gäng?
Du är vår Far, Gud, och vi älskar dig.
Vi lyfter upp ditt namn på jorden.
Låt ditt rike nu bli synligt i vår lovsång
och dina mäktiga ord ibland oss bo.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som var och är och som skall komma.
Ära vare Gud, den Allsmäktige,
som råder i evighet.
De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli en evig nådastol/ett fäste för vår tro.
Pris dig, Guds Lamm, som världens synd borttager,
som med ditt blod så dyrt själv köpte mig
och mig var dag med detta blod rentvager,
lov, ära, tack och pris ske evigt dig!
Drottning Sofia (Sophie) 1882
Glad Fettisdag!
Påskvänner!
Nu är det Nordens karneval (=farväl, kött!). Fastlagens sista frossardag. Alla fastlagsbullar ska förtäras, och givetvis äter vi massor av fläsk - med bruna bönor eller med potatis och löksås - till middag. Då måste man så klart också fara ut i backarna på skidor och kälke, för att förbränna fettisdagsfettet. Vi har - så lämpligt! - sportlov just nu, men jag vill annars återinföra den gamla traditionen att skoleleverna har hel eller halv friluftsdag på fettisdag (åtminstone efter lunch). Är det karneval så är det! :o)
Och i morgon är det Askonsdag på temat Bön och fasta. Vi har så klart vår evangeliska frihet, men vore det inte värt, också för oss lågkyrkliga EFS-are, att göra som de romerska katolikerna och börja fira denna dag med just Bön och fasta? Jag tänker på jesusorden: "Detta slag kan inte drivas ut med annat än bön och fasta."
Bered ett rum, en rymd för dig
i vår församling och vårt liv.
Bered oss nu i fastans tid
att Kristi påsk vår påsk kan bli.
Nu är det Nordens karneval (=farväl, kött!). Fastlagens sista frossardag. Alla fastlagsbullar ska förtäras, och givetvis äter vi massor av fläsk - med bruna bönor eller med potatis och löksås - till middag. Då måste man så klart också fara ut i backarna på skidor och kälke, för att förbränna fettisdagsfettet. Vi har - så lämpligt! - sportlov just nu, men jag vill annars återinföra den gamla traditionen att skoleleverna har hel eller halv friluftsdag på fettisdag (åtminstone efter lunch). Är det karneval så är det! :o)
Och i morgon är det Askonsdag på temat Bön och fasta. Vi har så klart vår evangeliska frihet, men vore det inte värt, också för oss lågkyrkliga EFS-are, att göra som de romerska katolikerna och börja fira denna dag med just Bön och fasta? Jag tänker på jesusorden: "Detta slag kan inte drivas ut med annat än bön och fasta."
Bered ett rum, en rymd för dig
i vår församling och vårt liv.
Bered oss nu i fastans tid
att Kristi påsk vår påsk kan bli.
måndag 23 februari 2009
Bevara vad som anförtrotts dej
Påskvänner!
Är inte orden i 2 Petrusbrevet 3:10-18 en god och uppmuntrande påminnelse för oss kristna idag? Och är inte orden i 1 Tim. 6:20 skrivna för fler än Timoteus:
O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott. Och vänd dig bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som kommer från den falskeligen s. k. kunskapen, som några påstår sig äga, varför de också har farit vilse i fråga om tron.
Nåd vare med eder.
Det här handlar inte om konservatism. Det handlar om vad som anständigtvis kan kallas kristendom. Sedan får det förpackas och distribueras nästan hur kulturanpassat som helst - låt oss inbjuda sökare till föreläsningar och samtal precis som Hans Ulfvebrand i Sofia kyrka. Men det måste vara mat som serveras - inte gift.
Tack o Jesus, för det rika bordet
som din kärlek dukar upp för oss!
Tack o Jesus, för det fasta ordet,
det som aldrig, aldrig skall förgås.
Sänd oss också nu din helge Ande,
som oss leder i all sanning här,
och låt Satan ej sitt ogräs blanda
i den säd som bland oss utsådd är.
Är inte orden i 2 Petrusbrevet 3:10-18 en god och uppmuntrande påminnelse för oss kristna idag? Och är inte orden i 1 Tim. 6:20 skrivna för fler än Timoteus:
O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott. Och vänd dig bort ifrån de oandliga, tomma ord och gensägelser som kommer från den falskeligen s. k. kunskapen, som några påstår sig äga, varför de också har farit vilse i fråga om tron.
Nåd vare med eder.
Det här handlar inte om konservatism. Det handlar om vad som anständigtvis kan kallas kristendom. Sedan får det förpackas och distribueras nästan hur kulturanpassat som helst - låt oss inbjuda sökare till föreläsningar och samtal precis som Hans Ulfvebrand i Sofia kyrka. Men det måste vara mat som serveras - inte gift.
Tack o Jesus, för det rika bordet
som din kärlek dukar upp för oss!
Tack o Jesus, för det fasta ordet,
det som aldrig, aldrig skall förgås.
Sänd oss också nu din helge Ande,
som oss leder i all sanning här,
och låt Satan ej sitt ogräs blanda
i den säd som bland oss utsådd är.
En ny kristendom och ett nytt evangelium
3 januari 2006
ATT SE KRISTENDOMEN UTVECKLAS I SKANDINAVIEN
I en av sina mer begåvade beskrivningar av mej sa de att jag var "en varg i ulvakläder!" Den kyrkliga pressen fylldes med protestbrev. När Oslo universitet inbjöd mej att tala där, började denna grupp en kampanj för att övertyga universitetet om att jag inte var "akademiskt kvalificerad". Universitetets inbjudan uppsköts tillfälligt medan saken undersöktes. Jag måste erkänna att jag inte har någon önskan att tala där jag inte är välkommen, men jag bidade min tid och besvarade tålmodigt universitetets frågor.
Jag har mottagit sex hedersdoktorat från väletablerade universitet. Jag har varit vid fakulteten på "The Graduate School of Theology" i Berkeley, Kalifornien, vid sju olika tillfällen, med som regel den största åhörarskaran av alla. Jag har utsett sitt "Quatercentenary Scholar" vid Emmanuel College i Cambridges universitet, och arbetat där en termin som hedersföreläsare, en möjlighet som inte erbjuds många. Jag har varit "Scholar in residens" vid Christ Church College i Oxfords universitet och har hållit offentliga föreläsningar där. År 2000 utnämndes jag till "William Belden Noble lecturer" vid Harvarduniversitetet, ett lektorskap som kräver publicering av de föreläsningar som ges, ett krav som jag levde upp till. Jag har också undervisat vid "Harvard Divinity School" samt vid "University of the Pacific" i Stockton, Kalifornien, lika väl som jag varit gästföreläsare vid universitet runt om i Amerika, Kanada, England, Australien, Nya Zeeland och Thailand. Jag är författare eller med-författare till 21 böcker som har sålt i över en miljon exemplar och som har blivit översatta till nästan varje språk i Europa plus koreanska och arabiska.
När universitetet försågs med dessa svar, förnyades inbjudan - med ursäkter. En middag gavs till vår ära kvällen före föreläsningen hemma hos en av Oslo universitets främsta teologer. Middagsgäster var bl.a. medlemmarna i två andra teologiska fakulteter, en medlem i musikaliska fakulteten som är en av Norges mest kända kompositörer, och två livliga studenter. Det var en otroligt rik och minnesvärd kväll.
Den här kontroversen lyckades ge mitt besök massiv publicitet över hela landet, med resultat att detta seminarium i Pauluskirken i Oslo attraherade fyra gånger det förväntade åhörarantalet. Människor som sedan länge givit upp beträffande kyrkan, visade sej i förvånande stort antal. De hörde saker som lyfte ut bibeln från "antingen Guds bokstavliga ord eller helt värdelös"-valet som så ofta erbjudits människor som det enda alternativet. Norges djupt dolda liberala prästerskap vågade komma fram från sina gömställen och göra anspråk på sitt arv och sin identitet mitt i dagsljuset. En av dem, som tidigare i sin karriär blivit anklagad för villolära och förflyttad från den församling han betjänade, assisterade vid gudstjänsten som avslutade seminariet. Han strålade med ett nytt självförtroende vid insikten om att han inte längre var ensam. Han har nyligen publicerat en bok som jag hoppas blir läst, eftersom han försöker bli en gajd för "de troende i exil" bland den norska publiken, de som söker vara kristna med integritet i det tjugoförsta seklet.
Den pastor som först utfärdade den norska inbjudningen var Grete Hauge, en livlig kvinna med ett modigt hjärta och ett smittande skratt. Hon hade tillsammans med två ovanliga lekmän, Jane Robertson och Else Margarethe Stromay, varit närvarande vid en konferens jag ledde i Sverige ett år tidigare och återvänt som "de subversiva tre". Under ett år organiserade och befrämjade de mitt kommande besök, skaffade finansiellt stöd och attraherade människor som sällan går i kyrkan. Innan jag lämnade Norge, bad mej två norska förläggare om rätten att översätta och publicera mina böcker på norska. Jag förde dem samman med Harper/Collins som har hand om sådana saker, men det var betecknande för den respons jag fick.
Sedan for vi till Rättvik i Sverige till en magnifik konferensanläggning som drivs av den Svenska lutherska kyrkan. Detta var en konferens med helpension där jag höll sex föreläsningar, var och en följd av en frågestund på minst en timme. Varje måltid och fikapaus blev ett nytt seminarium, vilket gjorde alltsammans till intensivt koncentrerade fyra dagar. Detta var mitt tredje besök vid detta center, och jag var tillfredsställd av det faktum att en ansenlig mängd av deltagarna var präster eller prästkandidater.
Den Svenska kyrkan har alltid imponerat på mej. Dess högsta ledarskap är djärvt, välinformerat och villigt att leda. Dessa kvaliteter säger mycket om den kyrka som väljer ledarskapet. Två av kyrkans biskopar, K G Hammar, den nyligen avgångne ärkebiskopen, och Claes-Bertil Ytterberg, biskopen av Västerås, är bland de finaste kyrkoledare jag någonsin har mött. Prästerskapet i nästa generation, som Sven Hillert, ledare för pastoralinstitutet, Tina Johansson, professor i homiletik, John Linman som nu är på missionsuppdrag i Mocambique, Annette Alfredsson, en ungdomsledare med överlägsen skicklighet och Nils Åberg, den nuvarande direktorn för programmen vid Rättviks Stiftsgård, visade att deras kyrka har en strålande framtid.
Sedan for vi till Stockholm där jag hade privilegiet att vara gäst hos biskopen av Stockholm, Caroline Krook, och hennes stab med omkring 20 personer, med domprosten, biskopens kaplan, komministrarna och kanslichefen. Vi var tillsammans omkring 90 minuter och diskuterade de frågor som möter kyrkan i vår tid. Jag lämnade sammankomsten djupt imponerad av både biskopen och hela gruppen av ledare. När jag tog avsked, försäkrade biskop Krook mej att jag var välkommen till hennes stift när som helst. Det var en underbar och mycket uppskattad stund.
Den kvällen höll jag en välbesökt offentlig föreläsning i Sofia kyrka nere på stan. Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige. Han avslutade kvällen genom att läsa ett poem som skrivits av en annan svensk luthersk präst, Tore Littmarck, efter att han besökt en konferens med mej tre år tidigare. På något sätt gav mina ord honom inspiration att skriva ner dessa rader som rörde mej djupt:
Våga fråga, våga testa,
våga söka, söka fritt,
Gud är redan i din fråga,
Gud har dej i sinnet sitt.
Våga fråga, våga tvivla,
våga ta den stig du vill.
Gud är redan djupt inom dej,
mera än du känner till.
Våga fråga, våga neka
till de alltför enkla svar.
Våga vänta, våga vackla,
Gud står vid din sida kvar.
Våga fråga, utan rädsla,
Gud ska ändå tro på dej.
Livet i dej är Guds avsikt,
i hans blick allt hämtar sej.
Våga fråga, tvivla, undra,
du är älskad, Gud är god.
Du är efterlängtad, upptäckt,
fri att leva, fri att tro.
(även denna psalm är skriven på engelska och alltså översatt av mej. Övers. anm)
Jag lever för att upptäcka präster som Tore Littmarck.
Mitt nästa åtagande var vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Jag var en hel förmiddag från 9 - 12.30 tillsammans med 30 prästkandidater i slutfasen av sina förberedelser inför prästvigningen följande juni. De utgjorde en attraktiv, lysande grupp av unga vuxna, som var ivriga att lära och gav mycket stark respons. Jag höll två föreläsningar och svarade på deras frågor. Jag tog dem så djupt jag kunde in i evangelierna i allmänhet och underberättelserna i synnerhet. Jag hade en känsla av att om denna grupp representerade framtidens svenska prästerskap, så faller ingenting utanför möjligheternas ram.
Jag avslutade min resa med en offentlig föreläsning i en reformert kyrka nere på stan i Uppsala (Uppsala Missionskyrka, övers. anm.). Det ämne som satts ut - "Vad finns kvar av kristendomen?" - återspeglade oron hos två pensionerade pastorer. Hindrad av en rubrik som gjorde en på dåligt humör, bestämde jag mej för att slå fast dimensionerna av det problem som traditionellt troende har i vår postmoderna värld, genom att följa den intellektuella revolutionen från Kopernikus till Einstein som har skapat den värld som kyrkan måste engagera. Jag ville visa varför kristenhetens energi inte ska slösas på att stå emot ny kunskap av fruktan för att den kan hota människors gudsförståelse. Intelligent design är en av de mer uppenbara aspekterna av denna defaitistiska attityd. Jag är djupt övertygad om att om Gud måste försvaras mot ny kunskap från vilken källa det vara månde, så har Gud redan dött.
Jag har ingen uppfattning om responsen på denna föreläsning, trots att lyssnarna var uppmärksamma och de följande frågorna bra. Men en av de pensionerade pastorerna gick till mikrofonen och sa att han hade fem frågor. Kvällens regler tillät bara en fråga, så han rullade in åtskilliga frågor i en enda. Han var fortfarande instängd i Karl Barths neo-ortodoxi (KB var en stor kristen ledare under mellankrigstiden). Emellertid, medan världen har rört sej långt utöver Barth, hade denne pastor inte gjort det och verkade tro att hans värld höll på att kollapsa. Jag önskar att jag hade haft förmågan att förflytta honom från desperationen i frågan "Vad är kvar?" till ett festligt firande av den vision av kristen framtid som jag tror är ljus och spännande - men det kräver av honom att han är villig att ställa de moderna frågorna.
Kvällens ljuspunkt var för mej värdkyrkans pastor, Per Duregård, vars framtidsvision var klar. Han kommer att bli en del av utvecklandet av en ny kristendom i Sverige. Jag gladde mej åt att möta denna besläktade själ, ordinerad för bara fem år sedan efter en lärarkarriär. Jag hoppas att våra vägar möts igen.
Det finns nytt liv i den skandinaviska kristenheten, väletablerat i Sverige, alldeles nyss påbörjat i Norge. Båda nationerna uppmuntrade mej enormt.
John Shelby Spong
Jag är medveten om att jag bryter mot allt vad upphovsrätt heter när jag utan tillstånd publicerar denna översättning på nätet. Men eftersom landets biskopar och journalister inte har gjort sitt jobb, anser jag det nödvändigt att alla, även de som inte behärskar engelska, får en bild av vad som händer nu i vår kyrka. Den enda rättvisande reaktionen på Spongs teologi är, anser jag, denna. Anders Sjöbergs reaktion är i princip riktig, men uttrycken för svaga. För att inte tala om Martin Lönnebos försiktiga kritik att Spong inte gör full rättvisa åt Gud som Person, eller hur den gamle gode mannen nu sa. "Vidrig smörja", "Satans djupheter" och Paulus´ ordval i Galaterbrevet 1 är de adekvata begreppen här, om vi alla ska förstå att det nu inte bara rör sej om en teologisk kontrovers bland andra, utan om en strid på liv och död. En sak är om nykristna som Ingela Agardh - Gud välsigne henne! - är oklara och grumliga, ja rent av slår fast att de inte kan tro att Jesus offrades för deras synders skull (det skulle ju göra tacksamhetsskulden olidligt stor, som Ingela skrev i sin bok Den största nyheten). Det är oroande i sej men kan hänföras till "de okunnighetens tider, med vilka Gud har födrag." Men när ledande teologer förnekar inkarnationen, försoningen, uppståndelsen - då blir frågan från Uppsala domkyrka relevant: "Vad finns kvar av kristendomen"? Och svaret blir förstås: Knappast något. Övers. anm.
Ny anm. av övers: Ur kommentarsdelen klipper jag (26/2) in följande viktiga kompletteringar även här (men läs gärna de andras inlägg med respons på min text):
Spongs beröm till bl.a. Duregård, Hammar, Hillert, Krook, Littmarck, Ytterberg m.fl. utgör [...] i mina ögon något av en ideologisk "dödskyss". Fast man bör givetvis vara lite källkritisk. Det är förstås möjligt att Spong övertolkat responsen, och att några till intet förpliktigande artigheter av Spong felaktigt upplevts som medhåll. Jag hoppas ju att det är så.
Men i det här fallet är frånvaron av tydligt avståndstagande nästan lika komprometterande som öppet instämmande. De återkommande inbjudningarna till John Shelby Spong, hans möjligheter att "missionera" i vårt land och vår kyrka, är ju varken mer eller mindre än katastrofala (se 2 Joh.v. 9-11). Han bjuds ju inte in för att debattera med Caroline Krook eller Stefan Gustavsson - vilket ju kunnat bli intressant - han bjuds ju in och hälsas som biskop, som broder i tron.
Hur KAN präster och pastorer, och kristna journalister, och framför allt ÖVRIGA BISKOPAR, ha undgått att se och offentligt proklamera att Spongs teologi är något helt annat än kristen tro? Just den text jag översatte definierar visserligen inte "den nya kristendomen" närmare och kan därför te sej relativt oförarglig (Tore Littmarcks dikt vore ju t.ex. i andra sammanhang fullt acceptabel - det är bara i Spong-kontexten den blir rent av förfärande). Men länkar som t.ex. www.johnshelbyspong.com och boken "En ny kristendom för en ny värld" visar alldeles tillräckligt tydligt hur fasansfullt motkristen Spongs linje är.
ATT SE KRISTENDOMEN UTVECKLAS I SKANDINAVIEN
Under början av den här vintern reste min fru och jag till Skandinavien för 16 föreläsningar, 5 presskonferenser och talrika samtal. Jag återvände med en djupare känsla för var kristendomen finns, åtminstone i Norge och Sverige. Det var både avslöjande och hoppfullt.
Resan började i slutet av november med ett seminarium på 4 sessioner i Oslo, Norge, där den största kyrkan är en reformerad kyrka i luthersk tradition. När mitt besök först annonserades i den kyrkliga pressen vrålade denna kyrkas konservativa evangelikala delar i protest. Innehållet i deras rädsla bestod bl.a. i den åtminstone i mina ögon märkliga anklagelsen, att denne man som i 24 år tjänat som biskop och i 21 år som präst i sin egen kyrka i realiteten inte trodde på Gud och inte var kristen, åtminstone som de definierade ordet kristen. Jag undrade vad de trodde att skälen var till att jag strävade efter eller tjänade i en prästkarriär.I en av sina mer begåvade beskrivningar av mej sa de att jag var "en varg i ulvakläder!" Den kyrkliga pressen fylldes med protestbrev. När Oslo universitet inbjöd mej att tala där, började denna grupp en kampanj för att övertyga universitetet om att jag inte var "akademiskt kvalificerad". Universitetets inbjudan uppsköts tillfälligt medan saken undersöktes. Jag måste erkänna att jag inte har någon önskan att tala där jag inte är välkommen, men jag bidade min tid och besvarade tålmodigt universitetets frågor.
Jag har mottagit sex hedersdoktorat från väletablerade universitet. Jag har varit vid fakulteten på "The Graduate School of Theology" i Berkeley, Kalifornien, vid sju olika tillfällen, med som regel den största åhörarskaran av alla. Jag har utsett sitt "Quatercentenary Scholar" vid Emmanuel College i Cambridges universitet, och arbetat där en termin som hedersföreläsare, en möjlighet som inte erbjuds många. Jag har varit "Scholar in residens" vid Christ Church College i Oxfords universitet och har hållit offentliga föreläsningar där. År 2000 utnämndes jag till "William Belden Noble lecturer" vid Harvarduniversitetet, ett lektorskap som kräver publicering av de föreläsningar som ges, ett krav som jag levde upp till. Jag har också undervisat vid "Harvard Divinity School" samt vid "University of the Pacific" i Stockton, Kalifornien, lika väl som jag varit gästföreläsare vid universitet runt om i Amerika, Kanada, England, Australien, Nya Zeeland och Thailand. Jag är författare eller med-författare till 21 böcker som har sålt i över en miljon exemplar och som har blivit översatta till nästan varje språk i Europa plus koreanska och arabiska.
När universitetet försågs med dessa svar, förnyades inbjudan - med ursäkter. En middag gavs till vår ära kvällen före föreläsningen hemma hos en av Oslo universitets främsta teologer. Middagsgäster var bl.a. medlemmarna i två andra teologiska fakulteter, en medlem i musikaliska fakulteten som är en av Norges mest kända kompositörer, och två livliga studenter. Det var en otroligt rik och minnesvärd kväll.
Den här kontroversen lyckades ge mitt besök massiv publicitet över hela landet, med resultat att detta seminarium i Pauluskirken i Oslo attraherade fyra gånger det förväntade åhörarantalet. Människor som sedan länge givit upp beträffande kyrkan, visade sej i förvånande stort antal. De hörde saker som lyfte ut bibeln från "antingen Guds bokstavliga ord eller helt värdelös"-valet som så ofta erbjudits människor som det enda alternativet. Norges djupt dolda liberala prästerskap vågade komma fram från sina gömställen och göra anspråk på sitt arv och sin identitet mitt i dagsljuset. En av dem, som tidigare i sin karriär blivit anklagad för villolära och förflyttad från den församling han betjänade, assisterade vid gudstjänsten som avslutade seminariet. Han strålade med ett nytt självförtroende vid insikten om att han inte längre var ensam. Han har nyligen publicerat en bok som jag hoppas blir läst, eftersom han försöker bli en gajd för "de troende i exil" bland den norska publiken, de som söker vara kristna med integritet i det tjugoförsta seklet.
Den pastor som först utfärdade den norska inbjudningen var Grete Hauge, en livlig kvinna med ett modigt hjärta och ett smittande skratt. Hon hade tillsammans med två ovanliga lekmän, Jane Robertson och Else Margarethe Stromay, varit närvarande vid en konferens jag ledde i Sverige ett år tidigare och återvänt som "de subversiva tre". Under ett år organiserade och befrämjade de mitt kommande besök, skaffade finansiellt stöd och attraherade människor som sällan går i kyrkan. Innan jag lämnade Norge, bad mej två norska förläggare om rätten att översätta och publicera mina böcker på norska. Jag förde dem samman med Harper/Collins som har hand om sådana saker, men det var betecknande för den respons jag fick.
Sedan for vi till Rättvik i Sverige till en magnifik konferensanläggning som drivs av den Svenska lutherska kyrkan. Detta var en konferens med helpension där jag höll sex föreläsningar, var och en följd av en frågestund på minst en timme. Varje måltid och fikapaus blev ett nytt seminarium, vilket gjorde alltsammans till intensivt koncentrerade fyra dagar. Detta var mitt tredje besök vid detta center, och jag var tillfredsställd av det faktum att en ansenlig mängd av deltagarna var präster eller prästkandidater.
Den Svenska kyrkan har alltid imponerat på mej. Dess högsta ledarskap är djärvt, välinformerat och villigt att leda. Dessa kvaliteter säger mycket om den kyrka som väljer ledarskapet. Två av kyrkans biskopar, K G Hammar, den nyligen avgångne ärkebiskopen, och Claes-Bertil Ytterberg, biskopen av Västerås, är bland de finaste kyrkoledare jag någonsin har mött. Prästerskapet i nästa generation, som Sven Hillert, ledare för pastoralinstitutet, Tina Johansson, professor i homiletik, John Linman som nu är på missionsuppdrag i Mocambique, Annette Alfredsson, en ungdomsledare med överlägsen skicklighet och Nils Åberg, den nuvarande direktorn för programmen vid Rättviks Stiftsgård, visade att deras kyrka har en strålande framtid.
Sedan for vi till Stockholm där jag hade privilegiet att vara gäst hos biskopen av Stockholm, Caroline Krook, och hennes stab med omkring 20 personer, med domprosten, biskopens kaplan, komministrarna och kanslichefen. Vi var tillsammans omkring 90 minuter och diskuterade de frågor som möter kyrkan i vår tid. Jag lämnade sammankomsten djupt imponerad av både biskopen och hela gruppen av ledare. När jag tog avsked, försäkrade biskop Krook mej att jag var välkommen till hennes stift när som helst. Det var en underbar och mycket uppskattad stund.
Den kvällen höll jag en välbesökt offentlig föreläsning i Sofia kyrka nere på stan. Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige. Han avslutade kvällen genom att läsa ett poem som skrivits av en annan svensk luthersk präst, Tore Littmarck, efter att han besökt en konferens med mej tre år tidigare. På något sätt gav mina ord honom inspiration att skriva ner dessa rader som rörde mej djupt:
Våga fråga, våga testa,
våga söka, söka fritt,
Gud är redan i din fråga,
Gud har dej i sinnet sitt.
Våga fråga, våga tvivla,
våga ta den stig du vill.
Gud är redan djupt inom dej,
mera än du känner till.
Våga fråga, våga neka
till de alltför enkla svar.
Våga vänta, våga vackla,
Gud står vid din sida kvar.
Våga fråga, utan rädsla,
Gud ska ändå tro på dej.
Livet i dej är Guds avsikt,
i hans blick allt hämtar sej.
Våga fråga, tvivla, undra,
du är älskad, Gud är god.
Du är efterlängtad, upptäckt,
fri att leva, fri att tro.
(även denna psalm är skriven på engelska och alltså översatt av mej. Övers. anm)
Jag lever för att upptäcka präster som Tore Littmarck.
Mitt nästa åtagande var vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Jag var en hel förmiddag från 9 - 12.30 tillsammans med 30 prästkandidater i slutfasen av sina förberedelser inför prästvigningen följande juni. De utgjorde en attraktiv, lysande grupp av unga vuxna, som var ivriga att lära och gav mycket stark respons. Jag höll två föreläsningar och svarade på deras frågor. Jag tog dem så djupt jag kunde in i evangelierna i allmänhet och underberättelserna i synnerhet. Jag hade en känsla av att om denna grupp representerade framtidens svenska prästerskap, så faller ingenting utanför möjligheternas ram.
Jag avslutade min resa med en offentlig föreläsning i en reformert kyrka nere på stan i Uppsala (Uppsala Missionskyrka, övers. anm.). Det ämne som satts ut - "Vad finns kvar av kristendomen?" - återspeglade oron hos två pensionerade pastorer. Hindrad av en rubrik som gjorde en på dåligt humör, bestämde jag mej för att slå fast dimensionerna av det problem som traditionellt troende har i vår postmoderna värld, genom att följa den intellektuella revolutionen från Kopernikus till Einstein som har skapat den värld som kyrkan måste engagera. Jag ville visa varför kristenhetens energi inte ska slösas på att stå emot ny kunskap av fruktan för att den kan hota människors gudsförståelse. Intelligent design är en av de mer uppenbara aspekterna av denna defaitistiska attityd. Jag är djupt övertygad om att om Gud måste försvaras mot ny kunskap från vilken källa det vara månde, så har Gud redan dött.
Jag har ingen uppfattning om responsen på denna föreläsning, trots att lyssnarna var uppmärksamma och de följande frågorna bra. Men en av de pensionerade pastorerna gick till mikrofonen och sa att han hade fem frågor. Kvällens regler tillät bara en fråga, så han rullade in åtskilliga frågor i en enda. Han var fortfarande instängd i Karl Barths neo-ortodoxi (KB var en stor kristen ledare under mellankrigstiden). Emellertid, medan världen har rört sej långt utöver Barth, hade denne pastor inte gjort det och verkade tro att hans värld höll på att kollapsa. Jag önskar att jag hade haft förmågan att förflytta honom från desperationen i frågan "Vad är kvar?" till ett festligt firande av den vision av kristen framtid som jag tror är ljus och spännande - men det kräver av honom att han är villig att ställa de moderna frågorna.
Kvällens ljuspunkt var för mej värdkyrkans pastor, Per Duregård, vars framtidsvision var klar. Han kommer att bli en del av utvecklandet av en ny kristendom i Sverige. Jag gladde mej åt att möta denna besläktade själ, ordinerad för bara fem år sedan efter en lärarkarriär. Jag hoppas att våra vägar möts igen.
Det finns nytt liv i den skandinaviska kristenheten, väletablerat i Sverige, alldeles nyss påbörjat i Norge. Båda nationerna uppmuntrade mej enormt.
John Shelby Spong
Jag är medveten om att jag bryter mot allt vad upphovsrätt heter när jag utan tillstånd publicerar denna översättning på nätet. Men eftersom landets biskopar och journalister inte har gjort sitt jobb, anser jag det nödvändigt att alla, även de som inte behärskar engelska, får en bild av vad som händer nu i vår kyrka. Den enda rättvisande reaktionen på Spongs teologi är, anser jag, denna. Anders Sjöbergs reaktion är i princip riktig, men uttrycken för svaga. För att inte tala om Martin Lönnebos försiktiga kritik att Spong inte gör full rättvisa åt Gud som Person, eller hur den gamle gode mannen nu sa. "Vidrig smörja", "Satans djupheter" och Paulus´ ordval i Galaterbrevet 1 är de adekvata begreppen här, om vi alla ska förstå att det nu inte bara rör sej om en teologisk kontrovers bland andra, utan om en strid på liv och död. En sak är om nykristna som Ingela Agardh - Gud välsigne henne! - är oklara och grumliga, ja rent av slår fast att de inte kan tro att Jesus offrades för deras synders skull (det skulle ju göra tacksamhetsskulden olidligt stor, som Ingela skrev i sin bok Den största nyheten). Det är oroande i sej men kan hänföras till "de okunnighetens tider, med vilka Gud har födrag." Men när ledande teologer förnekar inkarnationen, försoningen, uppståndelsen - då blir frågan från Uppsala domkyrka relevant: "Vad finns kvar av kristendomen"? Och svaret blir förstås: Knappast något. Övers. anm.
Ny anm. av övers: Ur kommentarsdelen klipper jag (26/2) in följande viktiga kompletteringar även här (men läs gärna de andras inlägg med respons på min text):
Spongs beröm till bl.a. Duregård, Hammar, Hillert, Krook, Littmarck, Ytterberg m.fl. utgör [...] i mina ögon något av en ideologisk "dödskyss". Fast man bör givetvis vara lite källkritisk. Det är förstås möjligt att Spong övertolkat responsen, och att några till intet förpliktigande artigheter av Spong felaktigt upplevts som medhåll. Jag hoppas ju att det är så.
Men i det här fallet är frånvaron av tydligt avståndstagande nästan lika komprometterande som öppet instämmande. De återkommande inbjudningarna till John Shelby Spong, hans möjligheter att "missionera" i vårt land och vår kyrka, är ju varken mer eller mindre än katastrofala (se 2 Joh.v. 9-11). Han bjuds ju inte in för att debattera med Caroline Krook eller Stefan Gustavsson - vilket ju kunnat bli intressant - han bjuds ju in och hälsas som biskop, som broder i tron.
Hur KAN präster och pastorer, och kristna journalister, och framför allt ÖVRIGA BISKOPAR, ha undgått att se och offentligt proklamera att Spongs teologi är något helt annat än kristen tro? Just den text jag översatte definierar visserligen inte "den nya kristendomen" närmare och kan därför te sej relativt oförarglig (Tore Littmarcks dikt vore ju t.ex. i andra sammanhang fullt acceptabel - det är bara i Spong-kontexten den blir rent av förfärande). Men länkar som t.ex. www.johnshelbyspong.com och boken "En ny kristendom för en ny värld" visar alldeles tillräckligt tydligt hur fasansfullt motkristen Spongs linje är.
Vem är det som inte har gjort sitt jobb?
Påskvänner!
Jag är alldeles matt. Dels till följd av en sen förkylning, dels till följd av en insikt som allt mer börjar gå upp för mej och som gör mej alldeles knäsvag.
Svenska kyrkans ledning är inte kristen annat än till namnet.
Jag är med i en kyrka som John Shelby Spong och hans lärjungar håller på att erövra.
Jag är med i en kyrka där ledande personer antingen tror som Spong eller försvarar dem som tror som Spong och deras rätt att fortsätta undergräva den kristna tron.
Jag är med i en kyrka utan njurfunktion. Fel, en kyrka som hotar ge sina trognaste tjänare anställningsförbud. Alltså en kyrka som stöter bort sina FRISKA delar, inte sina förstörda.
Vem är det som inte har gjort sitt jobb? Tidigare biskopar? Kyrkfolket? Journalisterna?
Hur kan det komma sej att dessa fakta inte har kommit på bordet? I varje fall inte synligt för alla, med feta fläskiga krigsrubriker?
Jag är alldeles matt. Dels till följd av en sen förkylning, dels till följd av en insikt som allt mer börjar gå upp för mej och som gör mej alldeles knäsvag.
Svenska kyrkans ledning är inte kristen annat än till namnet.
Jag är med i en kyrka som John Shelby Spong och hans lärjungar håller på att erövra.
Jag är med i en kyrka där ledande personer antingen tror som Spong eller försvarar dem som tror som Spong och deras rätt att fortsätta undergräva den kristna tron.
Jag är med i en kyrka utan njurfunktion. Fel, en kyrka som hotar ge sina trognaste tjänare anställningsförbud. Alltså en kyrka som stöter bort sina FRISKA delar, inte sina förstörda.
Vem är det som inte har gjort sitt jobb? Tidigare biskopar? Kyrkfolket? Journalisterna?
Hur kan det komma sej att dessa fakta inte har kommit på bordet? I varje fall inte synligt för alla, med feta fläskiga krigsrubriker?
lördag 21 februari 2009
Kärlekens väg i Fastlagens tid
Påskvänner!
Paulus skriver så klart: Om någon, vore det så jag själv (!) eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er - förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått - förbannelse över honom!
Det är helt klart och gäller än. Men dessa paulusord gäller också (helgens episteltext):
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag intet.
Jag har tidigare citerat ur domprost G A Danells (1908-2001) märkliga stycke "När gamle Adam blir renlärig". Men låt oss läsa det igen (även han anknyter till 1 Kor. 13). Varje meddelande om att mobiliseringen mot villoläran ska avbrytas är falskt - men tillsammans med Andens svärd som är Guds ord och tydliga markeringar i handling, alltså vägran att ta emot vem som helst som förkunnare i våra sammanhang, så är kärlek och förbön de verkningsfullaste medlen i kampen. Låt oss be för alla stiftschefer i Svenska kyrkan, för alla biskopskandidaterna i Stockholms stift, för den gamle John Shelby Spong, för varandra - vi ska alla en dag stå inför Kristi domstol. (Rom 11:28 är också ett märkligt ord, delvis tillämpbart även på andra än judar).
VIA DOLOROSA
Jesus vandrar i vår bygd
Här i fastlagens sol och snö
går du, Herre, bort för att dö.
Vintrigt väller från isig fors
brus kring dig och ditt kors.
Ännu tiger vårens trast,
ännu blommar ej videts kvast,
men snart slår dock törnet ut,
ej i blom men som vassa spjut.
Buller från smedjor hör väl du.
Spikar smider vårt folk ännu.
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken
av en vriden dvärgbjörksgren?
Öppen laddörr som ett gap
ropar om grav och främlingskap.
Ensam går du och oförstådd,
utestängd och fegt förrådd!
Över älven går du isens bro.
Skaren klirrar under din sko.
Jorden är frusen, tom och död -
Brinner din hjärteglöd?
Ja, den tvingar rosor slå ut
under törnekvistarnas spjut.
Genom fastlagens snö och is
banar den väg till paradis.
(Tore Nilsson 1919-1998)
Paulus skriver så klart: Om någon, vore det så jag själv (!) eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er - förbannelse över honom! Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått - förbannelse över honom!
Det är helt klart och gäller än. Men dessa paulusord gäller också (helgens episteltext):
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag intet.
Jag har tidigare citerat ur domprost G A Danells (1908-2001) märkliga stycke "När gamle Adam blir renlärig". Men låt oss läsa det igen (även han anknyter till 1 Kor. 13). Varje meddelande om att mobiliseringen mot villoläran ska avbrytas är falskt - men tillsammans med Andens svärd som är Guds ord och tydliga markeringar i handling, alltså vägran att ta emot vem som helst som förkunnare i våra sammanhang, så är kärlek och förbön de verkningsfullaste medlen i kampen. Låt oss be för alla stiftschefer i Svenska kyrkan, för alla biskopskandidaterna i Stockholms stift, för den gamle John Shelby Spong, för varandra - vi ska alla en dag stå inför Kristi domstol. (Rom 11:28 är också ett märkligt ord, delvis tillämpbart även på andra än judar).
VIA DOLOROSA
Jesus vandrar i vår bygd
Här i fastlagens sol och snö
går du, Herre, bort för att dö.
Vintrigt väller från isig fors
brus kring dig och ditt kors.
Ännu tiger vårens trast,
ännu blommar ej videts kvast,
men snart slår dock törnet ut,
ej i blom men som vassa spjut.
Buller från smedjor hör väl du.
Spikar smider vårt folk ännu.
Tecknas ett gissel nu i kvällens sken
av en vriden dvärgbjörksgren?
Öppen laddörr som ett gap
ropar om grav och främlingskap.
Ensam går du och oförstådd,
utestängd och fegt förrådd!
Över älven går du isens bro.
Skaren klirrar under din sko.
Jorden är frusen, tom och död -
Brinner din hjärteglöd?
Ja, den tvingar rosor slå ut
under törnekvistarnas spjut.
Genom fastlagens snö och is
banar den väg till paradis.
(Tore Nilsson 1919-1998)
Teologernas raseri och vårt förhållande till villoläran
Påskvänner!
Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Vare sej den kommer från ärkebiskopen eller utomlands ifrån. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara ;o).
Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara. Teologernas raseri av Fredrik Wislöff är märklig med sin dubbelsidighet, och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby innehåller en tänkvärd och tydlig handlingsplan. Aktuella, blott alltför aktuella texter. Ur den senare texten måste jag rent av citera ett stycke, tillämpligt på oss EFS-are:
Man kan förvisso vara oense - och behöva ledning - i frågan om när man ska ryta till och hur skarpt mot en villolära. Vare sej den kommer från ärkebiskopen eller utomlands ifrån. Men på somliga låter det som om behovet och tillfället aldrig kommer, i varje fall inte om man är så där helgad som man som kristen borde vara ;o).
Från Norge har jag två utmärkt spänstiga texter som ger god, och ibland en smula oväntad, vägledning när det gäller hur vi håller rågångarna klara. Teologernas raseri av Fredrik Wislöff är märklig med sin dubbelsidighet, och Vårt förhållande till villoläran av Ole Hallesby innehåller en tänkvärd och tydlig handlingsplan. Aktuella, blott alltför aktuella texter. Ur den senare texten måste jag rent av citera ett stycke, tillämpligt på oss EFS-are:
De har understreket at de står på Skriften og bekjennelsens grunn. Men jeg spør: Hva mener de da med det?
De mener to ting. For det første: At de lærer og forkynner etter Guds ord. Og det er ingen av oss som tviler på at disse menn og kvinner gjør det. For det annet sier de at de tar avstand fra vranglæren ved å si Schjelderup klart at de er uenige med ham. Og det er ingen av oss som tviler på at de har gjort det.
Men de har glemt det vanskeligste som Skriften sier oss om vår stilling til vranglæren, nemlig Rom 16,17(«Men jeg formaner dere, brødre: Hold øye med dem som volder splittelse og anstøt imot den lære som dere har lært. Vend dere fra dem!»), hvor det sies uttrykkelig at man skal ta avstand fra vranglæreren.
Og fremfor alt 2 Joh 10(«Om noen kommer til dere og ikke fører denne lære, da ta ikke imot ham i deres hus og hils ham ikke velkommen!») som sier uttrykkelig at man overhode ikke skal ha samfunn med vranglæreren. Ikke engang ta imot ham i sine hus, dvs. til kristelig virksomhet.
Altså: Det som dermed sies, det er det hårde og svære som Skriften selv uttaler, nemlig at vi skal nekte samfunn og samarbeide med dem som offentlig avviker fra Guds klare ord. Da først står vi på Skriftens grunn og bekjennelsens grunn.
Hvorfor gjør ikke våre venner det som Skriften her sier? Altså jeg mener de av våre venner som har inngått samarbeid med Schjelderup etter hans fornektelse. De har anført to grunner:
For det første: Så lenge man står i statskirken, sier de, så får man lyde kirkens lover. Det vil si gå inn i bispedømmeråd, menighetsråd. Og har man gått inn der, så får man også utføre det som er pålagt disse råd. Og de har da også anbefalt oss som nu nekter dette samfunnet samarbeid, de har anbefalt oss at vi da ja, at vi burde gå ut av kirken! Når vi ikke er i stand til for vår samvittighet å oppfylle det som de kirkelige lover og regler foreskriver!
Men det akter vi ikke å gjøre. Vi akter ikke å gå ut av kirken. Og vi synes nok det var rettere at vi anbefalte vranglærerne å gå ut av kirken og ikke de bekjennelsestro. Vi blir stående i kirken. [---] Vi blir stående i kirken, men vi minnes Skriftens enkle ord: Man skal lyde Gud mer enn mennesker.
Skydda oss, Herre, medan vi vakar,
bevara oss då vi sover.
fredag 20 februari 2009
28% av EFS-prästerna säger INTE nej till att viga samman två av samma kön med varandra
Påskvänner!
Med stöd av Budbärarens undersökning rapporterar Dagen idag om att "EFS-präster säger nej till samkönade vigslar." Samtidigt innebär den rubriceringen att man utgår från den för mej besynnerliga tanken att EFS-präster normalt skulle säga ja till samkönade äktenskap. (Nu handlar ju diskussionen inte längre om att välsigna partnerskap, för partnerskapsbegreppet var ju bara en parentes som är på väg bort).
Jag väljer istället att utgå ifrån att EFS-präster, liksom Svenska kyrkan tills för några veckor sedan, säger nej till enkönade äktenskap. Då blir det verkligt uppseendeväckande att endast åtta av tio EFS-präster avvisar det breddade äktenskapsbegreppet och att endast sju av tio säger nej till att viga samkönade par!
Bland de mindre avvisande EFS-prästerna är visserligen ungefär hälften tveksamma, och man kan fundera över om de som är vigselberedda är det rent generellt, eller bara i enstaka hjärteknipande undantagsfall (är det sådana frågan gällde kommer saken i delvis annat ljus). Men som läget är idag är det generell vigselberedskap som efterfrågas av kyrkans ledarskap; några pastorala undantag i frågan vill man inte höra talas om från det hållet, lika litet som från Rfsl eller media, och sådana är därför inte heller relevanta för diskussionen inom just Svenska kyrkan.
Inte minst oroande är följande replik från en EFS-präst: ”Är begreppet äktenskap viktigare än vårt ansvar att acceptera alla?” Det måste ju betraktas som en svammelfråga. Vårt ansvar att acceptera alla handlar knappast om att till äktenskap viga alla som känner lust att däri ingå. Om mina barn vill gifta sej med varann om 10 år hoppas jag att de inte träffar denna EFS-präst. Dennes resonemang om acceptans öppnar för vilka galenskaper och stolleprov som helst. (Men prästen har kanske 10 av 100 EFS-präster med sej, glöm inte det!).
"Det är många som viger de som varit frånskilda trots att det finns bibelställen som talar mot det. Varför är inte det lika problematisk då? frågar en präst i en kommentar." En betydligt vettigare kommentar. Det finns naturligtvis en risk att verklig homofobi kommer upp till ytan i den här diskussionen - naturligtvis borde kyrkans generella utfästelse att viga frånskilda heteron också ha ifrågasatts, långt tidigare (den kan ju faktiskt innebära välsignelse av ren och skär otrohet, anm. 20090221). Enligt mej kan sådan vigsel bara ske som just "pastoralt undantag" efter ingående samtal - om den alls borde ske kyrkligt - och skulle därmed till vissa delar kunna anses som en parallell till homofrågan. Vi kan inte som kyrka lämna dörren till homosexuellt samliv vidöppen för alla som har lust - fler än man tror har enligt historiens vittnesbörd fysiska/psykiska förutsättningar för det - utan OM det alls ska förekomma någon välsignelse av sådant samliv (vilket jag som sagt varit öppen för men se nu vad det har lett till!) så ska det i så fall endast ske som pastoralt undantag för entydigt funktionshindrade - jfr Matt. 19:11f. - och på enskild pastors ansvar, jfr vigsel av frånskilda.
Evalotta Kjellbergs, EFS-präst i Örkelljunga, replik i Budis-intervjun är av stort intresse:
– Kyrkan borde helst avsäga sig vigselrätten, det skulle lösa ett av problemen. Men det största bekymret återstår, det är när den här vigselakten ska in i handboken. För då blir det en bekännelsefråga för mig.
Ja gode Gud, hur ska det bli? Någon gång i utvecklingen blir det upp till bevis för oss alla. Alla är vi konservativa moralister jämfört med någon annan ännu liberalare, det är bara att inse.
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.
Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd...
Med stöd av Budbärarens undersökning rapporterar Dagen idag om att "EFS-präster säger nej till samkönade vigslar." Samtidigt innebär den rubriceringen att man utgår från den för mej besynnerliga tanken att EFS-präster normalt skulle säga ja till samkönade äktenskap. (Nu handlar ju diskussionen inte längre om att välsigna partnerskap, för partnerskapsbegreppet var ju bara en parentes som är på väg bort).
Jag väljer istället att utgå ifrån att EFS-präster, liksom Svenska kyrkan tills för några veckor sedan, säger nej till enkönade äktenskap. Då blir det verkligt uppseendeväckande att endast åtta av tio EFS-präster avvisar det breddade äktenskapsbegreppet och att endast sju av tio säger nej till att viga samkönade par!
Bland de mindre avvisande EFS-prästerna är visserligen ungefär hälften tveksamma, och man kan fundera över om de som är vigselberedda är det rent generellt, eller bara i enstaka hjärteknipande undantagsfall (är det sådana frågan gällde kommer saken i delvis annat ljus). Men som läget är idag är det generell vigselberedskap som efterfrågas av kyrkans ledarskap; några pastorala undantag i frågan vill man inte höra talas om från det hållet, lika litet som från Rfsl eller media, och sådana är därför inte heller relevanta för diskussionen inom just Svenska kyrkan.
Inte minst oroande är följande replik från en EFS-präst: ”Är begreppet äktenskap viktigare än vårt ansvar att acceptera alla?” Det måste ju betraktas som en svammelfråga. Vårt ansvar att acceptera alla handlar knappast om att till äktenskap viga alla som känner lust att däri ingå. Om mina barn vill gifta sej med varann om 10 år hoppas jag att de inte träffar denna EFS-präst. Dennes resonemang om acceptans öppnar för vilka galenskaper och stolleprov som helst. (Men prästen har kanske 10 av 100 EFS-präster med sej, glöm inte det!).
"Det är många som viger de som varit frånskilda trots att det finns bibelställen som talar mot det. Varför är inte det lika problematisk då? frågar en präst i en kommentar." En betydligt vettigare kommentar. Det finns naturligtvis en risk att verklig homofobi kommer upp till ytan i den här diskussionen - naturligtvis borde kyrkans generella utfästelse att viga frånskilda heteron också ha ifrågasatts, långt tidigare (den kan ju faktiskt innebära välsignelse av ren och skär otrohet, anm. 20090221). Enligt mej kan sådan vigsel bara ske som just "pastoralt undantag" efter ingående samtal - om den alls borde ske kyrkligt - och skulle därmed till vissa delar kunna anses som en parallell till homofrågan. Vi kan inte som kyrka lämna dörren till homosexuellt samliv vidöppen för alla som har lust - fler än man tror har enligt historiens vittnesbörd fysiska/psykiska förutsättningar för det - utan OM det alls ska förekomma någon välsignelse av sådant samliv (vilket jag som sagt varit öppen för men se nu vad det har lett till!) så ska det i så fall endast ske som pastoralt undantag för entydigt funktionshindrade - jfr Matt. 19:11f. - och på enskild pastors ansvar, jfr vigsel av frånskilda.
Evalotta Kjellbergs, EFS-präst i Örkelljunga, replik i Budis-intervjun är av stort intresse:
– Kyrkan borde helst avsäga sig vigselrätten, det skulle lösa ett av problemen. Men det största bekymret återstår, det är när den här vigselakten ska in i handboken. För då blir det en bekännelsefråga för mig.
Ja gode Gud, hur ska det bli? Någon gång i utvecklingen blir det upp till bevis för oss alla. Alla är vi konservativa moralister jämfört med någon annan ännu liberalare, det är bara att inse.
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer.
Och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.
Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd...
EFS:are i Stockholm: utnämn Hakon Långström till er biskop - även om Hans Ulfvebrand skulle vinna biskopsvalet!
Påskvänner!
Kommer EFS i Stockholm verkligen att erkänna Hans Ulfvebrand som biskop ifall han skulle vinna det riktiga biskopsvalet, inte bara provvalet? Jag menar att det är omöjligt. Är Hans Ulfvebrand verkligen den Spong-lärjunge allt tyder på - inte minst Spongs egna berömmande ord - måste det vara fullkomligt otänkbart.
Jag tror att det varit ett tragiskt misstag att erkänna även t.ex. K-G Hammar, Martin Lind, Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg som biskopar - jag misstänker starkt att dessa i realiteten inte alls företräder kristen tro annat än i fråga om vissa som poesi uppfattade bibliska uttryckssätt. Jag misstänker att de av fornkyrkan skulle bedömas som långt värre kättare än Arius, som ju med buller och bång, oaktat sitt ämbete och sin obestridliga fromhet, skildes från kyrkans gemenskap. Att Arborelius och Hedin reagerade och startade den s.k. "Jesusdebatten" var bra - men både jag och andra upplevde nog att debatten avslutades med någon sorts förbrödring vid panelborden, och så verkade (typiskt nog i vår tid!) allt vara frid och fröjd igen och K-G Hammar även fortsättningsvis erkänd som kristen ledare.
Men ett misstag ursäktar inte ett annat. Jag vädjar till EFS:arna i Stockholms stift att ni, om Hans Ulfvebrand eller någon likasinnad vinner biskopsvalet, under bön och helst tårar (fast berörs vi/jag längre?) markerar att han - eller hon - enligt Paulus i Galaterbrevet 1 står under... förbannelse så länge personen förkunnar "ett nytt evangelium". (Ja visst inser jag hur otäckt fanatiskt det låter, men skriver inte aposteln just så?). Och att vi enligt 2 Johannesbrevet v. 9-11 omöjligt kan ta emot "biskopen" ifråga på våra möten och konferenser. Vi skulle möjligen kunna kalla personen till en församlingsafton för intervju i personens egenskap av "stiftschef", men inte låta den predika eller medverka just som biskop. Det kommer nämligen inget nytt verkligt evangelium, det gamla evangeliet om Jesus är enligt bibeln "ett evigt evangelium".
Jag föreslår att EFS i Mellansverige om inte Hakon Långström vinner biskopsvalet ÄNDÅ betraktar honom som sin biskop. Jag anser egentligen att EFS bör kräva att få bli ett eget stift om vi ska vara kvar i Svenska kyrkan - tanken har framförts tidigare, även i ekumeniska samtal mellan SvK och SMK! - men får vi inte det måste vi ändå markera självständighet på något sätt. Jag reagerade redan mot att Caroline Krook hälsades välkommen som biskop - som person är hon givetvis alltid välkommen - på EFS 150-årskonferens i Älvsjö. Hon ska ju nu faktiskt predika vid kyrkhelgen med "biskop" Spong i Sofia kyrka i vår och hör redan tidigare till dem som, liksom Hans Ulfvebrand m.fl., gjort sej till Spongs medbrottsling enligt 2 Joh. 11.
Skulle mitt förslag väcka anklang vore det ingen konspiration mot Svenska kyrkan från EFS sida! Den verkliga konspirationen står de teologer i Svenska kyrkan för, som under evangelisk-luthersk täckmantel genomför ett religionsbyte och inför "the New Christianity" á la Spong med stöd av politrukerna i kyrkofullmäktige och kyrkomöte. Och med indirekt stöd av passiva stiftschefer som Persenius, Hagberg och Stiglund (som nog ändå de flesta av trott bättre om men snart helt slutar hoppas på, dock inte bedja för) SAMT alla oss lågkyrkliga "nyttiga idioter" som trott oss kunna leva vårt eget lilla andliga liv i statskyrkans hägn och under det biskopliga paraplyet.
Är detta slutet för förre mf Bertil Johanssons vision om integrering med Svenska kyrkan? En integrering som tidigare förvisso inte tett sej orimlig i Lule stift, med relativt goda och väckelseanknutna biskopar. Men vilken "EFS-präst" vill egentligen förnedra sej så till den grad att han/hon prästvigs och står under andlig ledning av en som också offentligt förnekar vitala delar av inte bara luthersk bekännelse utan kristen tro ö.h.t.? Det handlar inte om donatism, det handlar om ärlighet. Vi kan p.g.a. ämbetsfrågan nog inte ställa oss under Missionsprovinsens stockholmsbiskop Göran Beijer. Men någon sorts lite "parakyrklig" lösning måste absolut till, om inte EFS ska dras med i värsta avfallet vi hittills sett i Svenska kyrkan (och det gäller inte främst äktenskapsfrågan, som dock har blivit ett tydligt symtom på både det politiska trycket utifrån och den teologiska förruttnelsen inifrån).
Jag vet inte. Men på något sätt oroar det mej att vi i just det här läget har fått en missionsföreståndare som beskriver sej som diplomat. Det är inte diplomati vi behöver i det här läget, Stefan Holmström. Vad menar du t.ex. med svaret på följande fråga:
Skulle du själv, om du blev ombedd, viga ett samkönat par? – Nej, det skulle jag inte. Men jag respekterar att det även finns andra ståndpunkter bland EFS:are, och vi får be varandra att vara kloka i detta. Ta upp svåra frågor i bästa samförstånd och inte för att göra propaganda. Det förväntar jag mig. (Ur Erika Cyrillus´ intervju för Budbäraren).
Jag har, även jag, tidigare sträckt mej så långt som till att vara öppen för att diskutera pastorala undantag inom ett heteronormt paradigm. Människor har ju inte alltid så entydiga könsidentiteter, och både fysiska och psykiska missbildningar förekommer ju helt ovedersägligen. Och jag minns att förre mf Bertil Johansson sa att han ville bedöma från fall till fall ifall han kunde tänka sej att i någon mening välsigna en samkönad relation (det blir väl i hans värld ungefär som att viga frånskilda då, tänker jag). En del EFS-präster resonerar troligen på liknande sätt när de inte utan vidare vill avvisa vigsel av samkönade par - men nu handlar det alltså om vigsel till äktenskap, inte välsignelse av partnerskap, och om en generell utfästelse, inte pastorala undantag!
Och just p.g.a. min relativt öppna hållning till möjligheten av pastorala specialfall känner jag mej desto mer förpliktigad att säga: det vore t.ex. inte ALLS okej eller respektabelt, och ett hot mot allt vad samförstånd inom kyrkan heter, om en barn- och ungdomsledare inom EFS sa till mina barn det som hela Svenska kyrkans ledning nu verkar ha ställt sej bakom och det 11% av EFS-prästerna(!!!) tydligen (???) ställer sej bakom enligt Budbärarens undersökning (vem tar ett allvarligt samtal med dem???): att alla som vill (alltså även de som har ett val) lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Det anser jag är lika urspårat på sin kant som om ledaren tvärtom likt somliga hade sammanställt homosexualitet med pedofili och tidelag). Det är inte värt så mycket om missionsföreståndaren själv har en sund biblisk syn på äktenskapet, om han accepterar queerteologi (eller homofobi) hos personer även i ansvarsfulla EFS-befattningar. Det är inte värt så mycket att han själv tror på Jesu kroppsliga uppståndelse och att Jesus är det offer som sonar våra synder - om han accepterar människor som förnekar detta som dina biskopar och därmed legitimerar förnekelsen! Det/den man tar i båten får man också ro i land. (Nej, jag tycker inte heller att vi till Salt-ledare ska ha någon som offentligt och med viss frimodighet försvarar vissa folkutrotningar i historien - det måste också snart upp till offentlig diskussion i EFS; det handlar naturligtvis, även det, om förtroende.).
Som Kaj Munk (1898-1944) skrev: "Försiktige Folk skal ikke have Sandhed, de skal have Sofa."
Vem visar väg genom växlingens värld?
Vem vet ett mål för min vanskliga färd
när sikten är skymd eller mörkret står tätt?
Kristus är vägen. Han leder mig rätt.
Kommer EFS i Stockholm verkligen att erkänna Hans Ulfvebrand som biskop ifall han skulle vinna det riktiga biskopsvalet, inte bara provvalet? Jag menar att det är omöjligt. Är Hans Ulfvebrand verkligen den Spong-lärjunge allt tyder på - inte minst Spongs egna berömmande ord - måste det vara fullkomligt otänkbart.
Jag tror att det varit ett tragiskt misstag att erkänna även t.ex. K-G Hammar, Martin Lind, Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg som biskopar - jag misstänker starkt att dessa i realiteten inte alls företräder kristen tro annat än i fråga om vissa som poesi uppfattade bibliska uttryckssätt. Jag misstänker att de av fornkyrkan skulle bedömas som långt värre kättare än Arius, som ju med buller och bång, oaktat sitt ämbete och sin obestridliga fromhet, skildes från kyrkans gemenskap. Att Arborelius och Hedin reagerade och startade den s.k. "Jesusdebatten" var bra - men både jag och andra upplevde nog att debatten avslutades med någon sorts förbrödring vid panelborden, och så verkade (typiskt nog i vår tid!) allt vara frid och fröjd igen och K-G Hammar även fortsättningsvis erkänd som kristen ledare.
Men ett misstag ursäktar inte ett annat. Jag vädjar till EFS:arna i Stockholms stift att ni, om Hans Ulfvebrand eller någon likasinnad vinner biskopsvalet, under bön och helst tårar (fast berörs vi/jag längre?) markerar att han - eller hon - enligt Paulus i Galaterbrevet 1 står under... förbannelse så länge personen förkunnar "ett nytt evangelium". (Ja visst inser jag hur otäckt fanatiskt det låter, men skriver inte aposteln just så?). Och att vi enligt 2 Johannesbrevet v. 9-11 omöjligt kan ta emot "biskopen" ifråga på våra möten och konferenser. Vi skulle möjligen kunna kalla personen till en församlingsafton för intervju i personens egenskap av "stiftschef", men inte låta den predika eller medverka just som biskop. Det kommer nämligen inget nytt verkligt evangelium, det gamla evangeliet om Jesus är enligt bibeln "ett evigt evangelium".
Jag föreslår att EFS i Mellansverige om inte Hakon Långström vinner biskopsvalet ÄNDÅ betraktar honom som sin biskop. Jag anser egentligen att EFS bör kräva att få bli ett eget stift om vi ska vara kvar i Svenska kyrkan - tanken har framförts tidigare, även i ekumeniska samtal mellan SvK och SMK! - men får vi inte det måste vi ändå markera självständighet på något sätt. Jag reagerade redan mot att Caroline Krook hälsades välkommen som biskop - som person är hon givetvis alltid välkommen - på EFS 150-årskonferens i Älvsjö. Hon ska ju nu faktiskt predika vid kyrkhelgen med "biskop" Spong i Sofia kyrka i vår och hör redan tidigare till dem som, liksom Hans Ulfvebrand m.fl., gjort sej till Spongs medbrottsling enligt 2 Joh. 11.
Skulle mitt förslag väcka anklang vore det ingen konspiration mot Svenska kyrkan från EFS sida! Den verkliga konspirationen står de teologer i Svenska kyrkan för, som under evangelisk-luthersk täckmantel genomför ett religionsbyte och inför "the New Christianity" á la Spong med stöd av politrukerna i kyrkofullmäktige och kyrkomöte. Och med indirekt stöd av passiva stiftschefer som Persenius, Hagberg och Stiglund (som nog ändå de flesta av trott bättre om men snart helt slutar hoppas på, dock inte bedja för) SAMT alla oss lågkyrkliga "nyttiga idioter" som trott oss kunna leva vårt eget lilla andliga liv i statskyrkans hägn och under det biskopliga paraplyet.
Är detta slutet för förre mf Bertil Johanssons vision om integrering med Svenska kyrkan? En integrering som tidigare förvisso inte tett sej orimlig i Lule stift, med relativt goda och väckelseanknutna biskopar. Men vilken "EFS-präst" vill egentligen förnedra sej så till den grad att han/hon prästvigs och står under andlig ledning av en som också offentligt förnekar vitala delar av inte bara luthersk bekännelse utan kristen tro ö.h.t.? Det handlar inte om donatism, det handlar om ärlighet. Vi kan p.g.a. ämbetsfrågan nog inte ställa oss under Missionsprovinsens stockholmsbiskop Göran Beijer. Men någon sorts lite "parakyrklig" lösning måste absolut till, om inte EFS ska dras med i värsta avfallet vi hittills sett i Svenska kyrkan (och det gäller inte främst äktenskapsfrågan, som dock har blivit ett tydligt symtom på både det politiska trycket utifrån och den teologiska förruttnelsen inifrån).
Jag vet inte. Men på något sätt oroar det mej att vi i just det här läget har fått en missionsföreståndare som beskriver sej som diplomat. Det är inte diplomati vi behöver i det här läget, Stefan Holmström. Vad menar du t.ex. med svaret på följande fråga:
Skulle du själv, om du blev ombedd, viga ett samkönat par? – Nej, det skulle jag inte. Men jag respekterar att det även finns andra ståndpunkter bland EFS:are, och vi får be varandra att vara kloka i detta. Ta upp svåra frågor i bästa samförstånd och inte för att göra propaganda. Det förväntar jag mig. (Ur Erika Cyrillus´ intervju för Budbäraren).
Jag har, även jag, tidigare sträckt mej så långt som till att vara öppen för att diskutera pastorala undantag inom ett heteronormt paradigm. Människor har ju inte alltid så entydiga könsidentiteter, och både fysiska och psykiska missbildningar förekommer ju helt ovedersägligen. Och jag minns att förre mf Bertil Johansson sa att han ville bedöma från fall till fall ifall han kunde tänka sej att i någon mening välsigna en samkönad relation (det blir väl i hans värld ungefär som att viga frånskilda då, tänker jag). En del EFS-präster resonerar troligen på liknande sätt när de inte utan vidare vill avvisa vigsel av samkönade par - men nu handlar det alltså om vigsel till äktenskap, inte välsignelse av partnerskap, och om en generell utfästelse, inte pastorala undantag!
Och just p.g.a. min relativt öppna hållning till möjligheten av pastorala specialfall känner jag mej desto mer förpliktigad att säga: det vore t.ex. inte ALLS okej eller respektabelt, och ett hot mot allt vad samförstånd inom kyrkan heter, om en barn- och ungdomsledare inom EFS sa till mina barn det som hela Svenska kyrkans ledning nu verkar ha ställt sej bakom och det 11% av EFS-prästerna(!!!) tydligen (???) ställer sej bakom enligt Budbärarens undersökning (vem tar ett allvarligt samtal med dem???): att alla som vill (alltså även de som har ett val) lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Det anser jag är lika urspårat på sin kant som om ledaren tvärtom likt somliga hade sammanställt homosexualitet med pedofili och tidelag). Det är inte värt så mycket om missionsföreståndaren själv har en sund biblisk syn på äktenskapet, om han accepterar queerteologi (eller homofobi) hos personer även i ansvarsfulla EFS-befattningar. Det är inte värt så mycket att han själv tror på Jesu kroppsliga uppståndelse och att Jesus är det offer som sonar våra synder - om han accepterar människor som förnekar detta som dina biskopar och därmed legitimerar förnekelsen! Det/den man tar i båten får man också ro i land. (Nej, jag tycker inte heller att vi till Salt-ledare ska ha någon som offentligt och med viss frimodighet försvarar vissa folkutrotningar i historien - det måste också snart upp till offentlig diskussion i EFS; det handlar naturligtvis, även det, om förtroende.).
Som Kaj Munk (1898-1944) skrev: "Försiktige Folk skal ikke have Sandhed, de skal have Sofa."
Vem visar väg genom växlingens värld?
Vem vet ett mål för min vanskliga färd
när sikten är skymd eller mörkret står tätt?
Kristus är vägen. Han leder mig rätt.
Trädtoppsekumenik och gräsrotsekumenik.
Påskvänner!
Frilansjournalisten och den ortodoxt kristna (oklart om lutherskt eller typ grekiskt ortodox) Gunnel Wahlström skriver intressant i Svenska Dagbladet om biskopsvalet i Stockholm. Den enda anständiga kandidaten i det valet är - som jag ser det - domprost em Hakon Långström. Att han alls kunde bli domprost (efter Koskinen) är ett Herrens under i vår tid - eller en lapsus av kyrkorådet i Stockholms domkyrkoförsamling ;o).
Det är dock ohyggligt att en sådan Spong-lärjunge som Hans Ulfvebrand kunde vinna ett biskopsprovval i den evangeliskt-lutherska Svenska kyrkan. Men det är väl i och för sej inte konstigare än att K-G Hammar och Claes-Bertil Ytterberg kunde bli biskopar. Eller att trädtoppsekumenikens fader Nathan Söderblom (från Hälsingland) kunde bli det.
För säga vad man vill om den genomsympatiske Nathan Söderblom, så beredde han absolut vägen för den liberala teologi som under 1900-talet alltmer kommit att genomsyra Svenska kyrkan, uppifrån och neråt. Han var inte mindre farlig som teolog för att han - liksom sin sentida efterträdare K-G Hammar - var så sympatisk som person. Huruvida Jesus ruttnat eller inte förblev oklart.
Trädtoppsekumeniken måste kanske dö nu, som Gunnel Wahlström är inne på. Om inte våra trossyskon i andra samfund vågar markera mot Svenska kyrkans urspårade ledning, så blir den sortens ekumenik bara farlig och förledande.
Men gräsrotsekumeniken, gemenskapen kring vår korsfäste och uppståndne Frälsare, den fortlever. Om vi för våra samvetens skull inte alltid kan dela samfunds- och gudstjänstgemenskap, så kan vi i varje fall dela "nådastolsgemenskapen", alltså gemenskapen i bön, syndabekännelse och lovsång. Och vi kan gemensamt göra Jesus känd i vårt samhälle och vår värld. Ett uttryck för detta blir Jesusmanifestationen den 2 maj! Låt oss, liksom folk härifrån Bollnäs, ordna många bussar och tåg och möta upp tillsammans med jesusmanifestationens "general" EFS-aren Lennart Möller, stockholmska "urinvånare" och tiotusentals andra troende från alla håll!
Skönaste namn som är givet på jord:
Jesus, Jesus!
Han är vår frälsning, det säger Guds ord,
Jesus, Jesus!
Frilansjournalisten och den ortodoxt kristna (oklart om lutherskt eller typ grekiskt ortodox) Gunnel Wahlström skriver intressant i Svenska Dagbladet om biskopsvalet i Stockholm. Den enda anständiga kandidaten i det valet är - som jag ser det - domprost em Hakon Långström. Att han alls kunde bli domprost (efter Koskinen) är ett Herrens under i vår tid - eller en lapsus av kyrkorådet i Stockholms domkyrkoförsamling ;o).
Det är dock ohyggligt att en sådan Spong-lärjunge som Hans Ulfvebrand kunde vinna ett biskopsprovval i den evangeliskt-lutherska Svenska kyrkan. Men det är väl i och för sej inte konstigare än att K-G Hammar och Claes-Bertil Ytterberg kunde bli biskopar. Eller att trädtoppsekumenikens fader Nathan Söderblom (från Hälsingland) kunde bli det.
För säga vad man vill om den genomsympatiske Nathan Söderblom, så beredde han absolut vägen för den liberala teologi som under 1900-talet alltmer kommit att genomsyra Svenska kyrkan, uppifrån och neråt. Han var inte mindre farlig som teolog för att han - liksom sin sentida efterträdare K-G Hammar - var så sympatisk som person. Huruvida Jesus ruttnat eller inte förblev oklart.
Trädtoppsekumeniken måste kanske dö nu, som Gunnel Wahlström är inne på. Om inte våra trossyskon i andra samfund vågar markera mot Svenska kyrkans urspårade ledning, så blir den sortens ekumenik bara farlig och förledande.
Men gräsrotsekumeniken, gemenskapen kring vår korsfäste och uppståndne Frälsare, den fortlever. Om vi för våra samvetens skull inte alltid kan dela samfunds- och gudstjänstgemenskap, så kan vi i varje fall dela "nådastolsgemenskapen", alltså gemenskapen i bön, syndabekännelse och lovsång. Och vi kan gemensamt göra Jesus känd i vårt samhälle och vår värld. Ett uttryck för detta blir Jesusmanifestationen den 2 maj! Låt oss, liksom folk härifrån Bollnäs, ordna många bussar och tåg och möta upp tillsammans med jesusmanifestationens "general" EFS-aren Lennart Möller, stockholmska "urinvånare" och tiotusentals andra troende från alla håll!
Skönaste namn som är givet på jord:
Jesus, Jesus!
Han är vår frälsning, det säger Guds ord,
Jesus, Jesus!
onsdag 18 februari 2009
En lite lustig sak med Stefan Holmström
Påskvänner!
Jag har sett på EFS:s Facebook-grupp att en del beklagar att EFS:s blivande missionsföreståndare Stefan Holmström inte är kvinna. Eller rättare sagt att inte en annan, en kvinna, blev missionsföreståndare.
Själv önskade jag mej ju Tin Mörk. På Facebook nämns Ingrid Lundström som en kvinna nära Stefan Holmströms teologiska profil. Men nu blev det alltså Stefan.
Och en lite rolig grej med Stefan är ju att han tycks uppfattas som så mycket yngre än sina år. När Stefan Gustavsson efter ett 10-tal år avgick som generalsekreterare för Credo efterträddes han av - den 8 år äldre Stefan Holmström! Och nu när Anders Sjöberg efter 8 år avgår som missionsföreståndare för EFS, så efterträds han av den 5 år äldre Stefan Holmström.
Jag undrar: är detta första gången i EFS:s historia som en ny missionsföreståndare varit ÄLDRE än sin föregångare?
Biologiskt, alltså. Mentalt och andligt är det väl mycket möjligt att Stefan är rena tonåringen ;o). Han kanske hör till dem som mognar långsamt men väl - som norrländska tallar ungefär?
Men en dag ska allting ändras, upp blir ner och ner blir upp,
då ska alla köer vändas, det ska bli en ljuvlig kupp,
då den förste blir den siste och den siste ska bli först,
och den störste blir den minste som blir störst.
Jag har sett på EFS:s Facebook-grupp att en del beklagar att EFS:s blivande missionsföreståndare Stefan Holmström inte är kvinna. Eller rättare sagt att inte en annan, en kvinna, blev missionsföreståndare.
Själv önskade jag mej ju Tin Mörk. På Facebook nämns Ingrid Lundström som en kvinna nära Stefan Holmströms teologiska profil. Men nu blev det alltså Stefan.
Och en lite rolig grej med Stefan är ju att han tycks uppfattas som så mycket yngre än sina år. När Stefan Gustavsson efter ett 10-tal år avgick som generalsekreterare för Credo efterträddes han av - den 8 år äldre Stefan Holmström! Och nu när Anders Sjöberg efter 8 år avgår som missionsföreståndare för EFS, så efterträds han av den 5 år äldre Stefan Holmström.
Jag undrar: är detta första gången i EFS:s historia som en ny missionsföreståndare varit ÄLDRE än sin föregångare?
Biologiskt, alltså. Mentalt och andligt är det väl mycket möjligt att Stefan är rena tonåringen ;o). Han kanske hör till dem som mognar långsamt men väl - som norrländska tallar ungefär?
Men en dag ska allting ändras, upp blir ner och ner blir upp,
då ska alla köer vändas, det ska bli en ljuvlig kupp,
då den förste blir den siste och den siste ska bli först,
och den störste blir den minste som blir störst.
Berit Simonsson på Livets ord
Påskvänner!
Stor är skaran av kvinnor som bådar glädje. Se profetissan, kyrkoherdehustrun och åttabarnsmamman Berit Simonsson tala på Livets Ord - kyndelsmässodagen 2009!
Jo jag vet att det finns kvinnor som talar på andra ställen än Livets Ord (som ganska sällan har kvinnliga talare) - min fru i Bollnäs Missionskyrka t.ex. - men var kan man se dem på Nät-teve? Tips mottages gärna!
Ty däri består kärleken,
ej att vi först har älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och sänt till oss sin Son.
Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.
Stor är skaran av kvinnor som bådar glädje. Se profetissan, kyrkoherdehustrun och åttabarnsmamman Berit Simonsson tala på Livets Ord - kyndelsmässodagen 2009!
Jo jag vet att det finns kvinnor som talar på andra ställen än Livets Ord (som ganska sällan har kvinnliga talare) - min fru i Bollnäs Missionskyrka t.ex. - men var kan man se dem på Nät-teve? Tips mottages gärna!
Ty däri består kärleken,
ej att vi först har älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och sänt till oss sin Son.
Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.
tisdag 17 februari 2009
Dagens Lösen tisdag den 17 februari 2009
Du skall inte följa mängden i det som är ont... 2 Mos. 23:2
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:2
Våga sätta fulla segel
i Guds Andes vind,
evighetens vågspel är här.
Vägra vara tidens spegel,
tingen gör dig blind,
gör ej vad alla begär.
(Ur Dagens Lösen 2009, går på Libris bokrea för 17 :-)
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:2
Våga sätta fulla segel
i Guds Andes vind,
evighetens vågspel är här.
Vägra vara tidens spegel,
tingen gör dig blind,
gör ej vad alla begär.
(Ur Dagens Lösen 2009, går på Libris bokrea för 17 :-)
Sandahl viger som vanligt
Påskvänner!
Den som länge saknat en gnutta humor på denna blogg kan förvisso ha en poäng. Humor är inte fel, och den som bara tar skoj på skoj och allvar på allvar har förstått bäggedera dåligt sa Piet Hein. (Samtidigt har alldeles för många viktiga och allvarliga saker skojats bort, och alltför många oviktiga saker tagits på för stort allvar - det anser jag helt gravallvarligt).
När nu det hög- och gammalkyrkliga vigselupproret tycks sprida sej, börjar även frilågkyrkliga jag känna att det här kan bli riktigt kul (förutsatt att vi inte går i någon homofob-fälla på vägen). Läs följande inlägg - och säg om inte du, liksom jag, faktiskt blir mer och mer upprymd:
Gudssyn och annat intressant.
Till Wejryds försvar
Wahlman viger som vanligt (bäst av dem alla!)
Jag har hört om så många feminist- och socialistteologer som på eget bevåg, i protest mot patriarkat och kyrkliga strukturer, varit civilt olydiga och fria från handboksslaveri et c. Så varför skulle de konservativa vara mer slaviskt lydiga?
Som Sandahl skriver (jag kan inte låta bli att citera direkt och hoppas att han ursäktar):
Det blir som i Kalmar. Där skulle dop i hemmen upphöra. Komminister Wahlman satte då in en annons i Barometern. "Wahlman döper som vanligt."
Nu viger vi som vanligt, Wahlman också om han varit i livet. Vi säger till brudparen: "Jag har som präst möjlighet att viga er kyrkligt men inte borgerligt. Ni får skriva på ett avtal som några dugliga jurister tagit fram och så kan det signeras i vigselgudstjänsten, jag förklarar er man och hustru och papperet skickar vi till tingsrätten." Allt blir frid och fröjd och politikerna svårartat dragna vid näsan. Brudparen kan vara glada.
Ju mer jag tänker på idén, desto mer lockande ter den sig. Återstår att några jurister jobbar ihop sig. Ska jag här helt enkelt mana hugade jurister att fråga om de inte tillsammans med advokaten Nils Gårder i Lund kunde göra något? Nu gäller ju att oberoende av riksdagsbeslutet värna den kyrkliga vigseln. Den andra vigseln - den kan formuleras som den vill med en äktenskapssyn som är fabrikation och inte vilar på någon uppenbarelse. Det angår mig inte längre. Jag viger som vanligt som Kyrkans präst, inte som utövare av en statsfunktion.
Vad ska jag säga när jag viger? Jag ska läsa den vanliga heteronormativa text som vigselritualet är. [- - -] Förresten ska jag avslöja en statshemlighet. Riksdagsledamöter är inte mer begåvade än vad vi är. Men sprid inte denna kunskap. Den får vara oss emellan. Medge dock att insikten är något skrämmande.
Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids och glade äre.
Den som länge saknat en gnutta humor på denna blogg kan förvisso ha en poäng. Humor är inte fel, och den som bara tar skoj på skoj och allvar på allvar har förstått bäggedera dåligt sa Piet Hein. (Samtidigt har alldeles för många viktiga och allvarliga saker skojats bort, och alltför många oviktiga saker tagits på för stort allvar - det anser jag helt gravallvarligt).
När nu det hög- och gammalkyrkliga vigselupproret tycks sprida sej, börjar även frilågkyrkliga jag känna att det här kan bli riktigt kul (förutsatt att vi inte går i någon homofob-fälla på vägen). Läs följande inlägg - och säg om inte du, liksom jag, faktiskt blir mer och mer upprymd:
Gudssyn och annat intressant.
Till Wejryds försvar
Wahlman viger som vanligt (bäst av dem alla!)
Jag har hört om så många feminist- och socialistteologer som på eget bevåg, i protest mot patriarkat och kyrkliga strukturer, varit civilt olydiga och fria från handboksslaveri et c. Så varför skulle de konservativa vara mer slaviskt lydiga?
Som Sandahl skriver (jag kan inte låta bli att citera direkt och hoppas att han ursäktar):
Det blir som i Kalmar. Där skulle dop i hemmen upphöra. Komminister Wahlman satte då in en annons i Barometern. "Wahlman döper som vanligt."
Nu viger vi som vanligt, Wahlman också om han varit i livet. Vi säger till brudparen: "Jag har som präst möjlighet att viga er kyrkligt men inte borgerligt. Ni får skriva på ett avtal som några dugliga jurister tagit fram och så kan det signeras i vigselgudstjänsten, jag förklarar er man och hustru och papperet skickar vi till tingsrätten." Allt blir frid och fröjd och politikerna svårartat dragna vid näsan. Brudparen kan vara glada.
Ju mer jag tänker på idén, desto mer lockande ter den sig. Återstår att några jurister jobbar ihop sig. Ska jag här helt enkelt mana hugade jurister att fråga om de inte tillsammans med advokaten Nils Gårder i Lund kunde göra något? Nu gäller ju att oberoende av riksdagsbeslutet värna den kyrkliga vigseln. Den andra vigseln - den kan formuleras som den vill med en äktenskapssyn som är fabrikation och inte vilar på någon uppenbarelse. Det angår mig inte längre. Jag viger som vanligt som Kyrkans präst, inte som utövare av en statsfunktion.
Vad ska jag säga när jag viger? Jag ska läsa den vanliga heteronormativa text som vigselritualet är. [- - -] Förresten ska jag avslöja en statshemlighet. Riksdagsledamöter är inte mer begåvade än vad vi är. Men sprid inte denna kunskap. Den får vara oss emellan. Medge dock att insikten är något skrämmande.
Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids och glade äre.
Svenska kyrkan kan inte rymma vad som helst
Påskvänner!
Tyvärr har avgående missionsföreståndaren Anders Sjöberg sällat sej till den skara som idag skriver på debattplats i Dagen om att Svenska kyrkans präster måste få behålla samvetsfriheten, i det konkreta fallet friheten att inte viga två personer av samma kön till äktenskap. "Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden," skriver de helt riktigt, men konkluderar: "Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre."
Varför är jag kritisk till Anders Sjöbergs medverkan i denna artikel, som f.ö. (och intressant nog) personer från både Pingströrelsen, Frälsningsarmén och Evangeliska Frikyrkan skrivit under? Jo, därför att den begär att präster och andra liksom på nåder ska få vara kvar i Svenska kyrkan, trots att de har en äktenskapssyn som är grundad i Jesusorden i Matteus 19 (och därmed i 1 Moseboken 2, som Jesus citerar).
Detta är oförsvarligt blygsamt! På tok för försiktigt! Det är queer-ideologerna och de hejdlösa anpasslingarna som (liksom homofoberna, förstås) måste stoppas eller avskedas från anställning i våra församlingar eller EFS-föreningar, om de så än är biskopar. Människor som i konfirmandarbete o.s.v. endast har vuxenhet, frivillighet och kärlek som kriterier för att en sexuell relation ska vara möjlig att välsigna (1 Kor. 5 då?) och som tänker säga åt våra barn och ungdomar att även de som kan tända på folk av motsatta könet - alltså med jesusorden i KB1917 inte är "oskickliga till äktenskap - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Liksom förstås å andra sidan de måste stoppas - lika mycket och ännu mer - som inte tål homosexuella och säger åt våra barn och ungdomar att homosexuell samlevnad är jämförbar med tidelag och pedofili och egentligen borde vara straffbar - som Lewi Pethrus tyckte så sent som på 40-talet - eller behandlas med tvångsvård).
En evangelisk-luthersk kyrka, nej, en kristen kyrka eller missionsorganisation ska förstås inte ha verkliga homofober som präster och andliga ledare. Men den ska förstås inte heller på dessa poster ha queerideologer som anser att det inte spelar någon som helst roll för ett barn med två föräldrar om det har har en pappa eller inte (allt annat lika), eller om en bisexuell lever med en av samma kön eller med en av motsatt. Den kan inte hysa queerideologer som vill få bort alla i kyrkan som i minsta avseende är heteronormativa, hur måttfulla och öppna för pastorala undantag dessa än månde vara. Och den kan inte heller ge pastorala uppdrag till anpasslingarna, de som böjer sej för queerdiktaten. Queerstolleproven måste avvisas som de stolleprov de är. De komprometterar ju faktiskt den berättigade strävan mot större förståelse för entydigt homosexuellas predikament, precis som utfall av Åke Green-typ komprometterar all heteronormativitet.
Det handlar om vinna eller försvinna. Samarbete kan inte komma på fråga - där är queerteologerna mycket klarsyntare än vi andra när de på oss tillämpar den kyrkotukt vi själva försummat utöva. Redan samexistens (i samma kyrka) torde på sikt vara omöjligt. Och det ska vi inte mörka bara för att vi själva nu riskerar att drabbas av den i grunden sunda renhållningsfunktionen. Anders Sjöbergs efterträdare Stefan Holmström må presentera sej som diplomat hur mycket han vill - och den egenskapen har förstås sitt värde när det gäller att reda ut smärre missförstånd och dito schismer - men han är inte i första hand utsedd till diplomat, han är utsedd till missionsföreståndare och i realiteten, till funktionen, biskop. Låt det märkas, Stefan! Var inte försiktigare än Anders Sjöberg, som många säkert krävt, utan var ännu klarare!
I grunden handlar det naturligtvis inte om äktenskapet och synen på homosexualitet. Låt oss aldrig tro det och förfalla till antipatier mot HBT-personer för den här sakens skull. Felet är inte rfsl:s eller den s.k. homolobbyns. Felet är att Svenska kyrkan - och kanske också EFS? - under lång tid saknat njurfunktion och samlat upp andliga gifter i kroppen. Det handlar nu alltså inte om Elisabet Ohlson Wallin eller EKHO. Det handlar om Hammars, Spongs, Ulfvebrands m.fl:s nya "kristendom". Se http://www.johnshelbyspong.com/ och Galaterbrevet 1. Och det handlar om att Svenska kyrkan hamnat i statens klor - sedan Gustav Vasas tid men inte minst under socialdemokraternas 1900-tal. Var det verkligen detta Luther och Olaus Petri lämnade påvekyrkan för? Gissa gärna.
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Tyvärr har avgående missionsföreståndaren Anders Sjöberg sällat sej till den skara som idag skriver på debattplats i Dagen om att Svenska kyrkans präster måste få behålla samvetsfriheten, i det konkreta fallet friheten att inte viga två personer av samma kön till äktenskap. "Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden," skriver de helt riktigt, men konkluderar: "Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre."
Varför är jag kritisk till Anders Sjöbergs medverkan i denna artikel, som f.ö. (och intressant nog) personer från både Pingströrelsen, Frälsningsarmén och Evangeliska Frikyrkan skrivit under? Jo, därför att den begär att präster och andra liksom på nåder ska få vara kvar i Svenska kyrkan, trots att de har en äktenskapssyn som är grundad i Jesusorden i Matteus 19 (och därmed i 1 Moseboken 2, som Jesus citerar).
Detta är oförsvarligt blygsamt! På tok för försiktigt! Det är queer-ideologerna och de hejdlösa anpasslingarna som (liksom homofoberna, förstås) måste stoppas eller avskedas från anställning i våra församlingar eller EFS-föreningar, om de så än är biskopar. Människor som i konfirmandarbete o.s.v. endast har vuxenhet, frivillighet och kärlek som kriterier för att en sexuell relation ska vara möjlig att välsigna (1 Kor. 5 då?) och som tänker säga åt våra barn och ungdomar att även de som kan tända på folk av motsatta könet - alltså med jesusorden i KB1917 inte är "oskickliga till äktenskap - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Liksom förstås å andra sidan de måste stoppas - lika mycket och ännu mer - som inte tål homosexuella och säger åt våra barn och ungdomar att homosexuell samlevnad är jämförbar med tidelag och pedofili och egentligen borde vara straffbar - som Lewi Pethrus tyckte så sent som på 40-talet - eller behandlas med tvångsvård).
En evangelisk-luthersk kyrka, nej, en kristen kyrka eller missionsorganisation ska förstås inte ha verkliga homofober som präster och andliga ledare. Men den ska förstås inte heller på dessa poster ha queerideologer som anser att det inte spelar någon som helst roll för ett barn med två föräldrar om det har har en pappa eller inte (allt annat lika), eller om en bisexuell lever med en av samma kön eller med en av motsatt. Den kan inte hysa queerideologer som vill få bort alla i kyrkan som i minsta avseende är heteronormativa, hur måttfulla och öppna för pastorala undantag dessa än månde vara. Och den kan inte heller ge pastorala uppdrag till anpasslingarna, de som böjer sej för queerdiktaten. Queerstolleproven måste avvisas som de stolleprov de är. De komprometterar ju faktiskt den berättigade strävan mot större förståelse för entydigt homosexuellas predikament, precis som utfall av Åke Green-typ komprometterar all heteronormativitet.
Det handlar om vinna eller försvinna. Samarbete kan inte komma på fråga - där är queerteologerna mycket klarsyntare än vi andra när de på oss tillämpar den kyrkotukt vi själva försummat utöva. Redan samexistens (i samma kyrka) torde på sikt vara omöjligt. Och det ska vi inte mörka bara för att vi själva nu riskerar att drabbas av den i grunden sunda renhållningsfunktionen. Anders Sjöbergs efterträdare Stefan Holmström må presentera sej som diplomat hur mycket han vill - och den egenskapen har förstås sitt värde när det gäller att reda ut smärre missförstånd och dito schismer - men han är inte i första hand utsedd till diplomat, han är utsedd till missionsföreståndare och i realiteten, till funktionen, biskop. Låt det märkas, Stefan! Var inte försiktigare än Anders Sjöberg, som många säkert krävt, utan var ännu klarare!
I grunden handlar det naturligtvis inte om äktenskapet och synen på homosexualitet. Låt oss aldrig tro det och förfalla till antipatier mot HBT-personer för den här sakens skull. Felet är inte rfsl:s eller den s.k. homolobbyns. Felet är att Svenska kyrkan - och kanske också EFS? - under lång tid saknat njurfunktion och samlat upp andliga gifter i kroppen. Det handlar nu alltså inte om Elisabet Ohlson Wallin eller EKHO. Det handlar om Hammars, Spongs, Ulfvebrands m.fl:s nya "kristendom". Se http://www.johnshelbyspong.com/ och Galaterbrevet 1. Och det handlar om att Svenska kyrkan hamnat i statens klor - sedan Gustav Vasas tid men inte minst under socialdemokraternas 1900-tal. Var det verkligen detta Luther och Olaus Petri lämnade påvekyrkan för? Gissa gärna.
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
måndag 16 februari 2009
Ett sista försök inför kyrkovalet 20/9 2009
Påskvänner!
Det är lätt att ge upp. Men det kan vi göra senare ("det är aldrig försent att ge upp" som Ronny Eriksson så träffande formulerat saken). Inspirerad av Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet, men även av kyrkopolitrukernas debattartikel på Brännpunkt i samma tidning, förnyar jag härmed uppropet om EFS som nomineringsgrupp i årets kyrkoval. Har själv skickat in en lista på ett 10-tal personer bara härifrån EFS-gruppen i stan, men fler behövs. Nu i februari. Vare sej vi tycker att EFS:are ska kunna kandidera både till kyrkomötet och till det lokala kyrkofullmäktige, eller bara till det senare (kandidatfrågan löser vi på sommarens årskonferens i Skellefteå).
Mitt blogginlägg om kyrkovalet från den 11 november är lika aktuellt som någonsin. Och det Erika Cyrillus skrev på sin blogg i fjol:
Jag har tänkt på en sak. Varför är inte EFS - som är så bra - en nomineringsgrupp i kyrkovalet?
300 namnteckningar är allt som behövs för att registrera en nomineringsgrupp till kyrkovalet. Därför föreslår jag att du skickar in din namnteckning med förtydligande och personnummer, och skriv att du är stödperson för EFS.
Tänkte nämligen att det vore väl naturligt att EFS går att rösta in i kyrkomötet, eftersom vi vill vara en aktiv grupp inom Svenska kyrkan.
Programmet är redan klart: EFS vill- uppmuntra och stödja personlig kristen tro- inspirera till andligt samtal och bibelbruk- skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt- betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag- erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta.
Tillräckligt bra för att gå till val på, eller hur? Organisation och lokala grupper som kan göra egna listor finns redan. Det är bara att "tuta och köra".
Fast så var det ju detta med namnet. EFS måste registreras, och jag behöver alltså ha stöd av 300 personer. Får jag inte det lär jag väl hitta något annat att rösta på. För övrigt är kyrkovalet den 20 september 2009. Lätt att komma ihåg - 20-09-2009.
Ta ett A4-papper och skriv:Jag stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet.Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.o.s.v.Skicka till: Budbäraren, 751 7o, UPPSALA
Det har under vintern visat sej att många reagerar kraftfullare mot att EFS skulle representeras i Svenska kyrkans kyrkomöte än mot att Socialdemokraterna och Moderaterna gör det!!!! Vad kan man säga om det annat än att vanans makt är stor och att så ska en groda kokas. Kan inte EFS med kraft medverka till att få bort politikerstyret i kyrkomötet i höst, så tänker då inte jag sitta still i båten. Och den EFS-are som själv i kyrkovalet uppträder under politisk parti-beteckning, eller i politisk-parti-anknuten nomineringsgrupp, ska få med mej att göra. Detta sagt helt utan hatkänslor, bara i ren och ärlig ilska ;)!
Gud, låt oss känna din Andes ledning,
så att vi vet att din väg vi går.
Låt elden brinna i våra hjärtan,
till dess vi målet når.
Det är lätt att ge upp. Men det kan vi göra senare ("det är aldrig försent att ge upp" som Ronny Eriksson så träffande formulerat saken). Inspirerad av Göran Skyttes kolumn i Svenska Dagbladet, men även av kyrkopolitrukernas debattartikel på Brännpunkt i samma tidning, förnyar jag härmed uppropet om EFS som nomineringsgrupp i årets kyrkoval. Har själv skickat in en lista på ett 10-tal personer bara härifrån EFS-gruppen i stan, men fler behövs. Nu i februari. Vare sej vi tycker att EFS:are ska kunna kandidera både till kyrkomötet och till det lokala kyrkofullmäktige, eller bara till det senare (kandidatfrågan löser vi på sommarens årskonferens i Skellefteå).
Mitt blogginlägg om kyrkovalet från den 11 november är lika aktuellt som någonsin. Och det Erika Cyrillus skrev på sin blogg i fjol:
Jag har tänkt på en sak. Varför är inte EFS - som är så bra - en nomineringsgrupp i kyrkovalet?
300 namnteckningar är allt som behövs för att registrera en nomineringsgrupp till kyrkovalet. Därför föreslår jag att du skickar in din namnteckning med förtydligande och personnummer, och skriv att du är stödperson för EFS.
Tänkte nämligen att det vore väl naturligt att EFS går att rösta in i kyrkomötet, eftersom vi vill vara en aktiv grupp inom Svenska kyrkan.
Programmet är redan klart: EFS vill- uppmuntra och stödja personlig kristen tro- inspirera till andligt samtal och bibelbruk- skapa personligt engagemang för mission såväl lokalt som globalt- betona hela gudsfolkets roll som bärare av kyrkans uppdrag- erbjuda strukturer, mötesplatser och former för detta.
Tillräckligt bra för att gå till val på, eller hur? Organisation och lokala grupper som kan göra egna listor finns redan. Det är bara att "tuta och köra".
Fast så var det ju detta med namnet. EFS måste registreras, och jag behöver alltså ha stöd av 300 personer. Får jag inte det lär jag väl hitta något annat att rösta på. För övrigt är kyrkovalet den 20 september 2009. Lätt att komma ihåg - 20-09-2009.
Ta ett A4-papper och skriv:Jag stöder EFS registrering som nomineringsgrupp i kyrkovalet.Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.Namnteckning, namnförtydligande och personnummer.o.s.v.Skicka till: Budbäraren, 751 7o, UPPSALA
Det har under vintern visat sej att många reagerar kraftfullare mot att EFS skulle representeras i Svenska kyrkans kyrkomöte än mot att Socialdemokraterna och Moderaterna gör det!!!! Vad kan man säga om det annat än att vanans makt är stor och att så ska en groda kokas. Kan inte EFS med kraft medverka till att få bort politikerstyret i kyrkomötet i höst, så tänker då inte jag sitta still i båten. Och den EFS-are som själv i kyrkovalet uppträder under politisk parti-beteckning, eller i politisk-parti-anknuten nomineringsgrupp, ska få med mej att göra. Detta sagt helt utan hatkänslor, bara i ren och ärlig ilska ;)!
Gud, låt oss känna din Andes ledning,
så att vi vet att din väg vi går.
Låt elden brinna i våra hjärtan,
till dess vi målet når.
Reformation eller deformation
Påskvänner!
Med risk för att, som johannelundsrektorn m.m. Torsten Nilsson på 60-talet anmärkte på David Hedegårds tidskrift För biblisk tro, bli alltför felfokuserad och negativ, måste jag informera om att "biskop" John Shelby Spong, som jag tidigare avfärdat som en ensam galehuk, tydligen har ett ganska brett kontaktnät inom Svenska kyrkan och varit inbjuden både 2004, 2005 och 2006 - samt nu i vår (till Sofia kyrka och provvalsvinnaren Hans Ulfvebrand)!!!!
En ny reformation, som i realiteten måste vara en svårartad deformation, verkar förberedas av likasinnade och håller förmodligen redan på att genomföras i Svenska kyrkan genom biskopar som exempelvis Lennart Koskinen. (Claes-Bertil Ytterberg skrev ju förordet till John Shelby Spongs bok om "en ny kristendom" - gammal som ormen - och bjöd in honom till Västerås stift och Rättviks stiftsgård). Jonas Nordén i Örnsköldsvik skriver klarsynt på Budbärarens debattforum. Och i fråga om Svenska kyrkans nya missionssyn kan man säga att missionsföreståndare Anders Sjöberg har "talat och räddat sin själ".
Jag är långtifrån alltid överens med teol dr Rune Imberg eller tidningen Kyrka och Folk på västkusten. Men att inte fler rutit ifrån så rejält som Imberg om Spongs vidriga smörja! Någon gång måste saker nämnas vid sitt rätta namn. Det finns en artighet och diplomati som är fullständigt förödande, och som jag definitivt hoppas att nye missionsföreståndaren Stefan Holmström INTE tänker ägna sej åt. Det finns saker som inte går att förena under ekumenikens täckmantel, ståndpunkter man inte kan gå till mötes en millimeter hur intressanta själva frågorna än är. Galaterbrevet 1 och 2 Johannesbrevet är Guds ord också i vår tid, vad Spong än får oss att tro.
Det är inte att undra på att många idag söker sej från den Svenska kyrka, som komprometterat evangelisk-luthersk tro och lära så fatalt, till den stora och på många sätt imponerande romersk-katolska kyrkan. Ska man ändå vara med i en urspårad kyrka, kan man väl lika gärna vara med i "moderkyrkan" - så har jag i a f tänkt. Men även där finns alltså fortfarande behov av Reformationens (den riktiga) viktiga mementon. Och f.ö. tar den inte ens emot mej som för mitt liv inte kan tro på påvens ofelbarhet i lärofrågor eller att någon mer än Jesus varit fullkomligt syndfri under hela sitt jordiska liv. Så då har jag inte den utvägen. Men vart ska man ta vägen? Gå med i Missionskyrkan på riktigt, som Bengt B. föreslog i en kommentar? [Korrigering efter påpekande av Bengt: han föreslog inte utan ställde bara frågan, precis som jag nu också gör]. Den är ju i a f inte politiskt styrd som Svenska kyrkan. Men den kan å andra sidan av princip inte avvisa en sådan som John Shelby Spong, så länge han i någon mening kallar Jesus herre (och det gör han). Och en kyrka värd namnet MÅSTE ha en njurfunktion (om än det kunde drabba mej själv).
Mitt i all denna debatt: hur har JAG det själv med Gud? Hur ser mitt liv med honom ut, med bibel, bön, brödragemenskap, brödsbrytelse och barmhärtighetsgärningar (fler fina ord på B mottages tacksamt ;o). Det här med kyrkostrukturen verkar inte gå att lösa fort och bra, och som Torsten Åhman, pastor i Missionskyrkan, brukar framhålla är det främst på lokalplanet vi har chansen att göra en verklig insats. Därmed inte sagt att centralfunktionerna är oviktiga; de har nog ofta underskattats inte minst av oss lågkyrkliga.
Kyrkan kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast ett kan du göra:
ett barn, en ung människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva himmelen ler.
En uträknad människa mindre
betyder ett syskon mer.
Grip du mej, helige Ande,
drabba mej, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.
Med risk för att, som johannelundsrektorn m.m. Torsten Nilsson på 60-talet anmärkte på David Hedegårds tidskrift För biblisk tro, bli alltför felfokuserad och negativ, måste jag informera om att "biskop" John Shelby Spong, som jag tidigare avfärdat som en ensam galehuk, tydligen har ett ganska brett kontaktnät inom Svenska kyrkan och varit inbjuden både 2004, 2005 och 2006 - samt nu i vår (till Sofia kyrka och provvalsvinnaren Hans Ulfvebrand)!!!!
En ny reformation, som i realiteten måste vara en svårartad deformation, verkar förberedas av likasinnade och håller förmodligen redan på att genomföras i Svenska kyrkan genom biskopar som exempelvis Lennart Koskinen. (Claes-Bertil Ytterberg skrev ju förordet till John Shelby Spongs bok om "en ny kristendom" - gammal som ormen - och bjöd in honom till Västerås stift och Rättviks stiftsgård). Jonas Nordén i Örnsköldsvik skriver klarsynt på Budbärarens debattforum. Och i fråga om Svenska kyrkans nya missionssyn kan man säga att missionsföreståndare Anders Sjöberg har "talat och räddat sin själ".
Jag är långtifrån alltid överens med teol dr Rune Imberg eller tidningen Kyrka och Folk på västkusten. Men att inte fler rutit ifrån så rejält som Imberg om Spongs vidriga smörja! Någon gång måste saker nämnas vid sitt rätta namn. Det finns en artighet och diplomati som är fullständigt förödande, och som jag definitivt hoppas att nye missionsföreståndaren Stefan Holmström INTE tänker ägna sej åt. Det finns saker som inte går att förena under ekumenikens täckmantel, ståndpunkter man inte kan gå till mötes en millimeter hur intressanta själva frågorna än är. Galaterbrevet 1 och 2 Johannesbrevet är Guds ord också i vår tid, vad Spong än får oss att tro.
Det är inte att undra på att många idag söker sej från den Svenska kyrka, som komprometterat evangelisk-luthersk tro och lära så fatalt, till den stora och på många sätt imponerande romersk-katolska kyrkan. Ska man ändå vara med i en urspårad kyrka, kan man väl lika gärna vara med i "moderkyrkan" - så har jag i a f tänkt. Men även där finns alltså fortfarande behov av Reformationens (den riktiga) viktiga mementon. Och f.ö. tar den inte ens emot mej som för mitt liv inte kan tro på påvens ofelbarhet i lärofrågor eller att någon mer än Jesus varit fullkomligt syndfri under hela sitt jordiska liv. Så då har jag inte den utvägen. Men vart ska man ta vägen? Gå med i Missionskyrkan på riktigt, som Bengt B. föreslog i en kommentar? [Korrigering efter påpekande av Bengt: han föreslog inte utan ställde bara frågan, precis som jag nu också gör]. Den är ju i a f inte politiskt styrd som Svenska kyrkan. Men den kan å andra sidan av princip inte avvisa en sådan som John Shelby Spong, så länge han i någon mening kallar Jesus herre (och det gör han). Och en kyrka värd namnet MÅSTE ha en njurfunktion (om än det kunde drabba mej själv).
Mitt i all denna debatt: hur har JAG det själv med Gud? Hur ser mitt liv med honom ut, med bibel, bön, brödragemenskap, brödsbrytelse och barmhärtighetsgärningar (fler fina ord på B mottages tacksamt ;o). Det här med kyrkostrukturen verkar inte gå att lösa fort och bra, och som Torsten Åhman, pastor i Missionskyrkan, brukar framhålla är det främst på lokalplanet vi har chansen att göra en verklig insats. Därmed inte sagt att centralfunktionerna är oviktiga; de har nog ofta underskattats inte minst av oss lågkyrkliga.
Kyrkan kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast ett kan du göra:
ett barn, en ung människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva himmelen ler.
En uträknad människa mindre
betyder ett syskon mer.
Grip du mej, helige Ande,
drabba mej, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.
fredag 13 februari 2009
Ingemar och Sune
Idag begravs Ingemar Johansson. Han och Sune Jonsson dog båda fredag den 30 januari 2009, idag två veckor sedan. En epok är till ända. Den berömda boxningsmatchen för 50 år sedan satte spår även i min fars EFS-landsbygd - tonåringarna satt klistrade vid radion mitt i natten för att lyssna. Och den bilden, inte bilden av boxningsmatchen, kunde ha varit hämtad ur Sune Jonssons arkiv. Den mannen gjorde historia minst lika mycket som Ingo, fast i en annan bemärkelse.
Det ska inte förnekas att en och annan med tiden kom att se Sune Jonsson som ett slags "varsel". Med osviklig känsla för utdöende miljöer - inte sällan EFS-miljöer - dök han upp med sin kamera strax innan de alldeles försvunnit. Bilder av Nådens barn, Jordgubbar och mjölk, Husen vid Himlastigen...
Å andra sidan - vilka miljöer är INTE utdöende? Kanske Sune Jonssons storhet låg i att han före oss andra insåg alltings förgänglighet, men också evighetsdimensionen i det mänskliga, vardagliga.
Man kan säga med Sune Jonsson att "tiden är ett förunderligt ting". Men man kan också använda Frans Michael Franzéns ord, inspirerade av Sankt Augustinus och återgivna i en boktitel av Hans Alfredson: "Tiden är ingenting." Med Sankt Petrus ord: "För Gud är en dag såsom tusen år, och tusen år såsom en dag."
Vila i frid, Ingemar och Sune.
Gud är inte en Gud för döda utan för levande.
Ty för honom är alla levande.
Jesus Kristus är densamme
igår, idag och i evighet.
Det ska inte förnekas att en och annan med tiden kom att se Sune Jonsson som ett slags "varsel". Med osviklig känsla för utdöende miljöer - inte sällan EFS-miljöer - dök han upp med sin kamera strax innan de alldeles försvunnit. Bilder av Nådens barn, Jordgubbar och mjölk, Husen vid Himlastigen...
Å andra sidan - vilka miljöer är INTE utdöende? Kanske Sune Jonssons storhet låg i att han före oss andra insåg alltings förgänglighet, men också evighetsdimensionen i det mänskliga, vardagliga.
Man kan säga med Sune Jonsson att "tiden är ett förunderligt ting". Men man kan också använda Frans Michael Franzéns ord, inspirerade av Sankt Augustinus och återgivna i en boktitel av Hans Alfredson: "Tiden är ingenting." Med Sankt Petrus ord: "För Gud är en dag såsom tusen år, och tusen år såsom en dag."
Vila i frid, Ingemar och Sune.
Gud är inte en Gud för döda utan för levande.
Ty för honom är alla levande.
Jesus Kristus är densamme
igår, idag och i evighet.
onsdag 11 februari 2009
Sånger till Reformationsdagen
Påskvänner!
Här nedan kommer förslag till psalmer för Reformationsdagen. Jag föreslår att vi verkligen börjar kalla söndagen så istället för det konstiga räkneordet Sexagesima. För blir det inte alltmer uppenbart att en Reformation på Guds ords grund är både vad vi själva som enskilda och Svenska kyrkan som samfund behöver?
En mycket märklig, påstått "luthersk" tolkning av reformationsbegreppet har smugit sej in i Svenska kyrkan med olyckliga följder. Det handlar då inte längre, som för Luther, om att återvända till Skriften, d.v.s. till Traditionen med stort T, utan om att ständigt förändra och modernisera, inte bara form utan även innehåll. En De-formation snarare än en Re-formation, ett raserande snarare än ett åter-uppbyggande.
Men det är inte detta vi firar och förespråkar på Reformationsdagen.
Nu till psalmtavlan (med ovanligt få siffror denna gång!):
65
10
66
89
65 Omkring ditt ord, o Jesus - en av psalmbokens innerligaste bönepsalmer, särskilt passande på Guds Ords söndag. (Fr.o.m. i år helt fri för spridning, då det gått 70 år sedan författaren Anna Ölander dog).
10 Lov, ära och pris - passar extra bra på söndag när episteltexten talar om att inte veta av något annat än Jesus Kristus som korsfäst (Paulus). Anden, vattnet och blodet vittnar om detsamma (Johannes).
66 En såningsman går där i regn och i sol - psalm om dagens evangelietext passar efter predikan. Om man spelar ett lååångt förspel där den luftiga melodin presenteras i lite olika varianter (psalmen är märkligt lite sjungen, har jag ett intryck av - man borde kanske arrangera ett "Psalmbotten"-program för att få sprutt på en del av våra nyare, fina psalmer.
89 Se, jag vill bära ditt budskap, Herre - Hilaire Nkounkous härliga "sändningspsalm".
Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som bär skörd.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
då kan din vilja ske.
Här nedan kommer förslag till psalmer för Reformationsdagen. Jag föreslår att vi verkligen börjar kalla söndagen så istället för det konstiga räkneordet Sexagesima. För blir det inte alltmer uppenbart att en Reformation på Guds ords grund är både vad vi själva som enskilda och Svenska kyrkan som samfund behöver?
En mycket märklig, påstått "luthersk" tolkning av reformationsbegreppet har smugit sej in i Svenska kyrkan med olyckliga följder. Det handlar då inte längre, som för Luther, om att återvända till Skriften, d.v.s. till Traditionen med stort T, utan om att ständigt förändra och modernisera, inte bara form utan även innehåll. En De-formation snarare än en Re-formation, ett raserande snarare än ett åter-uppbyggande.
Men det är inte detta vi firar och förespråkar på Reformationsdagen.
Nu till psalmtavlan (med ovanligt få siffror denna gång!):
65
10
66
89
65 Omkring ditt ord, o Jesus - en av psalmbokens innerligaste bönepsalmer, särskilt passande på Guds Ords söndag. (Fr.o.m. i år helt fri för spridning, då det gått 70 år sedan författaren Anna Ölander dog).
10 Lov, ära och pris - passar extra bra på söndag när episteltexten talar om att inte veta av något annat än Jesus Kristus som korsfäst (Paulus). Anden, vattnet och blodet vittnar om detsamma (Johannes).
66 En såningsman går där i regn och i sol - psalm om dagens evangelietext passar efter predikan. Om man spelar ett lååångt förspel där den luftiga melodin presenteras i lite olika varianter (psalmen är märkligt lite sjungen, har jag ett intryck av - man borde kanske arrangera ett "Psalmbotten"-program för att få sprutt på en del av våra nyare, fina psalmer.
89 Se, jag vill bära ditt budskap, Herre - Hilaire Nkounkous härliga "sändningspsalm".
Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som bär skörd.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda,
att andra där din kärlek kan se.
Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda,
då kan din vilja ske.
tisdag 10 februari 2009
Upp- och nervända världen om lekmän ska behöva sköta biskopens väktarroll
Påskvänner!
Vi lekmän borde verkligen få ägna oss åt mer uppbyggliga saker. Det är ju en av biskoparnas främsta uppgifter att freda kyrkan från grova villoläror. Om de inte gör det, eller rent av uppmuntrar och själva företräder sådana villoläror, så är de väl inga biskopar ö.h.t.?
De sköter i varje fall inte jobbet.
Inte jag heller - som borde öva på mina kantorsläxor nu istället för att falla biskoparna i ämbetet!
Ska vi komma överens om en sak, Stiglund, Hagberg, Persenius m.fl.: om ni omvänder er och styrker era bröder, alltså om ni börjar "kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Judas vers 3), så ska jag hålla mej till min läst, d.v.s. mina tangenter.
Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.
Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.
Vi lekmän borde verkligen få ägna oss åt mer uppbyggliga saker. Det är ju en av biskoparnas främsta uppgifter att freda kyrkan från grova villoläror. Om de inte gör det, eller rent av uppmuntrar och själva företräder sådana villoläror, så är de väl inga biskopar ö.h.t.?
De sköter i varje fall inte jobbet.
Inte jag heller - som borde öva på mina kantorsläxor nu istället för att falla biskoparna i ämbetet!
Ska vi komma överens om en sak, Stiglund, Hagberg, Persenius m.fl.: om ni omvänder er och styrker era bröder, alltså om ni börjar "kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Judas vers 3), så ska jag hålla mej till min läst, d.v.s. mina tangenter.
Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.
Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.
Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. v. 9-11 (forts.)
Påskvänner!
Ur Johannes´ andra brev:
Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, ska ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling. (Bibel 2000)
Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. (KB 1917)
Vi behöver inte tillämpa det här så att vi inte får säga "hej" till ett Jehovas vittne eller till John Shelby Spong. Eller visa vanlig mänsklig hjälpsamhet om de behöver hjälp. Det handlar om att välkomna någon till (hus-)församlingen eller EFS-gruppen eller årskonferensen, som biskop och förkunnare. Och det kan vi inte göra med någon som så tydligt lämnat "Kristi lära" som John Shelby Spong och hans lärjungar.
Hur tänkte Claes-Bertil Ytterberg (f.d. stiftschef i Västerås) och Hans Ulfvebrand (kontraktsprost i Stockholm och vinnare av biskopsprovvalet nyligen) när de bjöd in "biskop" Spong till Sverige och - i Ytterbergs fall - skrev förordet till den bok Rune Imberg kallar "vidrig smörja" ? Har inte bl.a. Ytterberg och Ulfvenbrand faktiskt i högsta grad gjort sej delaktiga i Spongs onda gärningar? Och måste inte sådant påtalas, också under pågående biskopsvalkampanj?
Och vad innebär det för EFS och vår relation till Svenska kyrkan och dess nuvarande och blivande biskopar? Läs också Ole Hallesbys 1 maj-tal från 1957 om vårt förhållande till villoläran.
Led, milda ljus,
i dunkel, dimfylld värld,
led du oss fram.
Skaparljus, du livets ord,
halleluja,
sök vårt hjärta, led vår fot,
halleluja.
Ur Johannes´ andra brev:
Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er utan denna lära, ska ni inte släppa in honom i ert hem och inte hälsa honom välkommen. Den som välkomnar honom gör sig till hans medbrottsling. (Bibel 2000)
Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till eder och icke har den läran med sig, så tagen icke emot honom i edra hus, och hälsen honom icke. Ty den som hälsar honom, han gör sig delaktig i hans onda gärningar. (KB 1917)
Vi behöver inte tillämpa det här så att vi inte får säga "hej" till ett Jehovas vittne eller till John Shelby Spong. Eller visa vanlig mänsklig hjälpsamhet om de behöver hjälp. Det handlar om att välkomna någon till (hus-)församlingen eller EFS-gruppen eller årskonferensen, som biskop och förkunnare. Och det kan vi inte göra med någon som så tydligt lämnat "Kristi lära" som John Shelby Spong och hans lärjungar.
Hur tänkte Claes-Bertil Ytterberg (f.d. stiftschef i Västerås) och Hans Ulfvebrand (kontraktsprost i Stockholm och vinnare av biskopsprovvalet nyligen) när de bjöd in "biskop" Spong till Sverige och - i Ytterbergs fall - skrev förordet till den bok Rune Imberg kallar "vidrig smörja" ? Har inte bl.a. Ytterberg och Ulfvenbrand faktiskt i högsta grad gjort sej delaktiga i Spongs onda gärningar? Och måste inte sådant påtalas, också under pågående biskopsvalkampanj?
Och vad innebär det för EFS och vår relation till Svenska kyrkan och dess nuvarande och blivande biskopar? Läs också Ole Hallesbys 1 maj-tal från 1957 om vårt förhållande till villoläran.
Led, milda ljus,
i dunkel, dimfylld värld,
led du oss fram.
Skaparljus, du livets ord,
halleluja,
sök vårt hjärta, led vår fot,
halleluja.
Ulfvebrand, Spong och 2 Joh. 9-11
Påskvänner!
Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?
Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...
I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.
Läs din bibel och be till Herren. Först. Sedan kan du ta del av charlatanbiskopen John Shelby Spongs hemsida. Läs i hans Calendar, rubrik Europe, vad han ska göra 19-21 april i år och vem som bjudit in honom. Läs också hans beskrivning av sitt förra besök i Sverige och sina svenska vänner. Läs också Rune Imbergs klarsynta text med anknytning till Klas Klättermus. Då förstår du också att Erik Johansson i Örebro har alldeles rätt när han talar om två religioner i Svenska kyrkan. Läs även vad stiftschef Koskinen i Visby skriver på Svenska kyrkans hemsida och fundera på om EFS idag hör till den lilla men högljudda "gammalkonservativa" grupp inom kyrkan som Koskinen talar om. (För han syftar väl inte på barn som tror att Gud sitter på ett moln?). Ja, vad ska man tro?
Försoningens kraft som Erik Johansson skriver om kan inte innebära att de två religionerna förenas som genom ett under - då vinner i realiteten den falska - utan måste innebära allas vår omvändelse till den sanna tron (hur föga postmodernt detta än klingar). Så hoppas och tror jag att också Erik menade. Sker inte detta måste Svenska kyrkan splittras - ju förr, desto hellre. Och jag minns att Elisabeth Sandlund i en kommentar på Dagens ledarsida ifrågasatte om en sådan boskillnad verkligen vore så farlig. Fast frågan är väl bara om inte kyrkan då går sönder i fler än två bitar...
I kvällen lys oss med den helga flamman
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess låga klar oss föra samman,
vi vet att mörkret ej fått makt därmed.
söndag 8 februari 2009
Låt oss vandra i ljuset
Påskvänner!
Kyndelsmäss - Ljusmäss. Ljuset är på väg tillbaka i naturen, men mörkret ruvar fortfarande tätt om kvällarna. Ibland säger man med ledning av någon kinesisk filosof: "Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus." (Kinas ledare blir fortfarande galna på dem som förbannar diktaturens mörker). Men tänk om båda sakerna behövs? Hur gör Jesus? Vi läser gärna saligprisningarna, men vad gör vi med veropen över de skriftlärda och över hela Jerusalem (Matteus 23)? Under en retreat på Svenska kyrkans grundkurs läste jag Kaj Munks (1898-1944) predikningar - snacka om att förbanna mörkret, bl.a. det nazistiska (så blev han också skjuten och slängd i landsvägsdiket). Och snacka om att tända ljus med tro, hopp och glädje!
Som jag tidigare sagt, mitt Amnesty som har ljuset (i taggtråden) som symbol, visar ständigt på mörkret i världen - men inte för att gnälla utan för att skapa medvetenhet och få fler som tänder ljus. Det är helt riktigt att klagan och förbannelser inte räcker - nej, tänd ljus! (Också namnet på en fin dikt av Bo Setterlind, inte helt olik den s.k. Franciskus-bönen). Och låt oss framför allt vandra i ljuset från honom som är Världens Ljus - bara så kan vi själva bli det.
Några ord av Jesus, Världens Ljus, på kyrkvägen denna Ljusmässodag:
Om ljuset inom dej är mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet ju inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mej; natten kommer då ingen kan arbeta. (Detta är er stund och nu råder mörkrets makt).
Och aposteln Johannes skriver i dagens episteltext:
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från all synd.
Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå.
Gud kan vi ej se och inte förstå.
Men Gud kommer hit,
han vill vara här,
så blir han ett barn som Maria bär.
/: Låt oss vandra i ljuset, liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus :/
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.
/: För då har vi en sann gemenskap med varann,
gemenskap med varann :/
en sann gemenskap med varann.
/: Och Jesu blod oss renar då från all vår synd,
renar från all synd :/
renar oss från all vår synd.
Kyndelsmäss - Ljusmäss. Ljuset är på väg tillbaka i naturen, men mörkret ruvar fortfarande tätt om kvällarna. Ibland säger man med ledning av någon kinesisk filosof: "Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus." (Kinas ledare blir fortfarande galna på dem som förbannar diktaturens mörker). Men tänk om båda sakerna behövs? Hur gör Jesus? Vi läser gärna saligprisningarna, men vad gör vi med veropen över de skriftlärda och över hela Jerusalem (Matteus 23)? Under en retreat på Svenska kyrkans grundkurs läste jag Kaj Munks (1898-1944) predikningar - snacka om att förbanna mörkret, bl.a. det nazistiska (så blev han också skjuten och slängd i landsvägsdiket). Och snacka om att tända ljus med tro, hopp och glädje!
Som jag tidigare sagt, mitt Amnesty som har ljuset (i taggtråden) som symbol, visar ständigt på mörkret i världen - men inte för att gnälla utan för att skapa medvetenhet och få fler som tänder ljus. Det är helt riktigt att klagan och förbannelser inte räcker - nej, tänd ljus! (Också namnet på en fin dikt av Bo Setterlind, inte helt olik den s.k. Franciskus-bönen). Och låt oss framför allt vandra i ljuset från honom som är Världens Ljus - bara så kan vi själva bli det.
Några ord av Jesus, Världens Ljus, på kyrkvägen denna Ljusmässodag:
Om ljuset inom dej är mörker, hur djupt blir då inte mörkret? Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet ju inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mej; natten kommer då ingen kan arbeta. (Detta är er stund och nu råder mörkrets makt).
Och aposteln Johannes skriver i dagens episteltext:
Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu Kristi, Guds Sons blod, renar oss från all synd.
Gud bor i ett ljus, dit ingen kan gå.
Gud kan vi ej se och inte förstå.
Men Gud kommer hit,
han vill vara här,
så blir han ett barn som Maria bär.
/: Låt oss vandra i ljuset, liksom han är ljus,
vandra i Guds ljus :/
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds ljus,
vandra i Guds kärleks ljus.
/: För då har vi en sann gemenskap med varann,
gemenskap med varann :/
en sann gemenskap med varann.
/: Och Jesu blod oss renar då från all vår synd,
renar från all synd :/
renar oss från all vår synd.
lördag 7 februari 2009
Må Koivunen Bylund bli stiftschef i Härnösand
Påskvänner!
Jag känner att jag strax måste lämna det blott alltför aktuella vigselrättsämnet för att inte storkna av den stiftschefliga soppan. Det är utan tvivel skadligt för själen att sysselsätta sej för mycket med elände. Jag kan bara uttrycka min innerliga förhoppning att den nödvändiga förståelsen för entydigt homosexuellas situation inte ska bli lidande av det närmast queer-artade carte blanche som stiftscheferna (nb allihop!) utfärdat i familjebildningsfrågan.
Men jag hoppas helt uppriktigt att Tuulikki Koivunen Bylund nu äntligen får bli biskop. I Härnösand. Det är hon värd. Teologiskt har hon inte mer med evangelisk-luthersk bekännelse att göra än övriga topp-prelater i Svenska statskyrkan, men hon visade stora predikogåvor i Uppsala domkyrka på Reformationsdagen för 11 år sedan, och skötte Fadimes begravning ytterst stiligt ur både estetisk och medmänsklig synvinkel. Vad mer brukar vi begära av en stiftschef?
Jag kan, som sagt, helt enkelt inte med somligas ovana att kalla blott kvinnliga biskopar stiftschefer, medan övriga får behålla biskopsmössan även om de av sina uttalanden att döma vandrar omkring i nattmössan även på ljusa dagen. Jag har inte funnit Christina Odenberg, Caroline Krook eller Antje Jackelén sämre än sina manliga kolleger i något signifikant avseende, och tycker att det är mer än besynnerligt att det tagit så lång tid att - i statskyrkans s.k. biskopsmöte - få fram fler kvinnor än 2 av 14.
Att hanteringen av äktenskapsfrågan kastar sina mörka skuggor också över ämbetsfrågan är dock ofrånkomligt. Särskilt så ofta som man det senaste året fått höra att det ena ger det andra. Från båda sidor i äktenskapsdebatten!
Koivunen Bylund kan säkert göra ett - minst! - lika bra jobb i Norrlands Atén som någonsin gamle EFS-aren Tony Guldbrandzén. Men låt oss be att Svenska statskyrkan skils från både staten och all nypåhittad teologi.
Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd.
Jag känner att jag strax måste lämna det blott alltför aktuella vigselrättsämnet för att inte storkna av den stiftschefliga soppan. Det är utan tvivel skadligt för själen att sysselsätta sej för mycket med elände. Jag kan bara uttrycka min innerliga förhoppning att den nödvändiga förståelsen för entydigt homosexuellas situation inte ska bli lidande av det närmast queer-artade carte blanche som stiftscheferna (nb allihop!) utfärdat i familjebildningsfrågan.
Men jag hoppas helt uppriktigt att Tuulikki Koivunen Bylund nu äntligen får bli biskop. I Härnösand. Det är hon värd. Teologiskt har hon inte mer med evangelisk-luthersk bekännelse att göra än övriga topp-prelater i Svenska statskyrkan, men hon visade stora predikogåvor i Uppsala domkyrka på Reformationsdagen för 11 år sedan, och skötte Fadimes begravning ytterst stiligt ur både estetisk och medmänsklig synvinkel. Vad mer brukar vi begära av en stiftschef?
Jag kan, som sagt, helt enkelt inte med somligas ovana att kalla blott kvinnliga biskopar stiftschefer, medan övriga får behålla biskopsmössan även om de av sina uttalanden att döma vandrar omkring i nattmössan även på ljusa dagen. Jag har inte funnit Christina Odenberg, Caroline Krook eller Antje Jackelén sämre än sina manliga kolleger i något signifikant avseende, och tycker att det är mer än besynnerligt att det tagit så lång tid att - i statskyrkans s.k. biskopsmöte - få fram fler kvinnor än 2 av 14.
Att hanteringen av äktenskapsfrågan kastar sina mörka skuggor också över ämbetsfrågan är dock ofrånkomligt. Särskilt så ofta som man det senaste året fått höra att det ena ger det andra. Från båda sidor i äktenskapsdebatten!
Koivunen Bylund kan säkert göra ett - minst! - lika bra jobb i Norrlands Atén som någonsin gamle EFS-aren Tony Guldbrandzén. Men låt oss be att Svenska statskyrkan skils från både staten och all nypåhittad teologi.
Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd.
Fyra andra stiftschefer säger också vad dom tycker
Påskvänner!
Nu säger fyra andra stiftschefer också vad dom tycker på DN Debatt. Ärkechefen står tydligen höjd över dessa partistrider.
Man kan diskutera språkvård (hur vi vill definiera ordet äktenskap) och vigselrätt (ska vi ha det som i Sydeuropa eller inte?) i det oändliga. Och åtminstone den senare frågan hänger intimt samman med relationen mellan stat och kyrka, som för mej som politiskt liberal är den allt överskuggande frågan inför kommande valrörelser.
Men naturligtvis är det inte dessa saker som är själva grundfrågan i det som nu vållar sådan strid inom Svenska kyrkan och det s.k. biskopsmötet.
Det stiftscheferna - för vem kan längre kalla dem biskopar? - inte orkat ta i är ju själva grundfrågan: Ska vissa personers behjärtansvärda men rätt särpräglade situation (att trots - som regel - intakt fysisk utrustning inte kunna tända sexuellt på någon av motsatt kön, vilket förvisso är en medmänsklig och pastoral utmaning att ta på stort allvar), även inom kyrkan - staten är en annan sak - tillåtas ge anledning inte bara till pastorala undantag utan till ett helt paradigmskifte, som innebär att även ungdomar och andra som mycket väl kan tända på folk av motsatt kön nu får besked av kyrkans stiftschefer, pastoratschefer och konfirmandledare om att de lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt?
Av historiens tydliga vittnesbörd - och en smula fördomsfritt förnuft - att döma kan de flesta av oss, med lite övning och borttränade tabun/fobier, uppnå sexuell njutning tillsammans med någon av samma kön. Att vi på ett själsligt plan kan attraheras djupt även av personer med samma kön som vi själva är ju allom bekant - närmast en plattityd. Så frågan gäller ju, här som i så många andra fall, inte om kärlek och starka emotionella band är OK utan om vilken kärlek som enligt kyrkan är etiskt OK att uttrycka direkt sexuellt (vi pratar ju nu inte om kramar och närhet i största allmänhet, ej heller om att få äta frukost tillsammans med någon man älskar, som Lars Gårdfeldt försökt få oss att tro).
Och utifrån ett barnperspektiv gäller frågan nu dessutom om inte ens kyrkliga företrädare får hävda att det, allt annat lika, kan vara en fördel för ett barn att inte bara ha två föräldrar i största allmänhet utan också att någon av dessa är en pappa? (Fädernas betydelse har ju annars betonats rätt kraftigt åren runt millennieskiftet, men den är ju tydligen nu på väg bort helt i debatten). Eller - för den delen - att någon av dessa är en mamma? I det här fallet har jag faktiskt lite svårt för att förstå även den statliga, ickekyrkliga, positioneringen.
Blir det nya paradigmet att "all kärlek är bra kärlek" också i familjebildningsavseende, och blir vuxenhet, ömhet och frivillighet även kyrkans enda ledstjärna på det sexuella området (blir det statens säger jag som liberal inte så mycket), så kommer stiftscheferna inte att ha något vettigt att sätta emot den dag äktenskapsdefinitionen vidgas ytterligare. Det duger ju knappast att då komma dragandes med bibelcitat mot polyamorösa eller mycket endogama förbindelser, som ju har betydligt fler bibelstöd än enkönade - och enligt Wejryd i Budis 2006 kan ju moralfrågor, frågor på lagens område alltså, ö.h.t. aldrig vara kyrkoskiljande för ett lutherskt samfund.
Den tesen torde kanske finna anklang också hos en del EFS-are, som oroas över "moralisering" och "lagiskhet", kanske även på denna blogg. Och det är visst och sant: evangeliet om Gud nåd i Jesus Kristus (men bara där!) riskerar ständigt att tappas bort - och antingen drunkna i lagiskhet och moralism eller urarta till onormativitet och låt-gå-mentalitet. Men Wejryds tes är lika snurrig som hans och stiftschefernas behandling av äktenskapsfrågan (finns det kanske något samband?). Självklart kan även frågor på lagens område visa sej bli kyrkoskiljande, även om jag ger Wejryd rätt så långt att det nog då också hänger ihop med skillnader i synen på evangeliet.
Vishet, o Herre,
giv oss av höjden.
Nu säger fyra andra stiftschefer också vad dom tycker på DN Debatt. Ärkechefen står tydligen höjd över dessa partistrider.
Man kan diskutera språkvård (hur vi vill definiera ordet äktenskap) och vigselrätt (ska vi ha det som i Sydeuropa eller inte?) i det oändliga. Och åtminstone den senare frågan hänger intimt samman med relationen mellan stat och kyrka, som för mej som politiskt liberal är den allt överskuggande frågan inför kommande valrörelser.
Men naturligtvis är det inte dessa saker som är själva grundfrågan i det som nu vållar sådan strid inom Svenska kyrkan och det s.k. biskopsmötet.
Det stiftscheferna - för vem kan längre kalla dem biskopar? - inte orkat ta i är ju själva grundfrågan: Ska vissa personers behjärtansvärda men rätt särpräglade situation (att trots - som regel - intakt fysisk utrustning inte kunna tända sexuellt på någon av motsatt kön, vilket förvisso är en medmänsklig och pastoral utmaning att ta på stort allvar), även inom kyrkan - staten är en annan sak - tillåtas ge anledning inte bara till pastorala undantag utan till ett helt paradigmskifte, som innebär att även ungdomar och andra som mycket väl kan tända på folk av motsatt kön nu får besked av kyrkans stiftschefer, pastoratschefer och konfirmandledare om att de lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt?
Av historiens tydliga vittnesbörd - och en smula fördomsfritt förnuft - att döma kan de flesta av oss, med lite övning och borttränade tabun/fobier, uppnå sexuell njutning tillsammans med någon av samma kön. Att vi på ett själsligt plan kan attraheras djupt även av personer med samma kön som vi själva är ju allom bekant - närmast en plattityd. Så frågan gäller ju, här som i så många andra fall, inte om kärlek och starka emotionella band är OK utan om vilken kärlek som enligt kyrkan är etiskt OK att uttrycka direkt sexuellt (vi pratar ju nu inte om kramar och närhet i största allmänhet, ej heller om att få äta frukost tillsammans med någon man älskar, som Lars Gårdfeldt försökt få oss att tro).
Och utifrån ett barnperspektiv gäller frågan nu dessutom om inte ens kyrkliga företrädare får hävda att det, allt annat lika, kan vara en fördel för ett barn att inte bara ha två föräldrar i största allmänhet utan också att någon av dessa är en pappa? (Fädernas betydelse har ju annars betonats rätt kraftigt åren runt millennieskiftet, men den är ju tydligen nu på väg bort helt i debatten). Eller - för den delen - att någon av dessa är en mamma? I det här fallet har jag faktiskt lite svårt för att förstå även den statliga, ickekyrkliga, positioneringen.
Blir det nya paradigmet att "all kärlek är bra kärlek" också i familjebildningsavseende, och blir vuxenhet, ömhet och frivillighet även kyrkans enda ledstjärna på det sexuella området (blir det statens säger jag som liberal inte så mycket), så kommer stiftscheferna inte att ha något vettigt att sätta emot den dag äktenskapsdefinitionen vidgas ytterligare. Det duger ju knappast att då komma dragandes med bibelcitat mot polyamorösa eller mycket endogama förbindelser, som ju har betydligt fler bibelstöd än enkönade - och enligt Wejryd i Budis 2006 kan ju moralfrågor, frågor på lagens område alltså, ö.h.t. aldrig vara kyrkoskiljande för ett lutherskt samfund.
Den tesen torde kanske finna anklang också hos en del EFS-are, som oroas över "moralisering" och "lagiskhet", kanske även på denna blogg. Och det är visst och sant: evangeliet om Gud nåd i Jesus Kristus (men bara där!) riskerar ständigt att tappas bort - och antingen drunkna i lagiskhet och moralism eller urarta till onormativitet och låt-gå-mentalitet. Men Wejryds tes är lika snurrig som hans och stiftschefernas behandling av äktenskapsfrågan (finns det kanske något samband?). Självklart kan även frågor på lagens område visa sej bli kyrkoskiljande, även om jag ger Wejryd rätt så långt att det nog då också hänger ihop med skillnader i synen på evangeliet.
Vishet, o Herre,
giv oss av höjden.
fredag 6 februari 2009
Intressanta (o)besked på Svenska kyrkans hemsida
Påskvänner!
Man bör nog som EFS-are gå in på Svenska kyrkans hemsida då och då. Där kan man faktiskt få svar på en del frågor. Till exempel om man idag kan bli prästvigd fast man, med all respekt för homosexuellas speciella situation, inte ställer upp på att viga enkönade par till äktenskap (någon "välsignelse av partnerskap" lär ju inte bli aktuell i framtiden). Vad man än kan säga om Anders Lennartssons svar, så nog är det intressant. "Kunniga teologer och demokratiskt kyrkomöte?" Tja... Jag vet inte precis om det förslag till könsneutralt vigselformulär som gått ut på remiss är något teologiskt mästerstycke (hur drällde man bort jesusorden i Matteus 19 t.ex.?). Och kyrkomötet - ja, nog är det i en mening demokratiskt så det förslår, men hur kommer det sej att 75% av det mest sekulariserade folket i världen i praktiken tillåts rösta om viktiga delar av kyrkans lära?
En biskop - eller åtminstone stiftschef - som spontant liknade sådana som frågeställaren vid "talibaner och svartbröder" finns på Gotland. Han bad visserligen sedan om ursäkt för sitt utfall, men vad ska vi då säga om det här som han skriver på Svenska kyrkans hemsida? Under rubriken "BISKOPSMÖTET - VAD SKA MAN TRO?"
Ja, vad ska man tro om "biskopsmötet"? Man undrar ju vad stiftscheferna i Svenska kyrkan skulle ha att säga säga om vi t.ex. i morgon får bud att en jättemeteor är på väg att krossa jorden, och vi kanske inte har någon Bruce Willis som kan rädda oss. Eller vad de, oavsett meteorer, skulle ha att säga till den sista generationen människor på den här planeten? Allmänt poetisk-religiösa tolkningar av den hitsides tillvaron mister nog då mycket av sin glans. Att genom "tron" väcka de slumrande "andliga" krafterna inom sej själv båtar då föga. Får man helt enkelt krasst säga "det var det", liksom? Eller HAR Gud verkligen all makt i himmel och på jord, så att vi kan förbida nya himlar och en ny jord efter hans löfte?
Finns det något för oss personligen - och för mänskligheten - att hoppas på efter döden? Eller frukta för? Man kommer här inte undan med överlägset snack om medeltida geografi. Biskopar som inte ens försöker svara bibliskt på dessa frågor är givetvis inga biskopar. Möjligtvis - och olyckligtvis - stiftschefer.
"Himmel och helvete finns här på jorden." Javisst - men sen då? Som Koskinen skriver: "Att urkyrkan ofta var mer radikal glömmer man tyvärr."
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som famlar i mörker.
Ge oss ditt ljus.
Låt det lysa klart.
Herre, förbarma dig.
Man bör nog som EFS-are gå in på Svenska kyrkans hemsida då och då. Där kan man faktiskt få svar på en del frågor. Till exempel om man idag kan bli prästvigd fast man, med all respekt för homosexuellas speciella situation, inte ställer upp på att viga enkönade par till äktenskap (någon "välsignelse av partnerskap" lär ju inte bli aktuell i framtiden). Vad man än kan säga om Anders Lennartssons svar, så nog är det intressant. "Kunniga teologer och demokratiskt kyrkomöte?" Tja... Jag vet inte precis om det förslag till könsneutralt vigselformulär som gått ut på remiss är något teologiskt mästerstycke (hur drällde man bort jesusorden i Matteus 19 t.ex.?). Och kyrkomötet - ja, nog är det i en mening demokratiskt så det förslår, men hur kommer det sej att 75% av det mest sekulariserade folket i världen i praktiken tillåts rösta om viktiga delar av kyrkans lära?
En biskop - eller åtminstone stiftschef - som spontant liknade sådana som frågeställaren vid "talibaner och svartbröder" finns på Gotland. Han bad visserligen sedan om ursäkt för sitt utfall, men vad ska vi då säga om det här som han skriver på Svenska kyrkans hemsida? Under rubriken "BISKOPSMÖTET - VAD SKA MAN TRO?"
Ja, vad ska man tro om "biskopsmötet"? Man undrar ju vad stiftscheferna i Svenska kyrkan skulle ha att säga säga om vi t.ex. i morgon får bud att en jättemeteor är på väg att krossa jorden, och vi kanske inte har någon Bruce Willis som kan rädda oss. Eller vad de, oavsett meteorer, skulle ha att säga till den sista generationen människor på den här planeten? Allmänt poetisk-religiösa tolkningar av den hitsides tillvaron mister nog då mycket av sin glans. Att genom "tron" väcka de slumrande "andliga" krafterna inom sej själv båtar då föga. Får man helt enkelt krasst säga "det var det", liksom? Eller HAR Gud verkligen all makt i himmel och på jord, så att vi kan förbida nya himlar och en ny jord efter hans löfte?
Finns det något för oss personligen - och för mänskligheten - att hoppas på efter döden? Eller frukta för? Man kommer här inte undan med överlägset snack om medeltida geografi. Biskopar som inte ens försöker svara bibliskt på dessa frågor är givetvis inga biskopar. Möjligtvis - och olyckligtvis - stiftschefer.
"Himmel och helvete finns här på jorden." Javisst - men sen då? Som Koskinen skriver: "Att urkyrkan ofta var mer radikal glömmer man tyvärr."
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som famlar i mörker.
Ge oss ditt ljus.
Låt det lysa klart.
Herre, förbarma dig.
Två högintressanta kommentarer till stiftschefernas utspel
Påskvänner!
Läs hur Dag Sandahl och Hasse Boström kommenterar stiftschefernas utspel om vigselrätten! Som dock, nb!, inte ärkechefen eller stiftscheferna i Härnösand, Västerås, Linköping eller Skara ställde sej bakom. Det s.k. biskopsmötet är splittrat, om än en majoritet står bakom artikeln i DN debatt.
Om Herren inte bygga vill
är sten och trä förgäves,
för mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
en kyrka ska bli uppförd.
Läs hur Dag Sandahl och Hasse Boström kommenterar stiftschefernas utspel om vigselrätten! Som dock, nb!, inte ärkechefen eller stiftscheferna i Härnösand, Västerås, Linköping eller Skara ställde sej bakom. Det s.k. biskopsmötet är splittrat, om än en majoritet står bakom artikeln i DN debatt.
Om Herren inte bygga vill
är sten och trä förgäves,
för mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
en kyrka ska bli uppförd.
Årets kyrkoval viktigare än någonsin!
Påskvänner!
Oavsett hur kyrkovalet den 20 september 2009 avlöper (min mors 64-årsdag!), kommer höstens kyrkomöte, som bl.a. ska handha äktenskapsfrågan, dock att vara samma gamla genompolitiserade kyrkomöte som efter förra kyrkovalet.
Vad vi den 20 september med förenade krafter - frikyrkliga, ateistiska och konservativt lutherska kyrkomedlemmars - kan göra, är att beröva höstens kyrkomöte dess legitimitet och göra kyrkan fri(are) från staten genom att rösta på Posk, Frimodig kyrka eller Öppen kyrka. (Eller EFS - hur blir det nu med det, Erika och EFS-styrelsen?) Eller någon annan partipolitiskt obunden nomineringsgrupp, som vi är fria att bilda några månader till. Vill man dessutom stödja en viss åsikt i äktenskapsfrågan, bör man noga granska även de fria gruppernas program.
Men äktenskapsfrågan i all ära - årets stora fråga är kyrka/stat-frågan!!!
Read my lips: Den som nådens år 2009, nästan 10 år efter den nominella skilsmässan mellan kyrka och stat, fortfarande ställer upp för en icke partipolitiskt FULLSTÄNDIGT obunden nomineringsgrupp, eller lägger sin röst på en sådan, (hur bra personen än är), tycker jag ska ställa sej i skamvrån de närmaste tre åren och inse att man varit medlöpare till politrukerna och andra av statskyrkosystemets bevarare! Det gäller även kristdemokrater! Ty: "The medium is the message!". Vad hjälper det att man säger sej vilja avskaffa det icke partipolitiskt obundna systemet, när man i praktisk handling inordnar sej i det? (För att "alla andra" gör det).
Bort ur kyrkomötet med S, C och M - men också med Kr, FiSK, ViSK och MiSK, ja även Fädernas kyrka (som bara är täcknamn för KD, FP, V, MP och SD). Rösta på andra nomineringsgrupper eller bilda andra relevanta nomineringsgrupper på tvärs över politiska partiers gränser! Folk är väl inte teologiskt liberala bara för att de är politiskt liberala? Eller teologiskt konservativa bara för att de är politiskt konservativa?
Befria Svenska kyrkan från staten! På riktigt! I år är det dags! Årets kyrkoval är viktigare än någonsin!
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa!
Kristnade ungdom, dig gånge väl,
strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl,
Gud bjude frid över Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden!
Oavsett hur kyrkovalet den 20 september 2009 avlöper (min mors 64-årsdag!), kommer höstens kyrkomöte, som bl.a. ska handha äktenskapsfrågan, dock att vara samma gamla genompolitiserade kyrkomöte som efter förra kyrkovalet.
Vad vi den 20 september med förenade krafter - frikyrkliga, ateistiska och konservativt lutherska kyrkomedlemmars - kan göra, är att beröva höstens kyrkomöte dess legitimitet och göra kyrkan fri(are) från staten genom att rösta på Posk, Frimodig kyrka eller Öppen kyrka. (Eller EFS - hur blir det nu med det, Erika och EFS-styrelsen?) Eller någon annan partipolitiskt obunden nomineringsgrupp, som vi är fria att bilda några månader till. Vill man dessutom stödja en viss åsikt i äktenskapsfrågan, bör man noga granska även de fria gruppernas program.
Men äktenskapsfrågan i all ära - årets stora fråga är kyrka/stat-frågan!!!
Read my lips: Den som nådens år 2009, nästan 10 år efter den nominella skilsmässan mellan kyrka och stat, fortfarande ställer upp för en icke partipolitiskt FULLSTÄNDIGT obunden nomineringsgrupp, eller lägger sin röst på en sådan, (hur bra personen än är), tycker jag ska ställa sej i skamvrån de närmaste tre åren och inse att man varit medlöpare till politrukerna och andra av statskyrkosystemets bevarare! Det gäller även kristdemokrater! Ty: "The medium is the message!". Vad hjälper det att man säger sej vilja avskaffa det icke partipolitiskt obundna systemet, när man i praktisk handling inordnar sej i det? (För att "alla andra" gör det).
Bort ur kyrkomötet med S, C och M - men också med Kr, FiSK, ViSK och MiSK, ja även Fädernas kyrka (som bara är täcknamn för KD, FP, V, MP och SD). Rösta på andra nomineringsgrupper eller bilda andra relevanta nomineringsgrupper på tvärs över politiska partiers gränser! Folk är väl inte teologiskt liberala bara för att de är politiskt liberala? Eller teologiskt konservativa bara för att de är politiskt konservativa?
Befria Svenska kyrkan från staten! På riktigt! I år är det dags! Årets kyrkoval är viktigare än någonsin!
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa!
Kristnade ungdom, dig gånge väl,
strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl,
Gud bjude frid över Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden!
Nio stiftschefer vill att Svenska kyrkan avsäger sej vigselrätten
Påskvänner!
Det får betraktas som sensationellt att en så tydlig majoritet av Svenska kyrkans stiftschefer idag går ut på DN debatt och önskar bli av med vigselrätten. Visserligen har stiftscheferna långt ifrån majoritet i kyrkomötet, ja, de har inte ens rösträtt där (!!!), men försåvitt stiftschefsyrket fortfarande innebär någon som helst andlig ledarskapsroll är dock artikeln på DN debatt en rätt kraftfull åsiktsyttring, som det inte blir helt lätt för riksdagen eller höstens kyrkomöte att nonchalera. (De undertecknande stiftscheferna är de i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Växjö, Strängnäs, Visby, Karlstad och Luleå).
Men stiftscheferna var inte först ut. Redan tidigare i veckan meddelade Evangeliska Frikyrkans styrelse att den vill avsäga sej vigselrätten. Övriga samfund ville avvakta riksdagens beslut, men onekligen sätter de nio stiftschefernas artiklar ytterligare press även på dem (och EFS-ledningen!) att verka för samma sak. Bra, tycker jag personligen. Riksdagen har inte mycket att sätta emot, om trossamfunden i praktiken ställer sej bakom kristdemokraternas förslag till civilrättslig registrering.
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
Det får betraktas som sensationellt att en så tydlig majoritet av Svenska kyrkans stiftschefer idag går ut på DN debatt och önskar bli av med vigselrätten. Visserligen har stiftscheferna långt ifrån majoritet i kyrkomötet, ja, de har inte ens rösträtt där (!!!), men försåvitt stiftschefsyrket fortfarande innebär någon som helst andlig ledarskapsroll är dock artikeln på DN debatt en rätt kraftfull åsiktsyttring, som det inte blir helt lätt för riksdagen eller höstens kyrkomöte att nonchalera. (De undertecknande stiftscheferna är de i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund, Växjö, Strängnäs, Visby, Karlstad och Luleå).
Men stiftscheferna var inte först ut. Redan tidigare i veckan meddelade Evangeliska Frikyrkans styrelse att den vill avsäga sej vigselrätten. Övriga samfund ville avvakta riksdagens beslut, men onekligen sätter de nio stiftschefernas artiklar ytterligare press även på dem (och EFS-ledningen!) att verka för samma sak. Bra, tycker jag personligen. Riksdagen har inte mycket att sätta emot, om trossamfunden i praktiken ställer sej bakom kristdemokraternas förslag till civilrättslig registrering.
Ge kyrkan kraft att höras
bland stadens många ljud,
där många gudar vördas
men få dock anar Gud.
tisdag 3 februari 2009
Vinterkonferensen, Hammarbykyrkan - och så kyrkoherden...
Påskvänner!
Kolla gärna Hammarbykyrkans hemsida (samarbetskyrka i Skarpnäcks församling). Observera inte minst den (som det verkar) härliga Vinterkonferensen. Som arrangerades nu i helgen av just Hammarbykyrkan tillsammans med Betlehemskyrkan och S:ta Clara och hade det oändligt viktiga temat Omvändelse. Med med bl.a. missionsföreståndare Anders Sjöberg i Hammarbykyrkan på fredagskvällen och med förre domprosten Hakon Långström, Elisabeth Sandlund, Stanley Sjöberg och Göran Skytte i samtal i Betlehemskyrkan på lördagen. Högmässa i S:ta Clara med komminister Carl-Erik Sahlberg m fl i söndags. Sång av gruppen Epiphany mfl.
Men så har vi då länkarna från Hammarbykyrkan till Skarpnäcks församling och kyrkoherdens blogg. Hmm...
Den nye kyrkoherden i Skarpnäck, Ulf Franzén, svamlar så grovt i Rapport kring det här med kärlek och äktenskap att jag knappt tror mina öron. (Det är bra att han vill stå upp för allas lika värde, men hur ska en sådan som han kunna förklara för mina två äldsta barn varför han inte vill viga dem med varandra ens när de blivit stora och fortfarande älskar varann och en liberal stat börjar tillåta det? Ska kan köra rashygieniska argument eller ger han upp i "kärlekens" namn?). Jo jag vet att man blir klippt i TV och så... men inte heller det han skriver i bloggen är ju riktigt klokt. Inte nog med att han tycker som han tycker - han verkar (likt Koskinen) tycka att folk som på allra minsta måttliga vis är heteronormativa inte hör hemma i Svenska kyrkan. Men gör han det verkligen själv? Som Hakon Långström sa apropå nya vigselordningen: "När man klipper och klistrar i Bibeln som nu behövs omvändelse."
Gud välsigne EFS-prästen Hanna B. i Hammarbykyrkan. Hon kanske är på Franzéns linje, vad vet jag? Svår situation för henne hursomhelst. Men man undrar ju om kyrkoherde Franzén verkligen visste hur många talibaner och svartbröder som levde rövare i de stockholmska EFS-sammanhangen den gångna helgen? Att släppa in ett sånt gäng i Hammarbykyrkan måste väl numera t.o.m. anses värre än att släppa in SSPX i kyrkorummen?
Böneämnen i massor. Och nye missionsföreståndaren Stefan Holmström får nog tampas med den s.k. "kyrkopolitiken" mer än han kan ana, hur diplomatisk han än beskriver sej som. (Det där sista kan ju vara både en styrka och en svaghet beroende på situation - ibland måste tålamodet få tryta).
Nu är barnprogrammet slut och vi härhemma ska kvällsfika ihop. Visste ni att både Carl Olof Rosenius, Henning Mankell och Paolo Roberto föddes idag? Det måste firas!
Herren lever, våga tro det!
Lämna den tid som gått.
Hoppet är framtid, nu är livet,
vår möjlighet.
Kolla gärna Hammarbykyrkans hemsida (samarbetskyrka i Skarpnäcks församling). Observera inte minst den (som det verkar) härliga Vinterkonferensen. Som arrangerades nu i helgen av just Hammarbykyrkan tillsammans med Betlehemskyrkan och S:ta Clara och hade det oändligt viktiga temat Omvändelse. Med med bl.a. missionsföreståndare Anders Sjöberg i Hammarbykyrkan på fredagskvällen och med förre domprosten Hakon Långström, Elisabeth Sandlund, Stanley Sjöberg och Göran Skytte i samtal i Betlehemskyrkan på lördagen. Högmässa i S:ta Clara med komminister Carl-Erik Sahlberg m fl i söndags. Sång av gruppen Epiphany mfl.
Men så har vi då länkarna från Hammarbykyrkan till Skarpnäcks församling och kyrkoherdens blogg. Hmm...
Den nye kyrkoherden i Skarpnäck, Ulf Franzén, svamlar så grovt i Rapport kring det här med kärlek och äktenskap att jag knappt tror mina öron. (Det är bra att han vill stå upp för allas lika värde, men hur ska en sådan som han kunna förklara för mina två äldsta barn varför han inte vill viga dem med varandra ens när de blivit stora och fortfarande älskar varann och en liberal stat börjar tillåta det? Ska kan köra rashygieniska argument eller ger han upp i "kärlekens" namn?). Jo jag vet att man blir klippt i TV och så... men inte heller det han skriver i bloggen är ju riktigt klokt. Inte nog med att han tycker som han tycker - han verkar (likt Koskinen) tycka att folk som på allra minsta måttliga vis är heteronormativa inte hör hemma i Svenska kyrkan. Men gör han det verkligen själv? Som Hakon Långström sa apropå nya vigselordningen: "När man klipper och klistrar i Bibeln som nu behövs omvändelse."
Gud välsigne EFS-prästen Hanna B. i Hammarbykyrkan. Hon kanske är på Franzéns linje, vad vet jag? Svår situation för henne hursomhelst. Men man undrar ju om kyrkoherde Franzén verkligen visste hur många talibaner och svartbröder som levde rövare i de stockholmska EFS-sammanhangen den gångna helgen? Att släppa in ett sånt gäng i Hammarbykyrkan måste väl numera t.o.m. anses värre än att släppa in SSPX i kyrkorummen?
Böneämnen i massor. Och nye missionsföreståndaren Stefan Holmström får nog tampas med den s.k. "kyrkopolitiken" mer än han kan ana, hur diplomatisk han än beskriver sej som. (Det där sista kan ju vara både en styrka och en svaghet beroende på situation - ibland måste tålamodet få tryta).
Nu är barnprogrammet slut och vi härhemma ska kvällsfika ihop. Visste ni att både Carl Olof Rosenius, Henning Mankell och Paolo Roberto föddes idag? Det måste firas!
Herren lever, våga tro det!
Lämna den tid som gått.
Hoppet är framtid, nu är livet,
vår möjlighet.