Påskvänner!
Med anledning av kommande söndags alarmerande allvarliga epistel- och evangelietexter återpublicerar jag mitt gamla "visitationstal" Om lekmän finge tala, med några rättelser och ett par uppdateringar som känns akut relevanta även för Efs idag, inte minst inför det ekumeniska året 2025 då vi tydligen ska fira både Athanasius och Söderblom. Kan Efs aldrig ropa "vargen kommer!" ens när den faktiskt gör det, lär vi bli illa rivna.
Ursprungligen skrivet i samband med prostvisitationen i Enånger-Njutångers församling den 14-18 september 2022. Prästen Gunnar Hillington Kvist i Sundsvall som omtalas på ett par ställen avled 2023, men jag tror att jag gör honom rättvisa och uppskattar på något sätt hans klarspråk.
Salve venia,
Kriste eleison,
O Misericordias Domini!
Följande är skrivet till minne av min barndoms präst och visitators farbror kyrkoherde Lars Engquist i Råneå, som med glädje samlade folk i Norrbotten kring ordet och sakramenten, men också bildligt talat ropade "vargen kommer" tills han blev hes och utan någon som helst avsikt att göra sej rolig. Fast vi såg ju aldrig till någon varg.
Och kyrkoherden började jobba på posten istället.
I eftermiddagsljuset på kyrkbacken
Efter en ljus visitationshögtid i glädjens och enhetens tecken sitter jag (18/9) kvar på kyrkbacken i Njutånger och grunnar vidare över ett tänkt och förberett tal som blev alldeles för långt för att hållas. Kanske också alltför stämningssänkande - när vi i kyrkokören nu äntligen lyckats framföra Hans Nybergs Cantate Domino till belåtenhet! Jag sitter ju heller inte i kyrkomötet eller - mitt namn till trots - i biskopsmötet. Så jag vet inte riktigt var det skulle kunna framföras öht. Jag är glad och tacksam efter en fin högmässa men är också fylld av vemod och undran inför framtiden, kyrkan och våra församlingsbyggen.
Tage Danielssons (1928-85) ord är ju i dessa oroliga Putin-tider alltjämt aktuella för oss alla: "Se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll." De kan också lätt travesteras: "Se här din svåra roll: att inse kyrkans situation med glädjen i behåll."
Jag vet att det följande är för långt för de flesta att läsa (motsvarande 12 A4-sidor Calibri 11), men med hjälp av underrubrikerna kanske det går att orientera sej i det huvudsakligen kronologiskt uppställda materialet, för den som så önskar och eventuellt ids scrolla genom episteln? Den är ett nödrop. Ett fårs bräkande innan vargen tar oss, för att utveckla C S Lewis bild i "Att sila mygg och svälja kameler". Skam går nämligen mer och mer på torra land.
Två av exemplen i det följande, det om begravningsmagasinet från 2009 med "Det finns ingen död som ej bytes i glädje" och det om centerkvinnan ("vill kyrkan att alla ska bli kristna då?") i Gustavsberg från 2019, framförde jag när kontraktsprosten i samband med torsdagens personalmöte lämnade möjlighet att hälsa något till biskopen.
Maktkampen och Ä-frågorna
Enhet behöver som prosten påpekade i sin visitationspredikan inte innebära enighet i allt - som lutherska frikyrkor likt Lars Engquists alltför ofta fått för sig. Även om Paulus ju uppmanar oss också till detta: att åter stå eniga i tankar och åsikter (1 Kor 1). Och just nu upplever jag så starkt att vi som evangelisk folkkyrka är i akut behov av att "synka våra versioner", vår förkunnelse, ja, våra "sägningar" i t ex konfaundervisning, påskspel och allhelgonavandringar - mer än någonsin efter reformationen. "Nån himla ordning får det vara även i en kyrka", för att nu travestera den gamle kommunistledaren.
Jag märker att vi som kyrka just nu präglas av en (i och för sej fullt legitim) maktkamp, som dock inte riktigt erkänns som sådan, allra minst i fridfulla sammanhang som vårt på "Ekumeniksöndagen". En kamp som inte berör medlemskapet (i en kyrka som vår lär alla som vill få fortsätta vara medlemmar så länge de betalar), utan som kretsar kring de s k Ä-frågorna, vars betydelse inte längre tycks kunna överskattas (vilket vi länge trodde att folk gjorde), nämligen Ämbetet och Äktenskapet. I en episkopal bekännelsekyrka blir ju Ämbetet, inklusive biskopens, oerhört viktigt. Vilka ska få bli präster och biskopar?
Biskop Åsa i min hemstad Lule (med Efs-bakgrund som jag!) tycktes i en intervju inför biskopsvalet 2017 knappt medveten om att hon som biskop alls skulle ha någon särskild, exekutiv makt. Men den är ju de facto oerhört stor. Den biskopen inte viger blir nämligen inte präst - och allraminst biskop! - i Svenska kyrkan! (Nuförtiden inte ens "Efs-präst" - förr kunde vi i Efs ändå reda oss med "lekmannapredikanter" underställda distrikts- och missionsföreståndare).
När så ämbetsfrågan kopplas till äktenskapsfrågan - de två teologiska frågor som även en sekulariserad allmänhet och sekulära politiska partier har bestämda åsikter om - då tar det fyr, för att inte rent av nyttja det folkliga uttrycket "hus i helsike"! Och vi får en modern investiturstrid med klara paralleller till medeltidens kamp om vem som skulle få tillsätta biskopar. Återkommer till detta ämne längre ner - om någon uthållig läsare fortfarande är kvar då!
Boken om hopp är också boken om dom - den som börjar på Guds hus (1 Petr 4:17)
Vi i Enånger-Njutångers församling bidrog, som en del församlingsbor minns, i fjol våras till att få Boken om hopp (Nya testamentet / NT) utdelad i bygden. NT innehåller ju verkligen Evangelium, som betyder goda nyheter, glatt budskap. Men bakgrunden som profeter och apostlar - och vår Frälsare själv! - tecknar är ju på många sätt tung och mörk (värre än aktuell nyhetsrapportering och Fridays for Future, även om dessa ibland tycks bekräfta bilden, både vad gäller krig och oväder).
Bibeln är ju också boken om dom - inte minst ju närmare Domssöndagen och den yttersta dagen vi kommer. Saligprisningar motsvaras som bekant även av mindre lästa verop över en del andliga ledare och nog även över många av oss "frommisar" i allmänhet. Bönen "I dödens stund, på den yttersta dagen hjälp oss, milde Herre Gud" är aktuellare än någonsin, om vi alls tror på en yttersta dag, samtidigt som den i praktiken mer och mer tycks försvinna från begravningsritualet. (Liksom redan tidigare den här söndagliga bönen från min barndom försvunnit utan att ersättas av någon modernare formulering av samma sak: "Herren läre oss / Herre lär oss att så betänka vår egen förestånde bortgång, att vi, när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, må vara beredda till en salig hädanfärd." Och den sjungna begravningsbönens ord "gör oss rätt beredda att saligt skiljas hädan" blev i senaste handboken "gör oss rätt beredda att lämna detta livet...).
Lag och evangelium
Begreppsparet lag och evangelium talade ju reformatorerna gärna om - och höll fast vid att båda behövs! Lagen, det Paulus kallar "bokstaven", inristad i sten, dödar och måste få göra det (trots att vi ibland använder bibelordet stick i stäv med dess mening och vår Frälsares ord om att inte en prick av lagen ska förgås förrän allt har gått i fullbordan). "Du vill döda för att föda", säger Emil Liedgren i SvPs233 lika brutalt som Paulus. "Jag har genom lagen dött bort från lagen", vittnar den senare om i en av bibelns stora paradoxer.
Och det är som ni väl alla många gånger tänkt (?) lika fruktansvärt som underbart att läsa bibelns tio sista verser, det jag kallar Johannesepilogen. Där både lag och evangelium, dom och nåd finns med i allra högsta grad och där inget får läggas till eller dras ifrån. Vilken biskop, präst eller lekman kan idag framföra Johannesepilogen offentligt, med betoning på varje ord, utan att darra på manschetten? Jag gjorde det en gång på Efs bland rätt välvilligt inställda personer, men det var jobbigt nog ändå. Ja, vill vi i detta fall ens veta eller tala om hur boken slutar? Är stycket tryckbart i ett kyrkblad? Kanske orden måste skrivas ut explicit för att vi alls ska läsa dem?:
22:12
Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar.
13
Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
14
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.
15
Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
16
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.«
17
Och Anden och bruden säger: »Kom!« Och den som hör det skall säga: »Kom!« Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
18
Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok.
19
Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok.
20
Han som vittnar om detta säger: »Ja, jag kommer snart.« Amen, kom, Herre Jesus.
21
Nåd från Herren Jesus åt alla. - THE END -
People-pleasing
På Diakonisöndagen predikade vår ena präst mycket berörande om faran att bli "people-pleasing", att bara vilja behaga, vara till lags. Den lika omtyckte men ungefär dubbelt så gamle prästen B predikade i somras också insiktsfullt om riskerna med att vilja bli omtyckt. Min mammas morbror var uppskattad - inget fel i sej alltså! - som facklig företrädare i Byggnads för att han vågade ge samma besked åt olika håll, åt både företagsledningen och de andra byggjobbarna!
Samtidigt är det ju inte alltid fel (nej, oftast bra!) att vara hänsynsfull så att man anpassar uppträdande och uttryckssätt efter åhörarna: "För en jude har jag blivit som en jude... allt har jag blivit för alla för att åtminstone vinna någon." (Paulus). Men Paulus led i alla fall inte av människofruktan. Det gör tyvärr jag!
Från ena diket till det andra
I min barndom åkte jag och min bror en gång i vår ena morbrors bil bokstavligen från det ena diket till det andra. En omvälvande upplevelse som jag i mer bildlig bemärkelse erfarit också i kyrkan och för den delen även i politiken. För att undvika dylikt både på vägen och i kyrkan tänker jag ofta på morfars ord när jag som ung backade in på mosters gård med fullt rattutslag: "Andreas, du gett ta på (måste börja) räta upp nu!"
Under den vådliga färden med fullt rattutslag från det alltför konservativa diket till det alltför liberala diket har jag (ofta alldeles för sent) märkt att allvarliga varningslampor sedan länge börjat blinka. Några exempel i hyfsat kronologisk ordning följer här om ni orkar med. (Sedan jag fyllde 50 har jag mer och mer känt mej som en kvarleva från ett gånget millennium).
Hedenius´ och Nygrens profetior
Först om något som hände före min tid: År 1949 profeterar professor Ingemar Hedenius, känd från uttrycket "Det-finns-ingen-Gud-och-
Ett decennium senare, 1958, profeterar biskop Nygren om att Svenska kyrkan genom ämbetsreformen slagit in på "gnostikers och svärmeandars väg", men vid tillfället ifråga verkar reaktionen i de flestas ögon ses som synnerligen överdriven (men hur ser den ut idag efter mer än 60 års "läroutveckling"?).
Ormateologin blir kyrkligt sanktionerad medan anmälarna åker på prästvigningsförbud
1993: Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro anmäler prästen Marianne Blom för en morgonandakt hon hållit i radions P1, där hon hyllar ormen från urtiden (jfr Mikaelidagens episteltext) och syndafallet och avslutar med att rekommendera lyssnarna att lyssna till ormen, ta av den förbjudna frukten men i gengäld få sina ögon öppnade (påminner lite om Hj Söderbergs roliga sentens "Säga vad man vill om synden, men den är allmänbildande!"). Stockholms domkapitel friar henne med stöd av "experten" biskop em Krister Stendahl. Men fr o m 1994 gäller: Kyrkliga Förbundet, Kyrklig Förnyelse, Elm-BV och de laestadianska fridsförbinden får alla sina prästkandidater avvisade av alla Svenska kyrkans biskopar (pga villfarelse i ämbetsfrågan).
Se vidare Marianne Blom "Utanför lustgården" (Verbum 1996) där den famösa radioandakten till allas uppbyggelse återges in extenso. Den slutar: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade." Säga vad man vill, men så skulle iaf aldrig en prästkandidat från Kyrkliga Förbundet ha uttryckt sej. (Knappast nåon apostel heller, väl?).
Paradigmskifte i flera steg
1994: Välsignelse av och förbön för par där båda är av samma kön medges på enskild prästs ansvar. Det här gillar jag - jag har visserligen tagit avstånd från kristen tro sedan några år tillbaka, men jag fortsätter gilla detta tillmötesgående även när jag efter ca fem år "kommer hem" igen. 2005 utlovas generell välsignelse av registrerade partnerskap, men det påstås vara en marginell förändring eftersom vi redan medgivit kyrkliga välsignelser av sådana relationer. 2009 införs som bekant det könsneutrala äktenskapet i både stat och kyrka, men det påstås fortfarande vara en marginell förändring eftersom vi ju redan infört- och välsignat! - registrerade partnerskap. Fast någonstans på vägen måste väl ändå en stor omvälvning - det s k paradigmskiftet som Thomas Kuhn talar om - ha ägt rum?
Samvetsklausulen från 2009 tycks inte ens bli 36 år som den från 1958 (jämför samvetsfriheten för barnmorskor från 1975 som inte blev mycket äldre). Efter bara 12 år kräver S och C 2021, berusade av sin makt, ett totalt prästvigningsförbud för alla som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, och ett år senare 2022 kräver de även avkragning av alla heteronormativa präster som redan är i tjänst. Blir intressant att följa.
Om vissa präster hissar ormen dissar andra präster Guds Lamm
2003: Helene Egnell, blivande stiftsadjunkt i Stockholm, påstår frankt att feministisk teologi tar avstånd från offerteologin i orden om Guds Lamm som.borttager världens synd. Ordagrant och förbluffande öppet skriver hon så här i en bok som ges ut på Verbum: "Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Helene Egnell "Hon gör allting nytt" Verbum 2003).
Notera att i HB17 fick vi just ett slags Agnus Dei som tydligen även kan accepteras av feministteologer: "O Guds Lamm, du möter oss i bröd och vin, / helar oss och ger oss av din frid". Vackert och i sej inte alls felaktigt - men vart tog Johannes Döparens 2000-åriga rop vägen, det som nästan lika länge varit själva basen för det vi liturgihistoriskt faktiskt menar med Agnus Dei? Man märker, som tyskarna säger, avsikten och blir förstämd.
Jesus kan inte ha sagt att han är världens ljus?
2004: En sjukhuspastor i Ume (tillhörig min fru missionspastorns samfund) hävdar i offentlig fast ganska intern missionskyrklig diskussion (på Sändarens debattforum) att Jesus inte kan ha sagt att han är världens ljus med stort L (så megalomanisk var han inte, liksom). Däremot har han enligt pastorn säkert yttrat orden om att VI är världens ljus.
Pastorn påstås sedan ha tagits i örat av missionsföreståndaren efter sitt (för en pastor) häpnadsväckande inlägg, men någon offentlig reprimand blir det inte, ej heller någon offentlig reaktion från Svenska kyrkan eller övriga samfund (villfarelse och falsk tröst från en sjukhuspastor i döendes öron räknas alltså inte längre som riskabelt, inte ens av kristna själva, jfr Hedenius profetia?). OBS: pastorn är personligen mycket sympatisk och vänlig, så jag skulle annars inte haft något emot att kalla också honom ett världens ljus - men det är väl bra om en pastor visar sej tro på Jesus, iaf mer än på sej själv?
Ofödda saknar rättsskydd
2007: Min partikamrat psykologen Björn Lagerbäck vid Brottsofferjouren i Malmö slår larm om att ofödda i Sverige helt saknar rättsskydd https://www.
Skandalen i Strandänge
2008: Detta år inträffar den s k "Skandalen i Strandänge" - namnet är fiktivt men inte händelsen. Jag hör efter ett sommarvikariat på landsorten med egna öron en New Age- och Martinus-anstruken präst i offentlig ekumenisk gudstjänst lansera tanken att syndafallet kanske var "ett fall uppåt" (som C S Lewis så ironiskt uttryckte det). Jag går då fram i koret och protesterar milt men bestämt (det ansågs nog vara en större skandal än att framföra den gamle ormens teologi, och det blev inga fler sommarvikariat). Se http://efsidag.blogspot.
Det könsneutrala äktenskapet införs i både stat och kyrka (kommunicerande kärl som de är)
2009: Som redan sagts inträffar nu det som inte skulle hända (enligt dem som arbetat fram diverse förböns- och välsignelseordningar): äktenskapet och därmed också föräldraskapet könsneutraliseras rakt av i både stat och kyrka, men heteronormativa påstås kunna jobba kvar i kyrkan under överskådlig framtid (jfr utfästelserna till högkyrkliga 1958 och till barnmorskorna 1975).
Någon samvetsklausul för ifrågasättande musiker finns dock inte, och orglar visar sej - trots rektors och musikerfacks hänvisningar till KO kap 11 kunna stängas för oliktänkande kantorsstuderande (som därmed ju kan få åka flera mil för att få öva på en riktig kyrkorgel). Leder samtidigt som folkpartist och kristen en namninsamling mot Ugandas drakoniska antigaylagförslag, som skickas till Ugandas ambassad i Köpenhamn. Helt utan kognitiv dissonans, det ena som det andra agerandet och protesterandet känns fullt följdriktigt utifrån kristen tro.
Det finns ingen död som ej bytes i glädje - eller hur är det nu?
2009: Inför allhelgona detta år ger Verbum ut ett begravningsmagasin i 10000-tals exemplar. Efs missionsföreståndare skriver bra om döden och evigheten på ett mittuppslag, men förstasidan pryds av orden "Det finns ingen död som ej bytes I glädje." Evangelium enligt Bo Setterlind (1923-91). Det får man ju hoppas att Setterlind har rätt i, men har vi Guds och inte bara Setterlinds löfte på det? Inga dementier eller förtydliganden hörs i alla fall från kyrkligt håll.
Det känns lite som att tillhöra en mykologisk förening som massprider en broschyr med budskapet "Alla svampar är ätliga efter förvällning." Men vem orkar bråka? Det är väl som när Per Albin dog och nystartade Expressen på sin löpsedel skrev: "Kungen i tårar." "Vet du det?" var det någon som frågade nyhetschefen. "Nä, men tror du hovet skulle dementera?" svarade han. (Bo Strömstedt: Löpsedeln och insidan, 1994).
Vad är den egentliga skandalen - att jag protesterar eller att politiska partier är med och styr vår kyrka?
2010: Skickar ut skriftliga vädjanden till centerpartister i Bollnäs/Arbrå med omnejd, om att lämna partiboken hemma när de (vällovligt) engagerar sej i pastorat och kyrka, eftersom centerpartister normalt förstår civilsamhällets självständiga betydelse och att politiker inte bör lägga sig i enskilda företags och föreningars drift. De förstår ändå ingenting. Den lokala partiledaren blir rent av jättearg och kräver att jag ska strykas från Liberalernas (!) listor inför höstens val.
Mina partikamrater viker sej och tycker visst att jag verkade "oseriös" när jag skrev mina vädjanden till centerpartisterna - helt utan okvädinsord eller hotfullheter. Men att som sekulärt parti sitta i en kyrkas ledning skulle då alltså vara mer "seriöst"? (Ska mina partikamrater alls ta ordet "seriöst" i sin mun förresten, som på partimötena konsekvent vägrar diskutera partiets krav att även män ska anses kunna föda barn - dogmen som slutligen går igenom 1 juli 2013 tack vare KD och Göran Hägglund).
C och S lyckas sätta Landsbygdsutveckling, Klimat och energi samt Ekonomisk rättvisa högst på kyrkans att-göra-lista.
2010: Vid Svenska kyrkans grundkurs i Mellansel får vi lyssna till ett missionärspar som sa sej förut varit högkyrkliga men nu berättar att frälsning för den hungrige är att få käk, och att de tre främsta målen för Svenska kyrkans internationella arbete (det där som förut var Svenska kyrkans mission) nuförtiden är 1) Landsbygdsutveckling, 2) Klimat och energi och 3) Ekonomisk rättvisa. Intressant och talande.
Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda Lammets måltid i bröd och vin?
2011: Prästen Ulla Karlsson undanber sig inför fastan (KT 110323) allt tal om "synd och skuld och slaktade lamm." Hennes öde är något oklart - blir hon avsatt pga villfarelse i läran eller lämnar hon sin prästtjänst självmant? I varje fall blir hon offentligt klandrad av biskopen i Västerås, men mest för att hon inte kom till ett avtalat möte.
Det är klart, ett stift och en kyrka som trots 2 Joh. 1:9-11 bjudit in den s k biskopen John Shelby Spong till stiftsgård och församlingshelg - se http://brogren.nu/spong2.htm men även Spongs otaliga föredrag på nätet - och som låter en teolog av Helene Egnells snitt (se föreg under år 2003) bli stiftsadjunkt i Stockholm kan ju inte gärna på skarpen ta itu med präster som influerats av Spongs "förkunnelse". Annika Borg undrar dock om kvinnliga präster inte trots allt har ett särskilt ansvar att åtminstone försöka visa trohet mot kyrkans bekännelse (se nedan om att kompromettera ämbetsreformen).
Biskopsvisitation
2011: I samband med Ragnar Persenius' visitation i Bollnäs diktar jag följande sonett: http://diktarna.
Inte heller mitt skämmiga orgelövningsförbud går tydligen att dryfta offentligt - annars verkligt relevant en sådan här gång då ju frågan berör lokalanvändning och inventarier - för biskop och kyrkoherde håller låda själva hela visitationsstämman och avslutar den när barnkören tågar in för sång vid kvällsmässan. (Jag vet inte om de trodde att jag skulle bitas eller filibustra om jag fick chansen? Har läst att just biskopsvisitationer i särskild grad bör kunna beröra annat än fastigheter, som ju kontraktsprosten snarare kan ta).
Nertoningen av Jesus-offret i vår påskvandring i Bollnäs
2012: I flera år hade jag hört församlingspedagogen under påskvandringen ropa till skrämda bronsåldershedningar vid Bollnäs museum att de inte behövde offra boskap och sådant för att ställa allt till rätta eftersom Jesus, Guds Son, har offrat sej för oss. Ungefär som en devis jag lärt mej i evangelisk-lutherska sammanhang: "Gud krävde offret. Gud gav offret. Gud var offret."
Det här året förändras dock ropet och hedningarna får veta att de inte behöver offra till Gud för sina synder eftersom Gud inte kräver några offer öht! Det där med Jesus och hans offer ("han är det offer som sonar våra synder, ja inte bara våra utan hela världens", Joh 1) försvann liksom ur bollnäsbornas påskvandring (för gott?). Jag upplevde det som en stor förändring i det lilla. Händer sådant varaktigt och över hela landet har vi ju fått en annan teologi, men helt utan den diskussion sådant vållade på 1870-talet.
Nya könsbegrepp med Wejryds goda minne
2013: KD och socialminister Hägglund inför nya könsbegrepp med barnafödande män o dyl. Svenska kyrkan och ÄB Wejryd är först avvisande i sina remissvar, men ändrar sej givetvis när det verkar som att även denna queerreform går igenom i riksdagen. Som Wejryd lät undslippa sej i lördagsintervjun om äktenskapet 2009 kan ju kyrkan inte ha en väsentligt annan åsikt än staten (den styrs ju också av i stort sett samma partier). Lika typiskt som avslöjande.
Franska fosterfördrivningar i nionde månaden upprör ingen
2015: I radions studio 1 informeras vi den 11 november om att barn med Downs syndrom i Frankrike kan avlivas t o m nionde månaden (där har barnmorskorna visserligen samvetsfrihet och behöver inte medverka). Reaktionerna uteblir i stort sett från såväl Svenska kyrkan som svenska staten. https://sverigesradio.
Reformationsårets (!) kyrkoalmanacka innehåller hyllning av syndafallet
2017 I Verbums Kyrkokalender på reformationstemat skriver domkyrkolektor Sabina Koij i utläggningen för Första söndagen i fastan om Frestelsens stund: "Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ur Eden är oundviklig för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet."
Nå, frestelser ingick ju uppenbarligen även i paradistillståndet, men inte behövde människan falla för dem för att "bli sanna människor". Vi förstår av domkyrkolektorns utläggning att det var synd(!) att Frälsaren inte föll för frestelserna i öken. Han kunde ju ha blivit lika frigjord och lycklig som vi. En sann människa. Men eftersom han aldrig syndade är han väl inte det. (Undrar om han ens kan vara sann Gud?). Frid över reformatorns grav, där han förstås vänt sej om han fått nys om detta sätt att fira reformationen.
Möjligheten och irrelevansen av att Jesus eventuellt har ruttnat
2017: I en intervju där Västerås stift framställs som "den rebelliska tonåringen" framhålls av en ung präst, med biskop Mogrens acceptans, att Jesus skulle kunna ha ruttnat och att det hursomhelst inte skulle göra någon skillnad. (KT 170302) https://www.
Mikael tror inte att Jesus har ruttnat, det vet jag. Men att acceptera denna lära bland sina präster är lika magstarkt som att företräda den själv (särskilt med tanke på vilka som nuförtiden inte får chansen att prästvigas i vår kyrka).
Handboken 2017 helt epokgörande utan att det riktigt påpekas eller firas
2018 Är med Ragnar Persenius och åtskilliga präster och musiker på "kantorskurs" i Undersvik. När vi ska provsjunga nya äktenskapsbönen och namn på kontrahenterna efterfrågas tänkte jag hojta "Sven och Johan". För alla måste ju vara överens om att det verkligt historiska med HB17 är att äktenskapet fr o m nu könsneutraliseras också i kyrkan, att "Underbart har du skapat man och kvinna" ryker ur vigselritualen och att Jesus ord om äktenskapet (Matt 19.4-6) blir fakultativa, d v s möjliga att välja bort för alla par. Men jag vågar inte ropa, och folk föreslår nåt konventionellt, typ "Erik och Erika". Ingen påpekar att det nya äktenskapsbegreppet är historiskt och värt att fira som ett genombrott för människovärdet också i kyrkan. Lite märkligt, kan jag tycka, om en nu tror på reformen. (Gjorde biskopen det?)
Icke-teistiska präster försöker vara "kristna bortom Gud"
2018: Kh Åke Nordström i Gustav Vasa tar nog första priset i klassen liberalteologi genom sitt icke-teistiska (det där som väl annars brukar kallas ateistiska?) nätverk "Kristen bortom Gud". (KT 11/2018). https://www.
Andreas Holmberg vs Andreas Holmberg
2018: Med anledning av föregående följer en liten debatt i KT mellan Andreas Holmberg, debattör https://www.
Min av KT opublicerade slutreplik till min namne, son till biskop electus Bengt Holmberg (jo, han kallades så på Laurentiistiftelsen eftersom han hade blivit utnämnd om regeringspraxis hunnit ändras lite tidigare) blev denna: http://efsidag.
Andreas Holmberg på helt uppslag i HT
2018: Under våren blir jag intervjuad av HT om min syn att bara kvinnor kan föda barn. Först i augusti, under valrörelsen, blir jag uthängd i HT på ett helt uppslag för denna märkliga åsikts skull. Aldrig har HT intervjuat någon av de ledande politiker (t ex Jonas Holm i utbildningsnämnden) som som på senare år börjat tro att också män kan föda barn. Det intervjuas också en del andra personer, bl a fd trebarnspappan Maria Hansson Nielsen som får berätta hur fel jag har och Liberalernas länsordförande och riksdagskandidat Per-Åke Fredriksson som otroligt nog försäkrar att Andreas Holmberg vet om (!) att han är ensam (!) om sin åsikt. Inte roligt för mig och inte för mina förbryllade partikamrater heller.
Den mest kejsarens-nya-kläder-liknande situation jag upplevt i hela mitt liv. Hela min frimodighet att fortsätta med de - som jag upplever det - uppskattade samlingarna "Killsnack" (som en pendang till "Tjejsnack") i Enånger, Njutånger och Iggesund faller samman. Jag orkar varken neka en tjej som menar sig vara född i fel kropp (och ser sig som kille) att ansluta sig ELLER försvara att någon som biologiskt uppenbarligen tillhör "det andra könet" får vara med i en samtalsgrupp för killar (d v s synas bekräfta en i mina ögon ren vanföreställning).
Jennie Nordin avslöjar att foster i Sverige är fredlösa ända till födelsen
2019: I Dagens Medicin 7 januari 2019 larmar åklagare Jennie Nordin, likt Björn Lagerbäck vid Brottsofferjouren i Malmö 12 år tidigare, om att ofödda barn i Sverige aldrig kan vara rättssubjekt och därmed heller aldrig brottsobjekt! Hon vädjar om att lagen må ändras. https://www.dagensmedicin.se/
Möte med centerpartist i Gustavsberg
2019: Före ett Lena Andersson-föredrag vid aKF:s kyrkodagar i regnbågsprydda Andreaskyrkan på Söder talar jag med en kyrkopolitiskt aktiv centerpartist i Gustavsberg. Jag ifrågasätter varför Centerpartiet som parti är aktivt i ett kristet trossamfund. "Centern vill ju inte att alla ska bli kristna", försöker jag. "Nej, men vill kyrkan det då?" löd det förstummande svaret.
Jag påminns om Louise Callenbergs (S) klassiska utfästelse i kyrkovalet 2017 (i polemik mot sverigedemokraten Arnold som tyckte att kyrkan borde bedriva mission bland muslimer): "Svenska kyrkans uppdrag är inte att omvända människor som har valt sin tro. Svenska kyrkans och Socialdemokraternas syn på det är ju snarare att vi ska finnas till för de människor som vill möta sin tro. Det är inte vårt uppdrag att missionera i de här områdena, absolut inte!" https://www.svt.se/
Det vore ju rent journalistiskt lite roligt att plåga dessa partier lite: Tror S och C ens att Gud finns? Är Centerpartiet ett evangeliskt-lutherskt parti? Tycker Centerpartiet att präster ska få vilja tvångssterilisera folk (läs: tro att bara kvinnor kan föda barn)? Tycker präster att präster ska få vara med i icke-teistiska nätverket "kristen bortom Gud"?
Möjliga skäl för politiska partier att engagera sej i en kyrka
2019: Går ut i lokalpressen med följande försök till resonemang och upplever mej trots flera repliker inte vederlagd:
"Det kan väl rent logiskt bara finnas tre skäl för ett politiskt parti att engagera sej i en kyrka?
1) Man ser sej självt som ett konfessionellt kristet parti
2) Man ser inte kyrkan som en kyrka (utan som ett statligt verk eller ett hembygdsförbund)
3) Man ser kyrkan som en kyrka men vill inte att den ska förbli det."
Alla själar och alla helgon
2019: Tidigare har vi haft goda sägningar att luta oss mot denna tid på kyrkoåret, t ex vid kyrkogårdsvandringar med barn och ungdomar (liksom i kyrkans begravningsverksamhet). T ex klassikern "Alla döda är inte helgon. Alla helgon är inte döda." Eller: "Aldrig mera än hopp vid det största helgons grav. Aldrig mindre än hopp vid den störste syndares grav." (Wingren). Hudiksvallsbygdens kyrkoherde kunde fram till detta år säga: "Evighetsfrågan är människans viktigaste framtidsfråga. Med Gud eller utan Gud. Att bli det Gud har tänkt eller att missa målet."
Men detta år heter det plötsligt på Svenska kyrkans hemsida (tas visserligen senare bort men det är ju kongenialt med det kyrkliga begravningsmagasinets framsida 10 år tidigare): ”Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv och att minnas våra närståendes liv, men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss.” Hur lyder alltså nu Svenska kyrkans nya evangelium? Jo: "Det finns ingen död som ej bytes i glädje". Och så klart jag hoppas att det är sant, särskilt nu när vi har lovat det. (Men Jesus då?).
Hillington Kvist går loss i KT
2021-22: En sundsvallspräst, nej be mej inte respektera hans teologi eller prästeri ("med inriktning på andlig fördjupning och gudstjänst" - surprise, han ska ju ändå föreställa vara präst!), vid namn Gunnar Hillington Kvist går lika modigt som enfaldigt på i Kyrkans Tidnings spalter. Först tror han att han "säger som det är" när han dissar julevangeliets sanningshalt (visst, han är ingalunda först): https://www.
Åter till det stora, alltmer bisarra avkragningsprojektet
2021-22 Förlåt om jag blir illamående. Det är alltså i en kyrka som denna som politiska partier(!) vill avkraga(!) vår församlings förre kyrkoherde Pär Stenberg (som stämplas som en paria pga sin ämbetssyn men som jag ska ha en begravning tillsammans med i Njutångers kyrka nu på fredag!). Liksom sådana som komminister Evelina Bohlin i Dellenbygden (nu börjar det bli intressant, även kvinnliga präster utsätts nu för bannstrålen). Liksom vår förre komminister Zack Lindahl. Liksom vår gamle ärkebiskop Gunnar Weman. Liksom vår/Efs´ missionsföreståndare Kerstin Oderhem och en hel mängd övriga Efs-präster (som bl a just Weman med så stor möda fick in under biskopsparaplyet). Eller så vill C och S i varje fall (till slut, efter att antagligen fått backa lite) förhindra att sådana präster någonsin prästvigs igen. Ingen Bosse Brander, ingen Bengt Pleijel, men heller ingen Anna Sophia Bonde eller Ellinor Tidholm eller Evelina Bohlin mer i vår kyrkas prästerskap.
Fnatt har de politiska partierna fått. Med ett finare ord: Hybris. Nu märks det i alla fall vilka som är bockar i örtagården eller (snällare sagt) elefanter i porslinsbutiken. Men var är de skarpa reaktionerna? Var håller stiftscheferna hus? (Och ärkechefen?). Är de biskopar eller vad är de egentligen?
Komprometterad ämbetsreform
Det allvarliga är - också för mej som är gift med en (kvinnlig) pastor - att detta nästan liknar en högkyrklig konspiration! Kan ämbetsreformen från 1958 komprometteras värre än genom att gnosticismen på punkt efter punkt (som biskop Nygren profeterade!) verkar ha uppnått acceptans inom vår kyrka? Accepterad hissning av ormen från urtiden och av syndafallet! (Inte just på Mikaels dag ändå, väl, med tanke på episteltexten den dagen?). Accepterad dissning av Guds Offerlamm som bär världens synd! Könsupplösande teologi om både äktenskap och föräldraskap och om könet självt! Män som föder barn blir nu mer av kyrklig dogm (med krav på allmän uppslutning!) än den gamla dogmen om jungfrufödelsen (som väl ändå ingen längre riktigt tror på?).
Och trebarnspappor (lika mej och kungen) som blivit eller alltid varit kvinnor (en evangelist och en präst) reser runt och håller passionerade föredrag - även i kyrkor! - om detta. (Feel-good-filmen med Rolf Lassgård icke att förglömma). Präster och biskopar - manliga såväl som kvinnliga - som inte vill bli betraktade som något annat än präster och biskopar får allt passa på att säga ifrån på skarpen nu. Ja, nu eller mycket snart! För i ett mer skrämmande, kosmiskt perspektiv skulle det ju lätt - för den som inte likt mej hört även karlar som biskop Spong och kyrkoherde Lager kolportera ormens teologi - kunna råka verka som om om främst kvinnor återupprepar en urhistoria av att bli ormens språkrör och få med sej männen och världen i "det stora avfallet" (skönt att C S Lewis i Min morbror trollkarlen vänder på rollerna).
Jag menar alltså allvar, precis som Annika Borg när hon resonerade om Ulla Karlssons frispel: Börjar särskilt kvinnor hylla ormen och syndafallet kan det blott alltför lätt te sej som en upprepning av det senare. Ja, te sej som en förklaring till Paulus´ avvisande av kvinnor som lärare i församlingen. Och har vi inte ens efter världskrigens och förintelsens 1900-tal lärt oss att synden inte leder oss till någon vidare gudslikhet - det som Gröna damen i C S Lewis´ Prelandra alltid vetat och därför skrattat åt blotta frestelsen - ja, då lär inga erfarenheter hindra oss att göra om misstaget ens på den nya jorden. Där jag trodde att själva vår kollektiva erfarenhet av det första upprorets följder skulle omöjliggöra ett nytt, åtminstone hos dem som en gång för alla lagt ner vapnen.
Jag vet ju mycket väl att kvinnor kan stå fasta där män sviker, även som teologer och präster. Men ärligt: vad drar troende i andra kulturer för slutsatser, om kyrkor med kvinnliga präster och biskopar är de enda där ormens budskap från urtiden öppet kan hissas och tanken på offerlammet som bär världens synd öppet kan dissas? Medan präster - män och kvinnor - som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna blir avkragade eller vägras prästvigning? Kanske är det ändå inte bara en missionsorganisation som Efs som har anledning att fundera på detta?
Komprometterade hbtq-reformer
Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. "Du måste börja räta upp nu", sa ju morfar när jag bara tittade åt ett håll under backningen. Kyrkan kan inte fortsätta att likt de flesta politiska partier agera transportkompani åt Rfsl (en vällovlig organisation i sin egen rätt). Dess flagga - vacker och legitim som sådan - har aldrig varit en symbol för mänskliga rättigheter eller allas lika värde i största allmänhet (inte mer än arbetarrörelsens röda fanor eller Svenska kyrkans flagga eller för den delen Kristi kors) utan också stått för en massa politiska krav, vissa vettiga, vissa mindre vettiga (återigen en parallell till de röda fanorna).
