Läs Dag Sandahls bloggtext om "De besinningsfulla". Tänkvärd inför såväl jul- som våravslutningar i kyrkan. Och, som Sandahl är inne på, även inför begravningar, dop, julottor m.m.
Det är klart att man kan tala bibliskt utan att nämna kodorden "Gud" eller "Jesus". Esters bok i Bibeln är ett vackert exempel på detta. (Där Gud är ständigt närvarande som den ende hjälparen och den man måste lyda mer än människor - och där Ester gestaltar Jesus på ett fantastiskt sätt, när hon med livet som insats går in i "det allra heligaste" rädda sitt folk). Men som regel förfuskas antingen budskapet - om jag inte alls berör inkarnationen och räddningen från mörkrets makt - eller den sekulärhumanistiska överenskommelsen, för om jag de facto alluderar friskt på evangeliet och talar om t.ex. "ljuset" istället för "Gud" eller "julens barn" istället för Jesus blir jag ju bara uppfattad som sofist. Då är det rakare att säga att vi är i kyrkan nu och i kyrkan handlar det - precis som själva julen gör - om Jesus. Take it or leave it.
Det enda raka är naturligtvis att skolan håller en "officiell" julavslutning i skolans lokaler, men att alla elever och föräldrar som vill kommer överens med församlingens präster om en frivillig (men troligen välbesökt) fortsättning i kyrkan, med all den musik och julandakt som parterna själva kommer överens om. Utan inblandning av staten eller Ateistförbundet Humanisterna.För om prästerna är beredda att - nb i sin egen kyrka! - medverka med munkavle framstår de ju som något slags gisslan som man kan pressa hur långt som helst, och som inte har bestämda åsikter om någonting. (Jfr brudparet i Adam och Eva som fick prästen att lova att inte tala om Gud - eller den kyrkliga(!) begravningen jag själv medverkade vid i fjol höstas när bibelorden byttes ut mot "visdomsord" och fjärde versen i "Lär mig du skog" ströks helt och hållet). Pastorstypen har fått sin klassiska beskrivning av Hans Alfredsons ringare:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar