Påskvänner!
Det är inte längre tid för beklaganden och underlägeskänslor från dem inom EFS - och övriga delar av den svenska kristenheten - som fortfarande vill stå för det äktenskapsbegrepp som hela Sveriges Kristna Råd bekände sej till 2008 (glöm inte det). Nej, det är tid för behärskad men segerviss kämpaglädje. Om möjligt utan skadeglädje, och helst utan homofobi, för situationen har förvisso sina tragiska sidor och är inte specifikt de homo- eller transsexuellas fel (ff a queerfeminister och allmänt kulturradikala har trott sej se en genväg till jämställdhet). Men situationen har också sin alltmer uppenbara komik - queerideologin har nu slagit knut på sej själv och blivit sin egen retoriks fånge.
Vad menar jag? Jo, mitt eget socialliberala parti har sedan i somras först av alla (enligt skrytuppgift i tidningen Nu) drivit att den som vill byta könsbeteckning ska få göra det utan radikala, steriliserande könsoperationer (skumma i sej, när det faktiskt oftast gällt människor helt utan påtagliga missbildningar). Nå, det är ju på ett sätt bra att vi undviker det myckna skärandet - lättare att byta tillbaka om inte annat - men hela hanteringen blir samtidigt så uppenbart absurd när nu "män" ska kunna föda barn och "kvinnor" bli pappor. Är det inte f.ö. en modern tvångsföreställning att en fullt välutvecklad manskropp kan inhysa en kvinna som hamnat fel? Eller att en man faktiskt kan råka ha blivit född i en omisskännlig kvinnokropp? (En föreställning som dessutom ironiskt nog tycks bygga på ett extremt förlegat könsrollstänkande om vad som karaktäriserar en "riktig" man resp. kvinna). Se min fråga till läkaren och centerpartisten Lars Weinehall under hans
blogginlägg om Pride i Umeå.
Dessutom är begreppsdeformen självförgörande. För hur ska Gudrun Schyman veta hur mycket pengar hon ska elda upp när begreppen "män" resp. "kvinnor" nu görs till helt subjektiva självbeskrivningar utan objektiv innebörd? Hur ska löne- och vårdstatistik, som i båda fallen uppvisat så intressanta generella skillnader mellan könen, i fortsättninge bedrivas? Varför skulle Carin Jämtin (S) nöja sej med de gemensamma toaletter hon krävt - när gemensamma omklädningsrum vore den logiska fortsättningen? Om man nu inte ska bygga extra omklädningsrum för vänsterpartiets (och Svenska kyrkans studieförbunds) föreslagna tredje kön, dit vem som helst som inte vill kalla sej man eller kvinna kan föra sej (med samma absurda konsekvenser som i de icke-reella könsbytena ovan).
Är det inte snart dags för några befriande gapskratt - men med bevarad pastoral känslighet för alla ungdomar som utan kyrkliga och samhälleliga riktlinjer gått bort sej alldeles i läggnings- och könsbytesträsket?
Men vad håller egentligen journalister, präster och politiker på med? Ska den radikalaste reformen/deformen under min livstid behandlas som en icke-fråga?
1958: Könsneutralt ämbete. 2009: Könsneutralt äktenskap. 2011(?): Könsneutralt könsbegrepp (kvinnor får kalla sej män och vice versa). Jag påstår inte att det finns ett nödvändigt samband mellan 1958 års och 2009 års "reformer" (som dock ff.a. många liberaler hävdade i debatten i fjol!). Men att det finns ett samband mellan 2009 års "reform" och de som nu föreslås från både rödgrönt och blågrönt håll, det är jag personligen alldeles övertygad om. Förklarar man könet irrelevant t.o.m. i könsliv och föräldraskap (ingen specifik poäng med att ha en pappa längre, inte ens i kyrkans ögon - nej, inte med att ha en mamma heller), så är ju steget inte långt till att förklara könet irrelevant Över Huvud Taget. Men det kommer som sagt att fördärva möjligheterna att utvärdera "könskampens" vidare resultat - och det kommer dessutom att totalt misskreditera det seriösa homo- och jämställdhetsarbete som faktiskt - också - bedrevs under slutet av 1900-talet.
Som folkpartist och socialliberal kan jag nu bara be om ursäkt för mitt parti i den här frågan. Och jag vill särskilt be de konservativa jag diskuterade med för 15-20 år sedan om ursäkt (trots att jag fortfarande tycker att en del av era uttalanden luktade homofobi): Utvecklingen har nu verkligen - med nödvändighet eller inte - visat sej leda till de absurda konsekvenser ni varnade för! Därmed inte sagt att partnerskapslagen eller öppningen för vissa begränsade pastorala medgivanden måste ha varit ett misstag - men vi liberaler red inte spärr mot en skenliberalism i sken och får därför nu snart - välförtjänt - stå vid skampålen. Liksom hela Svenska kyrkans ledning,
inklusive Åke "Pride" Bonnier med sitt famösa polyseminarium, och inte minst ÄB väl ändå snart får göra. Hinner Wejryd verkligen pensioneras innan han tvingas avgå? Man kan ju i varje fall inte säga om honom som han själv gjorde om Assad, nämligen att "han på många sätt är en imponerande personlighet". Och det finns en adekvat teologisk beteckning på Svenska kyrkans nya lära i samlevnadsfrågor:
gnosticism. Det gnostiska kroppsföraktet ledde ju inte bara till asketism; likaväl kunde man få för sej att kön och kropp var så oviktiga att de därför kunde hanteras lite hur som helst.
Nu är det tid att varmt men frimodigt säga ifrån - i media, i valrörelse, i Kyrkans Tidning och i våra sociala kontaktnät. För våra barns och ungdomars skull.
"När de menade sig vara visa, blevo de dårar." (Paulus)
"In the name of reason, irrational forces were let loose". (Churchill om franska revolutionen)
"Vi ska gå fram med frimodighet fast utan skryt och inte dra oss undan de kretsar, som mest behöver känna vad samvetet bjuder. Vi ska inte bekänna våra ideal med känslan av att vi dock är halvt efterblivna. Vilken segerkraft finns hos dessa snälla människor, som halvt ber om ursäkt för att de är sunda? En modig och lugn karaktär är hälsa för alla sjuka runt omkring och ett stöd för de vacklande. [---] Har Kristus fått höra, att man misstänkte honom att ledas av en ond ande, så borde vi som får bära hans namn kunna tåla åtskilligt. Vi faller och reser oss - men vi berömmer oss inte av vårt fall utan av vår oförtjänta upprättelse." (Stockholms Biskop).