Att få även kyrkorna att införa könsneutrala äktenskap och lansera de könsneutrala könsbegreppen (som snart fyller 10 år!) bland våra barn och ungdomar, samt lämna man-kvinna-förbundets primat och läran om kvinnors unika förmåga att föda barn till extremhögern (och leninpristagaren Kajsa Ekis Ekman) att försvara är rent av farligt! Det riskerar helt i onödan ge good-will och sanningssägarstatus åt krafter vi inte vill se ta över i vare sej stat eller kyrka. (Och det riskerar att kompromettera såväl vår kyrka som våra demokratiska partier - som tyvärr ju satt sej i sinnet att även styra kyrkan). Som P P Waldenström sa: "Om så djävulen säger att ett och ett är två, så inte tänker jag säga emot." Travesterat: "Om så Putin eller Orban säger att endast kvinnor kan föda barn, så inte säger jag emot." Nästan ingen större grupp av människor saknar något slags martyrhistoria att peka på och kanske även vara stolt över. Men lika fel kan man ha för det.
Och vi förlorar nu nästan alla möjligheter att på allvar övertyga våra systerkyrkor i Afrika som vi så länge försökte lugna med att det bara gällde människovänliga justeringar inom ett övergripande heteronormativt paradigm. Till slut (2009) begrep ju den länge misstänksamma Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien att vi faktiskt också som kyrka, inte bara som stat, gjorde äktenskapet könsneutralt, vilket förstås framstod som lika märkligt för dem som det framstått för oss om de hade gjort äktenskapet antalsneutralt. (Efs har dock lyckats inbilla MY att vi inte har ändrat vårt äktenskapsbegrepp, trots att vi genom att stå kvar i Svenska kyrkan indirekt styrs av de politiska partierna, också vi). Det finns mycket av verklig homofobi kvar hos dem (liksom ibland hos oss), och de kan behöva vår hjälp och våra erfarenheter för att mota den i grind. Men lyssnar de längre på Svenska kyrkan när vi gått så långt att vi inte ens längre - ens i kyrkan - har ett särskilt ord för förbundet mellan man och kvinna?
Avslutning
Jag har talat, men inte därför räddat min själ. Hoppas ingen psykologiserar alltför mycket istället för att begrunda exemplen i sak. Jag vet att detta blev alltför långt men det är nu en gång en svaghet jag delar med Fjodor Dostojevski (utan några som helst jämförelser i övrigt!). Jag har i varje fall denna gång avstått från de anspelningar på Runebergs dikt om general Sandels som jag utsatte biskop Ragnar för inför hans visitation i Bollnäs för över 10 år sedan ("hos varenda soldat den tanken jag fann / att ni är vår fegaste man"). En anspelning jag tyckte var desto mer välfunnen som ju Sandels i verkligheten ingalunda, som adjutanten trott, var feg utan, trots en viss faiblesse för bordets nöjen, visade sej vara en sann ledare och duglig general när det verkligen gällde!
Jag hoppas och tror att vi är överens om en hel del ändå, men oroas över att så lite "Jesus anamma" visas utåt när rena fräckheter börjar ta priset - och över att alla ärkebiskopskandidaterna senast, även min egen biskop, uttryckte sej så accepterande om politiska partiers fortsatta plats i kyrkans beslutande församlingar. Hoppas att jag åtminstone även i framtiden, och oavsett arbetssituation och förtroende i övrigt, kan få fortsätta att öva på församlingens orglar (mina erfarenheter från Bollnäs förbjuder mej att ta något för givet).
- - -
- - -
En smula darriga hälsningar efter några höstaftnars tankearbete bland orosmolnen, men med tack för en uppbygglig visitation och med önskan om allt gott för både tid och evighet!
/ från Andreas Holmberg, Iggesund, historielärare, pastorsman, tonårspappa samt kyrklig diversearbetare i Enånger-Njutångers församling
http://svps1986.blogspot.com/ http://psalmboken.blogspot.
- dock ej biskop som Andreas Holmberg i Stockholm, vars pappa Bengt också han vann ett biskopsval (Göteborg 1991) men aldrig blev utnämnd, pga sin villfarelse i ämbetsfrågan och pga dåtida kutym att regeringen fritt fick utnämna statens favorit bland de tre som erhållit flest röster. Bengt kallades dock länge "biskop electus" av dem som störde sej på statens makt över biskopstillsättningarna.
- SLUT PÅ BREVET -
Några uppdateringar:
Om ärkebiskop Söderblom: Sommaren 2023 var jag på cykelsemester i Lettland och besökte bl a den evangelisk-lutherska domkyrkan i Liepaja, där Hans Jönsson som ratades av Svenska kyrkan 1994 (se ovan) nu är biskop. Eftersom Nathan Söderblom 1922 medverkat till upprättandet av en självständig lettländsk kyrka (inom den stora allmänneliga, givetvis), hade både jubileet och Söderblom personligen uppmärksammats stort där året innan. I Katedralhuset där jag bodde fanns Tor Andræs söderblombiografi, och på kvällarna läste jag den under stigande obehag. Söderblombeundraren Andræ bekräftar i många viktiga avseenden den bild David Hedegård ger i sin bok "Ekumenismen och Bibeln" (urspr "Söderblom, Påven och det stora avfallet"). T ex när det gäller förnekandet av alla naturunder, inkl Kristi kroppsliga uppståndelse.
Om ärkebiskop Hammar: Det märkliga hände i år 2024 att f ärkebiskop K G Hammar just under Bebådelsedagshelgen (17-18) kom till Hudiksvall och hånade tron på jungfrufödelsen. Efter en halvtimmes samtal vid kaffebordet förstod jag att Hammar lika lite som Söderblom bättrat sej med åren utan vidblev sin ungdoms radikalt liberalteologiska syn på bl a undren, inkl de som omnämns i våra allmänkyrkliga trosbekännelser (nästa år ska vi ju fira Nicæa, är det tänkt!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar