Nog är det intressant att i dansk press läsa om hur den danska folkekirken ska bevaras genom större hänsyn till teologiska minoriteter, och att jämföra med strömlinjeformningen inom Svenska kyrkan. Man kan förstå entusiasmen hos inre-missions-vänner (något i stil med EFS) i Danmark. Vi får också finnas, vi får också ha präster.
Samtidigt krävs naturligtvis en ömsesidighet i detta, och här kan man också tänka på vår situation i Sverige och EFS. Vi får ha vår äktenskapssyn - men inte ämbetssyn om den är högkyrklig - och vi får predika luthersk lära, men inte gå till storms offentligt mot att liberal teologi och queerläror alltmer vinner insteg, ja, att dörren öppnas på glänt för de mest märkliga saker.
Om vi dessutom har en missionsföreståndare som gjort en dogm av optimism och positiv attityd (och visst ska vi vara positiva där så är möjligt!), blir ju effekten att vår tystnad "köps". Förslaget från Uppsala stift och den snälle Ragnar Persenius, att EFS i Hälsingland skulle få nyttja stiftsadjunkter som stiftet betalar, känns ju så glädjande för smått desperata EFS-föreningar i landskapet - vad snällt av stiftet, nu när diskussion förs om Skytesvallen eller Brogården måste säljas. Att slippa bidra till lönekostnader, att få hjälp och stöd. Men hur hårt orkar vi då kritisera stiftet och biskopen - man biter väl inte den hand som föder en? (Inte för att stiftet och biskopen måste kritiseras på alla punkter, men det finns viktiga och i mina ögon avgörande, ömmande punkter som oupphörigen och envetet måste påtalas till förändring sker).
Har just fått Curt Carlssons doktorsavhandling om "Samhörighet och separation" från 1979. Onekligen en mycket spännande historieskrivning om relationen mellan EFS och Svenska kyrkan, som på många håll blev rätt frostig under 1950-60-talen. Men det känns rätt konstigt att i historiens ljus se hur EFS under 1900-talets sista år blev allt kyrkotrognare just när Svenska kyrkans ledning på ett allt mer alarmerande sätt fjärmade sej från den gemensamma bekännelsen...
Ska EFS alls ha i Svenska kyrkan att göra på 2000-talet måste det vara som tydlig väckelserörelse utan given uppbindning till något annat än kyrkans bekännelse. Allmän lekmannaaktivering har vi ju redan Lekmannaförbundet till.
Samtidigt: kan Svenska kyrkan med de resurser vi gemensamt betalar för erbjuda EFS utrymme och växtplats, kan det bli till liv och välsignelse för en på sina håll döende kyrka och en på sina håll utdöd missionsrörelse. Exemplet Trelleborg är glädjande. Som det står över kapellet där Trelleborgs EFS får hålla till: "Dina döda skola lefva".
Kom, Jesus, du som frälsa vill,
och se hur det står till.
Av döpta vimlar Sverige än,
men tron, var brinner den?
Vad hjälper det vi vet
vad du för världen led,
när vi ej satan står emot
i tro på vad du gjort?
O helge Ande, du vår skatt,
dej ber vi dag och natt
om samma tro och samma kraft
som dina vittnen haft,
då kristenheten stod
med stark och stadig rot,
med frukt som alla kunde se
- o Herre, låt så ske!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar