fredag 28 december 2012
Evangelium enligt almanackan
Påskvänner!
Läs Berit Simonssons nyårstext om "Evangelium enligt almanackan", längst ner i följande länk till Världen idag! Och köp gärna själv "Den vanliga almanackan", även kallad Lingonalmanackan. (Utmärkt även som gå bort-present så här i nyårstider). Risken är att den annars försvinner från marknaden till förmån för mer neutrala eller möjligen nationalistiska s.k. Sverigealmanackor (med flaggor på framsidan) o dyl.
Giv, o Jesus, fröjd och lycka,
ett nytt år går åter in.
Värnlösa barns dag
Påskvänner!
Det går ju knappast att så här inför Söndagen efter jul (då jag ska spela i Njutångers kyrka) och så här på Värnlösa barns dag undgå att tänka på barnmorskorna Sifra och Pua nere i Egypten (se 2 Mos. 1!). Alla pragmatiska skäl till trots - vår abortlag från 1974 har utan minsta tvekan bidragit till en devalvering av människovärdet, till ett utsorteringssamhälle där föräldrar idag ser det som en del av "välfärden" att kunna spåra upp och avliva foster med oönskade egenskaper som Downs syndrom eller t.o.m. gomspalt.
Det värsta är kanske att kyrkan i vårt land i stort sett tiger. (Bortsett från ett visst firande av "Livets söndag" på Tredje söndagen i advent). Man kunde ju annars tänka sej en situation där abortlagstiftningen faktiskt vore acceptabel, ja, t.o.m. ur ett pragmatiskt perspektiv lyckad, eftersom den fria opinionsbildningen från t.ex. Svenska kyrkan skulle göra attityden till framprovocerade aborter så negativ att sådana mycket sällan skulle äga rum, samtidigt som de aborter som ändå gjordes inte utfördes i sådan misär att både barnet och modern skadades.
Men som situationen är idag, där fosterfördrivningen - även den selektiva - ter sej totalt normaliserad, måste något göras. Opinionsbildning - ja. (Fast hur många präster kommer att våga ta upp saken nu på söndag?) Ökade sociala insatser - ja. Men min personliga övertygelse är att själva abortlagen, där vi i Sverige har abortgränser som hör till Europas senaste, nu är så misskrediterad och missbrukad att även den måste ses över.
För den skull behöver och ska vi inte glömma de många födda värnlösa barnen.
Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren!
Han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen.
Ur Egypten blev han kallad,
Gud med oss liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!
Det går ju knappast att så här inför Söndagen efter jul (då jag ska spela i Njutångers kyrka) och så här på Värnlösa barns dag undgå att tänka på barnmorskorna Sifra och Pua nere i Egypten (se 2 Mos. 1!). Alla pragmatiska skäl till trots - vår abortlag från 1974 har utan minsta tvekan bidragit till en devalvering av människovärdet, till ett utsorteringssamhälle där föräldrar idag ser det som en del av "välfärden" att kunna spåra upp och avliva foster med oönskade egenskaper som Downs syndrom eller t.o.m. gomspalt.
Det värsta är kanske att kyrkan i vårt land i stort sett tiger. (Bortsett från ett visst firande av "Livets söndag" på Tredje söndagen i advent). Man kunde ju annars tänka sej en situation där abortlagstiftningen faktiskt vore acceptabel, ja, t.o.m. ur ett pragmatiskt perspektiv lyckad, eftersom den fria opinionsbildningen från t.ex. Svenska kyrkan skulle göra attityden till framprovocerade aborter så negativ att sådana mycket sällan skulle äga rum, samtidigt som de aborter som ändå gjordes inte utfördes i sådan misär att både barnet och modern skadades.
Men som situationen är idag, där fosterfördrivningen - även den selektiva - ter sej totalt normaliserad, måste något göras. Opinionsbildning - ja. (Fast hur många präster kommer att våga ta upp saken nu på söndag?) Ökade sociala insatser - ja. Men min personliga övertygelse är att själva abortlagen, där vi i Sverige har abortgränser som hör till Europas senaste, nu är så misskrediterad och missbrukad att även den måste ses över.
För den skull behöver och ska vi inte glömma de många födda värnlösa barnen.
Ändå firar vi vid julen
honom som Befriaren!
Han, vår frälsnings Gud, besegrat
ondskan och förgängelsen.
Ur Egypten blev han kallad,
Gud med oss liksom i fjol.
Julen fylls av påskens strålglans
från Rättfärdighetens Sol!
onsdag 26 december 2012
Lina Sandell gästbloggar
Påsk- och julvänner!
Strax ska jag fara på mitt livs första "annandagsotta" - julotta i Långvind kl. 7 med efterföljande 11-gudstjänst i Lindefallet! (Läs gärna Albert Engströms härliga dikt Julotta, även om den handlar om "igår"!).
Jag låter med anledning av dagens evangelietext Lina Sandell gästblogga denna dag - egentligen är det en svensk översättning av en i år 200 år gammal psalm på tyska av Georg Friedrich Fickert. Brukar kalla den "valborgsmässopsalmen" men den passar ju faktiskt ännu bättre på Annandag Jul:
Alt. melodi:
1. O att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!
2. Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär.
3. Men låt den elden spridas vida
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbidar,
att Anden rikligt blir oss sänd.
4. Kom snart, o Jesus, till oss alla
och värm oss med din kärleks glöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.
5. Låt nådens bud till alla föras,
giv åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!
6. Och stärk din eld i våra hjärtan,
bränn bort, bränn bort allt eget slagg,
men lindra även luttringssmärtan
med din hugsvalans ljuva dagg.
7. Låt alla egna nästen brinna,
de usla brunnar torka ut
och alla egna stöd försvinna,
då blir du ensam Gud till slut!
8. Du, du är värdig, du allena
att få all ära, lov och pris.
Ack, håll oss alltid vid det ena,
att du är ensam god och vis.
9. Men dina svaga lemmar, Herre,
ack, låt dem inte söndra sej!
De är ju få - så mycket värre
om inte de är ett i dej!
10. De är så få, de är så svaga,
men håll dem med din starka hand.
Lär dem att älska och fördraga,
knyt till, knyt till ditt kärleksband.
11. Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt!
Blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt!
Text: Georg Friedrich Fickert 1812 (54 år), Lina Sandell 1861 (29 år)
Musik: Ur Sionstoner 1889
Strax ska jag fara på mitt livs första "annandagsotta" - julotta i Långvind kl. 7 med efterföljande 11-gudstjänst i Lindefallet! (Läs gärna Albert Engströms härliga dikt Julotta, även om den handlar om "igår"!).
Jag låter med anledning av dagens evangelietext Lina Sandell gästblogga denna dag - egentligen är det en svensk översättning av en i år 200 år gammal psalm på tyska av Georg Friedrich Fickert. Brukar kalla den "valborgsmässopsalmen" men den passar ju faktiskt ännu bättre på Annandag Jul:
Alt. melodi:
1. O att den elden redan brunne,
som du, o Jesus, tända vill!
O att all världen redan funne
den frid som hör Guds rike till!
2. Visst glimmar det i mörka natten
en liten gnista här och där,
visst är den stora frälsningsskatten
för månget hjärta dyr och kär.
3. Men låt den elden spridas vida
och gör den skatten vida känd!
I tron ditt löfte vi förbidar,
att Anden rikligt blir oss sänd.
4. Kom snart, o Jesus, till oss alla
och värm oss med din kärleks glöd!
Låt oss ej längre gå så kalla
för egen och för andras nöd.
5. Låt nådens bud till alla föras,
giv åt ditt rikes framgång fart,
så att ditt lov dock måtte höras
från alla världens ändar snart!
6. Och stärk din eld i våra hjärtan,
bränn bort, bränn bort allt eget slagg,
men lindra även luttringssmärtan
med din hugsvalans ljuva dagg.
7. Låt alla egna nästen brinna,
de usla brunnar torka ut
och alla egna stöd försvinna,
då blir du ensam Gud till slut!
8. Du, du är värdig, du allena
att få all ära, lov och pris.
Ack, håll oss alltid vid det ena,
att du är ensam god och vis.
9. Men dina svaga lemmar, Herre,
ack, låt dem inte söndra sej!
De är ju få - så mycket värre
om inte de är ett i dej!
10. De är så få, de är så svaga,
men håll dem med din starka hand.
Lär dem att älska och fördraga,
knyt till, knyt till ditt kärleksband.
11. Smält allt vad åtskilt är tillsamman,
gör varmt vad nu är ljumt och kallt!
Blås liv i svaga kärleksflamman
och bliv du själv vårt allt i allt!
Text: Georg Friedrich Fickert 1812 (54 år), Lina Sandell 1861 (29 år)
Musik: Ur Sionstoner 1889
måndag 24 december 2012
Rosenius gästbloggar
Här kommer ett aktuellt gästblogginlägg av Carl Olof Rosenius (1816-68):
Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.
Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!
Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.
Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull.
Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom?
Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!
Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning.
Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"
Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.
Nu allt är väl, ja, evigt väl!
Nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Nu skall med allting bliva väl
trots alla jordens kval
om mig försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal
har jag på himlens tron en bror
då blir allt väl – min tröst är stor:
Jag är av hjärtat nöjd.
Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Vi hör till samma syskonlag,
Guds Son är människa som jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd!
Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under utav evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders löftesman!
Uti hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.
Jag är i mig en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mig
blir människa och offrar sig,
då är jag hjärtligt nöjd.
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd!
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd!
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt var mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from
du likaväl är en
av dem, som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd!
O, stäm nu in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris, ära Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord
och människorna välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.
Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.
Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom ock första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!
Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan icke begripa det, men jag kan icke heller komma ifrån det. Mina tankar snärjas såsom uti ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.
Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn skola vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son skall vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag icke kan tro det för dess storhets skull.
Å andra sidan är mig denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om Honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt bortkasta den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men vilken Gud dock gjorde till en hörnsten, skall ock jag försöka att bortkasta honom?
Eller kan jag bortkasta, blott vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortkasta allt, vad jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känna Honom ju, och det blott såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!
Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om ock alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi icke kunna begripa den, d. ä. att vi icke hava en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud bevare oss för att hava en Gud, som icke skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat icke kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sig en snar förlossning.
Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjerta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sig in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag icke mer veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"
Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock hava den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag intet mer! Guds Son är en människa. Då skall med allting bliva väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tro; då måste det icke vara, såsom det ofta förekommer oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.
Nu allt är väl, ja, evigt väl!
Nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.
Nu skall med allting bliva väl
trots alla jordens kval
om mig försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal
har jag på himlens tron en bror
då blir allt väl – min tröst är stor:
Jag är av hjärtat nöjd.
Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Vi hör till samma syskonlag,
Guds Son är människa som jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd!
Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under utav evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders löftesman!
Uti hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.
Jag är i mig en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mig
blir människa och offrar sig,
då är jag hjärtligt nöjd.
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd!
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd!
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt var mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from
du likaväl är en
av dem, som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd!
O, stäm nu in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris, ära Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord
och människorna välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.
torsdag 20 december 2012
Psalmevangelisation och mormor på Herrestad
Påskvänner!
Jag har länge funderat på det här med julsånger och evangelisation - när man hör om hur folk, företrädesvis ungdomar, alltifrån medeltiden till början av 1900-talet kunde gå runt och sjunga julsånger i slott och koja (mot lite mat eller fika) under mellandagarna. I vår tid har vi ju en (alltmer sekulariserad, visserligen) Lucia-tradition, då man faktiskt brukar bli väl mottagen och uppskattad även när man sjunger om Jesus bara man kommer med ljus och vita kläder ;o) Men jag vet inte att EFS eller andra kristna utnyttjar den mer än till att bjuda in till lussetåg alternativt konserter i bönhus och kyrkor. Det där med personliga besök tar ju en sån tid och anses kanske dessutom av några påträngande...
Alliansförsamlingen i Kärda har dock gjort en fräsch satsning (inte bara på julsånger, visserligen) när de spelat in andliga sånger och skänkt en skiva till hushållen i byn. Det är ju så man får lust att beställa själv. Läs om detta i Dagen, där man även kan läsa om den härliga "mormor på Herrestad"! Och vill ni själva sjunga in - eller "bara" sjunga! - fler psalmer och sånger kan ni ju alltid låta er inspireras på denna lilla sajt!
Guds frid vi önskar er i jul
med glädje utan mått,
för minns att Kristus, Frälsaren,
sin boning bland oss fått,
att rädda oss från mörkrets makt
när vi har vilse gått,
ett budskap med glädje och tröst,
glädje och tröst,
ett budskap med glädje och tröst!
Jag har länge funderat på det här med julsånger och evangelisation - när man hör om hur folk, företrädesvis ungdomar, alltifrån medeltiden till början av 1900-talet kunde gå runt och sjunga julsånger i slott och koja (mot lite mat eller fika) under mellandagarna. I vår tid har vi ju en (alltmer sekulariserad, visserligen) Lucia-tradition, då man faktiskt brukar bli väl mottagen och uppskattad även när man sjunger om Jesus bara man kommer med ljus och vita kläder ;o) Men jag vet inte att EFS eller andra kristna utnyttjar den mer än till att bjuda in till lussetåg alternativt konserter i bönhus och kyrkor. Det där med personliga besök tar ju en sån tid och anses kanske dessutom av några påträngande...
Alliansförsamlingen i Kärda har dock gjort en fräsch satsning (inte bara på julsånger, visserligen) när de spelat in andliga sånger och skänkt en skiva till hushållen i byn. Det är ju så man får lust att beställa själv. Läs om detta i Dagen, där man även kan läsa om den härliga "mormor på Herrestad"! Och vill ni själva sjunga in - eller "bara" sjunga! - fler psalmer och sånger kan ni ju alltid låta er inspireras på denna lilla sajt!
Guds frid vi önskar er i jul
med glädje utan mått,
för minns att Kristus, Frälsaren,
sin boning bland oss fått,
att rädda oss från mörkrets makt
när vi har vilse gått,
ett budskap med glädje och tröst,
glädje och tröst,
ett budskap med glädje och tröst!
söndag 16 december 2012
Johannes Döparen och de lekande barnen
Påskvänner!
Jag tänker på jullekarnas Grin-Olle och Skratt-Olle när jag läser dagens evangelietext, där Jesus berättar om de lekande barnen som ömsom sjunger sorgliga visor och ömsom spelar dansmusik, medan kompisarna liksom inte hänger med i svängarna.
Och Jesus beskriver en klassisk damned if you do and damned if you don´t - situation. Johannes "varken äter eller dricker" (drastiskt uttryckt, jag tänker på intervjurutornas "dricker: nej") och då anses han besatt, medan Jesus både äter och dricker som folk och då kallas "frossare och drinkare". Ingenting är bra.
Det är nog likadant med själva förkunnelsen. Predikar man som Johannes Döparen omvändelse, bot och bättring och talar om den stundande vredesdomen - jfr Lars Linderot (1761-1811) - ja, då är man elak helvetespredikant; betonar man Guds självutgivande kärlek och försoningen genom Jesus´ död på Golgata kors, ja, då är man sentimental eller i varje fall världsfrånvänd.
Naturligtvis kan en förkunnare - eller en vanlig kristen - verkligen vara sadistisk eller världsfrånvänd (exempel finns ju genom historien och man får se upp själv), men poängen är att det i längden inte går att få "världens" bifall för kristen förkunnelse och livsstil, oavsett hur man vänder sej.Den som försöker "vända sej" in absurdum får till slut "bära åsnan", enligt den kända folksaga som har precis samma tankeväckande "krut" som Kejsarens nya kläder, som min yngste son stapplande men frimodigt läser sej igenom på kvällarna.
Idag blir det först (kl. 11) gudstjänst i Njutångers kyrka - förra söndagen hölls huvudgudstjänsten i EFS-kyrkan därstädes - och sedan (kl. 17) jultonskonsert i Iggesunds kyrka. Alla är - som vanligt - välkomna!
Inget får Guds vilja hindra,
inget stå hans ord emot
eller sakens allvar lindra,
när han kallar oss till bot.
Jag tänker på jullekarnas Grin-Olle och Skratt-Olle när jag läser dagens evangelietext, där Jesus berättar om de lekande barnen som ömsom sjunger sorgliga visor och ömsom spelar dansmusik, medan kompisarna liksom inte hänger med i svängarna.
Och Jesus beskriver en klassisk damned if you do and damned if you don´t - situation. Johannes "varken äter eller dricker" (drastiskt uttryckt, jag tänker på intervjurutornas "dricker: nej") och då anses han besatt, medan Jesus både äter och dricker som folk och då kallas "frossare och drinkare". Ingenting är bra.
Det är nog likadant med själva förkunnelsen. Predikar man som Johannes Döparen omvändelse, bot och bättring och talar om den stundande vredesdomen - jfr Lars Linderot (1761-1811) - ja, då är man elak helvetespredikant; betonar man Guds självutgivande kärlek och försoningen genom Jesus´ död på Golgata kors, ja, då är man sentimental eller i varje fall världsfrånvänd.
Naturligtvis kan en förkunnare - eller en vanlig kristen - verkligen vara sadistisk eller världsfrånvänd (exempel finns ju genom historien och man får se upp själv), men poängen är att det i längden inte går att få "världens" bifall för kristen förkunnelse och livsstil, oavsett hur man vänder sej.Den som försöker "vända sej" in absurdum får till slut "bära åsnan", enligt den kända folksaga som har precis samma tankeväckande "krut" som Kejsarens nya kläder, som min yngste son stapplande men frimodigt läser sej igenom på kvällarna.
Idag blir det först (kl. 11) gudstjänst i Njutångers kyrka - förra söndagen hölls huvudgudstjänsten i EFS-kyrkan därstädes - och sedan (kl. 17) jultonskonsert i Iggesunds kyrka. Alla är - som vanligt - välkomna!
Inget får Guds vilja hindra,
inget stå hans ord emot
eller sakens allvar lindra,
när han kallar oss till bot.
torsdag 13 december 2012
Den där Harry Potter...
(Påsk- och julvänner!)
...kanske man skulle läsa igen och ända till slut under mellandagarna. Jag hann bara fram till femte boken senast det begav sej...
...och oavsett om man delar Jerram Barrs kristologiska läsning eller inte är det ganska fascinerande hur olika Harry Potter-serien har bedömts; från början stämplades den ju av somliga kristna som närmast ockult, trots att även den mer erkände författaren C S Lewis´ Narnia-serie också vimlar av häxor, trollkarlar och "magi".
Fast: Harry Potter i all ära - men när levde han?
Originalet slår allt.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han!
...kanske man skulle läsa igen och ända till slut under mellandagarna. Jag hann bara fram till femte boken senast det begav sej...
...och oavsett om man delar Jerram Barrs kristologiska läsning eller inte är det ganska fascinerande hur olika Harry Potter-serien har bedömts; från början stämplades den ju av somliga kristna som närmast ockult, trots att även den mer erkände författaren C S Lewis´ Narnia-serie också vimlar av häxor, trollkarlar och "magi".
Fast: Harry Potter i all ära - men när levde han?
Originalet slår allt.
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han!
Glad Luciamorgon!
Påsk- och julvänner!
Idag börjar julen, tycker jag! (Även om Johannes Döparen fortfarande har ett och annat att säga till beredelse!). Julsångernas förlovade tid inleds med Luciatågen, och plötsligt får man ringa på hos folk och sjunga vilka julpsalmer som helst, bara man är klädd i vitt och har ljus eller stjärnor i näven! Waw! Kan ingen ringa på hos oss?Själv nöjer jag mej nog med att lussa i familjen och på kyrkokörens övning, men i alla fall!
I Enånger har man fram till vår tid haft den fantastiska traditionen att socknens Lucia med tärnor hälsat på hos alla byns gamla, inte bara på äldreboendet Edsbacka. Just det där brett upplagda påhälsandet börjar dock nu här som på andra håll bli knepigt att få till p.g.a. den allmänna tidspressen, men ett luciatåg får byn även i år; det är damlaget (i fotboll antar jag) som ställer upp! Kul! Och om fler familjer upptäckte glädjen i att lussa för gamla släktingar och grannar den här dagen skulle ingen av våra äldre behöva bli utan besök (kanske nästan lika viktigt vid Lucia som vid själva julhelgen?). När man ändå har lusselinnena framme för skoluppträdandena...
Det är lite kymigt att skolan "knyckt" Lucia från kyrkan för att sedan i många fall tömma seden på kristet innehåll. Påtagligt de senaste åren, särskilt på våra barns förskola. Desto viktigare att kyrkan håller de kristna julsångerna högt i ära och försöker göra barngruppernas julavslutningar så uppbyggliga som möjligt - vi ska inte censurera bort julpsalmerna bara för att det blir allt osäkrare om barnen kan dem sedan tidigare. Tvärtom! (Dans kring julgranen efter med tomtar, pepparkaksgubbar och rävar på isen är inte fel för det!).
F.ö. finns fritt kopieringsbara andliga sånger på sajten Julpsalmer. (Mindre "fria" texter får man söka på annat håll). Glad Lucia!
Idag börjar julen, tycker jag! (Även om Johannes Döparen fortfarande har ett och annat att säga till beredelse!). Julsångernas förlovade tid inleds med Luciatågen, och plötsligt får man ringa på hos folk och sjunga vilka julpsalmer som helst, bara man är klädd i vitt och har ljus eller stjärnor i näven! Waw! Kan ingen ringa på hos oss?Själv nöjer jag mej nog med att lussa i familjen och på kyrkokörens övning, men i alla fall!
I Enånger har man fram till vår tid haft den fantastiska traditionen att socknens Lucia med tärnor hälsat på hos alla byns gamla, inte bara på äldreboendet Edsbacka. Just det där brett upplagda påhälsandet börjar dock nu här som på andra håll bli knepigt att få till p.g.a. den allmänna tidspressen, men ett luciatåg får byn även i år; det är damlaget (i fotboll antar jag) som ställer upp! Kul! Och om fler familjer upptäckte glädjen i att lussa för gamla släktingar och grannar den här dagen skulle ingen av våra äldre behöva bli utan besök (kanske nästan lika viktigt vid Lucia som vid själva julhelgen?). När man ändå har lusselinnena framme för skoluppträdandena...
Det är lite kymigt att skolan "knyckt" Lucia från kyrkan för att sedan i många fall tömma seden på kristet innehåll. Påtagligt de senaste åren, särskilt på våra barns förskola. Desto viktigare att kyrkan håller de kristna julsångerna högt i ära och försöker göra barngruppernas julavslutningar så uppbyggliga som möjligt - vi ska inte censurera bort julpsalmerna bara för att det blir allt osäkrare om barnen kan dem sedan tidigare. Tvärtom! (Dans kring julgranen efter med tomtar, pepparkaksgubbar och rävar på isen är inte fel för det!).
F.ö. finns fritt kopieringsbara andliga sånger på sajten Julpsalmer. (Mindre "fria" texter får man söka på annat håll). Glad Lucia!
fredag 7 december 2012
Adventssamlingarna, skollagen och Dagens adventsupprop
Påskvänner!
Ibland skriver man mer (kanske för mycket) på andra håll, särskilt när kommentarsfunktionen någon gång står öppen på tidningen Dagen. Jag klipper in några kommentarer här angående adventssamlingarna och skollagen, som kanske har visst intresse även för oss EFS-are (även som EFS-are).
Först en kommentar till muslimska ledares kommentarer:
Sedan en kommentar till Elisabeths Sandlunds (på många sätt fina) ledarartikel inför "andra advent":
Sist och slutligen en kommentar till Daniel Grahns (också läsvärda och på många sätt tänkvärda) artikel om kyrkans roll som byfåne i debatter och TV-soffor, där jag uttrycker mina sympatier för den kämpande ateisthumanisten Camilla Grepe som vill att den icke-konfessionella kommunala skolan ska vara just icke-konfessionell (precis som jag kämpar för att de icke-konfessionella politiska partierna ska vara just det och lämna Svenska kyrkan ifred):
Ibland skriver man mer (kanske för mycket) på andra håll, särskilt när kommentarsfunktionen någon gång står öppen på tidningen Dagen. Jag klipper in några kommentarer här angående adventssamlingarna och skollagen, som kanske har visst intresse även för oss EFS-are (även som EFS-are).
Först en kommentar till muslimska ledares kommentarer:
Ja, där slog muslimska företrädare hål på myten att det inte är några problem för muslimer med att delta i kristna högtidssamlingar. Och det är bra. Jag fattar inte hur Dagen kunde hamna så fel med sitt adventsupprop - inför 200-årsminnet av Kierkegaards födelse och allt. Vi kan inte ha och ska inte ha en folkkyrka, en medborgarreligion, ett halvkristligt eller i värsta fall multireligiöst hopkok ("Jag tror på en Gud som är helig och varm" kan kanske även muslimerna sjunga). Det är inget fel på skollagen alls och såväl studiebesök vid advents- (eller ramadan-) firande som information av lärare eller inbjudna andliga ledare är fullt tillåtna.
Vill inte skolan fira Domssöndagen ihop med kyrkan, så varför ska vi tillsammans fira oförarglighetsadvent med åsnekungen - inte han som ska komma på himmelens skyar, väl? - och oförarglighetsjulen med julkrubbsjesus som firande av barnaoskuld och Gud i varje barnaöga? Jag litar inte alls på att särskilt många vare sej präster eller lärare informerar barnen om Guds dom över synden eller frälsningen genom Jesus (som inte stannade i krubban), blodet som utgjuts till våra synders förlåtelse, omvändelse och nyfödelse genom den helige Ande, eller Jesu återkomst (ens vid samlingar andra advent).
Det hade varit bättre om kyrkorna, som t.ex. Ragnar Persenius försiktigt föreslog för tio år sen, för länge sen agerat mer proaktivt och gjort som i Ö Broby med särskild inbjudan från kyrkan (som rektor inte behöver ta ställning till) där man är helt fri att utforma samlingen till en gudstjänst om man så vill.
Sverige är inget kristet land. Frågan är om det någonsin har varit det. (Tvångskristet, möjligen).
Sedan en kommentar till Elisabeths Sandlunds (på många sätt fina) ledarartikel inför "andra advent":
Fint skrivet, bra predikoutkast, entusiasmerande rent av. Och ändå - får vi verkligen berätta om Jesu återkomst, den där som Jakob skriver om, när barnen samlas till folkkyrkoreligiös högtid i kyrkan vid adventstid? Är det inte bara åsnekungen och julkrubbsjesus som accepteras - domssöndags- och andraadventjesus (se första årgångens evangelietext) får vackert hålla sej undan. Jag tror att Camilla Grepe och humanistateisterna har alldeles rätt: den Jesus kyrkan verkligen tror på är lite - eller mycket - förskräckande och farlig också, beroende på var man befinner sej i relation till honom och hans vilja. (Jfr Narniaböckerna om Aslan: "Farlig? Visst är han farlig. Men han är god").
Nu kan man säga att julbudskapet just handlar om att Gud "tonar ner sej" för att komma nära. Men, men. Det är ändå Gud. Det är ändå samme Jesus som på Domssöndagen. Och muslimska företrädare visar ju att det inte alls är så oproblematiskt för dem med kyrkliga advents- och julsamlingar som vi brukar hävda (när vi skyller problemen på ateisterna). Och jag är rädd att advents- och julsamlingar som redan sker och i framtiden ska ske med rektorers och myndigheters goda minne (med eller utan ändrad skollag) blir så urvattnade (det finns ju något som heter självcensur också) att det snarare riskerar bli en vaccination MOT evangeliet. (Ni vet det där som handlar om synd och nåd, dom och frälsning, tid och evighet).
Kyrkan ska stå på sej (annars gör någon annan det), men symbiosen med skolan och flera av de politiska partierna måste upphöra 2013 (DÄR har vi stoff till ett ännu mer spännande upprop!!!).
Sist och slutligen en kommentar till Daniel Grahns (också läsvärda och på många sätt tänkvärda) artikel om kyrkans roll som byfåne i debatter och TV-soffor, där jag uttrycker mina sympatier för den kämpande ateisthumanisten Camilla Grepe som vill att den icke-konfessionella kommunala skolan ska vara just icke-konfessionell (precis som jag kämpar för att de icke-konfessionella politiska partierna ska vara just det och lämna Svenska kyrkan ifred):
Camilla, jag förstår dej. Det är rena snurren det vi nu bevittnar: studiebesök vid adventsgudstjänster (eller fredagsböner) är inte förbjudna, ej heller information om kristna (eller muslimska) högtider och deras innehåll, ej heller inbjudna religiösa ledare, bara att låta skolbarn i en icke-konfessionell skola delta i kultaktiviteter, alltså skickas till någon form av gudstjänster som en del av skoldagen. (Jfr morgonbönerna förr i världen).
Vad är problemet med skollagen? Inget. Kyrkan kan bjuda in elever och föräldrar och lärare utanför skoltid som i Ö Broby i somras. Inga problem. Problem har bara "folkkyrkoideologerna", den oheliga allians av urbana socialdemokrater (jfr Helle Klein och Artur Engberg med "Kungliga Salighetsverket) och bypräster och centerpartister som tror att Sverige fortfarande är ett "kristet folk" (om det nu nånsin varit det) och att det ska manifesteras genom särskilda samarbeten mellan skolan och (vanligen) Svenska kyrkan. (Frikyrkorna har det svårare).
Och så får vi den här pseudodebatten med upprop och lättskrämda ministrar - när Dagen och andra VERKLIGEN borde ha startat upprop och bildat läckra allianser med Camilla Grepe och Björn Ulvaeus för att få bort de politiska partierna från kyrkovalet 2013! Finns det INGET i de (icke-konfessionella) politiska partiernas egna stadgar som förbjuder dem att engagera sej i något visst trossamfund? När det nu inte tycks stå i kyrkoordningen att kyrkan inte får styras av politiska partier...
onsdag 5 december 2012
Mirjam i Luleå
Påskvänner!
Ni kanske måste vara Dagen-prenumeranter för att kunna läsa det här - men i alla fall, kära EFS-are och andra: här står det om Mirjam i Luleå! (Ni gamla nättjuvläsare kan ju passa på och bli ekosmarta Dagen-prenumeranter - det är inte alls dyrt och det blir inte så mycket papper!).
Håller med henne om att barn mer är en tillgång än en belastning för det andliga livet - vet inte om jag skulle be så regelbundet om det inte vore för och med barnen. En annan sak är väl i och för sej att bägge två vara präster i betydelsen församlingsföreståndare - det låter inte lätt - men som Mirjam påpekar kallar Nya testamentet alla kristna för präster. Varje kristen familj är en prästfamilj där barnen är de vuxnas syskon i Herren och där vi får räcka varandra Guds ord på olika sätt.
Nu ska jag isäng.
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.
Ni kanske måste vara Dagen-prenumeranter för att kunna läsa det här - men i alla fall, kära EFS-are och andra: här står det om Mirjam i Luleå! (Ni gamla nättjuvläsare kan ju passa på och bli ekosmarta Dagen-prenumeranter - det är inte alls dyrt och det blir inte så mycket papper!).
Håller med henne om att barn mer är en tillgång än en belastning för det andliga livet - vet inte om jag skulle be så regelbundet om det inte vore för och med barnen. En annan sak är väl i och för sej att bägge två vara präster i betydelsen församlingsföreståndare - det låter inte lätt - men som Mirjam påpekar kallar Nya testamentet alla kristna för präster. Varje kristen familj är en prästfamilj där barnen är de vuxnas syskon i Herren och där vi får räcka varandra Guds ord på olika sätt.
Nu ska jag isäng.
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.
lördag 1 december 2012
Gott Nytt Kyrkoår önskar jag och Harriet
Advent, advent!
En dörr som står på glänt
till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.
Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt,
som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.
Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt,
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.
(Harriet Löwenhjelm, 1887-1918)
En dörr som står på glänt
till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.
Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt,
som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.
Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt,
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.
(Harriet Löwenhjelm, 1887-1918)